Archive for the ‘Barnlöshet’ Category

Lösenordsskyddad: förtydligande

31 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Lösenordsskyddad: å ena sidan

30 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Filmtips

30 december, 2011

Idag var jag och barnen och en fantastisk film. Vem är var, passar bra från två år, eller kanske allra bäst från 35?

Filmen hade allt. Lurviga nallar som låg lite (men inte så att barnen märkte) en kanin med två mammor och ett hundpar som inte fick barn i magen utan istället åkte långt, långt bort och adopterade en katt.

Svordomar

22 december, 2011

I så många år var julafton ett helvete. Julafton firas för barnens skull vad man än försöker hävda.

Nästa år kommer jag att ha ett barn tänkte jag i så många år.

Och så många jular grät jag för att det ännu inte hade blivit så.

Men julen 2007 var jag höggravid, och sedan hade jag mina jular med barn. Må så vara att allt runt omkring var Norénskt, men jag hade mina barn.

Men nu inför julafton 2011 kastas jag handlöst tillbaka in i barnlöshetshelvetet. Utan någon förvarning var jag där med full kraft igen. Det har tagit tid för mig att fatta varför jag är så förbannat ledsen just nu, för på så många sätt är mitt liv bättre än någonsin.

Jag firar med mina barn den 25 istället. Datum kan ju inte ha någon betydelse? Särskilt inte för mig som till och med är judinna. Mina jular har väldigt väldigt lite med andras traditioner att göra.

Men fan heller att det hjälper att allt är så bra just nu. Det är det där lilla larviga ynka datumet 24/12, datumet då alla andra (i min hjärna) kommer att vara med sina tindrande barn.

Fan, jävla, helvetes skit.

Traditioner

22 december, 2011

Förlåt anonym, det här är egentligen inte riktat till din kommentar som jag förstår var skriven i all välmening. Men ju mer jag tänker på vad du skrev desto mer beslutsam blir jag om hur jag känner inför traditioner.

Du skriver:

”Första julen som skild är svår. Och första julen med en ny partner är svår. Så mycket minnen kommer upp, och så mycket sorg över hur det blev, och att då dessutom ta in en helt ny släkt, med ett helt nytt julfirande, som är så förknippat med egna traditioner och minnen och förväntningar… det är inte lätt! Men jag skulle nog ändå se det som tur att du får chansen att göra det i år, UTAN BARNEN. Om allt går väl kommer du att kunna fira med hans släkt, OCH dina barn, nästa år. Den julen blir ju första julen i ett nytt sammanhang för dina barn – och då kan det vara skönt om åtminstone mamma känner sig trygg och vet vilka alla är och hur deras traditioner ser ut.”

Jag känner att om jag nästa år väljer att fira jul med hans familj och mina barn är det inte jag och barnen som storögda och tacksamma deltar i deras fest och följer deras traditioner. Istället blir vi flera enheter som jämkar oss samman och skapar nya traditioner tillsammans. Mina och barnens förväntningar ska vara lika viktiga som någon annans.

I  hans familj är det självklart att det är så det fungerar. I år firar man för första gången med systerns nya man och hans son och hela upplägget är precis tvärtemot mot vad de brukar vara för att anpassas till en treåring och hans behov. Och just precis så tycker jag att det sociala livet ska vara. Att hålla på gamla traditioner bara för att det alltid har varit så när omständigheter ständigt förändras känns för mig väldigt konstigt.

Att jag sedan med min gamla barnlöshetssorg, som visst lagt sig på ytan igen, känner att en jul anpassad för en treåring som inte är min, inte kommer att fungera, det är en helt annan sak.

Lösenordsskyddad: inte klok

9 september, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: gudsdjävul

24 augusti, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Tempo di minuetto

1 augusti, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Tainted Love

24 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

PCO och donation

25 januari, 2011

Anledningen till att jag undrar om man får donera när man har PCO är att det är ärftligt, och man kanske inte vill att infertiliteten ska gå i arv mer än till mina egna barn?

