Archive for januari, 2009

Lösenordsskyddad: Ny läkare

30 januari, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det är trevligt att umgås men…

29 januari, 2009

Jag tycker att det är så himla skönt att bara vara hemma med Minikatten. Röja lite i köket, tvätta en tvätt, och så mysa en massa.

Jag borde faktiskt ringa den där kompisen och få till den där promenaden, och jag borde definitivt höra av mig till kompisen vars nya hus jag ännu inte varit i, och åka dit precis som vi har bestämt. Men jag skjuter på det en dag till.

Ni som lyckats sluta med sömntabletter efter lång tid, hur har ni gjort?

29 januari, 2009

Jag vet att flera nämnt att de ätit sömntabletter under lång tid, och sedan lyckats sluta. Hur gick det till? Klarade ni det själva, eller fick ni hjälp?

I morgon har jag min läkartid, och jag har inte jättestora förhoppningar om att det ska leda till någonting, men så klart hoppas jag ändå på att få lite hjälp.

Han är bara två år

28 januari, 2009

När jag är trött och Lillkatten sovit mindre än en halvtimme på dagisvilan och är dödstrött han också, då får jag hela tiden påminna mig om att han bara är två år, och att han inte medvetet gör saker för att provocera mig.

Det är inte helt lätt när han sparkar i närheten av lillebrors huvud, kastar böcker mot lillebror, hoppar i sängen när lillebror ammar, så att han riskerar att ramla på oss.

För det mesta går det bra, och jag lyckas avleda genom att visa på något annat. Men ibland, särskilt när jag blir rädd för lillebrors skull, då ryter jag till, och lyfter bort honom med alldeles för hårda händer.

Det bästa

28 januari, 2009

Av att inte sova blir jag trött. Av sömntabletter för sent på natten blir jag ännu tröttare.

Och när mår så här orkar jag inte göra någonting. Jag ger mig själv tillåtelse att sitta framför datorn utan att ha ångest för obesvarade mail, eller bara sjunka ner framför teven och se riksdagsdebatten eller skidskyttet. Och det är ju lite bra.

Nytt försök

28 januari, 2009

Inatt försökte jag igen, att sova utan sömntablett.

Ingen ångest, och jag tror att jag somnade till. Men precis som förra gången blev jag klarvaken vid tolv, och trots att jag hade bestämt mig för att inte ta sömntablett vad som än hände gick jag upp och tog en.

Nu gör jag nog inga nya försök på ett tag. Det här är något helt nytt i min sömnproblemsspiral.

I hela mitt liv har jag sovit dåligt. Jag har haft vakennätter då och då och jag har alltid vaknat väldigt tidigt på morgonen och inte kunnat somna om. När jag började vakna så tidigt att jag fick mindre än fem timmars sömn inledde jag min tablettkariär, då hade jag fortfarande inga problem med att somna. Nästa steg var att jag inte kunde somna alls och efter en vakennatt var jag tvungen att äta sömntablett för att vända den dåliga trenden, efter att jag sovit någon natt med tablett kunde jag sedan sova av mig själv fram tills nästa gång det var dags. Men nu kan jag alltså inte ens vända trenden, utan tablett sover jag inte, jag kan alltså inte sluta med tabletterna längre.

Mer kärlek

27 januari, 2009

Han är rödhårig vårt lilla Mirakel.

En lintott och en rödtott, kan det bli bättre?

Kärlek

27 januari, 2009

Världens finaste lilla Minikatt ler mot mig, och när jag räcker ut tungan gör han likadant.

Hur mycket jag än önskar att livet hade varit enklare vill jag inte ha det på något annat sätt. För på något annat sätt hade kanske inte Minikatten funnits i mitt liv, och det är faktiskt det värsta scenariot.

Jo just det

24 januari, 2009

Minikatten sov till tre inatt också, utan att han fått i sig någon mjölk med sömntablett i, så jag får väl anta att det är hans sömnmönster.

Hur gick det?

