Archive for maj, 2007

Uppdaterar igen

31 maj, 2007

Eftersom det faktiskt verkar finns de som läser min vikt-blogg, den som jag inte skrivit i på evigheter, så tänkte jag bara berätta att jag börjat uppdatera den igen.

Utmanad

30 maj, 2007

Nä, jag är inte utmanad. Men jag valde att ta baby or nots lista som en utmaning och göra en egen. Bara för att jag tyckte att den var så rolig att läsa.

Minnen

Från graviditeten
Jag vågade aldrig tro att det verkligen skulle komma ett levande barn.
Att barnet skulle kunna vara friskt fanns inte i min värld. Men det gjorde ingenting. Alla barn var välkomna.
Jag fick aldrig avsmak för någon mat.
Jag fick inte heller några cravings.
Jag kräktes till vecka 24
Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditeten och det ända som hjälpte var att ständigt ha något i munnen
Jag gick upp 33 kilo
Jag tyckte inte om min uppsvällda kropp som gjorde ont
Jag mådde psykiskt dåligt hela tiden och hade ingen ork och lust att göra någonting

Från förlossningen
Jag andades mig igenom varenda värk
Jag ville inte ha någon medicinsk smärtlindring
Sterila kvaddlar fungerade jättebra
Jag tappade inte humöret en enda gång och kved inte eller skrek. En enda gång sa jag ett aj, och då var jag alldeles ensam i rummet så ingen annan hörde.
Jag åt ingenting men försökte dricka nyponsoppa för att f lite energi
Jag var fokuserad under hela förlossningen
Jag gillade CTG-apparaten för att jag kunde se när värken började avta.
Men det var nog bättre att känna efter, vilket jag fick göra större delen av förlossningen eftersom jag då inte hade någon apparat.
Alla mina barnmorskor var helt underbara.
Jag var jättenyfiken på vilket kön bebisen hade trots att jag tänkt vänta så länge som möjligt med att ta reda på det.
Eftersom jag blev nerkörd till operation när moderkakan inte lossnade hade Kattpappan redan hunnit äta lunch innan vi fick vår bricka.

Den första tiden med Lillkatten
Jag fick klåda av epiduralen de lagt när de opererade loss moderkakan.
Lillkatten sugreflexer var inte utvecklade, så han fick inte i sig någon mat.
Vi stannade nästan en hel vecka på BB, medan han lärde sig att suga.
Det togs massor av blodprov på Lillkatten. Till slut var han så sönderstucken att det bara var huvudet kvar som det gick att få blod ifrån.
Lillkatten lärde sig till slut att äta med en gummitutte utanpå bröstvårtan, det var jättepyssligt att få den på plats.
Jag älskade att vara mamma från första stund.
Jag tyckte inte att någonting med Lillkatten var jobbigt.
Men jag grät över att jag inte hade fått säga hej då till vår lägenhet innan flytten

Nu
Lillkatten har lärt sig att äta ordentligt
Jag älskar fortfarande att vara mamma

Förlossningsberättelse

29 maj, 2007

Taa Daa

Äntligen har jag skrivit färdigt min förlossningsberättelse. För den som orkar läsa.

Förlossningsberättelse

Den 29 december lossnade slemproppen. Jag som var beräknad till slutet av januari tänkte att det nog inte betydde någonting och att den nog skulle återbildas. Eftersom jag inte hade en enda förvärk och dagarna gick så stärktes jag i min övertygelse om att slemproppen inte var ett tecken på något. Jag tänkte mig att jag skulle gå maximalt över tiden och sedan att igångsättningen skulle ta minst tre dagar, så jag riktade in mig på att föda barn tidigast i början av februari.

Den 6 januari skulle vi flytta in i vårt nyinköpta radhus. Den 3:dje blev vi hastigt och lustigt tvungna att ta en tur till IKEA, vi skojade lite om att de som vill sätta igång sina förlossningar går dit och att vi kanske också skulle sätta igång något. Vi kunde inte tänka oss sämre tidpunkt än att förlossningen startade då precis innan flytten.

Men så klart blev det precis som vi inte hoppades, dagen efter IKEA-besöket gick vattnet, och när vattnet har gått finns det ingen återvändo. Senast två dygn efter vattenavgången sätts man igång om värkarna inte har startat av sig själv innan dess, vilket de nästan alltid gör.

