Lösenordsskyddad:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Premiär

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Utgånget recept

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

flyttat

Jag har börjat blogga någon annanstans. Jag hade velat ta med er alla er mina fantastiska läsare. Men så kommer det tyvärr inte bli. Folk som har mitt lösenord skriver saker jag inte orkar bemöta, folk som har mitt lösenord är dessutom Kp och NFT. Jag litar inte på att de som ber om min nya adress är vad de utger sig för att vara. Därför kommer jag bara att ge ut adressen till den som jag vet vem hen är genom kommentarer här i min blogg, eller genom att jag läst personen egen blogg.

Så vill du fortsätta följa mig, skicka ett mail till bridz@live.se , men ta inte illa upp ifall du inte får adressen.

Jag är hemskt ledsen att det blev så här. Jag trodde aldrig att jag skulle vika ner mig. Men till slut gjorde jag det.

flyttat

Jag har börjat blogga någon annanstans. Jag hade velat ta med er alla er mina fantastiska läsare. Men så kommer det tyvärr inte bli. Folk som har mitt lösenord skriver saker jag inte orkar bemöta, folk som har mitt lösenord är dessutom Kp och NFT. Jag litar inte på att de som ber om min nya adress är vad de utger sig för att vara. Därför kommer jag bara att ge ut adressen till den som jag vet vem hen är genom kommentarer här i min blogg, eller genom att jag läst personen egen blogg.

Så vill du fortsätta följa mig, skicka ett mail till bridz@live.se , men ta inte illa upp ifall du inte får adressen.

Jag är hemskt ledsen att det blev så här. Jag trodde aldrig att jag skulle vika ner mig. Men till slut gjorde jag det.

slut nu?

Anonym, du känner att du måste säga emot mig. Jag känner för att sluta blogga.

Det här har jag aldrig någonsin hotat med förrut. Och jag vet inte om det kommer att bli så på riktigt.

Men just nu lägger jag ner. Inte bara för skitgrejen du skriver om här utan för hela det systematiska ogillandet du och några få till håller på med. Jag är inte alls i närheten så illa drabbad som många andra, kanske inte ens som de flesta andra.

Men jag skiter i vilket. Jag har bloggat av en rad skäl. Ett av skälen har varit de fina vänner jag fått via bloggen. Ett annats skäl har varit all den fantastiska hjälp och medmänsklighet jag stött på.  Hela tiden har de funnits de som inte gillar mig. Jag har oftast haft ganska roligt och skrattat åt kommentarerna som i ena stunden tycker att jag lever för lössläppt, för att i nästa stund ha synpunkter på att jag är för ”duktig”. Men jag tar åt mig lite för mycket, det går åt lite för mycket tid i mitt huvud åt att släppa kommentarerna. Och därför, just nu, så känns det som att det är läge att sluta blogga.

Jag kanske ändrar mig till i morgon, vi får se?

snål, lat, dum eller bara helt okänslig

Ett barn på Lills dagis har fyllt år och ska ha kalas.

Till Lill och NFT-dotter finns det ett gemensamt inbjudningskort. Jag är rätt förbanad. Barnen är inte syskon, de bor inte ens på samma adress merparten av tiden. Kunde de inte fått varsitt kort? Hur snål eller lat kan man bli?

Och ja, föräldrarna vet precis hur de ligger till, de här barnet har varit både här och där och hos NFTs ex och lekt.

varför ha så bråttom?

För ett tag sedan, jag bloggar ju inte så mycket längre, skrev jag ett inlägg om det barn jag vill att min pojkvän ska få. Inlägget missuppfattades av ganska många som tolkade det som att jag ville ha ny familj nu.

Så är det verkligen inte.

Kp har köpt hus med sin nya efter att bara ha bott i sin lägenhet i ett halvår. Hon flyttade till sin nya bostad ungefär samtidigt efter att ha varit sambo med sitt ex i hela sitt vuxna liv. Ett ynka halvår bodde hon själv.

Jag fattar inte vad de har så bråttom till. Varför vill man ha en ny vardag med vardagsgnabb om disk och vems tur det var att köpa mjölk.