24 januari, 2009

Hur gick den tablettfria natten då?

Nä, det gick inte så bra.

Jag hade i förväg bestämt mig för att om jag inte hade somnat vid tolvslaget så skulle jag gå upp och ta en tablett. Så jag somnade och sov rätt så dåligt och vid tolv vaknade jag, och den välbekanta ångesten infann sig snabbt när jag insåg att jag inte skulle få ta någon tablett och vid halvett tog jag ändå en tablett. Så nästa försök försök ska jag göra utan backup-plan, det blir ingen tablett den natten oavsett, det fungerar inte att veta att jag kan ta tablett, då ligger jag bara och väntar på att få ta den där tabletten.

Svar till Jonna

24 januari, 2009

Det är Propavan jag tar nu, på en halv tablett som jag tar klockan sju kan jag sova bredvid Mini och vaknar när han gnäller, jag är alltså inte mer borta än vad jag hade varit om jag sovit utan tablett, och jag är inte groggy på morgonen.

Lergigan ska man inte äta när man ammar pyttesmå barn eftersom man inte vet om det kan påverka nervsystemet.

Jag vet inte om Propavan är ok att äta längre tider under amning heller, men valet står inte mellan att låta bli sömntabletter eller inte, utan mellan att amma eller ge ersättning. Går det inte att äta tabletterna och amma måste jag fortsätta med tabletterna och sluta amma.

Vilda och lugna barn

23 januari, 2009

Min mamma har en egen teori om barns skadefrekvens. Den baseras på mig, mina systrar, mina kusiner och andra barn i mammas närhet.

Vilda barn som man som vuxen hela tiden får hjärtat i halsgropen av skadar sig nästan aldrig, De tränar så mycket på att falla och slå i, så att när de verkligen händer något otäckt har de rätt teknik för att skydda kroppen.

Lugna försiktiga barn däremot råkar nästan aldrig ut för något, men när de väl händer blir de ofta mycket mer skadade.

Jag vet inte hur det här stämmer i stort, men jag tycker mig nog känna igen tendenserna hos vänners barn som är lite äldre.

Sömntabletter

23 januari, 2009

När jag ätit sömntablett och sovit flera nätter på rad är jag en fullt fungerande människa. Idag har jag fått iväg Lill till dagis nästan utan bråk, ammat Mini, städat hela köket, ätit frukost själv, och ammat ytterligare några gånger. Alltså en helt normal föräldraledig dag med en 6-veckors bebis.

Om jag inte hade ätit sömntablett utan sovit dåligt/inget alls några nätter hade ingenting fungerat. Kanske hade jag nu suttit framför dator vyssjandes en ledsen Mini, skrivandes på ett ångestinlägg?

Jag förstår tanken med att dela ut droger till narkomaner så att de kan ha ett fungerande liv. I rätt doser ger det vad jag förstått ingen kick, utan bara en frånvaro av abstinens. Det här är inget politiskt inlägg i någon drogliberal debatt. Jag tycker inte att droger ska delas ut av en rad orsaker, men jag förstår idén. Och känner mig som en av narkomanerna.

Vilken information man än läser om sömnmedel så framhålls det att tabletterna bara ska ätas under en väldigt kort tid, de ska inte användas som lösning, utan ska bara vända en dålig spiral. Det finns inte ens någon forskning om vad som händer med kroppen vid långa perioder av sömnmedelsknaprande, eftersom det inte är ett avsett användningsområde. Ändå är det i princip omöjligt att få någon hjälp som vi vet, i alla fall om man inte har möjlighet att punga upp med många tusenlappar för privat terapi.

Ikväll gör jag ytterligare ett försök att sova utan tabletter, ibland går det, ibland inte. Det är en vecka kvar innan jag ska till läkaren, och jag vill inte äta en hel vecka till.

Är det här som det ska?

22 januari, 2009

Trots att det står att mina sömntabletter inte ska påverka ett ammande barn oroar jag mig.