Och allt ska så klart hända på samma gång. När jag ringde Kattpappan för att informera om läget (att vi inom några timmar bör pallra oss iväg till BB för en koll) så hade han precis lånat en bil för att provköra den och eventuellt senare köpa den. Han var på väg till Jakobsberg med bilens ägare, sedan skulle han till huset i Södra Förorten och hämta upp min far och sedan var planen att de två skulle köra vidare till Skärholmen och IKEA. Jag försäkrade Kattpappan om att det verkligen inte var någon panik och att vi kunde vänta några timmar med att åka in, jag hade nämligen fortfarande inte känt av en enda värk. Barnmorskan på BB tyckte visserligen att vi skulle skynda oss in men någon timme extra tyckte jag nog att det kunde vänta.

Medan jag väntade på att Kattpappan skulle komma hem packade jag en BB-väska. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen, men tänkte att det ändå var bra att ha väskan med utifall att. Dessutom hade jag fått order från barnmorskan att vara beredd på att inte få åka hem.

Jag funderade även på att springa bort till MVC och be att få låna en TENS-apparat. När jag försökt få med en sådan hem vid det senaste besöket någon dag innan tyckte de att det var för tidigt. Men jag besinnade mig och insåg att det var fredageftermiddag och att det rann vatten om mig, så det blev ingen TENS.

När Kattpappan kom hem i vår lånade bil så åkte vi in. Jag satt på tredubbelt lager av handdukar eftersom jag trots dubbla bindor läckte ansenliga mängder vatten. På vägen blev vi stoppade i en poliskontroll och Kattpappan fick blåsa. Senast jag var med om en nykterhetskontroll var jag ungefär fem år och det var min pappa som körde. I alla fall var det roligt att se polisens min när hon vid frågan om det var dags snart förstod att vi var på väg in till BB. Jag hade ju fortfarande inga värkar så jag tog det hela med jämnmod, hade jag haft ont är det inte säkert att jag tyckt att det var så kul att få ett extra stopp på vägen.

Det tog oss ett ganska bra tag att komma fram eftersom vi lyckades hamna i de värsta eftermiddagsköerna och när vi väl kom fram hade mina värkar hunnit sätta igång. Det gjorde inte farligt ont ännu men det kändes.

Väl framme gjordes det ett CTG. Bebisens hjärtljud registrerades jättefint, så gjorde dock inte mina värkar. Den allra första värken syntes på remsan men sedan hände något och inga fler värkar ritades upp trots att jag hade flera stycken. Nu var ju inte värkarna särskilt starka, men jag tror inte att barnmorskan hade gett oss rådet att gå på bio ifall hon sett hur ofta de ändå kom.

Vi fick en tid för igångsättning exakt två dygn efter det att vattnet börjat sippra. Men redan i bilen på väg hem var jag tvungen att andas för att orka med värkarna. Vi hade verkligen inga planer på att gå på bio.

Medan jag satt i soffan och andades genom värkarna som kom allt oftare och blev allt starkare packade Kattpappan ner det sista av vårt hem i flyttkartonger. Han monterade också ihop vår säng, i förhoppning om att värkarna var på riktigt och att vi snart skulle få en plats på BB. Samtidigt klockade han värkarna och när de bara var två minuter mellan dem krävde han att jag skulle ringa till BB. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls och hade gärna suttit kvar där i soffan i all evighet, det gjorde fortfarande inte så farligt ont och jag var så avslappnad att jag nästan somnade mellan varje värk.

Barnmorskan vi pratade med ville absolut inte ha in oss. Eftersom jag kunde prata även under värk tyckte hon att vi kunde stanna hemma många timmar till. Det visade sig senare att jag aldrig blev särskilt smärtpåverkad och kunde prata hela förlossningen igenom. Så skulle vi ha gått efter hennes rekommendationer skulle vi aldrig ha åkt in vilket det skulle visa sig att det var väldig tur att vi gjorde.

Vi stannade i alla fall hemma i flera timmar till och jag var fortfarande ganska nöjd med att sitta där i soffan och var inte alls sugen på att behöva röra på mig och inte heller på att behöva sitta i en bil.