Jag och min kärlek delar mycket vardag. Sover tillsammans 4-5 nätter i veckan. När jag var sjuk för några dagar sedan tog han hand om barnen. Och igår kom han hem till mig innan jag var där och hade maten färdig tills jag kom hem.

Men vi har fortfarande varsitt hem. Och det är fantastiskt skönt. Att bara ha de bra bitarna av vardagen tillsammans, men slippa allt det tråkiga.

Tids nog kommer vi att flytta ihop. Det är i alla fall planen. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste ha så bråttom. Särskilt ifall man aldrig provat på att leva själv. Jag har levt själv, och faktiskt bott själv i alla mina bostäder. Det är skönt att veta att jag klarar mig själv. Att veta att jag inte bara kastat mig in i någons famn för att slippa vara själv.

Höjde dosen

I ett anfall av desperation ångest, ångest och ångest var och varannan kväll höjde jag dosen antidepressiv och är nu uppe i maxdosen.

Nu mår jag bra igen, och jag tror egentligen inte att det beror på höjningen utan på att jag lugnade ner mig lite och kom ur den dåliga cirkeln jag hamnat med ångest, och räddsla för ny ångest som ledde till ännu mer och ångest som jag ännu mer rädsla runt, runt, runt.

Jag funderar på att ta mig igenom den här mardrömskursen på universitetet och sedan sänka dosen igen. Vi får se hur jag gör. Jag som, som vanligt är min egen läkare.

människor eller kön

Vi var på Mulle Meck i helgen. Personligen tycker jag inte att mina barn är särskilt svåra att könsbestämma, men det är ju inte så att jag medvetet valt att klä dem i blått eller rosa. De har mer glada blandade barnfärger, så som både jag och barnen tycker är fint.

Uppenbarligen var det i alla fall svårt för anda föräldrar att veta vilket kön mina barn hade och eftersom det hela tiden fälls kommentarer av typen ”Ställ dig nu i kön efter flickan där”, ”Nu kommer en liten pojke åkande, så du får flytta på dig”, ”När flickan flyttat på sig är det din tur” blev det väldigt svårt för andra föräldrar att förhålla sig till mina barn.

Själv säger jag konsekvent barnet om barn jag inte känner ”Ställ dig nu i kön efter det där barnet”, ”Nu kommer en litet barn åkande, så du får flytta på dig”, ”När barnet flyttat på sig är det din tur”. Även om det handlar om ett litet barn i spetsklänning, rosa från topp till tå. Jag tycker inte att det är så viktigt att hela tiden markera vilket kön människor råkar ha, jag tycker faktiskt att det finns tusen viktigare saker att fokusera på.

Lösenordsskyddad: ex

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

ont och blandat

Just nu jobbar jag med lite blandad ångest lite då och då.

Det började med exjobbet, och stor oro över det, inte så konstigt. Det fortsatte med min farbror svårt, svårt sjuk och ett tag var han uträknad, men nu verkar han repa sig, inte så konstigt med ångestpåslag på det heller.

Men nu borde det vara nog.

Men ikväll är den med mig andnöden och kniven i magen.

Jag knaprar tabletter och hoppas att kroppen inte ska bli för tillvand så att tabletterna tappar effekt.

Och så funderar jag på vad det är som är så knepigt just nu.

Kursen jag läser är en riktig plåga, jag har misslyckats med den förut. Det kan vara det, det kan också vara något annat, som att mina antidepressiva inte fungerar längre, men det verkar långsökt.

Jobbigt är det i alla fall.

Lösenordsskyddad: rädd

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

klar

Så har jag då redovisat mitt exjobb.

Och hur gick det då undrar ni förstås?

Jo det gick hur bra som helst.

Jag väntade hela tiden på att jag skulle bli nervös, men jag blev det aldrig. Jag tycker ju att det är roligt att få ha ensamt majestät framme vid tavlan, och ha allas blickar riktade mot mig. Jag tycker att det är roligt att få lägga in ett skämt här och där, och upptäcka att alla är med och fortfarande hör vad jag säger. Kort sagt, jag har nog ändå valt åt rätt håll när jag tänker bli lärare.

