Archive for the ‘förlossning’ Category

egen läkare

23 februari, 2012

Monarki är ju en konstig sak. Och nej, jag gillar det inte.

Men ändå, så klart att jag grät en skvätt i morse när jag lyssnade på nyheterna. Gråter gör jag alltid när någon fått barn, känd för mig eller inte.

Det jag tycker är konstigast (bortsett från att den nyblivne pappan uppträder i fläckfri kostym bara timmarna efter förlossningen) är allt snack om att allt varit så normalt och vanligt med hela graviditeten och förlossningen. Detta sagt många gånger av den private läkaren, läkaren som inte lämnat Stockholm efter nyår. Hur många andra kvinnor med normala graviditeter har en egen läkare. Hur många kvinnor med normala förlossningar träffar ens en läkare under förlossningen?

Jag tror nog inte att den här lilla människan kommer att bli drottning faktiskt. Jag tror att monarkin kommer att vara avskaffad innan hon blir vuxen. Men den som lever får se.

Annonser

Minikatten

7 december, 2011

I morse på vägen till jobbet (hemifrån Honom) åkte vi förbi sjukhuset dit jag åkte på natten för tre år sedan för att sedan på morgonen få träffa Mini för första gången.

3 år sedan i morgon.

Om jag ibland tycker att mitt liv är en aning jobbigt behöver jag egentligen bara tänka på det. Mini och Lill. Jag har faktiskt allt en människa kan begära.

Revanschförlossning

26 december, 2009

Nu håller vi förresten tummarna för en snabb och trevlig revanschförlossning.

Lugna eller oroliga telefonröster?

26 december, 2009

Precis som förrut:

  • var Mini riktigt sjuk
  • ringde vi vårdguiden
  • blev vi uppmanade att avakta
  • blev vi riktigt oroliga och ringde en sista gång till vårdguiden
  • blev vi återigen uppmanade att avvakta
  • åkte vi ändå in till sjukhuset
  • var Minis åkomma livshotande om han inte fick vård

Jag undrar om vi någonsin kommer att ringa vårdguiden igen?

Vid en liten ovetenskaplig undersökning i bekantskapskretsen verkar det som att föräldrar kan delas in i två grupper. Den ena gruppen blir alltid uppmanade att åka in till sjukhuset med sina barn, och får nästan alltid åka hem med lite näsdroppar eller liknande på recept. Den andra gruppen blir alltid uppmanade att avvakta, även när det egentligen varit läge länge att åka in.
Min egen tolkning är att det måste bero på hur lugn man låter i telefon. Förmodligen har både jag och Kattpappan lugna telefonröster som sakligt redogör för svaren på frågorna och sköterskan tänker att med så lugna föräldrar är det ingen fara med barnet. När Lillkatten skulle födas fick jag förresten också uppmaningen att avvakta lite till eftersom hon som hon sa hörde på mig att det var långt kvar, det var det inte…

Spiral

20 mars, 2009

Numera är jag med spiral istället för med barn.

Innan spiralen sattes in fick jag göra ett graviditetstest. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt att få ett negativt resultat, jag har sett för många negativa test i mitt liv, men det kändes helt ok.

Och jag saknar nog en del nerver där inne, för jag kände ingenting när spiralen sattes in. Enligt barnmorskan tycker de flesta att det är ganska så obehagligt. Jag tycker ju inte att det gör särskilt ont att föda barn heller, och de här båda hänger nog ihop.

Mitt hopp

16 mars, 2009

Jag har i perioder de senaste tre eller fyra åren mått väldigt dåligt. I alla fall om man ser på det sömnmässigt, vilket nog är en indikation på hur jag mår. Men jag har haft bra perioder också, och de bra perioderna har varit mycket längre än de dåliga perioderna.

Jag har också haft sätt att bryta dåliga perioder. Tabletter i ett skåp att ta till när det blivit för jobbigt, och så har jag vänt spiralen till något bra.

Men nu, nu är jag fast. I över två månader har jag bara varit tablettfri en enda natt (när jag och Mini var inlagda på djukhus) och jag måste ta starkare och starkare dos tabletter för att kunna sova. Det finns ingen vändning i sikte utan det handlar bara om att överleva natten. De lugnande tabletterna jag måste ta som komplement till de starka sömntabletterna är inte en långsiktig lösning, de är på sikt starkt beroendeframkallande, jag kan inte lura mig själv och tro att allt går bra, och att jag ska kunna trappa ner på det lugnande. Det är kemisk upptrappning som gäller istället.