Men till slut så hade jag lyckats göra mig i ordning för att åka eftersom jag kände att det var det som förväntades av mig.

Till min förvåning så var det inte ett dugg jobbigt att sitta i bilen och ha värkar, jag bara fortsatte att andas precis som tidigare.

Jag har alltid tänkt mig att den barnmorska som ska vara med under min förlossning ska vara minst tusen år gammal och klappa mig på kinden och låta mig vara ett litet barn. Men den ängel som hälsade oss välkomna visade sig vara ung, förmodligen yngre än både mig och Kattpappan. Men ändå var hon så bra och så rätt.

Först av allt sattes ett CTG och jag fick sitta i förlossningsrummets soffa och kunde på så sätt fortsätta med min andning och min totala avslappning. Den här gången fungerade registreringen av både barnets hjärtljud och mina värkar. Enligt barnmorskan hade jag lämnat latensfasen och var inne i den aktiva fasen hon tyckte inte att något mer behövdes göras för tillfället om jag inte hemskt gärna ville bli undersökt, men det ville jag faktiskt, jag ville veta hur långt jag kommit.

Så en vaginal undersökning gjordes och hon konstaterade att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen två centimeter. Detta besked gjorde mig en aning besviken, jag hade hoppats vara en bit längre på väg och förberedde mig nu på en lång natt och förmodligen en lång nästa dag också.

På profylaxkursen vi gått hade vi fått en massa massagetips och vi hade i förväg tränat, men nu i skarpt läge ville jag inte bli rörd alls. Jag satt i min egen värld helt utan tidsuppfattning och tog värk efter värk. Kattpappan fick hämta nyponsoppa åt mig och hjälpa till med andra praktiska uppgifter men annars var hans största stöd mest närvaron. Emellanåt kunde han slumra lite på soffan.

Jag ville inte prova lustgasen eftersom jag inte gillar känslan av att vara berusad och jag hade inte gillat gasen när vi provade på rundvandringen. Jag provade med lånad TENS-apparat, vetevärmare och varm dusch, men inget av det gav någon vidare smärtlindringseffekt. Duschen var visserligen bra eftersom det fanns en så bra stång att hålla i under värkarna och en så bra pall att sitta på i mellantiden, dessutom såg jag att det kom massor av blod efter varje värk och det visade ju att värkarna hade effekt och att jag öppnade mig mer och mer.

Efter tre timmars värkarbete var det dags för nästa undersökning, frivillig den här också. Värkarna hade blivit ganska besvärliga och jag hade fått gå upp en nivå i andningen. Jag bestämde mig för att om jag hade öppnat mig mindre än en centimeter skulle jag be att få ordentlig bedövning eftersom det redan i början gjorde så ont.

Men det visade sig att jag redan var öppen 5 nästan 6 centimeter, jag var alltså nästan framme vid smärttoppen och jag hade fortfarande en andningsnivå kvar.

Barnmorskan frågade om jag ville prova sterila kvaddlar som jag nämnt i mitt förlossningbrev att jag var intresserad av att prova. Tydligen ska kvaddlarna göra otroligt ont att ta, men så här i efterhand minns jag knappt att de kändes. Jag fick tolv stick, sex i magen och sex i ryggen. Till min förvåning så släppte smärtan nästan helt. Fantastiskt vad kroppens egna endorfiner kan göra.

Strax därefter startade krystvärkarna. Jag hade gått från 6 cm öppen till helt öppen på nästan ingen tid alls.

Barnmorskan var lite orolig för bebisens hjärtljud och frågade om det var ok att hon satte en skalpelektrod på den. Naturligtvis var det det, bebisens hälsa var så klart det viktigaste.

När skalpelektroden var på plats visade det sig att hjärtljuden var väldigt låga. Jag fick andas ren syrgas.

Ungefär samtidigt var det dags för nattbarnmorskorna att gå hem och förmiddagsteamet att börja. Vi hade turen att få två barnmorskor den här gången. Den ena hon som var huvudansvarig var nämligen precis nyanställd och gick bredvid en annan för att lära sig rutiner och var saker och ting fanns på just vårt BB. Men hon var inte alls någon novis på förlossningar.