Jag fick höga betyg på min redovisning, och även bra betyg på min rapport och själva arbetet. Däremot blev betygen usla på genomförande… men jag har ju skilt mig mitt i och mått så djäkla dåligt så jag har förträngt det. Självklart hade det varit roligt om allt hade flutit på och jag hade fått höga betyg rakt igenom, men nu har ju mitt liv inte för vana att bara fungera, och då får man vara nöjd bara man klarar sig med näsan ovanför ytan. I slutändan med alla betyg sammanräknade blev det ett C på en A-Fskala, och det är jag helt nöjd med. Både jag och min handledare betvivlade för inte så länge sedan att jag någonsin skulle bli klar.

 

kanske

Vi var på barnkalas hos en släkting till min pojkvän. Barnen fick (gnugg)-tatueringar i fiskdammen som vi gnuggade fast på deras armar.

Dagen därpå åkte barnen till sin pappa.

När det var min tur att träffa barnen igen berättade Lill att pappa hade frågat jättemycket om tatueringarna och kalaset.

Varje gång jag stöter på Kp så säger han att barnen berättar så mycket om din pojkvän och det är så roligt att de tycker så mycket om honom.

Kanske är det så att det ändå inte är så roligt att jag har träffat någon annan som han vill ge sken av?

Kanske är det jobbigt att jag träffat någon annan som barnen tycker så mycket om och pratar så mycket om?

Kanske är det lite jobbigt att min nya har en stor hjärtlig familj som mina barn gillar att vara hos. Varken Kp eller NFT har som jag förstått det (eller i Kps fall vet jag ju) familjer som man okomplicerat bara kan umgås med, och där barnen kan vara helt trygga.

Kanske är det därför han blivit så aggressiv på sista tiden. Därför han känner att han måste argumentera sig blodig, fast han inga motargument får?

Jag vet inte. Men det finns de i min omgivning som tror att det är så, och kanske ger jag dem rätt snart, fast jag lite naivt inte trodde att det var så

gyttjedyk

Det där jag skrev om att jag mår dåligt till Kp var ett försök att appellera till någonting.

Jag har inte sagt det till honom förut, för jag var ganska säker på hur han skulle reagera. Nämligen precis som han gjorde, med att ta ett erkännande om svaghet från min sida som ett medgivande om att jag haft fel.

Det var alltså inte heller en fungerande taktik. Dock inte osann alls. Jag mår jättedåligt varje gång han kritiserar mitt föräldraskap. Intellektuellt vet jag ju att jag inte borde ta åt mig och att alla de som betyder något vet att jag är en bra förälder. Min känslomässigt kan jag ligga vaken en hel natt för att jag blir sårad och ledsen. Jag kan tyvärr inte styra mina känslor, jag har ju till och med provat terapi, men jag känner som jag gör vad jag än skulle vilja.

lera

Min skilsmässa har nu sjunkit lägre än sandlådenivå vad det gäller sandkastning. Jag vet inte vad det är längre som kastas.

Diskussionen den här gången gällde overall eller jacka. Vem som hade satt på barnen vad är helt ovidkommande. Om det ena är bättre eller sämre än det andra är också helt ovidkommande.

Det intressanta är att jag hade telefonen avstängd i en timme för att jag satt på möte och hittade 4 missade samtal, 4 SMS och 4 mail där ilskan flödade över att fel plagg satt på barnen.

När det dessutom visade sig att jag inte var hemma och inte skulle komma hem på hela helgen fick jag höra att nu var hela deras helg förstörd. De blev så låsta när barnen hade fel kläder.

Inte en enda gång gav jag mig in i debatten om overall eller jacka är det bästa plagget. Allt jag skrev var att vi tydligen hade olika åsikter här, och att jag naturligtvis klätt barnen i vad jag tyckte var lämpliga kläder när jag lämnade dem på dagis på morgonen.

Jag skrev också, gång på gång att jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli kritiserad, att jag mår dåligt av det. Och bad honom bara konstatera att vi tyckte olika till nästa gång.

