Archive for the ‘Minikatten’ Category

namnstrul

28 februari, 2012

Mina barn har samma föräldrar men olika efternamn. Lill heter samma sak som sin pappa och Mini heter samma sak som mig. Att göra så här är ju inte helt vanligt, jag känner inte till någon annan som gjort det. När det var dags att namnge Mini satt jag länge i telefon och pratade med Skatteverket för att se till att det skulle bli rätt. För ett småsyskon får automatiskt samma efternamn som sina äldre syskon om föräldrarna är gifta.

Allt verkade bli rätt, och på brevet med Minis namn och personnummer från Skatteverket står det rätt.

Men det senaste halvåret har en del märkligheter dykt upp. När bekräftelsen på vår skilsmässa kom hade barnen båda Kps efternamn, och nu när jag fick enkäter om barnens dagis att fylla i är den ena adresserad till målsman för Lill Kpsefternamn och den andra adreserad till målsman för Kpsefternamn Kmsefternamn. Båda dessa hämtar gissningsvis sin information från Skatteverket, eller? Jag försöker ringa till den som skickat enkäterna för att fråga för det här är mystiskt.

Annonser

Lösenordsskyddad: å ena sidan

30 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

I min säng finns de finaste

27 januari, 2012

Jag har världens finaste barn i min säng. De finns de som tror att det är på tiden att en femåring sover i en egen säng. Det tror inte jag, i alla fall inte om han inte ber om det själv. Vi pratar om det ibland, och det finns en bäddad säng man kan sova i om man vill, men just nu vill ingen.

Häst eller drake

30 december, 2011

Om man heter Lill eller Mini är McDonalds det bästa matstället man kan gå till fast mamma försöker locka med i princip vad som helst annat.

Så idag åt vi på McDonalds.

Happy mealåleksakerna har aldrig gjort mig lycklig, men jag har ändå inte orkat ödsla något kraft och energi på att bli irriterad på dem tidigare. De har mest bara varit plastiga och onödiga. Men idag blev jag förbannad. Jag hade inte fattat att det fanns pojk- respektive flickleksaker tidigare, men idag trodde kassörskan uppenbarligen att ett av mina barn var flickor för i den ena lådan låg det någon sorts ond drake och i den andra låg det en liten guldhäst.

Hästen med stora ögon och draken med små.

Kanske drar jag för stora växlar på det här? Var för sig är leksakerna harmlösa, men när flickor alltid erbjuds det söta och pojkar alltid erbjuds det som ser farligt ut, nog fan påverkas deras attityder till livet? Det tror i alla fall jag.

Lösenordsskyddad: allt

15 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

påmind

15 december, 2011

Jag fortsätter att läsa tillbaka och inser att de två senaste åren i december har varit ett återupplevande av paniken och ångesten av att sitta med ett tre dagar gammalt barn och bli lämnad. Kanske borde jag inte läsa tillbaka och bli påmind? Eller så ligger känslan djupare än så?

usch

14 december, 2011

Usch, det är så jobbigt att läsa inlägg om Minis första tid i livet. Läsa all den förtvivlan och ångest jag kände, men inte uttryckte i skrift bara mellan raderna.

Jag tror inte att Mini fick en dålig start i livet, men jag är så ledsen över att jag inte fick någon lycklig tid med honom alls. Dag efter dag med mina tårar som blötte ner hans lilla fina huvud. Jag vet att det är färre förunnat än vad man tror att ha en lycklig bebistid, men det tar inte bort isklumpen jag fortfarande får i magen när jag läser och minns.

Jag sörjer inte längre barnlösheten. Jag hade gärna haft den ogjord absolut. Men jag har lagt den till handlingarna. Jag lärde mig otroligt mycket, fick fantastiska vänner och världens bästa barn.

Undrar om jag någonsin kommer att kunna lägga Kps svek bakom mig? Kunna tänka på röda babylockar utan att minnas vad han begärde av mig? Kunna plocka bland sjalarna på vinden utan att drabbas av andnöd vid minnet av månader av totalt utebliven sömn? Höra en låt från 2009 års melodifestival utan att känna förstadiet till panikångest?

Minikatten

7 december, 2011

I morse på vägen till jobbet (hemifrån Honom) åkte vi förbi sjukhuset dit jag åkte på natten för tre år sedan för att sedan på morgonen få träffa Mini för första gången.

3 år sedan i morgon.