Minikatten sover bra på nätterna, och istället för att vara nöjd med det får jag ångest av det också. Vad säger ni, är det här ett normalt sömnmönster för en nästan 7-veckor gammal bebis?
Han tjorvar oftast en hel del innan han somnar, vissa kvällar skriker han i flera timmar och har förmodligen ont i magen, men någon gång vid elva brukar han somna, om han har en bra kväll skriker han inte alls utan somnar kanske vid tio. Sedan sover han bra till ungefär tre-tiden då han vaknar, får en torr blöja och ammas, och somnar sedan om snabbt och sover till någon gång strax före sju.

Rena himmelriket om man jämför med Lillkatten som åt varannan timme hela nätterna igenom vid samma ålder.

Men som sagt, jag oroar mig att Minikatten fått i sig sömnmedel via mjölken, och att det är därför han sover så bra på nätterna.

Vilken ego-boost

19 januari, 2009

Att läsa alla fina berömande mail där ni ber om mitt lösenord är fantastiskt för självkänslan.

Tack, tack, tack för alla fina kommentarer och kloka reflektioner. Särskilt glad blir jag när någon berättat att de förstått mer om vad barnlöshet innebär av att läsa i min blogg. Då har en del av mitt ursprungliga syfte med att börja blogga uppfyllts.

Och jag har absolut inga krav på att någon ska kommentera mina inlägg, så be inte om ursäkt för att ni inte gör det. Jag är bara glad att ni läser och tydligen gillar hur jag skriver.

Och förlåt för mitt korthuggna tråkiga svar. Jag skulle vilja svara ordentligt, men då skulle jag aldrig bli klar.

Vad hade hänt om, om inte funnits?

19 januari, 2009

Jag tänkte mig den här tiden med en nyföding som en nystart på allt. Jag skulle mysa med bebis hela dagarna, och sedan gå och hämta storebror på dagis och fortsätta mysa med honom också. Det skulle så klart bli lite stökigt ocgh mycket sömbrist, men sömnbristen skulle inte bero på ångest, utan på att bebisen nattammade. Jag har aldrig varit så lugn och lycklig som mina hemmamånader med Lill, och så trodde jag att det skulle bli nu också.

Jag älskar Mini över allt annat. Han är en fantastisk liten människa, med egen personlighet redan. Mina känslor för Lill finns så klart kvar och är inte förändrade.

Men jag är inte lugn och lycklig. Jag har ständigt en stor ångestklump i magen och nära till gråt. Varför blev det så här, vad gjorde vi för fel? 

Vi borde förstås inte ”skaffat” syskon innan jag fått ordning på mina problem, men hur lätt är det att vänta när man kanske bara får en ägglossning i livet? Vi var tvugna att passa på där och då. Jag är lite bitter och undrar hur mitt liv hade sett ut utan barnlösheten? Kanske hade någon annan svårighet förpassat mig till ångestträsket ändå? det får jag aldrig veta.

Konspiration

18 januari, 2009

Anledningen till att man avråder från att äta sömntabletter samtidigt som man ammar är att det inte finns någon forskning på hur medicinen går ut i mjölken, och på hur den påverkar barnet. Man vet inte, och avråder därför för att vara på den säkra sidan.

Ponera att det inte varit en typisk kvinnogrej som amning, tror ni att det i så fall hade funnits mer forskning?

Fass – kan man tro på det?

17 januari, 2009

Jag borde inte surfa runt på nätet. Nu har jag hittat trovärdiga källor som avråder från mer än enstaka doser av min sömntablett vid amning.

Det står något helt annat i Fass.

Kan man inte lita på Fass?

F.Y.I

16 januari, 2009

Jag har inte längre några problem med att vara sunkig. Sunkighet är min vardag just nu. Bara så att ingen fick för sig att jag glamourar omkring i högklackat och smink i blöjberget.

Näpp

16 januari, 2009

BVC kunde inte hjälpa till. Det finns en BVC-psykolog, men h*n finns bara för de där det uppstått anknytningsproblem mellan föräldrar och barn. Och anknytningen är nästan det enda som fungerar just nu.