Jag citerar mig själv

Det är möjligt att jag feltolkar. Oavsett blir jag ledsen när du kritiserar. Jag utgår från att du gör det du tror är bäst. Och jag tror att du utgår från detsamma när det gäller mig. Och därför ber jag dig om att sluta argumentera för din sak.  Jag mår dåligt av att höra att du tycker att jag gör fel.

Till nästa gång, konstatera bara att vi tycker olika.

Men det går  liksom inte in att jag inte argumenterar för att någon skulle gjort fel, att jag bara vill slippa diskussioner, om saker som jag tycker är helt omöjliga att hitta något rätt och fel på.

Nu citerar jag honom

Klart du mår dåligt av att höra att du gör fel. Jag vet precis hur det känns. Men ska jag sluta argumentera för min sak? Vad ska jag göra då? Sitta still och hålla käften bara?

Om jag kanske har rätt den här gången, varför då inte bara kort och gott säga det, med ett enkelt ”Ok, ja så kan det vara” och sedan är det ur världen? Om du inte vill att jag ska börja argumentera för min uppfattning, varför då säga emot? Varför är du så hysteriskt rädd att göra fel? Alla gör fel. Det gör inte dig till en dålig mor att glömma något ibland, eller slinta på klädesplaneringen. Det är ingen katastrof. Det här var inte världens undergång förrän vi började bråka om det. Jag skulle till och med kunna säga att det var en skitsak. Det måste gå att framföra sådana här åsikter utan att det river upp himmel och jord.

Jag har inga problem med att han tror att jag gett honom rätt, jag ser ingen prestige i varken det ena eller andra. Men jag tycker att det är så djävla jobbigt att han inte ser var gränsen går. Inte ser att jag inte argumenterar, inte vill bli osams om rena skitsaker.

Hur? hur? hur? ska jag få honom att höra vad jag säger?

vem ska fatta beslut?

Nu har jag pratat med min virriga mamma.

Farbror lever och opereras just nu, ganska kritiskt

De anhöriga bestämde sig för att de inte ville bestämma själva utan låta läkarna ta besutet. Mamma tyckte inte att det hade framkommit något nytt och ringde inte upp mig. Tack för det virrmamma. Nu har  hon lovat att höra av sig till mig nästa gång hon får någon ny information.

Jag tappade helt plötsligt lite förtroendet för rutiner i svensk sjukvård. Hur kan anhöriga utan medicinsk kompetens beläggas med den skuld det innebär att fatta fel beslut om en operation.

Nu kan vi bara vänta och hoppas på det bästa.

beslut

Det går inte så bra för min farbror. Min pappa och faster har blivit uppmanade att åka in till sjukhuset. Det var något beslut som skulle fattas.

Jag är inte så bevandrad i akutsjukvård, så det enda beslut jag kommer på där hela släkten ska vara med och bestämma är organdonation. Men jag har säkert fel? Någon som kan mer? Är det vanligt att fru, barn och syskon fattar beslut om vilka åtgärder som ska vidtas? Är det inte läkarna som fattar beslut?

just idag

Min farbror, som jag står nära, ligger för övrigt på intensiven efter en stroke tidigare idag.

Idag är en extra dålig dag att mucka med mig om hur jag väljer att blogga

Kattis

Jag undrar om du förstår att jag är en riktig människa och den här bloggen beskriver de delar av mitt liv jag vill dela med mig av.

Min nya kärlek vill inte att jag skriver om honom och därför gör jag inte. Det här är nämligen min blogg och min text och jag väljer helt själv vad jag ska skriva..

Det står varje läsare fritt att läsa här i min icke-saga, men jag betackar mig för sura kommentarer om att jag inte berättar tillräckligt. Och har man frågat flera gånger vad min kärlek tycker om olika saker och varje gång fått till svar att jag inte tänker skriva något om honom kan man kanske acceptera det, eller sluta läsa i bloggen.

HJÄLP

Nu är texten inskickad.

Inga fler möjligheter att ändra.

Nu får det vara som det är.