I morgon ska jag starta min terapi. Det finns inte någon chans för mig att inte ta den på allvar, den är mitt enda hopp. Jag tror att det kommer att fungera, och jag kommer att delta till 100 %. Jag vet att jag har mental styrka att ta tag i saker, jag födde barn med hjälp av andning och avslappning och jag gjorde det fantastiskt bra. Det här är samma sak, och det måste gå.

Förlossningsberättelse. När Minikatten kom till världen.

25 februari, 2009

I vecka 38+5 kunde jag helt plötsligt inte känna några fosterrörelser längre så vi åkte in till SöS och jag blev undersökt. Undersökningen visade på ett friskt och piggt barn och läkaren konstaterade att jag redan var öppen fyra centimeter, hon trodde att jag nog snart skulle föda. Det trodde jag också, men det visade sig vara helt fel.

I några dagar gick jag på helspänn och registrerade varenda känsla i magen, men ingen förlossning var på gång. Så då gav jag upp och fick för mig att jag nog aldrig skulle föda barn.

Beräknat förlossningsdatum kom utan bebis och jag blev ännu mer övertygad om att det inte skulle bli någon förlossning alls. Storebror är född i vecka 37+0 och eftersom jag varit övertygad om att den här också skulle komma tidigt kändes det som att jag gått tre veckor över tiden när jag egentligen var på dagen BF.

Dagen efter BF förflöt som alla dagar de senaste månaderna med ont och oförmåga att göra någonting och vi gick och la oss som vanligt. Jag vet inte om jag somnade eller inte, men vid tolvtiden var jag tvungen att gå upp på nattens första toalettbesök, de brukade bli rätt många per natt. Det visade sig att jag hade en anings blod i trosorna, och jag blev rätt upprymd, äntligen hände det något i alla fall. Så istället för att gå och lägga mig igen gick jag ner till datorn och skrev ett blogginlägg. Jag skrev att jag inte kände några värkar men ändå, det kanske skulle bli en förlossning inom en vecka i alla fall. Medan jag satt där framför datorn så insåg jag att jag nog ändå hade värkar, och att de kom rätt så ofta. Som längst med fem minuters mellanrum men det gjorde inte särskilt ont. Eftersom min tidigare förlossning aldrig gjorde särskilt ont och eftersom den hade gått rätt fort hade vi bestämt oss för att åka in direkt när det startade den här gången, så jag ringde BB och förbertedde mig på att få avslag på min önskan om att komma in. Förra gången hade de inte trott på att jag hade riktiga värkar eftersom jag inte hade så ont. Men den här gången var det inga problem, särskilt inte när jag berättat hur det varit tidigare.

Så jag gick upp och väckte Kattpappan, som trodde att jag skämtade, det kan kanske skyllas på att han var så trött? När han fattat att det nog var dags på riktigt så kom han upp, ringde mina föräldrar som skulle passa Lillkatten, packade färdigt BB-väskan och hämtade bilen. När mina föräldrar kom så gick jag igenom lämningsrutiner av Lillkatten, visade vilka kläder han skulle ha och en massa annat samtidigt som jag då och då gick in på toaletten och andades genom en värk. Mina föräldrar fattade aldrig att jag hade värkar.

På vägen in till BB klockade Kattpappan mina värkar och de kom ofta och var långa. Jag blev aldrig rädd för att babyn skulle komma i bilen, något som jag hade oroat mig för innan, för det kändes verkligen inte som den var på väg.

Värkarna gjorde fortfarande inte särskilt ont, men de hade det ju inte gjort förra gången heller, så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar men de kom ofta och höll i sig länge så jag tänkte att vi nog lagom skulle hinna in och sedan kanske föda.

