Archive for augusti, 2008

Min senaste miljöåtgärd

29 augusti, 2008

Det här är så pinsamt enkelt att jag knappt vågar skriva om det. Jag gissar att nästan alla redan har fattat, även de som inte tänker ett dugg på miljön.

I familjen Katt tvättas det mycket. Eftersom Lillkatten anävnder tygblöjor blir det en maskin om dagen här hemma. Och hittills har jag bara höftat mängden tvättmedel. Eftersom vi har en maskin som känner av dels hur mycket tvätt som ligger i maskinen och också om tvättmedlet är borta beror tvättlängden till viss del på mängden tvättmedel. Nu har jag beställt ordentlig måttsats, och mäter noggrant upp tvättmedlet infpör varje tvätt. Det bli mycket mindre mängder än vad jag öste på förrut. Sätskilt när jag tvättar vitttvätt 40 grader, som inte fyller upp en hel maskin, då har jag bara i halva mängden tvättmedel, och så blir tvätttiden nästan halverad.

Annonser

Dagisstart

28 augusti, 2008

Lillkatten har börjat på dagis. Jag har inte varit där med honom, Kattpappan skolar in.

Men det verkar bra! Mycket bra!

Jag skulle säkert haft en del genussynpunkter om jag hade varit där, nu är jag inte det så då slipper vi det.

Det är bara 13 barn på 3,5 anställda, bara en sådan sak!

Förmaning till mig själv

26 augusti, 2008

Inga fler sjalköp förrän tidigast december, så det så.

Sedan jag senast skrev om mina nya sjalinköp har jag lyckats köpa ytterligare två. Fyra sjalar på en månad har det blivit*, och nu får det faktiskt vara nog och därmed basta.

En ringsjal och ytterligare en trikåsjal har jag införskaffat. Nya bebisen kommer att ha tre eller fyra trikåsjalar att välja mellan. Kanske kan jag färgmatcha med de bröstmjölksfläckiga amningströjor jag nog kommer att kräla runt i.

*Det är så svårt att låta bli att köpa när det på Tradera annonseras ut i princip helt nya sjalar för en fjärdedel av inköpspriset.

Barnlöshetsvänner

25 augusti, 2008

I lördags var vi på 30-årsfest. Det var en sån sådan där fest som vi gick på förr i tiden, en sådan utan barn.

Det var bara vi som hade barn med oss, och så ett par till.

Och eftersom vi hade barn med oss, och eftersom sådana går och lägger sig tidigt gick vi hem nästan innan allt började.

Just när vi skulle gå träffade jag henne, barnlöshetskompisen från förr. Vi var sjukskrivna samtidigt, och träffades ganska ofta under en period. Vi höll båda på med IVF-behandlingar. Så blev jag gravid och vi har inte träffats sedan dess, bara pratats vid per telefon någon gång. Nu stod jag där med ett litet barn och en stor mage. Hon har under tiden bara åstadkommit en graviditet som varade någon vecka innan allt blöddes ut, och är lika barnlös som tidigare. Hon sa att det inte kändes jobbigt att träffa mig. Att de just nu tog en paus, och att det kändes helt ok, att de börjat fundera på hur livet skulle vara utan barn, och att tanken inte känns helt omöjlig längre. Jag hoppas så att det hon sa var sant, att det inte bara var något hon sa för att det skulle kännas bättre för mig, så där överslätande som man ibland kan vara för att inte förstöra stämningen. Vi bestämde oss i alla fall för att ta en fika längre fram, jag hoppas att vi då har lite mer tid att prata, så att jag verkligen får veta hur hon mår, och jag hoppas att jag kommer att kunna vara så ödmjuk jag vill vara över det mirakel som drabbat mig.

Lättast möjliga väg – utan några priniciper alls.

25 augusti, 2008

En Lillkatt som inte ätit någon middag behöver sin kvällsgröt för att kunna sova.

Igår blev det för sent och allmänt kaos, och en frustrerad och dödstrött Lillkatt ville minsann inte sitta på stolen och äta, och han ville inte sitta i någons knä, och han ville inte göra något annat heller, han bara grät hysteriskt.

Till slut löste vi det hela med att han satt i mitt knä och jag läste den nya boken för honom, medan hans pappa matade honom med gröt.

