Archive for januari, 2008

Privilegierad

31 januari, 2008

Om jag är lite heteronormativ nu och tar för givet att Lillkatten kommer att gilla tjejer när han blir stor så kommer han att vara allt det jag skrev i inlägget under.

Han kommer att tillhöra den mest privilegierade gruppen av människor i ett av de mest privilegierade länderna i världen.

Som föräldrar har vi den svåra men livsviktiga uppgiften att få honom att förstå hur privilegierad han är, och hur han kan göra något bra av det.

Diskriminiering

31 januari, 2008

När en svensk heterosexuell kille från medelklassen berättar för mig att det inte finns någon diskriminering i Sverige, det handlar bara om att vissa grupper jobbar mer än andra, då tycker jag enbart att det är patetiskt, och lite sorgligt.

Jaha, så var hon sömnlös igen

31 januari, 2008

Ett tag, i flera veckor faktiskt gick det bra att sova utan sömntabletter.

Nu går det inte längre. Jag har i fem nätter sovit på tablett, och skulle inatt försöka utan. Men det går inte. Så nu väntar jag på att tabletten ska börja verka. Jag kommer att vara trött i morgon eftersom jag tog tabletten så sent, ungefär fem timmar för sent. Men hellre det än en helt sömnlös natt.

Jag börjar i alla fall resignera inför tanken på att sluta försöka sova utan tablett. I natt öppnade jag en ny burk. Kanske ska jag knapra mig igenom hela den innan jag försöker mig på att sluta igen?

Det är lite begränsande för man ska inte köra bil när man tagit tablett. Inte för att jag använder bilen mycket alls, men ändå.

Laglös

30 januari, 2008

Som student är man så utlämnad.

Helt plötsligt så visade det sig att det schema vi fick vid kursstarten inte längre stämmer. Helt nya tider gäller från och med i morgon.

Jag har visserligen inga barn att hämta på dagis ännu, men jag kommer snart att ha. Och en kille på kursen har en liten son och en höggravid fru och de har försökt pussla ihop livet efter det tidigare utlämnade schemat.

Jag vet att man på de flesta arbetsplatser kan bli beordrad att arbeta övertid. Men det är något exceptionellt som händer ytterst sällan, och som belönas med extra lönetillägg. Som student förväntas man bara kunna ställa om sitt liv från en dag till en annan, och extra studiemedel betalas förstås inte ut.

Jag upphör aldrig att förvånas över att skolsystemet bygger på tonåringar som bor hemma hos mamma och pappa, medan verklighetens studenter är vuxna människor ofta med barn att ta hänsyn till.

Utmanad

29 januari, 2008

Finnjonna utmanade mig för ett tag sedan att skriva sju sanningar om mig själv. Jag tycker att det är svårt eftersom jag redan vänt ut och in på mig själv så förbannat i den här bloggen att det liksom inte finns mer att berätta, så jag har dragit mig för att svara. Men nu har jag bloggidé-torka, så jag ska försöka klämma fram sju sanningar. Det blir nog dessvärre sju sanningar om min garderob.

  1. Jag trivs bäst i bomullssunderkläder
  2. Jag är en klännings och smyckesmänniska
  3. Jag äger bara en luvtröja, den använder jag inte särskilt ofta
  4. För tillfället äger jag bara ett par jeans. Inte så flitigt använda de heller
  5. Jag äger ungefär 15 klänningar, varav vissa används ofta
  6. Det dyraste plagg jag någonsin köpt var min bröllopsklänning, den kostade 5000 kronor
  7. Bröllopsklänningen har jag bara använt en gång, och efter att jag födde barn betvivlar jag att jag någonsin kan använda den igen.

Så där ja. Jag är hemskt ledsen om jag tråkat ihjäl er.

Kroppen

28 januari, 2008

Jag har inget sunt förhållande till mat och träning egentligen.

