Archive for februari, 2012

uppslag

29 februari, 2012

Jag fick ett gäng uppslag att blogga om av haren. Tack för det.

En av dina frågor hur jag får ihop det tidsmässigt kan du få svar på direkt. Det gör jag inte. Och det är nog också en del av bloggtystnaden.

Dina andra uppslag ska jag spara och fundera lite på.

Fler förslag emottages tacksamt.

Inte tråkigt

29 februari, 2012

Nä mitt liv är verkligen inte tråkigt. Inte ett dugg.

Men att livet är roligt är inte detsamma som att bloggen blir rolig om jag beskriver det.

En tråkig blogg är i mitt liv ett roligt liv.

namnstrul

28 februari, 2012

Mina barn har samma föräldrar men olika efternamn. Lill heter samma sak som sin pappa och Mini heter samma sak som mig. Att göra så här är ju inte helt vanligt, jag känner inte till någon annan som gjort det. När det var dags att namnge Mini satt jag länge i telefon och pratade med Skatteverket för att se till att det skulle bli rätt. För ett småsyskon får automatiskt samma efternamn som sina äldre syskon om föräldrarna är gifta.

Allt verkade bli rätt, och på brevet med Minis namn och personnummer från Skatteverket står det rätt.

Men det senaste halvåret har en del märkligheter dykt upp. När bekräftelsen på vår skilsmässa kom hade barnen båda Kps efternamn, och nu när jag fick enkäter om barnens dagis att fylla i är den ena adresserad till målsman för Lill Kpsefternamn och den andra adreserad till målsman för Kpsefternamn Kmsefternamn. Båda dessa hämtar gissningsvis sin information från Skatteverket, eller? Jag försöker ringa till den som skickat enkäterna för att fråga för det här är mystiskt.

trygghet är tråkigt, men så efterlängtat

28 februari, 2012

Efter fyra månader tillsammans känner jag mig ganska trygg i min relation.

Vi har det väldigt, väldigt bra tillsammans.

Jag vet inte om man kan säga att det redan blivit vardag? Det kanske man kan. Inte vardag på så sätt att vi flyttat ihop, men vardag som i att vi träffas ofta, alltid vet vad den andre gör och diskuterar vardagens alla små och stora händelser med varandra.

Jag har precis det jag ville ha. Trygghet och kärlek. Inte tråkigt, vi skrattar väldigt mycket tillsammans. Men just för att jag är så trygg har jag inga behov av att skriva av mig.

Det enda jag önskade mig i mitt liv var trygghet och stabilitet. Inget himlastormande liv värt att blogga om. Jag skrev någonstans att jag hoppades att min blogg skulle bli riktigt tråkig.

Jag tror att jag har uppnått det. I alla fall för tillfället. Allt är skört, och kan gå åt helvete. Men jag vilar just nu i tryggheten och lyckan. Lyckan i att ha träffat någon som inte är bitter över att han inte blev mästerfotograf eller rockstjärna. Någon som liksom jag kan se lyckan i en trevlig kväll tillsammans med några vänner, även om alla vuxna aldrig kunde sitta tillsammans vid bordet för att barnen ständigt pockade på uppmärksamheten. Det är vad mitt liv och min lycka och trygghet handlar om.

bloggen och kärleken

28 februari, 2012

Jag bloggar inte tillräckligt om mitt liv och om min kärlek.

Nej jag gör nog inte det. Av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är intressant.

Jag och kärleken träffas ofta, äter middagar tillsammans, sover tillsammans, hittar på saker med barnen eller umgås med vänner och familj. Vad skriva om det och varför?

Jag bloggar när jag mår dåligt eller ogillar något. Det här har aldrig varit en vardagsblogg, jag är inte tillräckligt rolig för att blogga om vardagen. Min vardag är inte tillräckligt rolig för att bloggas om.

Jag är ledsen men det blir nog ingen ändring på det. Men ni som vill se mer bloggande från min sida. Vad vill ni läsa om? Jag kan inte lova att göra er till viljes, men lite bekräftelsetorsk är jag såklart… så jag kanske försöker.

ovanlig förlossning

24 februari, 2012

För det första. Jag är självklart också glad att Victorias förlossning gick bra, och jag hoppas att ingen tolkat mitt förra inlägg som något annat? Jag är glad för alla som får fina förlossningar som slutar med friska barn.

Jag har inte ifrågasatt hur förlossningen gick till. Jag har ifrågasatt att det ska låtsas som att allt var så vanligt när det uppenbarligen inte var det. Oavsett om det var nödvändigt eller inte, jag har inga synunkter på om det behövdes egna läkare eller inte, var det inte någon vanlig förlossning.

Och jo, jag tycker att det är lite konstigt att ha snyggkostym när man är nybliven pappa sedan någon timme. Jag hade tyckt att det var konstigt vem det än gällde. Men som ni påpekar för mig, det var ju ingen vanlig situation… så vi är ju överens.

Och vad skulle läkaren ha sagt? Han fick konstiga frågor. Ja precis, det är ju jättekonstigt att en läkare ska frågas ut om väldigt privata detaljer överhuvudtaget. Jag tycker som sagt att hela idén med monarki är jättekonstig. Men tycker man att den är bra kanske man får köpa konstiga frågor till läkare?

Och till sist. Victoria må vara född till sin titel. Men hon har varenda dag ett val att behålla titeln och upprätthålla monarkin. Om familjen Bernadotte valde att abdikera skulle vi inte ha någon monarki längre. Så att så värst jättesynd om dem är det inte.

egen läkare

23 februari, 2012

Monarki är ju en konstig sak. Och nej, jag gillar det inte.