Egentligen ”ska” man väl sitta på sin egen stol och helst äta själv eftersom man kan, och sagoläsning till maten är inte riktigt rätt.
Den här lösningen finns inte med i familjen Katts bok över hur situationer bör hanteras. Å andra sidan står där att det inte är någon mening med att ha för många principer med så små barn som Lillkatten och att argumentation inte går in. Så vi är inte allt för rädda för att han som tonåring fortfarande inte kommer att ha lärt sig att äta utan att sitta i knä och få saga läst för sig,

Bilduppdaterat

24 augusti, 2008

Eftersom de finns de som frågat, så tänkte jag bara berätta att bilderbloggen är uppdaterad igen.
För den som tycker att det är kul att se hur jag blir större och större, på alla möjliga sätt.

Ni andra avrådes absolut från att titta in.

Motoriskt underbarn?

22 augusti, 2008

Som småbarnsförälder får man ta emot rätt mycket reklam både från barnmatstillverkare och från blöjtillverkare.

Idag kom det en reklamlapp från ett av de kändare blöjmärkena. De skryter om vilken liten och nätt blöja de lyckats tillverka, och insinuerar att barnen får det mycket lättare att röra sig med deras blöja.

Lillkatten har tygblöjor, och de är inte jättesmå utan faktiskt ganska bylsiga. Men han är ändå väldigt tidigt motoriskt utvecklad, ofta en bit före jämnåriga barn.* Jag undrar vilka stordåd han hade kunnat utföra ifall han hade haft de tunna pappersblöjorna, han kanske hade gått redan vid sju månaders ålder, och nu varit redo att springa ett maratonlopp?

Är det förresten någon som läst något om att barn lär sig gå tidigare idag än för 30 år sedan, nu när alla de här revolutionerande blöjsorterna finns?

*Han pratar däremot lite mindre än de flesta jämnåriga, så summan av utveckling verkar vara konstant.

Varför är det alltid mammornas omständigheter?

21 augusti, 2008

Jo jag förstår att det skulle bli trassligt för vissa om de var tvugna att dela rakt av på föräldraledigheten. (för oss t.ex. som jag ju skrev i mitt förra inlägg)

Men kan någon förklara för mig varför det alltid är mamman som måste ta den mesta ledigheten.

Var det bara olika omständigheter i olika familjer borde det jämna ut sig så att det var lika många familjer där det passade bäst att papporna tog ut mer ledigehet som att mammorna gjorde det.

Ett inlägg för mycket

20 augusti, 2008

Och om någon tycker att jag bloggar väldigt mycket ikväll, så är det en korrekt iaktagelse. Lillkatten somnade tidigt och Kattpappan är ute och roar sig på egen hand. Så jag får tid att kräkas ur mig en massa dumheter här i bloggen.

MVC-besök idag.

20 augusti, 2008

BM trodde inte på mig när jag sa att jag gått upp 21 kilo. Det måste vara något fel på vågen hävdade hon.

Men till slut lyckades jag övertyga henne, om att det faktiskt är så.

Hon kom tillbaka till viktuppgången flera gånger under besöket, och det var det sista hon pratade om innan jag gick.

Annars var allt bra. Trots min stora viktuppgång har jag bra blodtryck, inget socker i urinen och ok järnvärden (i alla fall för att både amma och vara gravid samtidigt)

Min mage är stor precis som förra gången. Lite över översta kurvan hamnar jag den här gången också. Men det är ju inget nytt för mig.

Det viktigaste var att hjärtljuden lät som de skulle, och det gjorde de.

Intresseklubbsinfo för den mycket bärsjalsintresserade.

20 augusti, 2008

Sjalgalen.

Jag har redan berättat om mitt blöjköparbegär. Nu har mitt shoppande även utökats till bärsjalsdjungeln.

Tidigare hade jag en trikåsjal, en vävd långsjal, en Mei Tai, och en Ergo. Nu har mitt sjalförråd utökats med ytterligare en trikåsjal (i annan färg och tunnare material) och en vävd kortsjal. Och jag är ständigt på jakt efter nya fynd.
Till mitt försvar ska sägas att jag bara köper begagnat, och att jag har rätt bra koll på vad som är ett bra pris.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om i det här inlägget är hur nöjd jag är med min nya kortsjal. Det är en Bära barn i färgen svartpeppar. Jag hade läst ganska mycket dålig kritik av Bära barns kortsjalar, men jag blev frälst direkt. Den fungerar utmärkt att bära 13 kilos Lillkatt trots min ganska stora mage, och en del foglossning. Jag har inte fått till någon riktigt bra knytning av de andra där inte magen varit i vägen, men den här fungerar hur bra som helst. Bild kommer eventuellt, om jag lyckas få till någon.