HJÄLP

snart färdig

Två år har det tagit det här älgjobbet jag gjort. På pappret bara ett år och lite till, men i verkligheten har jag jobbat, gått kurs, vabbat och varit sjuk så att det tagit två år.

I morgon skickar jag in min text, och sedan ska jag presentera arbetet nästa vecka.

Sen är jag klar.

Det känns ganska sjukt. Och lite sorgligt.

Jag hade helt andra planer när jag började.

Göra ett superbra exjobb och sedan få en doktorandtjänst.

Inte visste jag då att jag skulle skilja mig under arbetets gång. Jag visste inte heller att jag skulle träffa världens bästa man. Inte heller visste jag att jag skulle få vänner för livet på institutionen. Jag är säker på att jag kommer att hålla kontakten med dem, och på så sätt ha en fot kvar i varg/fisk/älg-världen.

Det blev inte som jag hade tänkt, inte kvalitén på mitt arbete heller. Men det blev ganska bra ändå.

Snart kan jag förresten ta ut en examen om jag vill. Vi får se om jag gör det, eller om jag sparar lite till på det.

skitsaker

Små nålstick med jämna mellanrum,

–Jag tycker att du ska vara hemma en dag till med Mini fast han varit feberfri ett dygn

-Jag duschar barnen på morgonen, det tycker jag också att du ska göra

-Jag tycker inte att du har satt på barnen rätt kläder, jag kommer förbi och hämtar andra

Små skitsaker, som jag låter passera. Det är ju sagt i all välmening för att ha bryr sig om barnen.

Men sammantaget, om man tänker på att det kommer någon lite förmaning i veckan är det oacceptabelt. Jag kan inte minnas att jag någonsin sagt något om vad de gör med barnen. Jag är såklart missnöjd med en hel del. Men när de är hos honom är det upp till honom att bestämma vad som ska göras, när de är hos mig är det jag som bestämmer när det ska vabbas, eller när det ska duschas.

Fan att jag är så trög. Att jag bara låter saker passera, inte märker när de gått över gränsen. Inte förrän det blivit ett helt berg av skit som jag svalt.

När han skrev till mig om det där med duschandet skrev han ”Som sagt, inte för att bråka, skriva dig på näsan, eller kritisera, utan för att hjälpa och dela med mig. Du delar också med dig av sådant ibland, och uppskattar jag. Inte bråk, utan hjälp.”
Eftersom jag hela tiden jobbar med att vara trevlig och inte överreagera, det är ju bara småsaker svarade jag att jag inte såg det som bråk varvid han svarade.Va skönt, tack! Jag är konstant en smula orolig för att skapa en dålig stämning av misstro som ska gå ut över barnen.
Som att jag av någon längtan efter att skada honom skulle låta något gå ut över barnen.

Jag som sväljer och sväljer och sväljer och aldrig lägger mig i hur och vad de gör med mina barn. På vilket sätt skulle jag låta något gå ut över barnen?

Jag har inte svarat honom, och kommer förmodigen inte att göra det heller För jag tänker på barnen, och det var ju ytterligare en småsak. Jag vill inte infektera vår relation ytterligare.

Men jag vill komma på ett sätt att få honom att förstå var gränsen mellan mitt liv och deras liv går.

rör på dig männska

Igår kväll fick jag för mig att Sobrilen inte längre funkade. Jag hade tagit min vanliga dos på 20 mg men hjärtat skenade ändå och magen sved av välbekant ångest. Och det långt över de två timmar det brukar ta innan effekten sätter in på max.

Men så reste jag mig från soffan för att fixa iordning allt för natten, och ångesten rann äntligen av mig.

Lärdom av detta: för att tabletterna ska kicka in krävs det lite rörelse av kroppen. Det är samma mekanism som gör det till en dålig idé att ta sömntablett och sedan ligga helt still och försöka sova. Då tar det en evighet. Om man istället går runt och fixar lite och sedan går och lägger sig är effekten ögonblicklig.