När vi kom fram fick vi fick ett rum och jag satte mig i soffan och andades genom de täta värkarna som nu började kännas lite onda. Det var inte riktigt klart om vi skulle få stanna eller åka hem, i alla fall uppfattade vi det så, men jag tror att det var ett missförstånd från vår sida. Efter ett tag fick jag en undersökning eftersom jag ville ha det, och till min stora förvåning var jag öppen fyra centimeter, alltså precis lika mycket som jag hade varit två veckor tidigare. Stort missmod utbröt eftersom jag hade haft så täta och långa värkar som faktiskt börjat göra riktigt ont, utan att det tydligen gett någon effekt alls.
Eftersom vattnet inte hade gått fortfarande fick jag akupunkturnålar för att hjälpa till lite, och vid varje värk blev trycket enormt och nu gjorde det ont på riktigt, men vattnet det gick inte. Så ond värk på ond värk utan att vattnet gick och utan att jag öppnade mig en milimeter konstaterades det vid nästa undersökning gjorde att jag inte tyckte att det var fullt lika roligt att föda barn den här gången som jag hade gjort gången innan.

Jag trodde fortfarande inte att det var klart att vi skulle få stanna kvar, och jag tänkte att när det gör så här ont vill jag verkligen inte åka hem igen. Det var så klart ett litet stressmoment i min mentala uppladdning.

Planen innan var att inte använda någon annan smärtlindring än andning, och jag hade kvällen innan pratat med vännen Anna i flera timmar om just detta, så jag höll mig till planen även om det kanske vid någon värk svävade förbi en och annan tanke på att prova någonting. Jag är ganska envis av mig, och det ska mycket till innan jag ändrar mig, när jag orerat så om fördelen med att föda med bara andning.

Andningen fungerade förresten jättebra. Vid något tillfälle sa barnmorskan att man borde spela in min förlossning för att använda i instruktionssyfte, så bra andades jag tydligen. Jag vet att jag skryter nu, men det är inte många saker här i världen jag är riktigt bra på, men profylaxandning verkar vara en av de saker där jag faktist är lite bättre än medelsnittet. Jag lyckades fokusera på varenda värk och lägga bort de redan avklarade och inte tänka på de som skulle komma. Jag lyckades också slappna av helt mellan värkarna och slumra till.

Barnmorksan trodde att så fort vattnet gått så skulle det gå fort, så jag bad henne att sticka hål på hinnorna, men det ville hon inte göra riktigt ännu utan jag fick ett klockslag en timme framåt att förhålla mig till, hade inte vattnet gått då skulle barnmorskan som tog över vid morgonskiftet hjälpa mig. Och så blev det, när den nya barnmorskan kom in hade jag fortfarande inte öppnat mig någonting, så världens största strumpsticka stack hål på hinnorna och jag antar att vattnet kom ut, men jag hann inte upptäcka det för krystvärkarna satte omedelbart igång. Det blev lite bråttom eftersom hjärtljuden plötsligt gick ner ganska mycket, och ytterligare en barnmorska kallades in för att trycka på min mage för att få ut barnet fort. Jag hörde någon säga – Kalla på läkare, men precis just då födde jag barn och jag tror aldrig att någon hann trycka på läkarknappen. På tio minuter öppnade jag mig 6 centimeter och födde barn, det antar jag räknas som ganska snabbt? Så klart gjorde det rätt så ont, och jag sprack en hel del. Men det är väl inte mer än rättvist att jag också fick känna på lite smärta den här gången när jag bara blev gravid så där, och när jag inte hade ont förra gången.

Från första värken tills han var ute tog det ungefär sex timmar, och även det kan nog räknas som ganska snabbt. Han föddes i så kallat vidöppet läge, med ansiktet uppåt, och sjönk därför inte ner som han borde. Och gissningsvis är det anledningen till att vattnet inte gick och att jag inte öppnade mig någonting.

Och slutresultatet blev världens vackraste Minikatt som på huvudet har fullt med rött hår, och de vackraste blå ögon någon skådat.

Äntligen

25 februari, 2009

Jag har börjat plita på en förlossningsberättelse. Jag vet inte när den är klar, men jag hoppas på snart.

Bra va?

Korta reflektioner från förlossningen

14 december, 2008

Sömnen är milt sagt bristfällig, vi har fått en unge som är klarvaken hela nätterna. Och så händer det en del annat som nog skulle kunna sorteras in i kategorin livskris, men som det inte kan berättas något om här. Förhoppningsvis är det början på något bättre.

Jag ska skriva förlossningsberättelse så fort jag orkar. Men tills dess, några osorterade tankar och minnen.

Vidöppet läge innebär att bebisen ligger med ansiktet uppåt istället för nedåt, vilket gör att det är svårare för den att komma ut, och i mitt fall att den inte sjunker ner.