Det som barnmorskan verkade oroa sig mest över är att risken för överstimulering ökar så mycket med PCO. Även om det känns så när man är där så är det ingen fördel att få massvis med ägg. Kvaliten blir oftast sämre på äggen och risken för överstimulering ökar markant.

Journaler

24 januari, 2011

Nu ringde de från Fertilitetskliniken igen, de ville ha rätt att titta i mina gamla journaler, och de fick de så klart lov att göra.

Tänk om det kunde gå så här fort när man ringde och ville göra IVF, det hade varit något.

Fast jag fattar att det är köer, och att det är ont om äggdonatorer, så det skyndar på med mig nu för att kunna låta ytterligare någon/några gå fram i donationskön.

Donera

21 januari, 2011

Jag har pratat med fertilitetskliniken och berättat om PCO, SSRI och tidigare donationer i familjen. Och barnmorskan trodde att det kanske skulle gå ändå, hon skulle prata med läkaren.

Det vore hur häftigt som helst att få donera, och få ge tillbaka till någon annan.

Blod klarar jag inte av att ge, men ägg klarar jag nog av.

Mycket prat, nu är det dags att göra något åt det.

21 januari, 2011

Jag har så länge sagt att jag vill donera ägg. Nu ringde jag äntligen upp Fertilitetsenheten.

Jag tror kanske inte att jag får donera. Jag har PCO, min man har donerat och jag äter SSRI. Men i så fall har jag i alla fall försökt.

Glamour

19 januari, 2011

Inatt blev jag kräkt på tre gånger. Var det vad jag drömde om när jag var barnlös? magsjuka barn? Kanske inte direkt, men ändå det var vardagen med barn jag ville ha, och i barnvardagen förekommer det magsjukor

Slappna bara av lilla vän

22 december, 2010

Jag är inte barnlös längre, inte på något sätt. Jag skyddar mig till och med aktivt mot att bli gravid.

De tidigare barnlöshetskänslorna är helt borta. Jag blir genuint glad när någon är gravid. Jag kan till och med höra ett samtal om planering av tidpunkt för graviditet utan att bryta ihop. Så klart brukar jag droppa en kommentar om att en graviditet inte alltid är något man planerar, men i övrigt håller jag mig lugn.

Det enda som finns kvar i mig är aversionen mot uppfattningen att det hjälper att slappna av om man har fertilitetsbekymer. När det resonemanget kommer på tal tänder jag till på alla cylindrar.

I söndags var Lillkatten på födelsedagskalas och någon berättade om sin mamma som hade fått upprepade missfall och till slut hade adopterat, och jag i min tur berättade om någon som också hade fått upprepade missfall och också adopterat, och tio år senare fått prova en ny sorts operation av livmodern, så att hon till slut fått bli lycklig förälder till både ett adoptivbarn och ett hemmagjort barn. Och då var det naturligtvis någon som kom dragandes med den urgamla myten om att bara man adopterar blir man gravid. HALLÅ, hur selektiv hörsel har du ifall du missar hela berättelsens kärna om O.P.E.R.A.T.I.O.N.E.N? På vilket sätt hör operation och avslappning ihop? Jag blir så trött och uppgiven.

Täppt

3 december, 2010

Jag är så täppt i näsan att jag knappt kan andas, än mindre äta eller dricka.

Och jag skyller allt på den där djäkla GI-kuren. Jag brukar aldrig vara förkyld, och var aldrig förkyld så länge jag bara åt vegetariskt. Visserligen hade jag inga barn då heller, så där kan det finnas ett litet samband.

Det kan ju tyckas rätt så korkat att fortsätta med GI när jag uppenbarligen tycker att det är så dåligt. Och här vill jag bara inflika att jag aldrig någonsin utgett mig för att vara smart. Och istadig är jag visst också.

Glädjepirr

29 november, 2010

Jag följer inte så många göra-barn-bloggar längre. Men några blir det, och i de flesta fall har jag träffat personerna bakom bloggen på riktigt.

Och när någon då får ett plus känner jag ett fantastiskt glädjepirr i magen. Det är helt makalöst varje gång någon som har oddsen emot sig lyckas. Eller för den delen får godkännt för att bli adoptera.