Jag provade förlossningspallen och älskade den. Tyvärr gjorde inte bebisen detsamma för hjärtljuden nästan försvann, och trots idogt andandes av syrgas från min sida fick vi ganska snart ge upp den ställningen.

Istället fick jag sitta i sängen i nästan gynställning, och Kattpappan fick hjälpa till och hålla i mitt ena ben. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig att föda, men eftersom bebisen mådde bäst när jag satt så här fick jag göra det.

Två gånger var läkaren inne och tog ett blodprov på bebisens huvud för att se om vi kunde fortsätta eller om den behövde komma ut fort.

Jag krystade och krystade, men det kändes inte som att något hände och eftersom barnet inte alls mådde bra fick jag värkstimulerande dropp. Av någon anledning, antingen att droppet inte kom in i kroppen, det verkar vara lite problem med slangen, eller om det är av något annat gav droppet ingen effekt trots att de drog upp det till max.

Jag hoppades hela tiden att de skulle plocka fram sugklocka eftersom jag inte kände att något hände.

Innan hade jag hört många säga att vid krystvärkarna var det skönt för äntligen fick man ta i och känna att något hände. För mig var det precis tvärtom. Vid de vanliga värkarna hade jag stått i duschen och sett hur mycket blod det kom efter varje värk. Vid en extra ond värk var blodmängden extra stor, och på så sätt så förstod jag ju att jag öppnade mig hela tiden. Vid krystvärkarna däremot hände ingenting trots att jag tog i för allt vad jag hade. Det var lite stressigt eftersom bebisen inte mådde bra och med två barnmorskor, en läkare och en sköterska blev det ännu mer.

Till slut kallades ytterligare förstärkning in i form av ytterligare en barnmorska och en sköterska till. Tur att BB Stockholm har så stora rum, för inne på SöS små rum hade nog inte alla fått plats.

En barnmorska tryckte på min mage, två sköterskor höll i mina ben, en annan barnmorska stod beredd att ta emot barnet, och de tredje försökte få droppet att fungera.

Utan värkstimulerande dropp men med press på magen kom så äntligen den lilla bebisen ut. Den skrek nästan direkt, så farhågorna om att den var medtagen kom på skam. All extra förstärkning försvann tyst ut ur rummet och helt plötsligt sken den genom hela vintern tidigare frånvarande solen.

Jag fick upp den lilla på magen och Kattpappan grät. Själv var jag mest förvånad över att det faktiskt hade gått att föda barn, och att det knappt hade gjort ont. Jag hade inte riktigt fattat att jag blivit mamma.

Efter ett tag blev bebisen blå och läkare tillkallades, men han hittade inga fel och efter idogt gnuggande fick han (bebisen alltså) tillbaka sin rosa färg. För jo det var en liten han.

Placentan (moderkakan) lossnade inte. Jag fick, akupunktur, massage av bröstvårtorna, kateter för att tappa blåsan och till slut även en spruta med något som skulle starta värkar igen för att få loss placentan. Men inget hjälpte.

Så jag blev nerkörd till operation och lämnad i en hall att vänta på min tur att bli opererad. Och där inne tror jag att miraklet gick upp för mig, jag hade faktiskt blivit mamma. Så jag låg där och tårarna rann nerför mina kinder. När narkossköterskan kom för att hämta mig trodde hon att jag var rädd för operationen, men jag förklarade att det var glädjetårar.

Jag som klarat hela förlossningen utan någon medicinsk smärtstillare fick nu en stor dos ryggmärgsbedövning, och så plockade de ut placentan i smådelar. Den satt så hårt fast att det inte gick att få ut den på något annat sätt, jag hade kunnat krysta ihjäl mig utan att lyckas.

Jag blev också sydd för jag hade spruckit rätt rejält både inuti och utanpå tack vara det forcerade slutet.

Så här gick det till när lille Lillkatten kom till världen och numera pratar jag alltid om hur lätt det är att föda barn. För det gjorde ju inte särskilt ont. Inte ens så ont att jag behövde använda mig av den sista nivån av andning.och att spricka kändes överhuvudtaget inte. Jag skulle kunna tänka mig att föda barn ofta, om jag bara slapp vara gravid innan. För graviditet var jag inte bra på.