Bara några timmar innan förlossningen startade hade jag ett mycket långt och bra förlossningssamtal med gravid förstagångsföderska. Jag redde ut alla mina tankar om smärtlindring och visste precis vad jag ville när det väl var dags.

Det vidöppna läget gjorde att jag inte öppnade mig ett dugg. Redan åtta dagar innan vi åkte in var jag öppen fyra centimeter, och bättre blev det aldrig. 20 minuter innan Mini föddes var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Just då kändes det lite hopplöst, och det hade varit lätt att be om smärtlindring. Istället bad jag om att få hinnorna tagna så att vattnet gick, och det fick jag, och plopp så var babyn ute.

Precis som förra gången gick hjärtljuden ner och en barnmorska kallades in för att hjälpa till och snabbt trycka ut barnet. Jag hörde hur de kallade på läkare också, men mina egna krysvärkar och den yttre pressen räckte, och innan någon läkare var anropad kom barnet ut. Den här gången gick det väldigt fort, och jag kände precis hur jag sprack sönder, förra gången då jag sprack mycket mer märkte jag inte av det alls.

Moderkakan kom ut av sig själv, ingen operation den här gången.

Målbild i all ära, men jag tänkte verkligen inte på några söta babyplagg, eller på att få upp en bebis till bröstet. Det som fick mig att se framåt och kämpa vidare var insikten om att jag snart skulle slippa smärtan i blåsan. Den här lilla bebisen har i många månader konstant sparkat mig på blåsan, och det har stundtals varit väldigt smärtsamt, och hela tiden väldigt kissnödigt. De buktande hinnorna som inte ville släppa ut vattnet lyckdes också vid varje värk skapa ett enormt tryck mot blåsan, och det gjorde så ont, så min målbild blev en överkorsad toalett.

Barnmorskan sa vid något tillfälle till mig att man borde filma mig för en instruktionsfilm i profylaxandning. Det finns ganska få saker i världen som jag är riktigt bra på, jag är mer av en halvbra-på-mycket-person än någon med spetskompetens i få områden. Men jag är superbra på Tetris, och på att föda barn med profylaxandning.

Jag lyckades gå in i varenda värk och släppa allt runt omkring mig. Värken delade jag upp i tre delar, den ok delen, den jobbiga delen och den outhärdliga delen. Och när det outhärdliga var passerat kunde jag släppa och sova fram tills nästa värk.

Färdig

8 december, 2008

Minikatten är här. Sex timmar efter första värken var han ute, och att föda barn i vidöppet läge gör ont.

Alla mår bra!

Jag återkommer när jag har en dator istället för en telefon att blogga ifrån.

Oj då

8 december, 2008

Värkarna kommer visst ganska tätt. Jag var tvungen att klocka dem i ett värkprogram, och det är bara fem minuter mellan.

Det kanske är dags att väcka Kattpappan och i alla fall börja fundera?

Det gör inte så farligt ont i alla fall, och andningen fungerar väldigt bra.

Eller jo

7 december, 2008

Jag har visst värkar, men de känns inte som jag hade tänkt mig.

Fan

Fast det blir nog bra, bara det sätter igång ordentligt för jag är lite trött på det här nu.

Uppdatering direkt

7 december, 2008

Nä, några värkar har jag inte.

Det är lika bra att jag går och lägger mig och försöker sova. Det här kan ju dröja veckor.

Äntligen händer det… något

7 december, 2008

Jag vet inte om jag somnade och vaknade, eller om jag inte kunde somna. Men som så många gånger förr på natten var jag uppe och vandrade. Och när jag gick på toa upptäckte jag en massa blod i trosorna.

En massa är att ta i, men i alla fall något händer.

Och kanske, kanske har jag börjat få värkar. Väldigt, väldigt difust ännu så länge, men det måste ju vara början på någonting.

Jag borde väl försöka sova lite, men jag blev en aning uppspelt så klart. Tänk om det blir förlossning snart? I alla fall den här veckan?

Bf idag

6 december, 2008

Till idag var det visst planerat att jag skulle föda barn. Men hur många barn är det som verkligen föds på bf? Inga verkar det som?

Och min barnmorska som har jobbat i MVC i tusen år vet inte hur beräkningarna fungerar, det är det familjeliv som förklarat för mig.