Om jag ibland tycker att mitt liv är en aning jobbigt behöver jag egentligen bara tänka på det. Mini och Lill. Jag har faktiskt allt en människa kan begära.

mammaglamour

2 november, 2011

Igår kväll kladdade jag in hela ansiktet med smurfblå ansiktsmask. Och precis när jag var klar vaknade Mini och grät otröstligt. Som tur var så var han nog inte vaken på riktigt för hade han varit det och öppnat ögonen och sett det blå monster som försökte trösta honom så hade han nog blivit skrämd för livet.

Naglarna som jag höll på att måla totalhavererade förstås av att trösta, snyta och stryka över gråtande rygg. Men jag tänker att varenda repa och grop i nagellacket är en mammarepa, och att jag mycket hellre har naglar som ser ut så, än perfekt sitta-still-och-vänta-tills-lacket-torkat-naglar.

Fan

16 september, 2011

Jag hade helgplaner. Jag skulle åkt iväg med väldigt fina vänner och bott på hotell (kattutställning på annan ort). Dessvärre har jag inte riktigt råd och måste framförallt plugga.

Så lite halvt frivilligt har jag inga helgplaner alls.

Kp skulle komma förbi och hämta en jacka till Mini och jag såg till att inte byta om till mjukisbyxor innan han varit förbi, så att det skulle verka som att jag skulle ut eller skulle få besök. Jag vill inte bry mig ett dugg om honom, om vad han tycker och tänker om mig, vill absolut inte tävla med honom om vem som klarar sig bäst. Fan.

Körförbud

22 juli, 2011

I förrgår gjorde jag något fruktansvärt. Jag körde bil och var trött. Mini som sitter bak tjatade och tjatade om att jag skulle ge honom en sak. Eftersom det var på motorvägen vägrade jag länge, men till slut gav jag efter och sträckte mig efter honom. Jag vet inte vad som hände, men förmodligen vinglade jag till och körde ut i fel körbana. ”Min” bil skrapades mot en annan bil och det blev fula märken i lacken längst hela sidan. Det kunde så klart ha gått mycket, mycket värre. Nu blev ingen skadad alls.

Jag har haft körkort i nästan tio år. Inte kört jättemycket, men ändå kört en del. Fram tills i förrgår har jag inte varit med om några missöden i traffiken alls.

Nu har Kp förbjudit mig att köra bil med barnen igen. Jag vet allvarligt talat inte vad jag tycker. I ena sekunden är jag förbannad och tänker att det kan han inte göra något åt.  Jag får träffa mina barn hur jag vill. Men i nästa stund tänker jag att han har rätt. Det är oförlåtligt att i 110 km i timmen vingla ut i ett annat körfält. Och det har hänt förrut, bara att jag aldrig krockat med en annan bil då av ren tur.

På riktigt

30 juni, 2011

Jag skulle kunna vara bitter över hur många år av mitt liv som försvunnit.

När jag varit överdisciplinerad Km. Som aldrig gjort några fel och därmed inte kunnat göra något rätt. Inget annat än att ständigt finnas för mina barn.

Nu är jag tillbaka. Jag är den jag är på riktigt. Den som jag helt hade glömt bort att hon fanns.

Men den riktiga jag ägnar inte tid att vara bitter och ångra, så jag stryker ett streck över de senaste 7-8 åren och är lycklig över det jag har nu istället. Och är lycklig över att skiten i alla fall gav mig det finaste någonsin Lill och Mini.

ont

21 april, 2011

Idag var det ganska tomt på barn på dagis. Men både jag och KP jobbar som vanligt så jag lämnade i vanlig tid. Personalstyrkan var kraftig reducerad idag, så alla barn lämnades på storbarnsavdelningen och även om Mini varit där mycket (det är ett litet dagis med bara tre avdelningar) och även om Lill tog hand om honom  så tyckte han att det var jobbigt att bli lämnad. Han grät faktiskt förtvivlat när jag gick. Jag har nästan aldrig lämnat ett gråtande barn förrut, men idag var jag tvungen. Och ont, ont gör det.

Lösenordsskyddad: Nu

1 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Karriär

29 mars, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kräksyskon på dagis

23 februari, 2011

Idag när jag lämnade Lill på dagis hörde jag hur ett barn livfullt  beskrev hur hennes småsyskon kräkts hela natten.

Men va fan, varför är du på dagis idag då? Jag orkar inte med mer magsjuka nu snälla. Hur svårt kan det vara att hålla syskon till magsjuka barn hemma?

Själv lämnar jag Lill på dagis trots att Mini är sjuk… men han har öroninflammation och det smittar inte, så jo jag tycker inte att jag kastar sten i glashus.

Gick bra

22 februari, 2011

Det gick hur bra som helst för mig att sova inatt, och för Mini också för den delen. Kåvepeninet satte igång att verka direkt, och nu är busiga glada och pigga! Mini tillbaka hos oss.