Däremot tipsade sköterskan om att jag skulle gå till läkaren och gråta, och säga att jag inte klarar av mina barn längre, det är det enda sättet att få hjälp sa hon.

Och hon har nog tyvärr rätt, det räcker inte att gå dit och berätta att man mår dåligt, man måste spela över lite också.

När jag var på mitt första kuratorbesök vid förra sjukskrivningen hade jag inte lämnat den trånga lägenheten på flera veckor, jag klarade inte ens av att ta mig till Konsum ett kvarter bort, jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Av gammal vana och rutin hade jag klätt mig som för en vardag vilket i mitt fall oftast innebär kjol, och jag har alltid smink och smycken. Det krävs ingen tankemöda alls för mig att klä mig så, men när jag satt hos kuratorn återkom hon flera gånger till att hon hade svårt att tro att jag mådde så dåligt som jag sa när jag såg så fin ut. Så ja, jag har lärt mig den hårda vägen att det är sunk och tårar som gäller. Kuratorn var för övrigt väldigt bra, när hon kommit över att jag kunde sminka mig fast hela jag var trasig.

Planen

15 januari, 2009

Nu letar jag hjälp.

I morgon ska vi till BVC jag och Mini, då ska jag undersöka vad de har för möjligheter att hjälpa mig. Jag har även en tid inbokad hos den nya läkaren, och hoppas att hon ska kunna hjälpa mig med en remiss.

Lyckas jag inte få hjälp så här får jag söka mig vidare kanske privat? Det får jag bestämma när jag kommer dit.

Tills vidare tänker jag äta sömntabletter så ofta jag tror att jag behöver. Jag har inte energi nog för ångestnätter just nu. Jag har räknat tabletterna jag har, och det är 32 nätters sömn, och innan de är slut hoppas jag att jag fått mer hjälp, om inte annat så kanske jag fått ett recept på nya tabletter…

Utmärkelser

14 januari, 2009

Jag har fått jättefina utmärkelser till bloggen, två stycken den senaste månaden. Jag är väligt glad och tacksam. Och skäms ordentligt för att jag inte tackat , och för att jag inte hämtat dem.

Men som sagt, jag är väldigt glad!!!!! Och ni som delat ut dem vet ju vilka ni är. Lämna gärna en kommentar här igen om ni orkar, så lovar jag att försöka få tid att hämta dem ordentligt.

Ny blogg, vilket årtionde som helst

14 januari, 2009

Flera av mina vänner har på sista tiden sagt att de tycker att min blogg är för personlig för att de ska vilja läsa den. Det blir så konstigt att läsa om mig här i bloggen utan att kunna svara på ett vettigt sätt.

Och jag håller med. Envägskommunikationen blir jättemärklig.

Jag har skrivit om det förr, och nu har jag bestämt mig. Det blir en ny lösenordsskyddad blogg. Personliga inlägg kommer att vara skyddade och lösenordet kommer att delas ut till alla som vill ha det, men som inte känner mig i verkliga livet.

Allmäna reflektioner och betraktelser över omvärlden kommer fortfarande att vara öppna för alla.

När det här nya bloggen föds är dock en aning osäkert, Jag ska ha tid först. Och tid är det inte direkt ett överskott på här hemma. Att jag kan blogga så mycket ändå beror på att jag kan göra det stående i köket från vår köksdator. Från den datorn kan jag däremot inte göra så mycket annat, te.x. oftast inte svara på mail, vilket är förklaringen till att jag har fler än 80 obesvarade mail just nu.

Deprimerad? II

14 januari, 2009

Vi pratade om det igår jag och Kattpappan, hur jag förändrats de senaste åren.

Jag minns mig själv som en social person som inte var speciellt rädd eller orolig för någonting. Jag gjorde en massa saker som var lite halvosäkra, men jag oroade mig inte ett dugg. Jag hade god nattsömn natten innan en tenta, och var knappt nervös ens när jag satte mig i tentasalen.