Så olika

28 maj, 2007

Jag stod på apoteket och skulle köpa nässpray. I ögonvrån såg jag en mycket ung tjej som stod och valde bland graviditetstesten. Jag fick en stark känsla av att ifall hon var gravid var det en stor katastrof. Världen är verkligen orättvis ibland.

Egentid

27 maj, 2007

Jag har lite egentid alldeles för mig själv. Lillkatten är ute på en långpromenad med sin pappa och de förväntas inte vara hemma förrän om tidigast 1½ timme.

Nu ska jag tvätta och vika tvätt i lugn och ro. Och sedan kanske få lite tid framför datorn för mig själv. Först ska jag betala lite räkningar och sedan kanske jag hinner skriva färdigt förlossningsberättelsen.

Lycka är att ha ett så barnfullt liv att tid att få betala räkningar känns lyxig. Jag är lyckligt lottad!

Ska jag ringa?

24 maj, 2007

De som följt min blogg länge kanske minns (eller förmodligen inte) att jag bröt med en vän efter att hon ringt till mig och beklagat sig över att det var jobbigt att vara gravid.

Detta hände ganska nära inpå mitt missfall, när jag precis diagnostiserats med en ”grav depression” Vännen kände till hela min historia.

Det var flera som kommenterade i min blogg och tyckte att jag överdrev. Och visst gjorde jag det! Men just då var jag så under isen att minsta, minsta lilla fick mig att helt tappa fotfästet och jag tycker fortfarande att det var rätt osmidigt av henne att beklaga sig, så då är det inte så konstigt att jag då tyckte att det var det elakaste hon kunde göra.

Vi har inte hörts av sedan dess, och jag vet inte ens om hon fått något barn? Men har hon det så är inte barnet mycket äldre än Lillkaten. Det hade varit roligt att dela graviditeten med henne, och det vore roligt att dela småbarnstiden.

Jag funderar på om jag ska våga mig på att ringa henne?
Jag tror att jag sårade henne rätt mycket? Just då klarade jag inte av att säga att jag trodde att det skulle gå bra med hennes graviditet utan jag berättade att jag fått mitt missfall en vecka senare än vad hon var i just då
Men vad ska jag säga? Jag är inte redo att ringa och be om ursäkt, jag tycker ju fortfarande att hon gjorde fel och att min reaktion var ganska väntad.

Bara bra att vänta med barn?

23 maj, 2007

I natt har det varit en sådan natt när Unge Herr Katt inte låtit mig sova längre än en halvtimme åt gången, så jag kan inte formulera mig.

Men jag kan inte låta DN:s artikel om äldre mammor gå helt obemärkt förbi. Jag blir provocerad av en så helt okritisk artikel. Någon mamma nämnde visst att det kunde vara problem att få barn. Men inte med ett ord nämns det att fertiliteten sjunker med växande ålder. Istället räknar man upp fördel på fördel med att vara äldre förälder. Det ska tydligen komma fler artiklar i ämnet jag tar för givet att det blir mer nyanserat då. Men jag tycker ändå att det även i dagens artikel kunde funnits en faktaruta där den sjunkande fertiliteten nämndes.

Jag hoppas kunna återvända till ämnet när jag är lite klarare i skallen.

Förlossningsberättelse på gång (igen)

21 maj, 2007

Jag skrev aldrig färdigt min förlossningsberättelse. Men nu ska jag ta nya tag. dessvärre har jag redan glömt en del, men ju längre tiden går desto mer kommer jag förmodligen att glömma.

GI vs Fettsnålt

16 maj, 2007

På senare tid har en del forskningsrapporter publicerats där man säger att det är effektivare att äta GI-kost än att äta fettsnålt om man vill gå ner i vikt.

Men efter vad jag kan utläsa i rapporterna har viktminskningen varit väldigt blygsam för både de som ätit GI och de som ätit fettsnålt.

Människor som enligt BMI lider av fetma har gått ner mellan 1-5 kilo. Den lilla viktminskningen borde de få genom att bara ändra någonting, kanske bara genom att de måste gå lite längre i butiken för att hitta de nya varorna till kostprogrammet?

Jag skulle vilja se en stor undersökning där många överviktiga människor blivit normalviktiga genom sin kost och sedan lyckats hålla sin nya vikt i flera år, något annat är egentligen inte intressant.