Men ändå, så klart att jag grät en skvätt i morse när jag lyssnade på nyheterna. Gråter gör jag alltid när någon fått barn, känd för mig eller inte.

Det jag tycker är konstigast (bortsett från att den nyblivne pappan uppträder i fläckfri kostym bara timmarna efter förlossningen) är allt snack om att allt varit så normalt och vanligt med hela graviditeten och förlossningen. Detta sagt många gånger av den private läkaren, läkaren som inte lämnat Stockholm efter nyår. Hur många andra kvinnor med normala graviditeter har en egen läkare. Hur många kvinnor med normala förlossningar träffar ens en läkare under förlossningen?

Jag tror nog inte att den här lilla människan kommer att bli drottning faktiskt. Jag tror att monarkin kommer att vara avskaffad innan hon blir vuxen. Men den som lever får se.

Alla hjärtans dag eller skolmobbing

15 februari, 2012

Jag är en riktig tjurskalle. Vägrar fira något på ”alla hjärtans dag”.

Delvis för att jag dras med ett dåligt samvete för den mobbing jag var drivande för hela gymnasiet. Jag och en kompis var ytterst ansvariga för hela stora gymnasieskolans blomutdelning. Verkligen med lärarnas medgivande, de lät oss få ledigt och gå runt i klasserna och bedriva mobbningen. Det hela gick ut på att alla fick beställa blommor i förväg till de personer de tyckte extra mycket om, och sedan den 14 februari gick vi runt och delade ut de beställda blommorna. Röd för kärlek och så vit för vänskap tror jag att det var.

Jag kan inte minnas hur jag en enda gång ägnade en tanke åt alla de som aldrig fick blommor. Hur jag inte kunde tänka så långt förstår jag inte idag, jag minns mig själv som ganska empatisk redan då, men jag har nog fel. Men det som är så mycket värre är ju hur alla lärare och skolledningen uppmuntrade oss. Jag tror faktiskt att om en enda vuxen hade påtalat problemet för mig hade jag börjat fundera, men jag minns bara uppmuntranden från hela vuxenvärlden.

Kattis

2 februari, 2012

Nej. Att jag har träffat någon jag tror mig vilja leva länge med förändrar inte min syn på Kps och NFTs görande.

Jag ser det inte som problematiskt att de ganska snabbt bestämde sig för varandra, och att de träffades med barnen närvarande.

Jag ser det som problematiskt att de bara några veckor efter att barnens liv kastats om totalt delade säng, och att mina barn direkt fick dela rum med sin ”nya syskon”. Jag ser det som ett problem att barnen väldigt lite fick vara ensamma med sin pappa precis i början när allt var nytt och konstigt. För egen del ser jag det som ett stort problem att Kp i kommunikation med mig höll med om att barnen borde få sova själva med honom i början, och sedan sket totalt i vad han hade sagt.

Jag ser det också som en aning problematiskt att Kp kastar sig in i saker väldigt fort precis som sin far. Men där kan jag ha helt fel. Det kan vara så att han och NFT lever hela livet tillsammans, och det är vad jag hoppas på. Jag vill inte vara en bitter olyckskorp, utan jag försöker hoppas att han är vuxen nog att veta vad han gör när han köper ett hus tillsammans med någon efter relativt kort tid.

lite sent kanske

2 februari, 2012

Jag vet inte under vilken kategori mailet från min pappa i morse ska sorteras under.

1½ timme efter att jag hade lämnat barnen på dagis dyker mailet från min pappa upp, med uppmaningen att klä på mina barn ordentligt med kläder idag, eftersom det är kallt.

Jag antar att det var ganska gulligt, men inte särskilt genomtänkt.

Och ja, barnen är ordentligt påklädda. Så ordentligt Stockholmsbarn kan vara klädda, det är tyvärr inte så att garderoberna är överfyllda av kläder för -10. Än mindre för -20 som det visst ska bli mot helgen.

Lösenordsskyddad: säker

2 februari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

slut

1 februari, 2012

Finaste hästen finns snart inte mer.

Hans ben har gjort sitt här på jorden.

Jag vet inte om jag tror på ett liv efter detta för mig själv. Men jag är helt övertygad om att min svarta vän snart kommer att springa på de evigt gröna ängarna. Och att han där kommer att träffa den vita ponnyn och den stora bruna hästen som gett upphov till mitt nätnamn, Bridz.

Finaste finaste hästen. Tack för allt du gett mig och allt du lärt mig. Jag kommer aldrig att glömma dig.

efter sommaren

1 februari, 2012

Sådär. Efter sommaren så kör jag nog en donationsomgång till. Kliniken kontaktar mig i maj.

Jag slipper i alla fall äta p-piller den hör gången. Förhoppningsvis kan jag köra på min egen cykel, och slipper spraya, det är vad jag tänker be om i alla fall.

mera donation, kanske

1 februari, 2012

Jag ringde precis fertilitetsenheten på Huddinge och bad dem ringa upp mig för att diskutera ännu en äggdonation.

Någon skrev till mig väldigt vänligt att jag inte borde göra något jag mår dåligt av och donera, bara för att jag är tacksam. Men sanningen är att jag tänker på mig själv i allra högsta grad. Donationen medför ett litet mått av fysiskt lidande. Men psykiskt mår jag fantastiskt bra av att göra det. Lyckan jag kände när jag fick reda på att båda paren som fått mina ägg blivit gravida är svår att uppnå på något annat sätt.

Jag tror helt klart att alla goda gärningar bygger på ett stort mått av själviskhet i grunden, men så måste det vara.