Nu för tiden orsakar tentor katastrofkänslor i mig, och senast en vecka innan tentan måste jag äta sömtabletter för att överhuvudtaget kunna somna. Jag oroar mig för allt. Att åka in till stan för att ta en fika med en kompis blir ett helt projekt, och jag tänker ut allt som kan gå fel på vägen. Och nu i söndags var vi hos min farbror och faster och åt middag och firade en kusin som fyllt år, bara människor som jag känt i hela mitt liv, alternativt hela deras liv. Efteråt låg jag och vred mig i sängen och kunde inte sova, kanske för att jag blivit stressad av att träffa så många människor.

Så klart har jag blivit äldre och förändrats, och så klart innebär det en omställning i livet att få barn, jag tror att de flesta blir mer oroliga efter det. Dessutom har jag en nyfödd här hemma, och hormonerna dansar förmodligen polka inom mig fortfarande. Men det här att tycka att allt är jobbigt och stressande kom långt innan Mini, det kom faktiskt innan Lill också. Gissningsvis i samband med barnlöshetskrisen. Jag gick hos en psykolog då, och hon sa att jag var gravt deprimerad. Kanske har jag inte kommit ur den depressionen?

Jag älskar mina barn och min man, och jag kan verkligen vara lycklig när vi gör något tillsammans, men resten av livet har faktiskt inte känts varken bra eller roligt på många, många år.

Kanske är sömnlösheten ett symptom på något annat, liksom snor är ett symptom på förkylning? Och i så fall hjälper det ju inte att äta sömntabletter eller gå i terapi för sömnlösheten, utan de bakomliggande orsakerna måste rättas till?

Allt det här tänkte jag att jag skulle prata med läkaren om, och då vill det ju till att hon är bra och inte bara kastar ett recept över mig.

Äntligen

14 januari, 2009

Jag har bytt läkare!!!!

Håll nu tummarna för att den här är vettigare. Det är en hon till skillnad från doktor A, som är man, om nu det gör någon skillnad, det borde inte göra det?

Inte förrän den 29:e kan hon träffa mig, men jag klarar mig nog tills dess.

Byta läkare, en omöjlighet?

14 januari, 2009

Den som hängt med ett tag i min blogg kommer kanske ihåg min knasiga doktor som efter att ha fått informationen om att jag just varit sjukskriven för depression skrev ut 100 sömntabletter till mig och viftade iväg mig. Och när jag någon vecka senare ringde för att jag ville diskutera det här tabletterna om det verkligen var så lämpligt skrev ut 100 till som jag inte ville ha, och sedan lade på luren, nästan i örat på mig.

Igår utspelade sig följande samtal mellan sköterskan på vårdcentralen och mig.

KM – Kattmamman
S- Sköterskan

S – Välkommen till söderförortens vårdcentral

Km – Hej, mitt namn är KM och jag skulle vilja träffa en läkare eftersom jag har svåra sömnproblem och den medicin jag har inte är förenlig med amning

S – Vad har du för personnummer

KM – 760921 XXXX

S – Jaha, du är listad hos doktor A, han kan inte ringa dig förrän på torsdag morgon

KM – Men det här är akut, jag sover inte alls på nätterna. Jag skulle dessutom gärna vilja träffa en annan läkare eftersom jag inte är så nöjd med doktor A.

S – Nä, det är väldigt känsligt att byta läkare, du måste fylla i en massa papper och så.

KM – Jag kan komma förbi och fylla i de papper som behövs

S – Nej, jag ska se till att doktor A ringer dig idag ändå.

Jag borde stått på mig, och frågat vad i meningen, ”jag är inte så nöjd med doktor A”, som hon inte förstod. Men jag gjorde inte det den här gången.

För övrigt ringde inte doktor A.

Deprimerad?

13 januari, 2009

Antidepressivt är det något för mig?

Jag ska fundera vidare, och även återkomma till del 1898436346 i mina försök att byta läkare.