Fram tills den undersökningen kommer tänker jag fortsätta att försöka undvika både väldigt fet mat och snabba kolhydrater. Och jag tänker dessutom försöka träna några gånger i veckan. För det tror jag är det bästa sättet att må bra.

Vad underbart!

15 maj, 2007

Jag följer en hel del barnlösas bloggar, och det har varit så förtvivlat tunt med positiva graviditetstest trots en rad med behandlingar.

Men nu har Mina lyckats.

Jag vet att det inte hänger ihop på riktigt, men ofta känns det som att det blir ett spann av positiva tester. Så nu hoppas jag på fler graviditeter.

Trams

15 maj, 2007

För ett tag sedan så berättade någon jag känner om hur hennes tre-månaders bebis bara tramsade. Och eftersom Mamman visste när det var trams och när det var allvar ignorerade hon bebisen de gånger de var trams.

Jag är av den bestämda uppfattningen att så här små bebisar inte kan tramsa. De är alldeles för små för att förstå sig på manipulationens svåra konst.

När min bebis gråter är det för att något inte är bra. Må så vara att jag tycker att det är en larvig anledning, men han tycker inte att det är larv just då.

För ett år sen

14 maj, 2007

Jag kan inte låta bli att skriva det även om jag tycker att det är rätt dålig bloggning.

Idag för exakt ett år sedan kunde jag inte låta bli att tjuvtesta… och fick ett högst tveksamt positivt resultat.

Dockor roligare än bilar

14 maj, 2007

Lillkatten har ett flertal skallror. Bland annat har han en med bilar på och en annan med ”Lilla My” i form av en docka.

Lillkatten tycker mycket bättre om dockskallran än vad han tycker om bilskallran. Vad borde jag dra för slutsatser av det här? Inga alls tycker jag men jag kan lätt se hur jag hade kunnat tänka om han varit flicka, och hur jag då kunnat berätta att redan vid fyra månaders ålder var hon helt ointresserad av att leka med bilar, och sedan kunde jag i fortsättningen med gott samvete bara ha köpt ”flickleksaker”, hon hade ju själv valt.

Alltså (förtydligande)

13 maj, 2007

I inlägget under skrev jag om min mammagrupp och att vi som tillhör kärngruppen alla haft det kämpigt att få barn.

Men jag menade inte att alla som lätt får barn klagar, eller att de alla tar för givet att det alltid ska vara lätt. Det finns ju förstås alla sorter i alla läger.

Jag reflekterade bara lite stillsamt över vilket mirakel det är att just vi tre går där med barnvagnar, vi som ett år tidigare tänkte att vi alltid skulle stå utanför föräldragemenskapen.

Finns det någon som bara "gör" barn?

12 maj, 2007

Uppslutningen till promenaderna med mammagruppen är inte speciellt stor. Men vi är tre mammor som varje vecka i nästan vilket väder som helst dyker upp.

Det är Linneas mamma som kämpade i två år innan Linnea äntligen blev till, det är Thereses mamma som försökte göra barn i fyra år innan de sökte hjälp och till slut lyckades med ett frysförsök och det är jag, Lillkattens mamma.

Där går vi med våra mirakelbebisar och förundras över att det är VI som äntligen får vara med. Och om vi pratar om syskon så säger vi inte när utan om. Och ingen av oss känner för att klaga på att det är jobbigt att ha barn, för vi vet alla att det är så mycket jobbigare att inte ha dem.

Frisk

11 maj, 2007

Lillkatten är fortsatt frisk.

Igår var vi på nytt test av Lillkattens andningsfunktioner. Lillkatten deltar ju i ett forskningsprojekt och får samtidigt en grundig utredning och han reagerar tydlige precis enligt instruktionsboken. Det bästa resultat hon sett sa forskaren (som dessutom är min faster)

Det är ju skönt att få det bekräftat att han inte har några indikationer på att helt plötsligt bara sluta andas.

Glamourliv

9 maj, 2007

Förut när jag skulle någonstans räckte det att ta med solglasögonen som packning.

Nu behövs det blöjor, våtservetter, extra kläder ifall något blir smutsigt, en filt om det blir kallt, solhatt om det blir för soligt, leksak om det blir långtråkigt, sjal, vagn, napp och så en hel del saker till.