Inuti mig finns den där knäppa varelsen som vet att det bästa sättet att bli smalast är att låta bli och äta alls. Där finns också varelsens baksida som tycker att ifall jag ändå envisas med att äta, då kan jag lika gärna trycka i mig allt som är onyttigt helst på en gång.

Men jag håller varelsen i schak genom att äta nyttigare än de flesta, och träna ofta. För att vara en förortsmorsa med bebis så är jag i väldigt bra form.

Det senaste året, året efter att jag blev mamma har varelsen inte alls skrikit lika högt som förut. Jag tränar ofta för att jag älskar att träna och inte för att bli ännu snyggare, och jag får inte alltid jätteångest ifall jag har ätit en ostmacka.

Jag ser på min mage och konstaterar att den inte är snyggast och plattast av alla magar på gymmet. Men den bär spår av att jag har burit en Lillkatt i den, och de spåren är ju faktiskt det mest värdefulla jag har.

Jag har inte alls något avspänt och trevligt förhållande till min kropp och till mat. Men det är inte lika illa som det en gång var.
Jag hatade min kropp som inte ens ville ge mig ett barn. Men nu när den fullgjort sin plikt gånger hundra, då kan jag ibland även förlåta den för att den inte ser perfekt ut.

Tankar

27 januari, 2008

I morgon går mina tankar till Åsa.

Sjukan

26 januari, 2008

Tingeling erkänner något som hon tycker är fult. Hon erkänner att hon tycker att det är jobbigt med alla plus runt omkring henne. Att hon som försökt i många år, och fortfarande inte lyckats tycker att det är jobbigt när andra lyckas, det tror jag att alla kan förstå. Ingen klandrar så klart henne för det.

Att däremot jag är avundsjuk och känner fula sting i hjärtat, det är faktiskt lite konstigt. Jag vet inte om någon annan tycker det, men jag tycker det själv.

Jag har världens absolut bästa barn. Han är så fin och han räcker för mig, jag är lycklig. Jag skulle inte byta bort honom för någon fertilitet i världen.

Men ändå är jag avundsjuk. Någon jag känner väntar sitt sjätte!!!! barn, någon annan har fått ett fjärde. Jag vill verkligen inte ha sex barn, nog inte ens fyra. Men jag är ändå avundsjuk på att de kan, att de får uppleva lyckan gång på gång.

Sen så har vi alla bekantskaper som blivit trettio plus, som skaffat sig ett bra arbete och en fin bostad. Som gifte sig för något år sedan, och som nu väntar barn. Ibland när jag tänker på dem börjar det pysa ut små gröna moln ur mina öron.

De bara följer den där uppritade livsmallen och allt stämmer för dem.

Som tur är blir jag blir faktiskt fortfarande tårögt genuint glad när någon som kämpat länge lyckas. Som när Mariachis helt plötsligt och mot alla odds var gravid.

Men jag hade hoppats att den här fula sjukan skulle vara utrotad, och det är den alltså inte.

Det är många som frågar när/om vi ska ha syskon. Konstig fråga tycker jag. Men jag svarar alltid att vi inte vet om vi kan, men att vi är så nöjda med det vi har. Det är förvisso sant, men jag skulle önska att jag kunde säga sanningen, att jag vill ha många barn, men att jag är livrädd för att försöka igen. Livrädd för att sjukan som gör att jag inte kan sova ska bli värre, livrädd för att jag inte ska orka vara mamma under påfrestande försök, oavsett om det är hemmaförsök eller sjukhusförsök.

Till skillnad från de flesta andra infertilitetsbloggare har barnlösheten inte skapat en klyfta mellan Kattpappan och mig. Vi står i det här tillsammans. Vi har inte alltid varit på samma plats, men vi har alltid kunnat prata och förstå varandra. Jag borde vara tacksam för det. Jag har så fantastiskt mycket. Och ändå är jag alltså inte nöjd.

Byte av läkare

26 januari, 2008

Min förra husläkare, hon som jag gick till inne i stan. Henne gillade jag.

Hon kräkte visserligen ur sig groda på groda vad det gällde barnlösheten, men de gjorde faktiskt varenda vårdperson jag mötte utanför kvinnokliniken.