KBT mot insomnia

13 januari, 2009

Det är många som tipsar mig om KBT för mina insomningsproblem. Och jag tror att det är den enda vägen, egentligen.

Jag använder mig av många av strategierna som att gå upp när jag inte lyckas somna, och olika avslappningsövningar. Men tyvärr fungerar det inte hela vägen när man som jag har småttingar hemma.

För att kunna använda sig av sömnreduktion, som är den fundamentala biten i KBT-behandlingen måste man själv kunna bestämma när man ska somna och vakna, det fungerar inte heller att bli väckt mitt i natten.

Och med ett spädbarn i familjen så bestämmer man inte själv över nätterna.

Men så fort mina barn blivit större så ska jag göra ett ordentligt försök.

Propavan – hur borta blir man?

13 januari, 2009

Jag upptäckte just att det finns ett sömnmedel som man kan ta när man ammar, ett sömnmedel som jag t.o.m har hemma. Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det så totalt?

Det är Propavan och anledningen till att jag glömt bort att tabletterna fanns här hemma är att jag mår så dåligt av dem.

Bakfyllan är fruktansvärd.

Men nu försöker jag komma ihåg hur borta jag var under natten när jag åt dem.

Jag vågar så klart inte sova bredvid Mini när jag ätit tabletten, men vågar jag amma och försöka söva honom, eller kommer jag vara så borta att jag riskerar att somna och skada honom?

Någon som har erfarenheter att dela med sig av?

Lergigan som jag brukar äta gör bara så att jag lugnar ner mig och kan sova, men jag fungerar som vanligt och är inte rädd för att vara med mina barn när jag tagit tabletterna, bara det att de är farliga för pyttisar när de kommer ut i bröstmjölken.

Återigen. Ni har läst det en miljon gånger

13 januari, 2009

Sen jag bestämde mig för att sluta amma har det gått ganska bra att sova, och jag ammar ju fortfarande.

Men inatt verkar det som att jag inte kommer att få sova någonting. Det började med att jag inte kunde somna, och har nu övergått till att Mini inte kan sova. Kanske känner han av att mamman är stressad?

Och nej, jag förväntar mig inga kloka svar. Jag skriver bara av mig lite ångest.

Inga detaljer

6 januari, 2009

Jag förstår att många läser här i min blogg för att få sig till livs lite smaskiga detaljer om mitt kärleksliv, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Det är för privat och för utlämnande och kommer inte att beröras mer i den här bloggen.

Men så klart att jag förstår er, att få läsa om andras olycka hjälper på många sätt, det tycker jag också.

Uppdaterat: Nej kärleksliv är inte detsamma som sexliv.

Respektfullt tycker jag

6 januari, 2009

Någon har ifrågasatt att Kattpappan gick på ”fest” på nyårsafton medan jag och Mini var inlagda på sjukhus, och skriver att det var respektlöst mot frun.

Som vardande fru som inte överhuvudtaget tänkt i termerna respektlöshet känner jag att jag måste svara.

Även om man bortser från uppenbara problem, som att bara en förälder får stanna kvar på sjukhuset med det inlagda barnet och att det var nyårsafton och antalet barnvakter var väldigt begränsat, så var det direkt självklart för mig att Kattpappan skulle åka hem till Lill.

Det handlar om att vi har två barn, och båda behöver sina föräldrar. På vilket sätt skulle jag må bättre av att Kattpappan försökte sova i en hård trästol inne på vårt pyttelilla rum, medan Lill var utlokaliserad till någon annan istället för att få vara med oss? Vi har inte för vana att lämna bort honom särskilt ofta, och jag hade fått en extra sak att oroa mig för, inte bara Minis andning.

Och när nu Kattpappan ändå inte kunde vara på sjukhuset, så förstår jag inte varför de skulle sitta hemma själva, på vilket sätt skulle det hjälpa mig? Om det sticker i någons ögon att de var på fest, så kan jag lugna med att de var hemma hos en annan barnfamilj med små barn, och att Kattpappan inte drack någonting. Dessutom gick han hem och la Lill innan tolvslaget.