Varför kvoterad föräldraförsäkring

20 augusti, 2008

För mig är det så självklart varför föräldraledigheten ska vara kvoterad. Men jag märker på en del svar jag fått att det inte är lika klart för alla. Så jag måste nog förklara lite mer, jag tyckert att jag tjatat om det tusen gånger, men det behöver nog upprepas igen, och igen.

Självklart har det ingenting med en önskan om att despotiskt få lägga mig i andras liv, och tvinga på dem mina idéer om jämställdhet. Vill andra ha ojämn arbetsbörda, eller dålig kontakt med sina barn så bryr jag mig inte det minsta.

Men i dagsläget, när kvinnor tar ut nästan all ledighet och dessutom i särklass flest VAB-dagar drabbar det kollektivt alla kvinnor. Även vi som valt att dela lika, och de som valt att inte få barn alls.
Det är för arbetsgivaren tryggare att anställa en man än en kvinna. Statistiskt sett så kommer hon nämligen att vara borta dubbelt så mycket som han.
Män är mer eftertraktade på arbetsmarknaden och har på så sätt ett helt annat läge när det gäller löneförhandlingar.

Kvoterad föräldraledighet är förstås ingen permanent lösning. Det skulle ställa till med stora bekymer för många familjer om de inte kunde dela lite mer självständigt. T.ex. i min egen familj där jag skrivit över alla mina dagar på Kattpappan. Vi hade inte haft råd att vara hemma så här länge om vi inte hade kunnat göra så.
Men så länge valfriheten gör så att nästan all ledighet tas ut av kvinnor drabbas alla kvinnor, och genom att kvotera minskar de drabbades antal drastiskt.

När det sedan är verkliga omständigheter och inte omständigheter där det alltid är kvinnan som måste ta all ledighet som påverkar, då kan vi gå tillbaka till ett system där familjerna själva kan lägga upp sin ledighet som det passar dem.

delad ledighet inget hinder för amning

19 augusti, 2008

Det är kul att gå tillbaka och läsa gamla blogginlägg. För exakt två år sedan, när jag var gravid med Lillkatten propagerade jag för kvoterad föräldraledighet, någonting som jag fortfarande förespråkar.

Då var det någon som argumenterade med hjälp av amningsargumentet. D.v.s om papporna ”tvingades” ta ut halva föräldraledigheten skulle det sluta i en katastrof med barn som inte fick amma ordentligt.

Då hade jag inte jättemycket att sätta emot just det argumentet, även om jag inte trodde att det stämde.

Men nu vet jag. Jag började plugga heltid igen innan Lillkatten var ens åtta månader, idag när han är 19 månader ammar jag honom fortfarande. Och nu när jag är hemma med honom igen blir det många gånger om dagen. Inga problem alls med delad ledighet alltså.

Brev till SVT

19 augusti, 2008

Hej SVT!

Jag har en fråga om OS-sändningarna som ni kanske kan hjälpa mig med.

Ni går ut stort och säger att det här är den största satsningen ni någonsin gjort, ni säger också att ni gjort undersökningar vilka sporter svenska folket vill se.

Så då undrar jag om alla Sveriges ryttare är undantagna från det svenska folket? Eller om ryttare är ointresserade av att titta på TV.

Genom att prata med vänner och bekanta som på olika sätt är intresserade av hästar och ridning har jag fått veta att alla är besvikna över att knappt någon ridsport har sänts direkt, och viktiga finaler bara visats som korta sammandrag.
Mina vänner och bekanta är förstås ett mycket litet underlag och säger egentligen ingenting om vad ryttare i allmänhet vill se på TV, så därför undrar jag om ni har undersökningar som visar att just jag och mina vänner är unika på så sätt att vi är intresserade av att se vår sports bästa utövare på TV.

Grenar där inga svenskar deltar, och där det finns väldigt få utövare kanske lockar ryttarna mer? För Svenska ridsportförbunet är ju ett av Sveriges största idrottsförbund, så ifall inte alla är ointresserade borde vi ensamma utgöra en ganska stor tittargrupp.

Med vänliga hälsningar
/Kattmamman

Mer om de rosa skorna

18 augusti, 2008

Ni har förstås rätt. Lillkatten är alldeles för liten för att förstå även om någon skulle berätta för honom att killar inte kan ha rosa skor.