Men hon tog sig tid att lyssna på vad jag hade att säga hon ordnade kuratorkontakt, fixade fram artiklar åt mig att läsa, hjälpte mig att hitta sömntabletter som fungerade under graviditet och ringde till och med till försäkringskassan för min skull.

Kanske skulle jag försöka få komma till henne igen?

Det tar bara emot att åka så långt för att träffa en läkare. Jag bor ute i förorten nu, jag orkar inte riktigt ägna timmar åt att resa till olika läkare. Den lediga tid jag har vill jag lägga på Lillkatten. Jag inser att jag är extremt gnällig just nu. Man kan inte både slippa bilvägar och ha nära till allt.

Tack Mariamamman för tipsen i inlägget under!

Byta läkare?

26 januari, 2008

Inatt gick det inte att sova igen. Jag insåg det i tid för att kunna ta sömntablett, och somnade vid två.

Lillkatten gick upp jättetidigt samtidigt som sin pappa, och kom sedan och sov med mig igen och vi vaknade inte förrän halvtio. Nu är både hans och min sömnsrytm helt satt ur system. Inte för att min någonsin fungerat, men enligt alla expertråd så får man inte sova extra, då går det aldrig att få ordning på sömnen.

Jag måste byta läkare, men jag vet faktiskt inte hur man gör? Någon som vet? Man måste ju gå via sin husläkare nuförtiden eller hur? Och min husläkare, det är ju han som bara skriver ut hundratals tabletter utan att lyssna på vad jag har att säga.

Plysch

25 januari, 2008

Jag har en liten blå plyschhund som heter Pysen.

Pysen har alltid sovit i min säng, ända sedan jag fick honom någon gång vid fyra års ålder.

När jag fick barn flyttade Pysen bort från min säng och upp på en byrå där han övervakat sängen tillsammans med grisen Ernst.

Men inatt sov Pysen i min säng igen. Jag ska inte säga att det var hans förtjänst att jag lyckades sova hela natten, till och med somna om efter att två gånger ha tröstat Lillkatten som var ledsen. Men Pysen gjorde nog sitt till.

Jag tyckte att föräldrar inte har gossedjur i sängen, men jag tyckte nog fel. Föräldrar som har svårt att sova får använda sig av sovmagi, och sovmagi finns det i Pysen.

Tyg

25 januari, 2008

Vi har tygblöjor till Lillkatten och det fungerar fantastiskt bra, vi är supernöjda!

Nyss när jag beställde nya blöjbyxor till honom passade jag på att slänga med ett kitt med tygbindor till mig. Undrar om det fungerar bra? Det skulle i alla fall kännas bra miljömässigt. Rapport kommer definitivt att komma när jag provat dem.

Bra resultat

24 januari, 2008

Jag klarade tentan. Jag klarade mig till och med mycket bra på tentan.

Numera finns det ett 7-gradigt betygsystem och jag vet inte riktigt var jag hamnar där. Men med det gamla systemet var jag mycket nära VG (som var det bästa man kunde få) Med hemtentaresultatet, som inte är klart ännu kanske det skulle ha blivit ett VG.

Så nu har jag ytterligare en sak mindre att oroa mig för. Kan jag inte sova nu så vet jag inte vad jag gör?

Strategi

24 januari, 2008

Min strategi för att klara dagen utan någon sömn är följande: Jag går på dagens föreläsning och försöker vara med och ta så mycket anteckningar jag orkar. Det finns inga kursböcker, så missar man någon föreläsning så går det inte att ta igen senare.

I morgon har vi ett litteraturseminarium, och det ska delas ut artiklar som ska läsas i eftermiddag. Jag tänker prata med läraren, mumla något om barn, och att jag inte har fått sova något i natt. Det är inte snällt att skylla på mitt genomsnälla hela-nätterna-sovande-barn, men att ge sig in i långa förklaringar om min sömnproblematik känns inte aktuellt. Och så hoppas jag att jag får lite uppskov från att läsa allt för många artiklar just ikväll. Så kan jag när jag kommer sitta på köksgolvet tillsammans med Lillkatten och bygga med klossar ända tills det är dags att lägga honom, och gå och lägga mig själv samtidigt. Eventuellt tillsammans med en näve sömntabletter… eller så låter jag bli dem. Jag har inte bestämt mig.