Underbart!

Futtigt

5 november, 2010

Allt känns så futtigt i jämförelse med det här. Fina Kajsa som jag lärde känna via ett barnlöshetsforum på nätet. Hon lyckades bli gravid några månader innan mig, och hennes lilla dotter är bara några månader äldre än Lillkatten. Måste nu bara lilla N få ha kvar sin mamma i många, många år.

Grattis till Robert Edwards

4 oktober, 2010

Som får Noblepriset i år för att ha utvecklat IVF.

Vi är många som är honom evigt tacksamma!

Sammanfattning

4 maj, 2010

Anna skriver ”Kul med tillbakablickarna och skillnaderna som blivit! Skulle vara intressant om du kunde berätta om vilka saker som gjort att du mår bättre idag?

Och svaret finns att läsa om man bläddrar tillbaka i bloggen.  Men eftersom bloggen har några år på nacken, jag har skrivit sedan januari 2006, så kommer här en kort sammanfattning.

  • Det började med barnlöshet
  • som till slut blev en graviditet
  • som slutade i ett sent missfall
  • och en avbruten adoption
  • Som ledde till en depression
  • som jag inte vågade medicinera mot och inte gå till landstingsbetald psykolog heller, eftersom jag var rädd för att inte få adoptera
  • Och så blev det en hel graviditet och en Lillkatt och livet var helt ok
  • men sedan blev det total sömnlöshet när jag började plugga igen
  • och så blev det en graviditet till, och en fantastisk Minikatt
  • och en man som ville skiljas
  • och total sömnlöshet
  • och panikångestattacker varenda kväll
  • KBT mot ångesten och sömnlösheten
  • som bara gjorde allt ännu värre
  • och jag knaprade Sobril som andra äter karameller
  • ett för tidigt amningsavslut
  • för att äntligen efter 4 års depression, ångest och stress, börja äta SSRI
  • och redan efter 10 timmar känna en klar förbättring

Jag vet inte vad som händer i framtiden, om jag ska medicinera resten av livet eller om terapi eller något annat kommer att hjälpa mig. Men just nu vill jag inte prova något annat, nu vill jag njuta av att vara mig själv igen och hitta tillbaka till mina vänner och till vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

gratulera

9 april, 2010

Den här texten skickade jag just iväg till en kompis

Hej!
Det går rykten om att ni ska bli tre i familjen. Vad roligt och stort grattis! (och jag hoppas verkligen inte att jag har fel nu, för då blir det här så pinsamt att jag nästan måste gå under jorden.

 Kram
/Kattmamman
 
Och nu är jag alldeles darrig i hela kroppen. För man gör inte så, pratar om någon annans graviditet förrän man är 1000000% säker på att man vet. Men vad skulle jag göra? Jag fick direktinformation från en annan kompis som just träffat kompis ett, och om jag inte hör av mig och gratulerar skulle det varit ännu konstigare i den riktiga världen, den där en graviditet är något ganska självklart och inte ger ångest.

Jaa

18 december, 2009

Någon ska gifta sig, någon annan ska ha barn.

Jag är hjärtinnerligt glad för deras skull.

Det är så skönt att kunna vara det.

Bättre med ett one night?

10 december, 2009

En vän till mig som vill ha barn, men inte har någon partner att försöka få det med har börjat inse att den biologiska klockan tickar, hon börjar närma sig den ålder där det kan bli för sent.

Så klart föreslog jag Danmark och insemination och hon säger att hon kan tänka sig att vara ensamförälder. Men hon är inte alls intresserad av insemination utan vill i så fall gå ut på krogen och ha oskyddat sex.

Bortsett från den uppenbara risken med sjukdomar ser jag det ur barnperspektivet. Jag skulle nog ha svårare att förklara för mitt barn att h*n kom till helt utan spermadonatorns vilja och vetskap än att en man donerade för att han ville hjälpa till så att någon som längtade efter barn skulle få sin längtan uppfylld.