Så det är högst oklart vad som ska hända.

Jag fortsätter att rikta in mig på den 22:a och hoppas att jag ändå hinner hem till julafton.

Lugnare än någonsin

5 december, 2008

Ja jag är lugn.

Ut kommer barnet till slut, och det finns ingenting jag kan göra för att påverka när det blir.

Jag kan bara hoppas att jag är någorlunda frisk, att Kattpappan också är det och att vi hinner in till BB.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom varenda dag som gravid känns som en ganska bortkastad dag. Jag gillar inte att vara gravid mer nu, än vad jag gjorde i vecka 7.

Men det finns ett slut. Den 22 december sätter de igång förlossningen. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig några dagar till. Till skillnad från många andra som tycker att det blir ett helvete på slutet har jag tyckt att det varit det hela tiden, så jag är van.

Och förlossningsrädsla vet jag inte vad det är. Jag är rent ut sagt skiträdd för att något ska hända med barnet, men det har ingenting med förlossningen att göra.

Jag trodde att jag skulle bli galen om jag var tvungen att plussa. Men nu känns det inte alls särskilt konstigt. Jag har faktiskt ändå från början tänkt på igångsättningen som datumet som gäller, och tydligen har jag lyckats med mina tankar. Jag gjorde likadant förra gången vilket ledde till att jag födde barn fem veckor för tidigt, vilket kanske inte var lika bra. Men det hade varit värre åt andra hållet.

Återigen

4 december, 2008

Nej, nej, nej

Bara för att jag inte bloggar har jag inte fött barn.

Om jag föder barn kommer ni att kunna läsa det här i bloggen tämligen omgående.

Så att jag inte bloggat är ett säkert tecken på att inget har hänt.

Så det så.

Till bebisen

3 december, 2008

Här ska du få några datum att välja på för att komma ut:

5/12 – Eftersom storebror är född 5/1

6/12 – Att vara född på BF är ju lite coolt

10/12 – Nobeldagen, det blir roligt när mamma får Nobelpris på din födelsedag om några år

13/12 – Lucia på BB tror mamma är häftigt

21/12 – Din sista chans att komma ut för egen maskin

Inte november i alla fall.

30 november, 2008

Nä, någon novemberbebis blir det inte i alla fall.

Och december är ju egentligen mycket, mycket bättre eller hur?

Social kontroll inte bara dåligt

30 november, 2008

Ibland är den sociala bykontrollen här i vårt kvarter lite jobbig. När alla vet att grannarna två hus bort grälade om vem som gjorde av med mest pengar på nöjen förra månaden är det inte så roligt.

Men just nu är det ganska mysigt. Alla är verkligen engagerade i min icke-förlossning. Och jag har fått tusentals välmenande råd. Som den heltigenom skittråkiga naturvetare jag är följer jag ingen av råden, men det värmer mycket att alla tänker på mig.

Och inte mindre än tre personer har erbjudit sig att när som helst, mitt i natten komma över och passa Lillkatten ifall det blir nödvändigt.
Vi har även goda vänner som inte bor långthärifrån som vi vet hjälper till ifall det behövs. Så vi känner oss ganska trygga, i alla fall med hur vi ska lösa Lillkattsbiten i väntan på mina föräldrar.

Frigjorda energipunkter

30 november, 2008

Nu har grannen varit här och tryckt på en massa punkter och påstår att jag fått fri energi… Det kanske fungerar? Hon trodde i alla fall att vi skulle hinna åka in innan morgonrusningen i morgon, hoppas hon har rätt.

Till AF och tisalen

29 november, 2008

Jag kan nästan lova er att om ni föder barn igen vaginalt så kommer ni att öppna er väldigt mycket fortare än första gången. Om man hade ett långdraget öppningsskede vid första förlossningen kan man oftast halvera det till andra säger de som vet.

Ni får tänka på att det här faktiskt är tredje gången jag föder (jag födde ju mitt missfall som var ganska stort) så det är inte så mirakulöst och ovanligt att öppna sig så lätt som jag gör!

*uppmuntran till er*

Blev visst lite bloggande ändå

29 november, 2008

Jag tänker börja med att varna känsliga läsare liksom min man, som inte vill höra detaljerade beskrivningar av kroppsyttringar att det här inlägget kommer att innehålla en hel del sådant.