Jag ska även ringa vår BVC-sköterska och fråga henne om hon tror att det finns något samband mellan amning och sömnproblem.
Jag har letat information om det sambandet, men bara hittat artiklar där det står att man ska sova bättre av att amma. Men det är flera som berättat för mig (bl.a. här i bloggen) om att de haft samma problem som jag under amningsperioden. Jag hade visserligen sömnproblem långt innan jag blev gravid, men så här svårt att sova har jag aldrig haft tidigare.

Jag har även skickat iväg ett mail till kursansvarig för förra kursen, för att försöka ta reda på om jag klarade tentan eller inte. Det kan vara oro för det som spökar, och som hindrar mig från att sova.

Och jo, om den här texten är osammanhängande så ber jag om ursäkt, och tror nog att ni förstår att det inte är helt lätt att få ihop det när man inte sovi något på ett tag.

Skit också

24 januari, 2008

I natt har jag inte sovit.

Och när jag skriver att jag inte har sovit har jag inte sovit dåligt eller slumrat eller så. Utan jag har varit klarvaken hela natten.
När man börjar tänka osammanhängande och ligger kvar i samma ställning en längre tid, då kan man misstänka att man sovit ett tag utan att märka det.

Men när man hela tiden får koncentrera sig på att blunda, klockan går oändligt sakta och man är uppe och vandrar en gång i halvtimmen, då har man inte sovit någonting.

Jag är så förbannat trött på de här sömnproblemen nu, och på att aldrig, aldrig, aldrig få ha en fungerande utsövd hjärna.

Jag undrar hur bra mamma, bra fru, bra vän, duktig student, rolig bloggare, jag skulle varit om jag hade varit utsövd?
Jag vet inte när jag senast sov varje natt i en hel vecka utan att ta sömntabletter (som jag ju blir lite groggy av)? Det har i alla fall inte hänt sedan jag blev sjukskriven i samband med den här bloggens start, jag har alltså inte sovit flera hela nätter på minst två års tid.

Var är mitt resultat?

23 januari, 2008

På lördag är det omtenta för kursen jag just tentade. Ännu har jag inte fått resultatet och vet alltså inte om jag måste skriva om.

Ifall jag inte klarat mig behöver jag flera dagar på mig för att plugga mer, var finns de dagarna? I alla fall inte innan lördag. Två dagar är inte flera dagar i min värld.

Det blir ingen omtenta oavsett hur det har gått.

Karriär vs Moderskap

23 januari, 2008

I sommar ska jag fortsätta min föräldraledighet. Jag och Lillkatten ska få tre långa underbara månader tillsammans innan han börjar på dagis.

Jag har sett fram emot det sedan första dagen jag började plugga, och jag har räknat veckorna.

Jag börjar bli klar med min utbildning och går bara avancerade kurser nu. På de här kurserna är vi ganska få, och man lär känna de som håller i kurserna ganska bra. Jag har (indirekt) blivit erbjuden minst två sommarjobb.
Vill jag göra akademisk karriär, vilket jag ju vill, är det skitkorkat att inte hoppa på de här möjligheterna. När jag sen ska söka doktorandtjänst är det tusen gånger större merit att ha jobbat på en institution än att ha varit föräldraledig.

Att få vara med mitt barn är viktigare än alla karriärmöjligheter i världen. Men jag önskar att jag hade tänkt lite mer innan vi planerade vår ledighet.

Sömnen igen

22 januari, 2008

Under förra kursen som verkligen var en bra kurs lyckades jag sova helt ok. För mig är helt ok minst fem timmar, och periodvis hela nätter.

