Småborgerlig?

Även om man inte är jätteintresserad av svaret, så hör det väl till vanlig hövlighet att efter en ganska lång redogörelse av sin egen sommar fråga, -Och du då, hur har din sommar varit, när man för första gången på flera månader träffar sin rumskompis på jobbet? Eller är jag bara hopplöst gammal och småborgerlig?

Jag fattar inte

Idag hörde jag Göran Hägglund mala på om barnperspektiv och hur mycket bättre det var för barn att växa upp i en familj med en förälder av varje kön. Han avslutade snicksnacket med att säga att han hade flera vänner som levde i regnbågsfamiljer så han hade verkligen inget emot sådana.

På vilket sätt kan omnämnandet av vänner legitimera en förtryckande åsikt? Kan jag begå ett brott och sedan hänvisa till jurister i vänkretsen och släkten och på så sätt komma undan? Eller vad är grejen.

Det händer väldigt ofta att ett rasistiskt eller ett homofobt uttalande avslutas med hänvisning till vänner i den kritiserade gruppen, som om allt skulle vara ursäktat och ok då.

Tips

Koka inte bulgur med för lite vatten så att den nästan bränns.

Och om du kokat bulgurn med för lite vatten lägg inte in den varm i kylskåpet i en matlåda

Och om du kokat bulguren med för lite vatten och sedan lagt in den varm i kylskåpet i en matlåda, värm den sedan inte i en micro i alldeles för många minuter eftersom du fastnat i ett samtal i korridoren.

För gör du allt det här kunde du lika gärna ätit okokt bulgur direkt ur paketet, den hade förmodligen varit lite mjukare.

Vardag

Idag är jag tillbaka på jobbet efter den långa sommarledigheten. Det är det ingen annan som är. Eller rättare sagt, alla andra är ute i fält.

Ganska skönt att sitta här själv faktiskt och försöka komma tillbaka till den kunskapsnivå jag hade hunnit skaffa mig innan värmen liksom suddade ut allt från min tankekapacitet.

Fast Mini var tydligen väldigt ledsen i morse när Kattpappan skulle lämna honom. Det skär i hjärtat, och jag längtar efter honom. Jag ska träffa en kompis ikväll och kommer inte hem förrän barnen har somnat (hoppas jag) så det här blir en av få dagar i Minis liv när jag inte får träffa honom. Jag åkte iväg till träningen innan någon annan hade vaknat.

Könsskillnader

Jag har skolat in Mini, och haft förmånen att betrakta dagisgården i några dagar.

Lill älskar verkligen att vara på dagis. Och det är ett väldigt bra dagis barnen går på. Personaltätheten är den högsta jag hört talas om, det finns fasta vikarier så personalstyrkan är alltid komplett och personalen är empatiska och intresserade.

Men om jag ändå får vara gnällig. Nu när Lill har börjat på storbarnsavdelningen har allt plötsligt blivit tävling, slagsmål och hög röst. På gården ser man hundra springande småpojkar, flickorna ser man knappt, men letar man efter dem hittar man dem i små lugna klungor. Istället för att försöka hitta alternativ för alla barn ägnar sig personalen åt att jaga och skälla på pojkarna som skadar sig själva eller någon annan. De verkar tycka att det är så här det ska vara. Lill har ännu inte riktigt fattat att han förväntas bara leka killlekarna, utan han sitter ibland med i tjejgänget och leker mamma, pappa, barn. Och väldigt ofta är det han som är mamma. Hoppas, hoppas, hoppas att han känner att det är ok att leka alla sorters lekar alltid.

Tidig lämning

Idag lämnade jag båda barnen till frukost på dagis. Aj, det gör faktiskt ont i hjärtat, att de ska vara borta så länge på dagarna.

Jag tycker att det ska bli jätteroligt att jobba, verkligen. Och det blir inga maratondagar för barnen. Men ändå, det känns.

Litet bakslag idag

Jag har lämnat Mini tre dagar i rad på dagis, och det har gått hur bra som helst i måndags och igår.

Idag gick det inte riktigt lika bra och jag var tvungen att komma och hämta en hysteriskt gråtande liten.

Men som min kloka vän psykologen sa, det är ju obehagligare om de inte visar någon separationsångest alls. Och jag väl inläst på anknytning håller med.

Fortfarande trygg

Nu har en trygg och glad unge vaknat, och jag får hämta honom.

Min lilla bebis, alldeles själv hela dagen.

Trygg unge

Jag håller på och skolar in Mini på dagis just nu. Och det går så bra, alldels för bra för min smak. På ett plan vill jag att han ska vägra släppa mig, men på ett annat plan är jag såklart glad att han är så trygg och verkar trivas så bra.

Mini har sedan han var någon vecka gammal hämtat och lämnat Lill varenda dag, han har lärt känna både miljön och personalen. Dessutom känner han en del av de andra barnen väldigt bra eftersom vi umgåtts med deras familjer sedan han var nyfödd.

Jag var redo att ta långledigt för jag vill inte lämna ett gråtande barn, men idag lämnade jag ett glatt litet barn som tryggt både åt och somnade.

Om en vecka börjar jag kanske jobba igen?

Separerar

Jag fick just ett mail av en kompis, som appropå ingenting berättade att hon och hennes man skulle separera, bara lite i en bisats så där.

Vi träffade dem för någon månad sedan.

Jag vet inte vad som har hänt, men världen rämnar lite för mig.

Var tog miljön vägen?

Valrörelsen har dragit igång ordentligt. Samtidigt sker katastrof efter katastrof i länder långt bort. Men ingen verkar lägga märke till det.

Var är miljödebatterna, vallöften om minskade koldioxidutsläpp? Inte ens miljöpartiet skriker särskilt högt, eller är det bara så att de inte får komma fram i media? Jag är så frustrerad. Jag kan inte se vad varken höjd eller sänkt skatt gör för skillnad om mänskligheten utplånas av miljökatastrofer orsakade av oss själva. Jag vill ha rejält häjda skatter på miljöförstöring av alla sorter, resten löser sig säkert.

Leka

I morgon ska Kattpappan tillbaka till jobbet och Lillkatten börjar på dagis igen. Jag och Mini ska vara hemma i ytterligare två dagar innan det är hans tur att bli inskolad på dagis.

Nu är det dags för oss att leka vuxna. Jag ska leka att jag har ett riktigt jobb att gå till, ett jobb som jag ska vara på i ett helt år. Kattpappan behöver inte leka, han har faktiskt ett jobb, och barnen, ja de går på dagis på riktigt.

Nu kan vardagen börja, jag ser fram emot den.

Ny blogg, varför det?!?

Det kan tyckas riktigt dumt att starta en ytterligare blogg när den här aldrig uppdateras längre. Men jag är inte känd för att vara den bästa strategen, så därför har jag just skapat en ny blogg. En blogg där det är meningen att jag och Kattpappan ska blogga om vår viktnedgångstävling som startar i morgon. Jag utlovar varken intressanta inlägg eller spännande läsning,  men om någon är intresserad finns bloggen här:  http://vikttavlingen.blogspot.com/

Fru Mini

Nästan utan undantag tar folk för givet att Mini är en flicka. Han har underbart guldlockigt hår med en lugg som är för kort för att ha i tofs så därför har vi satt upp den med hårspännen.

Vi bryr oss aldrig om att rätta när någon säger hon om honom, det spelar ingen större roll. Däremot händer det ofta att folk blir generade om de inser att han är en pojke, undrar om de tror att Mini 1½ år tar illa upp?

Luciatiger

Lillkatten -” Nästa gång det är Lucia på dagis ska jag vara tiger”