Nästa gång är det jag som går på fest när Kattpappan får stanna hemma med sjuka barn. Den här gången var det inte så mycket att diskutera eftersom det bara är jag som har bröst i vår familj.

Omoralisk

3 januari, 2009

För den som irriterar sig på att jag alltid är så präktig, kan jag nu meddela att jag idag gjort något riktigt omoraliskt som strider mot alla mina principer. Och det handlar inte om att jag köpt oekologisk mjölk, som någon trodde var det värsta jag kunde göra.

Det handlar bara om ren lättja, eller kanske utmattning är ett bättre ord?

Jag kanske berättar någon annan gång vad det är jag gjort.

Utskrivna

2 januari, 2009

Vi är hemma nu, och Minis lungor är fria från slem.

Förhoppningsvis är det här ett avslutat kapitel i Minis liv nu.

In igen

2 januari, 2009

Natten har tyvärr inte varit så bra för Mini, så nu åker vi in till sjukhuset igen. Håll tummarna snälla.

Nej, sömnen kommer inte tids nog, även om jag inte fokuserar på den.

1 januari, 2009

Jag tar för givet att den som uppmanar mig att inte tänka så mycket på att få sova utan njuta av min bebis istället inte har följt min blogg tidigare. Och i så fall är det ett vettigt tips. Tiden med nyföding som sover dåligt på nätterna är kort, och som nybliven mamma har man hormoner som gör att man klarar av sömnbristen förvånansvärt bra.

Men irritationen sjuder ändå i mig när jag läser uppmaningen. För när jag varit vaken i tre till fyra dygn med konstant ångest, då är det jävligt svårt att njuta av någonting kan jag berätta.

Så trots att jag förstår att uppmaningen var i all välmening och jag egentligen inte är irriterad på den som skrev kommentaren, så är jag förbannat irriterad på situationen som gör att hela mitt liv blir ganska jobbigt, och ständigt går ut på att undvika situationer som gör min sömn sämre.

Alla andra fina kommentarer och tips är jag väldigt glad över! Och jag ska försöka få tid att svara ordentligt senare!

Inlagda

1 januari, 2009

Som lite småorolig förälder tror man lätt att man är lite överdriven i sin omtanke och oro över barnen.

Därför trodde jag att vi skulle bli uppmanade att avvakta när vi ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om Minis andning som vi tyckte var lite ansträngd, men vi blev uppmanade att åka in til akuten.

När vi kom in och en sjuksköterska gjorde en första bedömning trodde jag att vi skulle bli uppmanade att åka hem eftersom det bara rörde sig om en vanlig förkylning och väntetiden skulle bli allt för lång, men vi fick direkt ett eget rum.

När en annan sjuksköterska kom och vägde och tog lite prover trodde jag att när proverna inte visade någonting så skulle vi bli hemskickade, men vi fick stanna kvar i vårt egna rum trots att det började bli överfullt i väntrummet, nyårsafton som det var.

När så läkaren kom in och gjorde en ordentlig undersökning var jag säker på att vi nu var färdiga på akuten, och att vi skulle få åka hem med ordination att köpa näsdroppar. Men istället blev Mini inlagd och fick direkt börja andas syrgas och adrenalin.

Och när de några timmar senare började prata om att sätta in sond på honom, då överträffades mina värsta farhågor.

Nyårsnatten har jag och Mini alltså tillbringat i ett pyttelitet rum på barnmedicin. Vår säng var pytteliten, och var tredje timme blev vi väckta för att Mini skulle andas sin dos av vidgande blandning. Nu är vi hemma på permission, för han andas väldigt mycket bättre, och förhoppningsvis kan han bli utskriven via telefon i morgon.

Och för er som känner oss på riktigt och träffat oss nyligen. Det är inte RS Mini har, utan en vanlig förkylning som är helt ofarlig om man inte är precis nyfödd, så ingen behöver oroa sig för sina barn.