Under tentapluggandet knaprade jag tabletter igen, och det fungerade så där. Vissa nätter vaknade jag och låg vaken i timmar ändå.

Nu när tentan är avklarad är det dags att sova utan tabletter igen. Jag läser nu en kurs som jag verkligen inte behöver, den är rolig, men har egentligen ingenting med min kommande examen att göra. Jag läser den bara för att ha något att göra innan jag om fem veckor ska läsa en obligatorisk kurs.

Visst vore det roligt att klara den här kursen, och fler poäng tar mig närmre examen. Men jag behöver inte vara stressad. Klarar jag den inte händer ingenting. Och jag är inte stressad.

När jag nu varje natt vaknar vid 2-3-tiden har jag inte det minsta ångest. Jag är bara klarvaken och kan omöjligt somna om.

I natt sov inte ens Lillkatten i min säng, så det fanns verkligen ingenting att skylla på för att jag inte sov.

Vad är det för fel på mig nu då? Varför vaknar jag på nätterna?

Sömntabletterna fungerar förresten inte mot den här vakenheten eftersom de är lugnande tabletter, och jag är ju lugn.

2 år!

21 januari, 2008

Idag fyller min blogg två år.

Då för två år sedan var jag nere i den djupaste av avgrunder.

Jag hade släppt greppet om livet för ett tag och klarade inte ens av de mest basala saker. Att sätta igång diskmaskinen var ett dagsprojekt som jag ibland misslyckades med.

Att betala räkningar eller handla mat fanns inte i min sinnesvärld överhuvudtaget.

Nu bara två år senare är allt det där så avlägset, jag kan inte tro att det var jag, och om det ändå var jag måste det varit tiotals år bakåt i tiden.

38 dagar

21 januari, 2008

Jag har ingen vanlig almanacka längre utan använder min telefons kalenderfunktion. Den är jättebra, utom för att markera när mensen kommer.

Dessutom är det här ursprungligen en infertilitetssblogg. Och mina galna cykler är det närmsta infertilitet jag kommer just nu. Så det är inte ens ”of topic” när jag nu berättar att jag fick mens idag.

Bara 38 dagar efter förra gången.

38 dagar!!!!

Det är ju hur bra som helst. Förra gången hade jag en cykel på 47 dagar, så fortsätter det så här har jag en normal cykel redan nästa månad. Så bra tror jag inte ens i mina vildaste fantasier att det ska bli. Men jag känner mig ändå väldigt funktionell just nu.

Jag har någonstans läst/hört att den magiska gränsen för ägglossning går någonstans vid 35 dagars cykel och jag är ju inte så långt ifrån nu.

En annan fantastisk sak med den här mensen är att den knappt gör ont. Nu när jag fött barn kan jag ärligt säga att min mensvärk brukade vara värre än att föda barn. Värkarna är precis lika onda med den skillnaden att födslovärkarna kom och gick så att man fick chans att ta igen sig efter varje medan mensvärken var lika stark i 4-5 timmar.

Coolt

20 januari, 2008

Min barnlöshetssorg har egentligen aldrig handlat om att vi inte kan göra barn.

Visst det hade varit fint att kunna säga att det var en kärlekshandling som ledde fram till vårt barn.
Men jag är molekylärbiolog, och jag tycker att det är superduperMEGAhäftigt att det fungerar med IVF.
Jag grottar gärna in mig i detaljer om hur ett visst hormon ligandbinder till ett visst substrat för att åstadkomma något särskilt, och om det eventuellt går att framställa hormonet syntetsikt.

Kort sagt, jag tycker att det är lite för häftigt för att sörja att jag har behövt gå igenom det. Jag är snarare väldigt stolt över att mitt barn är något särskilt, inte bara ett hoppsan.

Min barnlöshetssorg handlar om de bortkastade åren när allt bara väntade på något som vi inte visste om det någonsin skulle lyckas.

Presentationsbilden

19 januari, 2008

Tanken med min nya bild var att jag skulle vara lite mer anonym.

Är jag det?