Men det som fortfarande gör ont i min mage är tanken på hur glad han är över skorna, och hur stolt han visade upp dem för pappa när han kom hem. Och så vet jag att det för så många vuxna är helt otänkbart att låta småkillar ha rosa kläder. Eller överhuvudtaget kläder med blommor, spetsar, volanger o.s.v. Må vara att vi vuxna inte tycker att det är särskilt snyggt. Jag är själv inte särskilt sugen på knallrosa skor. Men barn älskar det som är vackert och färglatt, varför ska små killar inte få utlopp för glädjen av något vackert? Varför ska de vara tvungna att ha bruna skor med monster på?

Flickor får gärna ha monsterskorna, då kallas de tufft, och det finns t.o.m. ett ord med positiv klang pojkflicka. Men vad kallas en liten kille som vill vara fin? Transa kanske? Jag vill inte lägga några negativa värderingar i det ordet, men jag tror knappast att den som kallar ett barn så menar något positivt?

De rosa skorna, och mammans oro

18 augusti, 2008

Jag och Lilkatten var och handlade skor till honom idag.

Eftersom han inte berättar själv om skorna sitter på bra vill jag ha hjälp av någon i affären som först mäter hans fot, och sedan mäter i skorna, till på köpet får man då någon som plockar fram olika tänkbara skor. Så vi fick hjälp att mäta, och sedan plockades det fram trista mörka skor i mångder, somliga med någon ”tuff detalj” i t.ex. orange. Jag frågade om det inte fanns lite roligare skor, och preciserade mig faktiskt och sa att vi är inte rädda för ”flickskor”*. Och då kom de skitfula rosarosa skorna fram.

Lillkatten blev alldeles till sig, och sen var det bara de rosa som gällde. Jag försökte faktiskt locka med ett par blågula ”Sverigeskor”, men han ville tydligt ha just de mest rosa skorna.

Jag tycker inte att det är nödvändigt att ett 19-månaders barn får välja sina kläder själv, men när form och funktion var densamma på både de rosa och de tråkfärgade skorna och han så tydligt visade vilka skor han tyckte bäst om, då kunde jag faktist inte köpa några andra skor.

Men lite ont i magen har jag. För jag kan inte släppa min inre bild av att någon ska berätta för honom att de fina skorna han själv valt är flickskor och sådana ska inte han ha. Jag hoppas att det inte inträffar, men han börjar på dagis nästa vecka, och jag är aningens orolig.

*Jo, jag tycker ju inte att det borde finnas något som pojk- och flickskor till så här små barn. Men jag kan ju inte avskärma mig från den verklighet där det i högsta grad finns en uttänkt design för pojkar och en annan för flickor.

Tyngdlyftning istället för hästar

14 augusti, 2008

Ja jag är upprörd, och jo vi är många som är det, men det verkar liksom inte hjälpa.

Svenska ridsportförbundet har näst flest medlemmar av alla idrottsförbund i Sverige. Bara fotbollförbundet har fler medlemmar.

Ändå så sänds det väldigt lite ridsport från OS. Inget har gått direkt, och nu verkar det inte ens som att all hästhoppning ska sändas, det blir bara ett sammandrag. Samtidigt som hästhoppnnigen är det visst tyngdlyftning, en idrott där Sverige inte har en enda deltagare, och efter vad jag läste i DN för några dagar sedan knappt några utövare heller. Men ändå väljer alltså SVT att visa tyngdlyftningen framför hästhoppningen.

Vad är det för fel? Vad ska vi göra, alla tjejer (och killar) som jag vet verkligen är intresserade och vill titta.
Jag vet att vi är många som gång på gång mailat (och innan mailen kom skrivit brev) till SVT och frågat varför.

Det här är enligt mig ett typexempel på hur en jättestor grupp av huvudsakligen tjejer bara ignoreras.

Med i gänget, och förlossningsdepression?