Jag tror inte att min kompis kommit så längt som till barnperspektiv, hon har inte hunnit tänka alls på vad det skulle innebära. Och spontant för hennes egen skull skulle det kännas bättre att se den som donerade, än att sperman kom från en spruta.

30 dagar

3 december, 2009

Och det omöjliga fortsätter. Jag hade en menscykel på 30 dagar.

Somna när man lägger sig på kvällen och ha mens en gång i månaden, kan man bli mer normal?

PMS

27 oktober, 2009

Jag tror att jag drabbatws av PMS.

Jag är inte sur eller gråtig eller något sådant, men galet sötsugen. Min matkarraktär i vanliga fall är stark, starkare än de flestas. Jag brukar aldrig trilla dit utan håller mig stenhårt på min dietväg. Men nu är det överdjävligt.

Jag har visserligen blivit gravid av mig själv, men så här bra har min kropp aldrig någonsin tidigare fungerat. PMS är nog inget att glädjas åt, men för en 33-åring som kanske drabbats av det för första gången är det lite speciellt. Om det nu är PMS jag har, det återstår att se.

Lösenordsskyddad: Ny era

11 augusti, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Grymt

30 maj, 2009

Ibland är livet grymmare än annars, och orättvisare än vad någon kan förstå.

Mens?

13 maj, 2009

Jag har förresten fått tillbaka min mens.

För att vara en person som inte har mens är det väldigt förvånande att den kommer tillbaka när Minikatten bara är fem månader och dessutom helammar.

För första gången i mitt liv vill jag faktiskt inte ha barn. Det är en lite konstig känsla. Till skillnad från de flesta tonåringar hoppades jag på att bli gravid,  jag hade mycket oskyddat sex. Gravid blev jag inte, jag hade ju ingen ägglossning.

Men nu, när jag alltså för första gången någonsin inte vill bli gravid, då verkar min kropp ha börjat fungera.

Undrar om den onda bebisguden skrattar just nu?

Lösenordsskyddad: Blä

4 maj, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Spiral

20 mars, 2009

Numera är jag med spiral istället för med barn.

Innan spiralen sattes in fick jag göra ett graviditetstest. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt att få ett negativt resultat, jag har sett för många negativa test i mitt liv, men det kändes helt ok.

Och jag saknar nog en del nerver där inne, för jag kände ingenting när spiralen sattes in. Enligt barnmorskan tycker de flesta att det är ganska så obehagligt. Jag tycker ju inte att det gör särskilt ont att föda barn heller, och de här båda hänger nog ihop.

Hemsjukvård

25 februari, 2009

Vi är hemma nu, en sjuksköterska kommer och tittar till oss lite då och då. Tack för hemsjukvård, så mycket lättare att vara hemma, men ändå kunna fortsätta inhalering var tredje timme och ha tillgång till utbildad sköterska närhelst det behövs.

Mini behöver inte stå under bevakning dygnet runt, men han behöver fortfarande behandlas, men det klarar vi hemifrån med hjälp av en appart som kyler luft och koksaltslösning som vi fått låna hem.

Annars har vi haft det bra. Alla är så snälla och fina med barn och deras mammor, så instängdheten i det pyttelilla rummet har ändå känts ok. Mitt enda nöje har varit att se varenda sekund av bevakningen av prinsessförlovningen. Den där alla pratar om att deras viktigaste uppgift är att få avkomma… Hoppas att de klarar av det inom en av världspressen godkänd tid.

Jag har också lärt mig att lita på mig själv. Sjukvårdsupplysningens rekommendation om att avvakta var säkert bra baserad på den information hon fick av mig. Men hon kunde inte veta att jag inte är särskil orolig, och inte säger medtagen om jag inte verkligen menar medtagen. Hade hon sett mitt barn hade hon uppmanat mig att åka in. Nu spelade det ingen roll att vi väntade några timmar till här hemma, men till nästa gång.