Och jo, jag vet att min kropp egentligen vant sig vid för mycket medicin. De flesta går inte runt och städar i huset på de doser jag stoppar i mig. Men det är något jag lever med. För det allra mesta, nästan, nästan alltid tar jag inga tabletter alls.

stress, medicin och jag

I morgon ska jag lämna in texten till mitt exjobb. Om en vecka ska jag redovisa.

Och på kvällarna tar jag just nu lugnande, insomningstablett och sömntablett.

Jag vet inte hur normalt det är att bli så stressad i sådana här situationer. Jag skulle tro att de flesta stressat halvt ihjäl sig. Men jag tror inte att de flesta lägger av helt att sova 1½ vecka i förväg. Jag vet också att de flesta inte har ett kroppsminne av sömnlöshet som gör att de börjar hyperventilera bara vid misstanken.

Jag betraktar mig alltså ändå som någorlunda frisk med antidepprisiv medicin. Men vid extrema situationer behöver jag ta till starkare grejor för att inte falla tillbaka i en ond ångestspriral. Och så kanske resten av mitt liv kommer att se ut? Nöjd med det i så fall faktiskt.

Hur gammal får man vara för att donera ägg?

Man får max vara 36 som kvinna för att donera. Och eftersom det tar minst ett halvår efter att beslutet är fattat innan själva donationen äger rum bör man inte hunnit allt för långt in på sitt 36e är när man börjar.

Detta så klart för att den kvinnliga fertiliteten avtar rätt så snabbt i den åldern. Och det tycker jag är bra. Den som får ta emot ett ägg ska ha så goda chanser som möjligt. Sen finns det så klart biologiska skillnader, det finns 43-åringar som blir gravida bara av att titta på en man. Men reglerna är ju generella.

Donera mera

Den här gången blir det nog donation med känd mottagare. En vän till mig har en bror som i många år försökt bli gravid (eller rättare sagt hans fru) Det har inte lyckats och nu återstår äggdonation.

Donationen kommer i så fall att ske i Umeå, och det blir en korsdonation.

Det som återstår är att se om Umeå går med på de krav jag lyckats förhandla mig till här på Huddinge. Det vill säga, ingen spray och inga p-piller. Och att de inte tycker att jag är för gammal.

Fortsättning följer

bojkott

Jag funderar på att införa ett års bojkott av alla företag som skickar reklam till mig om att de på olika sätt ”firar” internationella kvinnodagen.

Vad fan finns det att fira liksom? Att kvinnor över hela världen förtrycks på olika sätt?

Inget jag vill fira i alla fall, och inte vill jag stöjda de företag som tycker att det är värt att firas heller.

Så klart ska bojkotten i så fall följas av ett mail till berörda företag där jag ifrågasätter deras firarbeslut.

Internationella kvinnodagen.

Internationella kvinnodagen. Och jag känner att jag borde skriva något klokt nu.

Men jag får nöja mig med.

Världen inklusive Sverige, är inte ett dugg jämställt. Tänk på det lite extra idag!

Frågor på det?

uppslag

Jag fick ett gäng uppslag att blogga om av haren. Tack för det.

En av dina frågor hur jag får ihop det tidsmässigt kan du få svar på direkt. Det gör jag inte. Och det är nog också en del av bloggtystnaden.

Dina andra uppslag ska jag spara och fundera lite på.

Fler förslag emottages tacksamt.

Inte tråkigt

Nä mitt liv är verkligen inte tråkigt. Inte ett dugg.

Men att livet är roligt är inte detsamma som att bloggen blir rolig om jag beskriver det.

En tråkig blogg är i mitt liv ett roligt liv.

namnstrul

Mina barn har samma föräldrar men olika efternamn. Lill heter samma sak som sin pappa och Mini heter samma sak som mig. Att göra så här är ju inte helt vanligt, jag känner inte till någon annan som gjort det. När det var dags att namnge Mini satt jag länge i telefon och pratade med Skatteverket för att se till att det skulle bli rätt. För ett småsyskon får automatiskt samma efternamn som sina äldre syskon om föräldrarna är gifta.

Allt verkade bli rätt, och på brevet med Minis namn och personnummer från Skatteverket står det rätt.