14 augusti, 2008

Intressanta frågor från en anonym som jag vill försöka besvara.

du som faktiskt lyckats nu,att bli gravid på naturlig väg,tillhör du fortf gänget som inte kan?eller hur funkar det?blir man ”utesluten” när man faktiskt trots allt kan på naturlig väg?
Jag vet inte om man blir utesluten. För att kunna bli utesluten från någonting måste det väl finnas bestämda regler som man ska bryta mot? Men visst, så klart kan man konstatera att jag varken är barnlös eller sekundärt infertil. Men bara för att det gick en gång betyder det inte att det går bra nästa gång. Den som blivit gravid sju gånger på första försöket kan plötsligt bli infertil. Och i mitt fall är det så att jag har PCO. PCO är en sjukdom som är obotlig, den kan bli bättre eller sämre, men försvinner gör den aldrig, så på så sätt tillhör jag alltid gänget. Dessutom vet jag precis vad det innebär att längta och vänta, jag reagerar fortfarande som en infertil i många situationer, så jag känner mig i högsta grad delaktig. När jag träffat de andra på bloggträffar har jag inte fått känslan av att jag ”inte får” vara med längre. Jag kan bidra med mina erfarenheter som jag så klart inte glömmer bort.

och,tror du att man kan drabbas av förlossningsdepression trots att man väntat och längtat hur länge som helst(om man haft svårt att bli gravid vill säga)?
Jag kan nästan tänka mig att risken är lite större för den som väntat alldeles för länge. Depressionen kanske redan finns där efter alla misslyckanden. Och om man då får en tuff start med sitt så efterlängtade barn, kan man säkert få otroliga skuldkänslor att man inte är lycklig hela tiden, trots att man fått det enda man ville ha. Jag vet inte om jag drabbades av en gravdiditetsdepression vid förra graviditeten, men jag mådde otroligt dåligt psykiskt rakt igenom, och det var bl.a. för att jag hade längtat så efter att bli gravid, och så när jag väl blev det så var hela graviditeten ett helvete med konstantillamående och foglossning. Den här gången har jag accepterat att graviditet inte är något för mig, jag vill bara komma fram till målet, och då kan jag må psykiskt bättre.

Bilsaknad

12 augusti, 2008

Det händer ungefär en gång om året att kattpappan behöver bilen till jobbet. Lite oftare händer det att den som är hemma med Lillkatten har planerat in att åka någonstans dit bilen krävs, men nästan alltid åker vi kommunalt.

Men nu har vi lyckats dubbleboka bilen. Det blir så klart jag som får ändra mina planer. Jobbet är viktigast. Men det känns ganska typiskt att det händer, när vår bil nästan alltid annars står stilla i garaget.

Partyförstöraren

10 augusti, 2008

Jag sitter och pratar med några föräldrar på ett barnkalas, jag känner inte de andra jättebra, men vi har träffats några gånger hemma hos den som ordnat kalaset.

De andra föräldrarna sitter och pratar om när de ska skaffa syskon. Någon ska ha tre år mellan barnen, en annan ska ha de två första lite tätare, och sedan en sladdis om ganska länge, bara för att det är mysigt.
Jag sitter tyst rätt länge och bara lyssnar.
Men så vänder sig någon till mig och jag förväntas säga något. Jag säger att det tog fyra år innan Lillkatten var hos oss, jag vet inte om vi vill ha ännu fler syskon än miraklet i magen, men jag tar inget för givet, att ytterligare ett mirakel ska hända oss vågar jag faktiskt inte ens drömma om.
Det blir väldigt tyst, och jag har förstört den gemytliga stämningen.
Men så börjar någon prata om något annat och den generade tystnaden är snart som bortglömd.

"skaffa barn"

10 augusti, 2008

Sagt av en mor/mormor: Jag tycker att min dotter ska skaffa ett barn till, jag tycker att man ska ha barnen tätt.

Fy fan för att behöva höra sådant av sin mamma.

Förmodligen är det jag som överdriver

7 augusti, 2008

Jag är rädd för alkohol. Förmodligen överdriver jag helt odramatiska situationer eftersom jag växt upp i ett hem där ingen i hela släkten drack något starkare än ett halvt glas vin.

I dag satt jag ute i parken utanför vårt hus när grannens 11-åriga son kom ut. Han och jag satt och pratade ett tag och han berättade att pappa hade migrän. Fast efter ett tag ändrade han sig och sa att pappa nog var bakfull för det stod massor av flaskor uppradade i köket. 11-åringens föräldrar är skilda, och han bor huvudsakligen hos mamma eftersom det geografiska avståndet mellan föräldrarna är så stort, men nu har han varit hos pappa halva sommaren. I morgon åker han tillbaka till mamma, så det här var sista dagen på länge han träffar sin pappa.