Så där nu börjar jag.

Jag tror att slemproppen äntligen börjar släppa. Förra gången släppte en perfekt konformad propp av hårt packat slem, och det var verkligen inga tvivel om vad det var. Den här gången har jag tyvärr inte fått uppleva något sådant tydligt, men bland de så vattniga flytningarna man har mot slutet av graviditeten kom det nu en ordentlig slemklump… som kan vara en del av slemproppen.

Min MVC-BM var en aning skeptisk till att slemproppen verkligen fanns på riktigt, men efter att ha sett det jag såg förra gången betvivlar jag det inte en sekund. Särkilt inte som den var det enda tecknet för mig på att jag skulle föda lite tidigare.

Förra gången gick vattnet sex dagar efter att slemproppen släppt, och skulle det bli likadant den här gången så föder jag ungefär på bf, och det är väl egentligen inte så illa?

Och förresten

29 november, 2008

Hör ni inget från mig, så är det inte för att jag är och föder barn, utan bara för att jag är så trött på mig själv och att inget händer. Vi planerar för att blogga från BB om vi kan, så ni kommer att få veta…

Nä hörrni

29 november, 2008

Nu glömmer vi det här.

Det blir ingen förlossning för min del.

Och just nu kan jag leva med det. Foglossningen är snällare än på många månader, illamåendet är hanterbart och viktuppgången verkar ha stannat av.

Kanske har jag redan fött barn utan att märka det?

Efter att i kväll använt spikmatta som tydligen absolut inte får användas av gravida eftersom det startat förlossningar, och tryckt på en akupressurpunkt på händerna tills jag nästan fick blåmärken utan att få en enda yttepyttesammandragning eller värk, har jag insett att mitt öppna läge inte har någonting med förlossningsstart att göra i alla fall.

Så nu tänker jag heja på mina synkisar (Fibula, Cinks, och Yogamamma) istället och hoppas att jag snart får läsa om deras fina förlossningar och gråta några tårar för deras skull.

29 november, 2008

Och allt är fortfarande helt stilla.

Tack alla som tänker på oss, det betyder väldigt mycket!!!!

Men nu har jag gett upp igen. Rent teoretiskt kan man faktiskt vara öppen mer än vad jag är nu ungefär hur länge som helst tydligen.

Jag har en granne som håller på med en hel del hokus pokus. Kattpappan får rysningar, men jag gillar henne, även om jag inte tror så mycket på healing och tidigare liv. Däremot tror jag på akupunktur och akupressur som hon kan. Och hon har lovat att sätta igång mig i morgon om inget har hänt innan dess. Det värsta som kan hända av akupressur är att inget händer, så det är en risk jag absolut tänker ta.

Promenaden verkar inte ha gett någon effekt i alla fall.

Allt är helt galet lugnt

29 november, 2008

Inte en sammandragning eller någon molvärk så långt nerverna kan nå. Allt känns precis som vanligt.

Någon skrev och var avundsjuk på att jag öppnade mig utan smärta. Och på ett sätt är det kanske positivt. Men just nu är jag mest rädd och orolig. Det känns som att jag sitter på en bomb som jag inte har någon aning om när den smäller av. När det väl startar kommer det förmodligen att gå väldigt fort. Jag öppnade mig väldigt fort förra gången, och då startade jag ändå på noll.

Jag har en enorm rädsla för att något ska gå fel med barnet. Jag vet att de nästan alltid går väldigt bra för de barn som föds hemma och min rädsla är inte särskilt rationell, men det gör den tyvärr inte mindre. En del är livrädda för att föda på sjukhus, jag är lika rädd för att inte få föda där.

Nu ska jag vagga ner till centrum och köpa en Lillkattspyjamas, dit har jag inte gått till fots på flera månader, men nu vill jag få igång det här. Jag inbillar mig att förlossningen kommer att gå fort, och att jag inte behöver spara så mycket krafter för att orka med den.

Eftersom jag vet att några undrar

28 november, 2008

Nä, ingenting har hänt. Inga riktiga värkar och knappt något annat heller.

Om jag rör på mig mycket så får jag visserligen en hel del sammandragningar, men jag tror inte att det skadar att vänta tills det startar trots vila. Dessutom är foglossningen inte nådig om jag försöker gå för mycket.