Innan vi kommer iväg någonstans ska minst en blöja bytas och så ska det ammas.

Smink, frisyr och smycken till mig är helt bortprioriterade tidsmässigt, hinner jag byta till jeans istället för mjukisbyxor så är jag glad.

Är det bara jag?

7 maj, 2007

Lillkatten sover och det har han gjort i över en timme.

Och därför måste jag nu gå upp till honom och känna att han fortfarande andas, förmodligen kommer han att vakna och jag kommer inte att få äta min lunch i lugn och ro som jag egentligen ser fram emot.

Bekännelse

7 maj, 2007

Jag har inte uppdaterat min gå-ner-i-vikt-blogg på länge. Och det beror på att jag skäms för vad jag äter.

Helt plötsligt efter 19 år (med vissa avbrott) så har jag börjat äta kött igen.

Vi behöver spara pengar och låtsaskött är dyrt. Bönor och linser är jättebra proteinrik mat och billigt också, men jag orkar inte äta det varje dag. Och protein behöver jag, särskilt som jag försöker att träna ganska mycket.

Så därför äter jag just nu kött. Jag tror inte att det är beständigt för jag försöker verkligen göra vad jag kan för miljön, och att äta kött är verkligen inte miljövänligt.

Tips till (blivande) småbarnsföräldrar

6 maj, 2007

Jag kan verkligen rekommendera tygblöjor. Jag var ganska skeptisk till dem innan jag provade, men eftersom jag kunde se så många fördelar med dem så tänkte jag använda dem även om det var besvärligt.

Men det visade sig vara hur lätt som helst. De är lika enkla att sätta på som engångsblöjor och tvättar gör vi ändå varje dag så där blir det inte heller mer jobb.

Vi använder fortfarande engångsblöjor när vi ska bort någonstans så att vi inte ska behöva ha väskan full av äckliga blöjor på hemvägen. Men hemma är det bara tyg som gäller.

Och det känns så bra att spara både på ekonomin och framförallt på miljön.

Stort barn

5 maj, 2007

Idag fyller Lillkatten fyra månader. En oändligt lång tid har förflutit sedan han föddes.

Vid fyra månaders ålder kan man börja introducera bebisen för smakportioner. Jag var väldigt skeptisk och vill ju ha kvar min helammande bebis länge till, och dessutom har han inte verkat så intresserad av mat och jag vill vänta tills han själv väljer att vilja smaka.

Men bara för att Lillkatten har en så fin stol och för att den nya fina hakklappen är så grön och för att vi har så mycket morötter i kylskåpet, så gjorde jag morotspuré. Vi tänkte väl att han kunde få smaka lite och så kunde vi slänga resten och vänta några veckor till innan vi försökte igen.

Men purén gjorde succé. Vi ville inte ge honom så mycket så här första gången, men han blev skitsur när han inte fick mer än en sked. Så i morgon får han nog mer.

Komplimang

5 maj, 2007

Jag fick en så fin komplimang på mail igår.

Lillkatten och jag var och träffade en nätvän för första gången igår och eferåt skickade hon ett mail där hon skriver ”Du var väldans lättpratad och trevlig hörru”

Och det tyckte jag var så fint skrivet!

Att det var väldigt trevligt att träffa den här vännen och lite magiskt också eftersom det var så länge sedan vi bestämde oss för att träffas sedan när vi båda hade barn, vilket vi nu alltså har gjorde inte saken sämre.

Principer

4 maj, 2007

Det är jobbigt att ha ambitioner.

Jag vill inte att lillkatten ska lära sig redan nu hur en familj ”ska” se ut. Jag vill helst att han ska tycka att en familj med två pappor är lika ”normalt” som bara en mamma eller en man och kvinna utan barn eller…

Jag sjunger mycket sånger för Lillkatten och även om jag inte tror att han förstår någonting av texten ännu har jag börjat göra om sångerna för att försöka variera normerna lite. Te.x. ”Sju vackra pojkar i en ring” som ser sig om bland de vackraste pojkarna häromkring och så där.

Jag bävar inför sagostunderna som kommer sedan, där blir det riktigt svårt att göra om så att det fortfarande passar till bilderna.