Ni som känner mig, ser ni att det är jag?

Ni som inte känner mig, tror ni att ni med hjälp av bilden skulle kunna identifiera mig om vi träffades på stan?

Skittidning som konsekvent skriver ner adoptioner

19 januari, 2008

Jag hade gett upp hoppet om barn” ”Som 42-årig singel hade hon mer eller mindre givit upp hoppet om att finna kärleken – och drömmen om barn sträckte sig inte längre än till adoption.”
I dag häpnar hon över hur snabbt allt kan vända.”

Citaten ovan är hämtade från en artikel i aftonbladet.

Får man ens skriva så här? Jag tror att jag kokar över av ilska.

Helt urblåst

18 januari, 2008

Jag har skrivit tenta i 6½ timme. Nu är jag helt tom i huvudet, och kan nästa lova er att ni slipper fler nonsensinlägg för ikväll.

Att författa det här inlägget har tagit tre gånger så lång tid som det borde eftersom mina fingrar inte trycker på den tanget jag trodde att de skulle.

Hur det gick? Som vanligt tror jag att jag nog inte klarat mig.

Kanske ett lillfinger?

17 januari, 2008

Nu har jag ätit dubbla dosen sömntabletter, och snart tänker jag gå och lägga mig.

Det finns massor av viktigare saker att hålla tummarna för, graviditeter och sjukdomar och sånt där. Men har ni någon liten tumme, eller tanke över för min tenta i morgon så skulle jag bli väldigt tacksam.

så klart

17 januari, 2008

Det känns som att jag förstår det mesta till tentan, vilket gör mig livrädd att jag missuppfattat allting och kommer att köra med dunder och brak.

Jag har hört att det finns människor som är optimister. Jag räknar mig inte till en av dem.

Missfall

17 januari, 2008

Varför kan inte den som fått kämpa stenhårt med galna hormonbehandlingar för att bli gravid få vara vaccinerad mot missfall?

Hormonbehandlingar och missfall är båda grymma att behöva gå igenom. Ingen borde behöva råka ut för båda.

Skitbebisgud, nu får du skärpa dig!

Varför måste jag bli så stressad?

17 januari, 2008

I morgon tenta. Idag ångest för att jag tagit för lätt på pluggandet den här gången.

Fast ändå har jag lyckats stressa upp mig, inatt kunde jag inte sova trots större dos sömntabletter än vad jag brukar ta.

Släkt? nä knappast

16 januari, 2008

Min syster har träffat en ny kille. Han har flyttat in i hennes lägenhet, och så vitt jag förstår betalar han inte ett öre för sig, varken för hyran eller maten han äter. Han vill nämligen inte jobba, utan ska bli författare, och ägnar dagarna åt att skriva på sin bok. Syster får förstås försörja vem hon vill på vilka villkor hon vill.

Men igår så ringde hon hem till oss. Pojkvännens syster ska tydligen ha barn, och min syster frågade om inte de kunde få urvuxna barnkläder. När jag svarade att jag redan sålt de pyttebabykläder jag inte vill spara hörde jag honom fråga om de inte kunde få de kläder Lillkatten växer ur nu. Syster menade kanske att de skulle betala för kläderna, men på honom så lät det som att jag skulle skänka dem.

Kalla mig snål, men jag skänker faktiskt inte bort saker till en okänd människas syster, även om han råkar vara försörjd av min syster. Jag har aldrig träffat pojkvännen, inte ens pratat med honom i telefon.

Förskolor och genusplaner

16 januari, 2008

En av våra grannar är barnskötare och jobbar på en privat förskola. Förskolan har speciell miljöprofil och jobbar mycket med genusfrågor… alltså precis sådant familjen katt tycker är viktigt.

Vår grannes son går på förskolan där hon jobbar, men när Lillasyster föddes och vår granne skulle vara föräldraledig bytte han förskola och hade turen att få plats på förskolan som ligger på spottavstånd från våra hus. Det är också en privat förskola och den har väldigt gott rykte, det är svårt att få plats.