(Fast jag tog så klart sömntablett som vanligt, så inga mirakel har skett här.)

Träning

21 februari, 2011

Mini är som sagt sjuk. Idag var jag hos läkaren med honom och han har öroninflammation som är på väg att värka hål, och retade andningsvägar, så nu har han fått Kåvepenin. Av förklarliga skäl är nätterna inte speciellt roliga för honom, han har ont och drömmer läskiga feberdrömmar, och när han vaknar vill han bara ha mamma. Jag kan förstås inte ta insomningstabletter som stänger av mig, jag måste finnas där för honom.

Idag sov jag och Mini framför TVn en ganska så bra stund. Att ha sovit på dagen brukar automatiskt betyda insomningstablett för mig, men ikväll ska jag inte ta någon. Och kan jag inte somna ska jag öva på att ta det lugnt, läsa och vänta ut sömnen (och Mini) och inte få ångest. Rapport kommer i morgon, i sämsta fall tänkte jag mig hinna läsa ut boken jag håller på med.

feber

20 februari, 2011

Nu är Mini inne på sitt fjärde dygn med feber. Feber som inte går under 39 grader, ens med alvedon. Det börjar bli dags att gå till läkaren då va? Mitt förtroende för vårdcentralen här i Södra förorten är kört i botten, men jag tänker ändå försöka där i morgon, en tvååring med feber kan de väl inte bara ge sömntabletter?

Färgtjat igen.

15 februari, 2011

Igår var jag ock köpte kalsonger till barnen på PO.P. PO.P skryter mycket om att deras kollektioner är könsneutrala, och det stämmer kanske såtillvida att de hänger alla kläder tillsammans och inte har någon tjej- eller killavdelning.

Men kalsongerna är blå respektive gröna och trosorna är är rosa och blommiga, inte särskilt könsneutralt tycker jag. Så klart var jag tvungen att framföra mina klagomål till expediten, och hon höll med mig, men hävdade att det berodde på att färgglada kalsonger inte säljer. Är det verkligen så? Även i den närförrort till Stockholm där jag bor? Enligt expedidten hade de haft kvar nästan alla orangea kalsonger från förra säsongen till rean eftersom ingen köpte dem. Jag måste ju tro på det hon säger, även om jag har svårt att göra det. Förresten sa hon att om man låter en pojke välja kläder själv så väljer han nästan alltid blått, och där vet jag att hon har fel, båda mina söner har rosa som älsklingsfärg.

Föräldraskap är

9 februari, 2011

En mig närtstående bloggare brukar skriva inlägg uder rubriken föräldraskap är… och nu har jag en egen sådan att bjuda på:

Föräldraskap är att hela dagen på jobbet gå omkring med barnsnor på axeln.

Efterrätt

7 februari, 2011

Efter teatern igår gick vi och fikade hela familjen. Lill och Mini delade på en semla, och när de hade ätit upp tjatade Lill om att han ville ha efterrätt. Jag och Kattpappan skrattade åt att han tydligen tyckte att semla var mat eftersom han ville ha efterrätt. Men så frågade vi i alla fall honom vad han ville ha till efterrätt och med sin Åhhh-vad-ni-är-korkade-min svarade han ”banan så klart” Så nu vet vi skillnaden på semlor och efterrätter

Så stor

31 januari, 2011

På nyårsafton berättade Mini (2 år och 2 veckor) att han ville ha kall (kalsonger) på sig och att han ville gå på letten (toaletten) och sedan dess har han i princip varit torr. Han har fortfarande blöja på dagis och när vi inte är hemma, men helt på eget bevåg sköter han det där.

Och igår var han hemma hos en kompis och lekte. Bara han lekte med sin kompis, han följde inte med Lill eller oss.

Att vara småsyskon handlar tydligen om att lära sig och växa upp själv fast mamma och pappa tror att man fortfarande är en bebis.

Borttappad faktura, flera gånger

21 januari, 2011

För någon vecka sedan beställde jag någr byxor åt Mini från en webshopp. Av oklar anledning tog jag inte hand om emballaget efter mig och Kattpappan slängde alltihop inlusive fakturan.

Jag mailade därför till faktureringsavdelningen och bad om att få mina uppgifter igen så att jag kan betala vad jag är skyldig. Men där säger de att de inte kan hitta någon faktura varken med ordenumret, kundnumret eller med mitt personnummer.

Men jag är liksom säker på att även om de inte hittar fakturan så kommer jag att få en påminnelse med X antal kronor pålagda ifall jag inte betalar.

Lill och Minis mamma

21 januari, 2011

Jag gillar att ringa till dagis. För då kan jag presentera mig som Kattmamman, Lill och Minis mamma.