Eller så är det så att lagom till sagoläsningen kommer jag att ha börjat i skolan igen och ha bättre saker för mig än att försöka slåss mot väderkvarnar?

Redan skitit sig.

4 maj, 2007

Precis efter att jag skrev föregående inlägg om surfdisciplin surfade jag runt på sidor som jag inte skulle besöka.

Nu ska jag gå och tvätta istället, i tvättstugan fastnar man sällan på fel ställe.

Disciplin

4 maj, 2007

Idag är det disciplinerad surfning som gäller.

Jag har börjat få ordning på mitt liv, och är numera nästan lika ordnad och strukturerad som jag var innan depressionen.

Men mitt surfande är fortfarande helt i oordning och tar alldeles för mycket tid.

Så här ska det se ut nu!

  1. Betala räkningar och andra måstesaker
  2. Svara på mail
  3. Blogga och läsa andras bloggar
  4. Läsa forum

Allt annat kan jag faktiskt låta bli för det finns så mycket annat jag vill hinna med som jag aldrig gör eftersom jag sitter framför datorn alldeles för mycket.

Till Astillbe (hur katter och barn går ihop)

3 maj, 2007

Jag har fått en fråga om hur det fungerar med katter och barn.

Våra katter accepterade direkt Lillkatten. Jag vet inte om de ser honom som en människa, men de har i alla fall fattat att det är något man ska vara försiktig med. Inte en enda gång har de busat på honom som de kan göra på saker.

Ibland när Lillkatten sitter i knät på någon av oss kan katterna komma och vilja vara med, och då händer det att de kliver på honom. Att bli kliven på uppskattas verkligen inte av vårt barn. och han är inte särskilt glad åt katterna alls.

I dagsläget gillar alltså katterna barnet mer än vad barnet gillar katterna. Men av erfarenhet från kompisar med äldre barn vet jag att det där kommer att skifta. Jag tror verkligen att det är bra för barn att växa upp med djur och lära sig om ansvar och medkänsla.

Vi har valt att inte ha katter i sovrummet. Framförallt för allergirisken. Hela huset är indränkt i katthår, och vi vill att Lillkatten ska få andas kattfritt i alla fall på nätterna. Eftersom vi flyttade i samband med Lillkattens ankomst så har katterna aldrig fått vara i det rum som är vårt sovrum och det är därför inget konstigt. Att helt plötsligt ändra reglerna ifall de är vana att få vara med i sovrummet är nog mycket knepigare.

Vi har ju vår bebis i vår säng, så då fungerar det inte att ha katterna där. Men tänker man använda spjälsängen redan från början går det säkert att lära katterna att det inte är deras plats.

Annars ska man väl tänka på det vanliga, att försöka ge katterna lika mycket tid som innan, försöka ha kvar så mycket av deras rutiner som möjligt, och vara konsekvent med det nya man vill lära dem.

Vi har en trotsig tonårskatt här hemma som testar gränser hela tiden, men ur Lillkattens synvinkel har allt gått bra.

Nummerologi

3 maj, 2007

Jag är fascinerad av nummer och datum. Jag har en almanacka , men den behövs egentligen inte eftersom jag alltid kommer ihåg alla datum och klockslag.

Jag kommer också ihåg datum för när olika saker hänt i mitt liv.

Den 5/1 06 konstaterades mitt missfall.

Exakt ett år senare den 5/1 07 föddes Lillkatten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här, förmodligen inte alls. Men ett sorgedatum blev helt plötsligt det bästa någonsin.

I smyg

1 maj, 2007

Jag försöker att vara ödmjuk när någon tycker att det är jobbigt att bli förälder. Tycker att det är jobbigt att inte få sova, jobbigt att aldrig få någon egentid, jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Men innerst inne är jag skadeglad. För jag älskar att vara mamma, älskar allt med det. Och jag lider inte ens av sömnbristen. (Jag är ju van vid att inte sova så det är inte så stor skillnad mot hur det brukar vara)

Synd om oss!

1 maj, 2007

Jag och Lillkatten är förkylda och gnälliga. Stackars oss.

Dagens outfit

1 maj, 2007
  • Förlåt, men jag måste visa upp Lillkattens outfit.
  • Byxor: Farmor har stickat
  • Body: H&M
  • Strumpor: Kappahl