Efter några veckor på den nya förskolan började grannens 2½ år gamla son prata om att han inte ville ha vissa av sina kläder, kläderna var tydligen tjejkläder. Vår granne frågade då på den nya förskolan vad man har för genusplan och fick svaret ”Vi försöker ju tänka på att killar också får ha tjejfärger” Jag får ont i magen när jag tänker på att det här är förskolan som har jättebra rykte i vårt område, hur kan de andra förskolorna tänkas vara? Om till och med personalen bekräftar att det finns tjej-och-kill-färger, hur är det då ställt med allt det viktiga arbetet att försöka bekräfta barnen som individer och inte som kön?

Vår granne antydde att det fanns möjlighet för Lillkatten att få en plats på hennes förskola. Det är en förskola som ligger i ett helt annat område, på en annan tunnelbanelinje. Vi skulle få det meckigt med hämtning och lämning. Dessutom ligger förskolan i ett väldigt homogent medelklassvillaområde. Lillkatten skulle inte som här i vår förort få chans att träffa barn från blandad bakgrund, och barn från olika kulturer. Vad är viktigast? Vi vet inte ännu, och som tur är, så dröjer det länge innan vi måste bestämma oss.

Snuttifiering

16 januari, 2008

Jag har snuttifierat min blogg genom att lägga till en sån där fånig räknare för Lillkattens ålder.

Den är superful, men jag kanske gillar den? Jag ska prova ett tag. Eller är det någon som gärna vill läsa min blogg, men kräks av bilden? Säg till i så fall så ska jag ta bort den!

Fantastiskt

16 januari, 2008

På bara några dagar har två av de barnlöshetsbloggar jag läser förvandlats till barnbloggar.

Salvia har fått en son, Erica en dotter.

Varje gång det omöjliga händer gråter jag. Det är så stort och så fantastiskt.

Bildbyte

15 januari, 2008

Jag håller på och letar efter en ny presentationsbild av mig själv. Jag antar att jag vill vara mer anonym.

Största trenden just nu bland infertilitetsbloggarna verkar vara att lösenordsskydda vissa inlägg. Det tänker inte jag göra, men jag vill i alla fall gömma mig lite mer för de som inte redan hittat min blogg.

Hur stora är oddsen?

15 januari, 2008

Det brukar vara ganska segt att få sina kurspoäng registrerade i LADOK. Så jag har inte tänkt så mycket på att det fortfarande stod att jag inte hade gått klart den förra kursen, den som jag höll på att stressa ihjäl mig över.

Men så idag så pratade jag med några andra som läste den kursen samtidigt som mig, och det visade sig att deras resultat kommit in efter bara någon vecka.

Så jag stormade upp till institutionssekreteraren och frågade vad som hade hänt, och hon bläddrade i sina listor, och nej då, jag fanns varken med på listan över de som klarat tentan eller på listan över de som fått sina labbar godkända. Och dessutom kunde hon ju då se att jag ju inte var behörig till den kurs jag läser nu, och alltså inte borde få vara registrerad på den, det krävs godkänt på förra kursen för att få läsa den här.

Efter flera besök hos olika berörda lärare och handledare visade det sig att samtliga har glömt att rapportera in just mina resultat. Är det något de försöker säga mig?

Så var det med det lugnet

14 januari, 2008

Och så försvann det lugnet. För nu har kursansvarig precis mailat ut att det kommer att komma några artiklar senare under veckan som vi ska läsa innan tentan, och så var de där frågorna inte alls förståliga och det finns ingen tid alls. Hur ska jag hinna, kommer jag att klara tentan. Hjälp!

Inte så solidariskt kanske

14 januari, 2008

Exakt hur fräckt och omoraliskt är det att tacka ja till en kursplats på en kurs man inte tänker läsa, när det brukar finnas reserver?