Jag blir ledsen över att pappa är så bakfull sista dagen han är här, att han inte orkar gå upp och vara med sin son.
Jag blir också ledsen och en aning rädd över att en 11-åring överhuvudtaget drar slutsatsen att pappa är bakfull.

Jag känner den här pappan, och jag vet att han i vanliga fall är en jättebra pappa, som verkligen anstränger sig för att det ska bli bra när han får chans att vara med sin son. Och det är nog därför jag blir extra ledsen när han gör så här.

Snart slut igen

7 augusti, 2008

Några ynka veckor kvar av föräldraledigheten, men till skillnad mot förra gången ser jag den här gången verkligen fram emot att få göra något annat.

Jag ser också fram emot Lillkattens dagisstart, jag tror att det kommer att bli jättebra.

Jag orkar inte riktigt underhålla honom så mycket som han skulle behöva. Dels för att jag är gravid, men också för att jag faktiskt inte kan. Jag är inte pedagog, och jag tror att det finns en massa saker mitt barn kan få utav någon som är utbildad, är engagerad och har ork.
Jag tror inte att det bästa för ett barn är att vara 50 timmar i veckan på dagis, men några timmar varje dag tror jag är bättre än hemma med tråkföräldrar jämnt.*

Vi får se om jag ändrar uppfattning efter eventuella katastrofscener när vi väl provat att lämna bort honom.

*Och så klart förstår jag att det inte är alla förunnat att inte behöva ha barnen på heltid på dagis.

För att glädja min man

6 augusti, 2008

Min man kommer att bli mycket (skade)glad när han läser det här inlägget, för jag glömde inköpslistan när jag gick in till centrum för att handla.

Hem kom jag med solglasögon, solhatt och smörgåspålägg, och ingenting till den tredagars-middagsplanering jag hade gjort i ordning.

Lättare att bli gravid om man gjort lyckad IVF?

5 augusti, 2008

Jag har fått frågan om det är lättare att bli gravid spontant efter en lyckad IVF. Och jag tror att svaret generellt är nej.

I mitt fall handlar det inte om några mirakel (eller något psyke). För att vara infertil är jag ovanligt fertil. Mitt enda problem har varit att jag inte ägglossat p.g.a. en hormonrubbning, och hormonrubbningen har i alla fall tillfälligt försvunnit av alla rätta gravid- och amningshormoner jag fått tack vare IVF:en.
Så för min personliga del var den förra graviditeten en förutsättning för den nya.

Men för de flesta andra som har mer komplexa problem än vad vi hade, eller som har ett fysiskt problem tror jag snarare att det är svårare att bli gravid spontant. Det har ju gått något/några år, och fertiliteten sjunker som bekant med stigande ålder.
De man läser om som helt plötsligt blir med syskon efter att ha försökt länge, länge med första barnet hade nog blivit spontangravida till slut ändå, om de inte hade gjort en enda behandling. Men man vet ju aldrig om man tillhör gruppen som kan lyckas på egen hand eller inte, så därför ska man söka hjälp om det inte blivit någon graviditet efter ett år av försök.

Det här är vad jag tror, jag har inte frågat någon läkare. Så är det någon som vet något annat så upplys mig gärna så ska jag självklart lägga in en rättelse i bloggen.

Klänning till vem?

4 augusti, 2008

Spenatmamman eller mamma 2.0 eller Marmelad* syr så otroligt fina klänningar, och nu lottar hon ut en i sin blogg. Så klart vill jag vara med och tävla även om klänningen är för liten för Lillkatten, som ju dessutom inte brukar ha klänningar på sig.

*Kärt barn har många namn

5,5 – 7 kilo

3 augusti, 2008

Hittills har du förmodligen ökat i vikt med mellan 5,5 och 7 kg, men från och med nu kommer du att öka snabbare i vikt – räkna med strax under ett kvarts kilo per vecka.”

Ovanstående citat är hämtat från en av alla informationsplatser på nätet, där man kan läsa vad som händer vecka för vecka under graviditeten.

Jag vet att det inte spelar någon roll, att jag inte ska bry mig… men jag har ju för fan ökat nitton jävla kilo så här långt. Att bara gå upp ett kvarts kilo skulle vara minsta ökningen den här graviditeten.

Jag börjar bli smällfet, och det finns inget jag kan göra åt det, så är det bara, och jag får leva med det, och med hurtiga informationskanaler som generaliserar å det grövsta, men får det att låta som allmängiltig information.