Jag gillar att säga att jag är mamma. Det är faktiskt magiskt att jag är det.

Glamour

19 januari, 2011

Inatt blev jag kräkt på tre gånger. Var det vad jag drömde om när jag var barnlös? magsjuka barn? Kanske inte direkt, men ändå det var vardagen med barn jag ville ha, och i barnvardagen förekommer det magsjukor

2010

31 december, 2010

2010 var året då jag inte skillde mig. Hur det utvecklas i framtiden vet jag inte. Kattpappan berättade också att han inte älskar mig längre

2010 var året då jag kräktes utan synbar anledning vid ungefär 14 tillfällen.

2010 var året då Minikatten utvecklades från en bebis till en fantastisk individ med ett väl utvecklad språk och så många kloka tankar och kommentarer att man aldrig slutar häpna.

 2010 var året då Lillkatten bytte från småbarnsavdelningen på dagis till storbarnsavdelningen och blev någon i ett socialt sammanhang. Han har riktiga kompisar som är hans helt egna, och där vi föräldrar varit helt bortkopplade från urvalsprocessen.

2010 är året då jag inte haft en enda panikångestattack

2010 är året då jag tagit mig tid att göra saker bara för min egen skull med mina egna vänner.

2010 är året då jag som vanligt tycker att jag fått för lite tid med Kattpappans vänner

2010 är året då jag haft mitt roligaste jobb någonsin. Jag älskar mitt jobb och längtar efter att få jobba över. Synd att jobbet tar slut i sommar. Men det blir ett fint minne av att det kan vara fantastiskt att jobba.

2010 var året då jag höll stenhårt på mitt ekoshoppande.

2010 var året då jag gick upp 7 kilo.

Sammanfattningsvis har 2010 ändå varit ett bra år för min del, om man jämför med nästan alla andra år på 2000-talet.

GOTT NYTT ÅR

Födelsedag

8 december, 2010

Jag håller tydligen på att skapa en ny fin tradition här i familjen. På min födelsedag i september kräktes jag tarmarna ur mig, och idag när finaste Mini fyller två år är det dags igen. Bara måttligt med kräkande med allmänt sjukt tillstånd.

I januari fyller Lill år, så då är det väl dags igen kan jag tänka mig?

Grattis i alla fall till min finaste, klokaste och bästa tvååring. Jag är så stolt över mina kloka barn att jag håller på och spricker.

Sömn

3 december, 2010

Mini sover på en madrass på golvet precis bredvid min säng (som är utan ben). Jättebra för då kan vi samsova utan att jag blir sparkad på hela natten tänkte vi föräldrar. Vi brukar ofta hålla handen och det brukar fungera jättebra.

Men nu tycker inte Mini att handhållningen är tillräcklig längre, så han har börjat krypa upp i min säng och lägga sig nära, nära. Jättemysigt men otroligt dåligt för min sömn som ju inte är den bästa ändå.

Så nu börjar jag komma ner på sömnnivåer från den tid när jag inte sov på nätterna. Dock utan ångest den här gången.

Att inte släppa

19 november, 2010

Jag ser att kommentaren om att jag var en mamma som inte ville släppa sitt barn har retat gallfeber, och jag förstår varför. Draget ur sitt sammanhang låter det rätt otrevligt.

Men när vi var på mötet och pedagogen utalade meningen var det enbart positivt. Att jag var en mamma som brydde mig mycket om mitt barn och inte bara ville därifrån (som en del andra föräldrar verkade vilja (min egen kommentar))

Inte släppa

16 november, 2010

Vi var på uppföljningssamtal angående Minis inskolning igår.

Så klart skötte sig Mini bra, han är ju så trygg och klok och smart och….

Men jag fick veta att personalen tänkt att här kommer en mamma som aldrig kommer att släppa sitt barn. Där ser man, jag som ser mig som en tuff och inte särskilt känslosam person. Men jag har ju förstås idéer om anknytning som jag kanske är hårdare på än vad jag tror.

Kiss

20 oktober, 2010

Många vill inte prata om sin infertilitet, vissa tycker till och med att det är skamligt. Jag har tvärtemot tryckt ner min infertilitet i halsen på alla stackare som befunnit sig i min närhet.

Nu har jag drabbats av något annat ingen pratar om, eller egentligen har jag inte drabbats nu det har pågått i flera år, men eskalerat sedan Mini föddes. Jag pratat om inkontinens. Jag kissar helt enkelt på mig när jag tränar, hostar eller leker med barnen. Och det är inte bara några droppar utan har det väl börjat kan jag inte hejda det.