Lärt mig något

13 februari, 2009

Jag tycker att jag blir mer och mer ödmjuk av livets ibland lite hårda törnar. Jag vet att jag en gång i tiden tyckte att folk som var sjukskrivna på grund av psykiska problem (t.ex. utmattningsdepression) borde rycka upp sig. Kanske inte riktigt så grovt, och jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin sagt så till någon. Men jag tänkte nog att de knappast blev bättre av att stänga in sig hemma och inte konfrontera det som var svårt. Det hade jag nog rätt i, men jag förstod inte riktigt hur otroligt svårt det kan vara att bara gå till affären och köpa lite mjölk.

En annan sak jag lärt mig är att inte ge goda råd om något jag själv inte varit med om (och knappt då heller) Hur förnedrande är det inte att bli tipsad om ägglossningsstickor när man försökt bli gravid i flera år, och gjort flera behandlingar? Eller hur effektivt är det att bli tipsad om naturläkemedlet Valerina som säljs på Konsum när man inte lyckas somna på riktigt starka sömntabletter? Eller förresten, att bli tipsad om salta kex när man kräks en gång i timmen under graviditet.

På MVC idag

27 oktober, 2008

Jag känner mig som lite vem som helst den här graviditeten.

Jag kämpade inte alls, den blev ju nästan till på ett hoppsan.

Att jag verkligen, verkligen fattar att det är ett mirakel, och att jag inte tror att det någonsin kommer att gå igen skiljer kanske ut mig lite, men det är ju inget det pratas om till vardags.

Men idag på MVC kände jag ändå att nä, jag har ett annat förhållningssätt än de som inte varit med om infertilitetsresan.
I väntrummet i soffan bredvid mig satt en tjej som gissningsvis var gravid i 5-6 månaden. Hon hade en kompis bredvid sig och de pratade hela tiden högt om gravidtjejens krämpor. Hon putade med magen och strök sig hela tiden över den, så att ingen kunde undgå att se den.

I väntrummet på MVC är det ju inget konstigt beteende att vara inriktad på sin graviditet, särskilt som vi andra som satt där också var tydligt gravida. Men jag blev ändå väldigt generad, ungefär som om hon pratat alldeles för högt om sitt sexliv.

Det sitter så djupt rotat i mig att graviditeter är fantastiska mirakel, och att man ska vara stolt över dem, men att någon annan kan bli ledsen och sårad, och att man inte skryter för mycket om den. Dessutom har jag en ryggmärgsreflex för att aldrig, aldrig beklaga mig över graviditeten offentligt. Visst jag gnäller en hel del här i min blogg, och rätt vänner och Kattpappan får också höra en del, men ingen utomstående ska någonsin behöva ta del av det, för jag vet hur ont i hjärtat sådant kan göra.

Och till sist, men det har kanske inte så mycket med infertiliteten att göra, utan mer med mig som person, tycker jag att det är en aning obehagligt när folk tar för givet att allt ska gå bra. Jag efterlyser lite ödmjukhet.

Barnlöshetsvänner

25 augusti, 2008

I lördags var vi på 30-årsfest. Det var en sån sådan där fest som vi gick på förr i tiden, en sådan utan barn.

Det var bara vi som hade barn med oss, och så ett par till.

Och eftersom vi hade barn med oss, och eftersom sådana går och lägger sig tidigt gick vi hem nästan innan allt började.

Just när vi skulle gå träffade jag henne, barnlöshetskompisen från förr. Vi var sjukskrivna samtidigt, och träffades ganska ofta under en period. Vi höll båda på med IVF-behandlingar. Så blev jag gravid och vi har inte träffats sedan dess, bara pratats vid per telefon någon gång. Nu stod jag där med ett litet barn och en stor mage. Hon har under tiden bara åstadkommit en graviditet som varade någon vecka innan allt blöddes ut, och är lika barnlös som tidigare. Hon sa att det inte kändes jobbigt att träffa mig. Att de just nu tog en paus, och att det kändes helt ok, att de börjat fundera på hur livet skulle vara utan barn, och att tanken inte känns helt omöjlig längre. Jag hoppas så att det hon sa var sant, att det inte bara var något hon sa för att det skulle kännas bättre för mig, så där överslätande som man ibland kan vara för att inte förstöra stämningen. Vi bestämde oss i alla fall för att ta en fika längre fram, jag hoppas att vi då har lite mer tid att prata, så att jag verkligen får veta hur hon mår, och jag hoppas att jag kommer att kunna vara så ödmjuk jag vill vara över det mirakel som drabbat mig.