Men det senaste halvåret har en del märkligheter dykt upp. När bekräftelsen på vår skilsmässa kom hade barnen båda Kps efternamn, och nu när jag fick enkäter om barnens dagis att fylla i är den ena adresserad till målsman för Lill Kpsefternamn och den andra adreserad till målsman för Kpsefternamn Kmsefternamn. Båda dessa hämtar gissningsvis sin information från Skatteverket, eller? Jag försöker ringa till den som skickat enkäterna för att fråga för det här är mystiskt.

trygghet är tråkigt, men så efterlängtat

Efter fyra månader tillsammans känner jag mig ganska trygg i min relation.

Vi har det väldigt, väldigt bra tillsammans.

Jag vet inte om man kan säga att det redan blivit vardag? Det kanske man kan. Inte vardag på så sätt att vi flyttat ihop, men vardag som i att vi träffas ofta, alltid vet vad den andre gör och diskuterar vardagens alla små och stora händelser med varandra.

Jag har precis det jag ville ha. Trygghet och kärlek. Inte tråkigt, vi skrattar väldigt mycket tillsammans. Men just för att jag är så trygg har jag inga behov av att skriva av mig.

Det enda jag önskade mig i mitt liv var trygghet och stabilitet. Inget himlastormande liv värt att blogga om. Jag skrev någonstans att jag hoppades att min blogg skulle bli riktigt tråkig.

Jag tror att jag har uppnått det. I alla fall för tillfället. Allt är skört, och kan gå åt helvete. Men jag vilar just nu i tryggheten och lyckan. Lyckan i att ha träffat någon som inte är bitter över att han inte blev mästerfotograf eller rockstjärna. Någon som liksom jag kan se lyckan i en trevlig kväll tillsammans med några vänner, även om alla vuxna aldrig kunde sitta tillsammans vid bordet för att barnen ständigt pockade på uppmärksamheten. Det är vad mitt liv och min lycka och trygghet handlar om.

bloggen och kärleken

Jag bloggar inte tillräckligt om mitt liv och om min kärlek.

Nej jag gör nog inte det. Av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är intressant.

Jag och kärleken träffas ofta, äter middagar tillsammans, sover tillsammans, hittar på saker med barnen eller umgås med vänner och familj. Vad skriva om det och varför?

Jag bloggar när jag mår dåligt eller ogillar något. Det här har aldrig varit en vardagsblogg, jag är inte tillräckligt rolig för att blogga om vardagen. Min vardag är inte tillräckligt rolig för att bloggas om.

Jag är ledsen men det blir nog ingen ändring på det. Men ni som vill se mer bloggande från min sida. Vad vill ni läsa om? Jag kan inte lova att göra er till viljes, men lite bekräftelsetorsk är jag såklart… så jag kanske försöker.

ovanlig förlossning

För det första. Jag är självklart också glad att Victorias förlossning gick bra, och jag hoppas att ingen tolkat mitt förra inlägg som något annat? Jag är glad för alla som får fina förlossningar som slutar med friska barn.

Jag har inte ifrågasatt hur förlossningen gick till. Jag har ifrågasatt att det ska låtsas som att allt var så vanligt när det uppenbarligen inte var det. Oavsett om det var nödvändigt eller inte, jag har inga synunkter på om det behövdes egna läkare eller inte, var det inte någon vanlig förlossning.

Och jo, jag tycker att det är lite konstigt att ha snyggkostym när man är nybliven pappa sedan någon timme. Jag hade tyckt att det var konstigt vem det än gällde. Men som ni påpekar för mig, det var ju ingen vanlig situation… så vi är ju överens.

Och vad skulle läkaren ha sagt? Han fick konstiga frågor. Ja precis, det är ju jättekonstigt att en läkare ska frågas ut om väldigt privata detaljer överhuvudtaget. Jag tycker som sagt att hela idén med monarki är jättekonstig. Men tycker man att den är bra kanske man får köpa konstiga frågor till läkare?