Jag har varit hos en läkare och enligt henne är det inget jag har gjort fel, jag har gjort mina knipövningar precis som man ska men tydligen funkar det inte riktigt ändå, det är ju inte helt ovanligt har jag förstått på alla kvinnors reaktion när jag berättat om mina problem. Nu ska jag opereras och förhoppningsvis är jag sedan helt torr, kanske samtidigt som Lill slutar kissa på sig?

För döva öron

30 september, 2010

Ikväll har jag stångat mig blodig till ingen nytta.

Det var föräldraråd på dagis och jag försökte diskutera genus och varför min son plötsligt förvandlas när han kommer till dagis och varför pojkarna drar fram i vilda hjorder medan flickorna sitter snällt och tittar på. Men eftersom ingen (utom min allierade vän) höll med om problembeskrivningen, de förnekade att det överhuvudtaget finns några problem med ojämställdhet någonstans så kunde jag ha sprarat på min ilska, nu blev jag bara en rabiat idiot som i princip misshandlar mina barn när jag inte låter dem slåss med pinnar och uttrycka all sin manlighet.

Vardag

31 augusti, 2010

Idag är jag tillbaka på jobbet efter den långa sommarledigheten. Det är det ingen annan som är. Eller rättare sagt, alla andra är ute i fält.

Ganska skönt att sitta här själv faktiskt och försöka komma tillbaka till den kunskapsnivå jag hade hunnit skaffa mig innan värmen liksom suddade ut allt från min tankekapacitet.

Fast Mini var tydligen väldigt ledsen i morse när Kattpappan skulle lämna honom. Det skär i hjärtat, och jag längtar efter honom. Jag ska träffa en kompis ikväll och kommer inte hem förrän barnen har somnat (hoppas jag) så det här blir en av få dagar i Minis liv när jag inte får träffa honom. Jag åkte iväg till träningen innan någon annan hade vaknat.

Tidig lämning

27 augusti, 2010

Idag lämnade jag båda barnen till frukost på dagis. Aj, det gör faktiskt ont i hjärtat, att de ska vara borta så länge på dagarna.

Jag tycker att det ska bli jätteroligt att jobba, verkligen. Och det blir inga maratondagar för barnen. Men ändå, det känns.

Litet bakslag idag

25 augusti, 2010

Jag har lämnat Mini tre dagar i rad på dagis, och det har gått hur bra som helst i måndags och igår.

Idag gick det inte riktigt lika bra och jag var tvungen att komma och hämta en hysteriskt gråtande liten.

Men som min kloka vän psykologen sa, det är ju obehagligare om de inte visar någon separationsångest alls. Och jag väl inläst på anknytning håller med.

Fortfarande trygg

23 augusti, 2010

Nu har en trygg och glad unge vaknat, och jag får hämta honom.

Min lilla bebis, alldeles själv hela dagen.

Trygg unge

23 augusti, 2010

Jag håller på och skolar in Mini på dagis just nu. Och det går så bra, alldels för bra för min smak. På ett plan vill jag att han ska vägra släppa mig, men på ett annat plan är jag såklart glad att han är så trygg och verkar trivas så bra.

Mini har sedan han var någon vecka gammal hämtat och lämnat Lill varenda dag, han har lärt känna både miljön och personalen. Dessutom känner han en del av de andra barnen väldigt bra eftersom vi umgåtts med deras familjer sedan han var nyfödd.

Jag var redo att ta långledigt för jag vill inte lämna ett gråtande barn, men idag lämnade jag ett glatt litet barn som tryggt både åt och somnade.

Om en vecka börjar jag kanske jobba igen?

Leka

15 augusti, 2010

I morgon ska Kattpappan tillbaka till jobbet och Lillkatten börjar på dagis igen. Jag och Mini ska vara hemma i ytterligare två dagar innan det är hans tur att bli inskolad på dagis.

Nu är det dags för oss att leka vuxna. Jag ska leka att jag har ett riktigt jobb att gå till, ett jobb som jag ska vara på i ett helt år. Kattpappan behöver inte leka, han har faktiskt ett jobb, och barnen, ja de går på dagis på riktigt.

Nu kan vardagen börja, jag ser fram emot den.

Fru Mini

12 augusti, 2010

Nästan utan undantag tar folk för givet att Mini är en flicka. Han har underbart guldlockigt hår med en lugg som är för kort för att ha i tofs så därför har vi satt upp den med hårspännen.

Vi bryr oss aldrig om att rätta när någon säger hon om honom, det spelar ingen större roll. Däremot händer det ofta att folk blir generade om de inser att han är en pojke, undrar om de tror att Mini 1½ år tar illa upp?