Med i gänget, och förlossningsdepression?

14 augusti, 2008

Intressanta frågor från en anonym som jag vill försöka besvara.

du som faktiskt lyckats nu,att bli gravid på naturlig väg,tillhör du fortf gänget som inte kan?eller hur funkar det?blir man ”utesluten” när man faktiskt trots allt kan på naturlig väg?
Jag vet inte om man blir utesluten. För att kunna bli utesluten från någonting måste det väl finnas bestämda regler som man ska bryta mot? Men visst, så klart kan man konstatera att jag varken är barnlös eller sekundärt infertil. Men bara för att det gick en gång betyder det inte att det går bra nästa gång. Den som blivit gravid sju gånger på första försöket kan plötsligt bli infertil. Och i mitt fall är det så att jag har PCO. PCO är en sjukdom som är obotlig, den kan bli bättre eller sämre, men försvinner gör den aldrig, så på så sätt tillhör jag alltid gänget. Dessutom vet jag precis vad det innebär att längta och vänta, jag reagerar fortfarande som en infertil i många situationer, så jag känner mig i högsta grad delaktig. När jag träffat de andra på bloggträffar har jag inte fått känslan av att jag ”inte får” vara med längre. Jag kan bidra med mina erfarenheter som jag så klart inte glömmer bort.

och,tror du att man kan drabbas av förlossningsdepression trots att man väntat och längtat hur länge som helst(om man haft svårt att bli gravid vill säga)?
Jag kan nästan tänka mig att risken är lite större för den som väntat alldeles för länge. Depressionen kanske redan finns där efter alla misslyckanden. Och om man då får en tuff start med sitt så efterlängtade barn, kan man säkert få otroliga skuldkänslor att man inte är lycklig hela tiden, trots att man fått det enda man ville ha. Jag vet inte om jag drabbades av en gravdiditetsdepression vid förra graviditeten, men jag mådde otroligt dåligt psykiskt rakt igenom, och det var bl.a. för att jag hade längtat så efter att bli gravid, och så när jag väl blev det så var hela graviditeten ett helvete med konstantillamående och foglossning. Den här gången har jag accepterat att graviditet inte är något för mig, jag vill bara komma fram till målet, och då kan jag må psykiskt bättre.

Partyförstöraren

10 augusti, 2008

Jag sitter och pratar med några föräldrar på ett barnkalas, jag känner inte de andra jättebra, men vi har träffats några gånger hemma hos den som ordnat kalaset.

De andra föräldrarna sitter och pratar om när de ska skaffa syskon. Någon ska ha tre år mellan barnen, en annan ska ha de två första lite tätare, och sedan en sladdis om ganska länge, bara för att det är mysigt.
Jag sitter tyst rätt länge och bara lyssnar.
Men så vänder sig någon till mig och jag förväntas säga något. Jag säger att det tog fyra år innan Lillkatten var hos oss, jag vet inte om vi vill ha ännu fler syskon än miraklet i magen, men jag tar inget för givet, att ytterligare ett mirakel ska hända oss vågar jag faktiskt inte ens drömma om.
Det blir väldigt tyst, och jag har förstört den gemytliga stämningen.
Men så börjar någon prata om något annat och den generade tystnaden är snart som bortglömd.

Lättare att bli gravid om man gjort lyckad IVF?

5 augusti, 2008

Jag har fått frågan om det är lättare att bli gravid spontant efter en lyckad IVF. Och jag tror att svaret generellt är nej.

I mitt fall handlar det inte om några mirakel (eller något psyke). För att vara infertil är jag ovanligt fertil. Mitt enda problem har varit att jag inte ägglossat p.g.a. en hormonrubbning, och hormonrubbningen har i alla fall tillfälligt försvunnit av alla rätta gravid- och amningshormoner jag fått tack vare IVF:en.
Så för min personliga del var den förra graviditeten en förutsättning för den nya.