Jag har blivit antagen till kurser både på kemiinstitutionen och på biologiinstitutionen, och jag planerar att gå biologikursen, men för att helgardera mig, ifall något på något sätt skulle ha blivit fel skickade jag just ett mail till studievägledaren på kemi och sa att jag tyvärr inte kan delta på uppropet, men att jag ändå vill behålla min plats.

Skrämmande upptäckt

13 januari, 2008

Jag har en moster som jag inte umgås speciellt mycket med. Varje gång hon öppnar munnen kommer det ut något förfärligt.

Nu fick jag i uppgift av min faster att ringa henne, det gäller en överaskningspresent till min far som fyllt 60 år. Och jag inser att jag varken vet vad moster heter i efternamn eller var hon bor någonstans, jag hittar henne inte på Eniro. Och ingen av mina systrar svarar när jag ringer till dem, inte för att jag tror att de vet mer, men ibland blixtrar de till av oanade kunskaper. Det är väl bara att erkänna att jag inte lyckas, och att jag inte har koll på släkten.

Jag har blivit 31 år gammal utan att behöva veta vad min moster heter eller var hon bor.

Göra tillräckligt

13 januari, 2008

Jag hör till den kategorin människor som inte alltid behöver göra ett perfekt arbete. Jag har som målsättning att göra tillräckligt.

På fredag har jag tenta. Jag har nu gått igenom alla föreläsningar, renskrivit dem och försökt pränta in det viktiga i huvudet. Nu har jag alltså nästan en hel vecka på mig att repetera, lära mig allt ännu bättre, göra övningsuppgifter och försöka förstå det där lilla extra som gör att jag kommer att få högsta betyg.

Men jag orkar inte. Jag nöjer mig med att klara mig. Jag ska träffa en klasskamrat imorgon och gå igenom övningsuppgifterna som är ganska svåra, och sen orkar jag inte mer. Jag vill hellre leka med Lillkatten, läsa bloggar, skriva blogginlägg och laga en god middag.

Ibland önskar jag att jag hade lite mer prestationskrav på mig själv, och att jag var lite mer tävlingsmänniska. Men jag tror att allt kommer att lösa sig ändå, och att jag bara kommer att ångra höga betyg för att det betydde att jag försakade annat.

Paketerna

13 januari, 2008

Ingen av oss är Västgöte, däremot är en av oss skåning, och jag tänker inte nämna några namn. Men jag kan berätta att jag är tredje generationens stockholmare, med alla rötter på den södra sidan av staden.

Att ”en paket” är dialektalt är vi överens om och att de flesta nog tycker att ”ett paket” låter bättre. Men ska man lära Lillkatten att säga ”en paket”?

Jag och kattpappan har genom åren pratat ganska så mycket tramsprat med varandra, böjt ord helt galet och snirklat ihop grammatiken. Sånt där som andra oinvigda inte orkar lyssna en sekund på.

När vi fick barn var vi båda överens om att börja prata korrekt, och det var då jag upptäckte att en del av de där uttrycken som jag bara trodde var trams egentligen var ”korrekt” språk för Kattpappan.

Förmodligen spelar det ingen roll hur mycket dialekt vi än pratar. Om vi bor kvar i Stockholm kommer Lillkatten att prata stockholmska, och om vi skulle få för oss att flytta till Skåne pratar han nog skånska. Barn lyssnar ju på så många fler än sina föräldrar. Men jag vill ändå att han ska få lära sig att böja paket, som man gör här där han bor nu.

Ni som är så bra på språk

12 januari, 2008

Jag vet att jag har en del riktiga språkproffs som läsare, så jag undrar en sak.

I vår familj pågår det en diskussion om det heter ”Ett paket” eller ”En paket” och om det heter ”Flera paket” eller ”Flera paketer”

En av oss påstår att bara det ena är korrekt medan den andra påstår att båda är lika korrekta. Inte ens konsultation av SAOL har gett oss svar på vårt käbbel. Så även om jag inte tror att någon av oss kommer att vika sig bara för att ni kloka har gett er dom i målet, så kan det vara intressant för oss att se vem som har mest rätt (om det är jag, annars blir jag kanske sur)