Men kanske om inget hänt i morgon att jag tar en liten promenad runt kvarteret.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Och ännu mer nuläge

28 november, 2008

Vi har bestämt oss för att hämta hem Lillkatten snart, för mina föräldrar ska på Dramaten ikväll. Och jag tror faktiskt inte att det blir barn den 28/11.

Skulle det sätta igång tar vi med Lillkatten till BB och så får mina föräldrar hämta upp honom där, de tar bil in till stan och har mobilen på ljudlöst så att de kan komma direkt ifall det behövs.

Nu ska jag försöka vila mig i bättre form.

Nuläget

28 november, 2008

Jag är fortfarande hemma och ryggontet har avtagit.

Jag sov några timmar, för jag har fortfarande feber och känner mig inte alls pigg och redo att föda barn.

Vi får se vad som händer om det blir någon förlossning snart eller inte. Det känns en hel del i ryggen och nedre magpartiet, men det är inte en enda distinkt värk utan bara mol. Men skulle en riktig värk komma så åker vi direkt, och ja, bussfilen tänker vi absolut ta ifall vi måste.

För övrigt vågar jag knappt gå på toaletten, för då får jag krystningsskänslor. Kanske blir det en toalettförlossning?

Behövs tydligen inga värkar

28 november, 2008

I morse vaknade jag med en lätt släng av feber och en tyst mage. Vad jag än gjorde i form av buffar på magen, dricka söt kall saft eller äta apelsiner fick jag inget som helst gensvar från den där inne.

Så jag ringde SöS som berättade för mig att de inte hade tid just nu… tack för det. Och min MVC-mottagning har inte telefontid förrän klockan nio. Men vi gjorde oss ändå i ordning för att åka in till MVC och förhoppningsvis hitta någon som kunde lyssna på hjärtat. Precis när vi skulle gå ringde SöS igen och berättade att de bokat in mig för undersökning så fort jag kunde komma in, tydligen hade det suttit en vikarie eller något och svarat när jag först ringde?!?

Bilköerna var förlamande och det tog oss trekvart att komma in till SöS, Lillkatten kräktes ner hela sig, hela sin stol och hela min arm på vägen. Vi väljer att tolka det som att han var åksjuk och inte kräksjuk för han mådde helt bra när vi stannade bilen.

Eftersom vi inte ville släpa in ett nerkräkt barn på förlossningen fick jag gå in själv och Kattpappan körde Lillkatten till mina föräldrar.

Ganska omgående fick jag göra ett CTG som visade på en pigg bebis med bra hjärtljud, men fortfarande inga rörelser. Jag fick dricka skitäcklig söt saft, men bebis fortsatte att vara helt stilla.

Så då fick jag träffa läkaren. Hon kände utanpå och gjorde ultraljud, och allt såg ut precis som det skulle. Vattenmängden var också bra.
Och så avslutade hon det hela med att göra en vaginal undersökning. Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter… Hallå, jag har inte känt ett skit, och så har jag öppnat mig halvvägs. Hon kunde känna bebisens huvud och killade på den, och äntligen vaknade den till och jag kände rörelser. Tydligen svepte hon lite hinnor också, och sa att nu kommer snart barnet. Men du får inte föda idag, för samtliga förlossningar i hela Stockholm har fullt.

Och nu sitter jag här och undrar om det onda i ryggen jag känt hela morgonen egentligen är värkar? Förra gången kände jag mest i magen, men det behöver tydligen inte vara lika från gång till gång? Jag vill verkligen, verkligen varken föda hemma eller i bilen, så det känns ganska viktigt att förstå vad som händer, särskilt ifall vi behöver åka långt.

Värkar nä – logisk slutledning

26 november, 2008

Jag hade några värkar igår som gjorde en anings ont, alltså kändes som riktiga.

Men nu är allt sådant borta.

Jag antar att det är det som kallas för förvärkar och som alla andra verkar ha i minst fyra månader. Så det är nog fyra månader kvar tills jag ska föda barn.

Värkar njo

25 november, 2008

Så väldans spännande känns det inte ännu.

Jag tror nog att det dröjer ett bra tag innan det blir några barn födda.

Så hoppas inte på för mycket spänning ännu

God natt!

Värkar kanske

25 november, 2008

För övrigt har jag börjat få lite värkar nu.

Jag har ju knappt haft en enda förvärk eller sammandragning hittills så det är svårt att veta vad det här är.