Men för de flesta andra som har mer komplexa problem än vad vi hade, eller som har ett fysiskt problem tror jag snarare att det är svårare att bli gravid spontant. Det har ju gått något/några år, och fertiliteten sjunker som bekant med stigande ålder.
De man läser om som helt plötsligt blir med syskon efter att ha försökt länge, länge med första barnet hade nog blivit spontangravida till slut ändå, om de inte hade gjort en enda behandling. Men man vet ju aldrig om man tillhör gruppen som kan lyckas på egen hand eller inte, så därför ska man söka hjälp om det inte blivit någon graviditet efter ett år av försök.

Det här är vad jag tror, jag har inte frågat någon läkare. Så är det någon som vet något annat så upplys mig gärna så ska jag självklart lägga in en rättelse i bloggen.

Är det någon mening?

30 juli, 2008

Att gårdagens icke-föreläsning för BVC-tanten blev ett inlägg beror på att det är första gången någonsin sedan jag blev det minsta bekant med infertilitetsvärlden som jag inte läxat upp någon som pratat om att barnlöshet har med psyket att göra.

Jag har verkligen tagit mitt ansvar alltid, och jag har blivit bra på det. Det var många år sedan jag inte gick ”segrande” ur en slappna-av-diskussion.

Kanske har jag tagit en diskussion för mycket, det känns inte som om någonting händer när sjukvårdsutbildade personer överallt också tror att avslappning är en fungerande metod? Jag ska inte sluta föreläsa, men jag hoppas att det någon gång ska ge resultat.

Ett halvårsgammalt mail

13 juli, 2008

För ganska länge sedan, i julas ungefär, fick jag ett mail från en tidigare kollega och vän. Vi har tyvärr tappat kontaketen de senaste åren, men han kände till mina barnlöshetsproblem, och hur ledsen jag var över dem. Däremot visste han inte att Lillkatten numera finns i mitt liv.

I mailet han skickade berättade han om att de bara så där hux flux nu blivit tvåbarnsföräldrar, och så skickade han med en bild på barnen.

Och jag blev sårad. Sårad för att han inte visste att jag inte var barnlös längre, och för att han inte frågade något om det, men öste på om sina barn.

Känslan av att vilja bli förstådd går nog aldrig över.

Idag svarade jag i alla fall på det halvårsgamla mailet. Jag fattar ju egentligen att han inte menar något illa, och att han bara är stolt över sina barn (med all rätt) Och den som inte haft några som helst problem att få barn kan nog inte förstå hur söta bebiskort kan såra.

Jag klarade det II

12 juni, 2008

Tack för alla grattis! Jag är lite omtumlad över att jag faktiskt har läst en hel universitetsutbildning, jag trodde att jag var alldeles för dum.

Ett tag på mitten när jag körde varenda tenta, även de som inte var speciellt svåra. Då trodde jag aldrig att det skulle gå. Jag trodde inte att det var något för mig. Jag fattade inte hur mycket kraft och energi barnlösheten och alla behandlingar tog. Det här var långt innan sjukskrivningen och jag tyckte att jag höll mig rätt så flytande.

Men det här sista året, året då jag varit Lillkattens mamma, året då jag har haft galna sömnrubbningar, först av ständigt nattammande och sedan av min insomnia, året då jag har prioriterat att vara med mitt barn framför att plugga. Det här året har jag klarat varenda tenta, några med nästan toppoäng.

Det här kanske låter som ett skrytinlägg, och det är det ju också till viss del. Men framförallt är det en påminnelse till alla er som kämpar och som inte tycker att vardagen går ihop riktigt längre. Det finns förmodligen ett samband, och är man så dum som jag och inte inser det kanske man till slut inte orkar längre. Så kräv inte så mycket av er själva, utan låt sorgen ta den plats den behöver.*

*Lätt för mig att säga, som har kommit ut levande på andra sidan.