Och till sist. Victoria må vara född till sin titel. Men hon har varenda dag ett val att behålla titeln och upprätthålla monarkin. Om familjen Bernadotte valde att abdikera skulle vi inte ha någon monarki längre. Så att så värst jättesynd om dem är det inte.

egen läkare

Monarki är ju en konstig sak. Och nej, jag gillar det inte.

Men ändå, så klart att jag grät en skvätt i morse när jag lyssnade på nyheterna. Gråter gör jag alltid när någon fått barn, känd för mig eller inte.

Det jag tycker är konstigast (bortsett från att den nyblivne pappan uppträder i fläckfri kostym bara timmarna efter förlossningen) är allt snack om att allt varit så normalt och vanligt med hela graviditeten och förlossningen. Detta sagt många gånger av den private läkaren, läkaren som inte lämnat Stockholm efter nyår. Hur många andra kvinnor med normala graviditeter har en egen läkare. Hur många kvinnor med normala förlossningar träffar ens en läkare under förlossningen?

Jag tror nog inte att den här lilla människan kommer att bli drottning faktiskt. Jag tror att monarkin kommer att vara avskaffad innan hon blir vuxen. Men den som lever får se.

Alla hjärtans dag eller skolmobbing

Jag är en riktig tjurskalle. Vägrar fira något på ”alla hjärtans dag”.

Delvis för att jag dras med ett dåligt samvete för den mobbing jag var drivande för hela gymnasiet. Jag och en kompis var ytterst ansvariga för hela stora gymnasieskolans blomutdelning. Verkligen med lärarnas medgivande, de lät oss få ledigt och gå runt i klasserna och bedriva mobbningen. Det hela gick ut på att alla fick beställa blommor i förväg till de personer de tyckte extra mycket om, och sedan den 14 februari gick vi runt och delade ut de beställda blommorna. Röd för kärlek och så vit för vänskap tror jag att det var.

Jag kan inte minnas hur jag en enda gång ägnade en tanke åt alla de som aldrig fick blommor. Hur jag inte kunde tänka så långt förstår jag inte idag, jag minns mig själv som ganska empatisk redan då, men jag har nog fel. Men det som är så mycket värre är ju hur alla lärare och skolledningen uppmuntrade oss. Jag tror faktiskt att om en enda vuxen hade påtalat problemet för mig hade jag börjat fundera, men jag minns bara uppmuntranden från hela vuxenvärlden.

Kattis

Nej. Att jag har träffat någon jag tror mig vilja leva länge med förändrar inte min syn på Kps och NFTs görande.

Jag ser det inte som problematiskt att de ganska snabbt bestämde sig för varandra, och att de träffades med barnen närvarande.

Jag ser det som problematiskt att de bara några veckor efter att barnens liv kastats om totalt delade säng, och att mina barn direkt fick dela rum med sin ”nya syskon”. Jag ser det som ett problem att barnen väldigt lite fick vara ensamma med sin pappa precis i början när allt var nytt och konstigt. För egen del ser jag det som ett stort problem att Kp i kommunikation med mig höll med om att barnen borde få sova själva med honom i början, och sedan sket totalt i vad han hade sagt.

Jag ser det också som en aning problematiskt att Kp kastar sig in i saker väldigt fort precis som sin far. Men där kan jag ha helt fel. Det kan vara så att han och NFT lever hela livet tillsammans, och det är vad jag hoppas på. Jag vill inte vara en bitter olyckskorp, utan jag försöker hoppas att han är vuxen nog att veta vad han gör när han köper ett hus tillsammans med någon efter relativt kort tid.

lite sent kanske

Jag vet inte under vilken kategori mailet från min pappa i morse ska sorteras under.

1½ timme efter att jag hade lämnat barnen på dagis dyker mailet från min pappa upp, med uppmaningen att klä på mina barn ordentligt med kläder idag, eftersom det är kallt.

Jag antar att det var ganska gulligt, men inte särskilt genomtänkt.

Och ja, barnen är ordentligt påklädda. Så ordentligt Stockholmsbarn kan vara klädda, det är tyvärr inte så att garderoberna är överfyllda av kläder för -10. Än mindre för -20 som det visst ska bli mot helgen.