Men jag hoppas att det i alla fall betyder att vi är på väg mot förlossning inom några veckor.

BB Stockholm

23 november, 2008

Jag har fått en fråga som jag måste besvara: ”Du som är så rättvis och rättrådig,varför väljer du BB Sthlm som i sin tur själva väljer vilka som får föda där? dvs icke-komplicerade födslar,icka överviktiga kvinnor(från start av grav) osv osv?vad säger egentligen moralen om detta?alla kvinnor har ju inte möjligheten att föda på Sthlms finaste BB utan bara ”eliten”.”

På BB Stockholm får alla som har haft en ”normal” graviditet och förväntas få en komplikationsfri förlossning föda. Det kostar inte mer att föda på BB Stockholm än någon annanstans. Om eliten klassificeras som de som haft tur att vara friska så visst, då är det eliten som får föda på BB Stockholm. Detta har med deras resurser att göra, BB Stockholm har inte möjlighet att ta hand om komplicerade fall.

För mig handlar rättvisa om att alla samhällsklasser och människor från alla miljöer och med alla olika familjekonstellationer ska ha samma rättigheter. Och så vitt jag vet baserar inte BB Stockholm sitt urval på några sådana faktorer, och därför ser jag inga rättviseproblem med att välja BB Stockholm.

Jag skulle önska att alla förlossningsavdelningar i hela Sverige kunde fungera som BB Stockholm, men jag tror inte att steg på vägen dit är en bojkott av det som fungerar som jag vill.

Förlossingsbrev – funderingar

22 november, 2008

Mitt förlossingsbrev är redan inlämnat, så jag kan inte ändra något i det. Men jag sitter ändå och läser andras som jag hittat på nätet.

Och jag blir förvånad över hur mycket i mina ögon självklara saker folk skriver.

Många skriver att de inte vill ha några onödig undersökningar, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de tror att sjukvårdspersonalen skulle vilja göra något i onödan?
De skriver att de efter förlossningen vill ha upp barnet direkt på bröstet, och jag undrar om det finns någon förlossning i Sverige idag där man inte får det, ifall allt är som det ska. Mår barnet inte bra tror jag att det är självklart för alla nyblivna föräldrar att barnet ska få den vård det behöver.
Och när man avböjer sugkocka eller värkstimulerande dropp redan i förväg, är det så att man tror att personalen använder sådant bara för skojs skull.

Kanske är det faktiskt så att det på vissa förlossningsavdelningar så gör man en massa saker bara av ren rutin utan att bry sig om vad som känns bäst för mamman. Jag har bara fött på BB Stockholm som jag tror är lite speciellt. Och kanske är jag dumnaiv? Men jag har så svårt att tro att saker görs i onödan någonstans.

Usch

21 november, 2008

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag suttit och tröstat en nerkräkt Lillkatt. Nu läser han och Kattpappan en saga.

Jag vill, vill, vill inte smittas lagom till förlossningen.

Om någon undrar

21 november, 2008

Ingenting har hänt. Inte en endaste sammandragning eller förvärk.

Det ska mycket till för att jag inte på ett eller annat sätt ska uppdatera min blogg innan vi åker in. Så tysnad här i bloggen betyder bara att jag inte gör ett dugg just nu, och därför inte heller har något att blogga om. Stora politiska upprop får inte riktigt plats just nu.

Redo

19 november, 2008
  • Väskan är packad
  • Vinterhjulen sitter på bilen
  • Barnvakter är vidtalade på alla möjliga håll
  • Babyskyddet är redo
  • Babyfilten är tvättad och ingosad
  • Förlossningsbrevet är inlämnat
  • Barnet är fullgånget
  • Apotekskassen är välfylld
  • Alla kurser är genomgågna
  • Förlossningsboken är läst
  • Andningen fungerar bra vid kvällsövningarna
  • Mamman är fet

Borde det inte vara dags snart? Fast jag är fortfarande lugn faktiskt.

Uppladdning

19 november, 2008

Efter förra förlossningen när jag pratade med den unga barnmorskan som varit med på första halvan sa hon att ”kvinnor som du ger mig hopp inför mina egna framtida förlossningar

Det är min lilla egna karamell som jag tar fram nu när jag laddar för att det här ska bli en lika bra förlossning som den förra.