lera

Min skilsmässa har nu sjunkit lägre än sandlådenivå vad det gäller sandkastning. Jag vet inte vad det är längre som kastas.

Diskussionen den här gången gällde overall eller jacka. Vem som hade satt på barnen vad är helt ovidkommande. Om det ena är bättre eller sämre än det andra är också helt ovidkommande.

Det intressanta är att jag hade telefonen avstängd i en timme för att jag satt på möte och hittade 4 missade samtal, 4 SMS och 4 mail där ilskan flödade över att fel plagg satt på barnen.

När det dessutom visade sig att jag inte var hemma och inte skulle komma hem på hela helgen fick jag höra att nu var hela deras helg förstörd. De blev så låsta när barnen hade fel kläder.

Inte en enda gång gav jag mig in i debatten om overall eller jacka är det bästa plagget. Allt jag skrev var att vi tydligen hade olika åsikter här, och att jag naturligtvis klätt barnen i vad jag tyckte var lämpliga kläder när jag lämnade dem på dagis på morgonen.

Jag skrev också, gång på gång att jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli kritiserad, att jag mår dåligt av det. Och bad honom bara konstatera att vi tyckte olika till nästa gång.

Jag citerar mig själv

Det är möjligt att jag feltolkar. Oavsett blir jag ledsen när du kritiserar. Jag utgår från att du gör det du tror är bäst. Och jag tror att du utgår från detsamma när det gäller mig. Och därför ber jag dig om att sluta argumentera för din sak.  Jag mår dåligt av att höra att du tycker att jag gör fel.

Till nästa gång, konstatera bara att vi tycker olika.

Men det går  liksom inte in att jag inte argumenterar för att någon skulle gjort fel, att jag bara vill slippa diskussioner, om saker som jag tycker är helt omöjliga att hitta något rätt och fel på.

Nu citerar jag honom

Klart du mår dåligt av att höra att du gör fel. Jag vet precis hur det känns. Men ska jag sluta argumentera för min sak? Vad ska jag göra då? Sitta still och hålla käften bara?

Om jag kanske har rätt den här gången, varför då inte bara kort och gott säga det, med ett enkelt ”Ok, ja så kan det vara” och sedan är det ur världen? Om du inte vill att jag ska börja argumentera för min uppfattning, varför då säga emot? Varför är du så hysteriskt rädd att göra fel? Alla gör fel. Det gör inte dig till en dålig mor att glömma något ibland, eller slinta på klädesplaneringen. Det är ingen katastrof. Det här var inte världens undergång förrän vi började bråka om det. Jag skulle till och med kunna säga att det var en skitsak. Det måste gå att framföra sådana här åsikter utan att det river upp himmel och jord.

Jag har inga problem med att han tror att jag gett honom rätt, jag ser ingen prestige i varken det ena eller andra. Men jag tycker att det är så djävla jobbigt att han inte ser var gränsen går. Inte ser att jag inte argumenterar, inte vill bli osams om rena skitsaker.

Hur? hur? hur? ska jag få honom att höra vad jag säger?

Annonser

16 svar to “lera”

  1. Ullah Says:

    Du kanske kan skälla ut honom?

  2. Kattmamman Says:

    Fast för vad? Det är ju liksom det han tror att jag gör. Han läser in att jag skäller och argumenterar när jag bara vill att han ska lägga av.

  3. Ullah Says:

    Du får kanske låta bli att svara, eller bara svara så kortfattat som möjligt, typ ”jag har noterat”.
    Jag skrev skälla ut, för jag fick själv lust att göra det. Även det händer ytterst sällan i verkligheten att jag skäller ut någon.

  4. Helga Says:

    ”jag hade telefonen avstängd i en timme för att jag satt på möte och hittade 4 missade samtal, 4 SMS och 4 mail”

    Hade detta hänt mig hade jag trott att ungarna var döda allra minst. Tala om att skapa en storm i ett vattenglas.

    Med all respekt för att du vill vara tillmötesgående och inte skapa konflikt, vilket hedrar dig, tror jag att du måste sätta ner foten. Rejält. Fast exakt hur vet jag inte. Kanske någon läsare som är mer insatt har tips?

    Jag tänker också att det måste handla om något annat än sakfrågan, eftersom han går igång så väldigt. Vad är det som triggar honom i detta, tror du?

  5. Mary Says:

    Kanske ungefär ”Jag tycker inte att jag har gjort fel. Jag förstår att du tycker det, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det går att fastställa vem som har rätt eller fel i den här frågan. Jag vill att vi respekterar varandras rätt att ha olika åsikter när det gäller barnen, framförallt när det gäller skitsaker, vilket jag håller med om att detta är ett exempel på.”

  6. Kattmamman Says:

    Jag såg ju SMSen, så jag såg rätt fort att inga olyckor hänt.

    Jag vet inte vad det är som triggar honom. Och det stör mig något förbannat. För jag kommer liksom inte åt och får stopp när jag inte vet vad det är han håller på med.

  7. Kattmamman Says:

    Fast det där är exakt det jag sagt till honom gång efter annan. Och det går inte in, och det är vad som stör mig så mycket att jag vill banka sönder något.

  8. AS Says:

    Tänkbar analys:

    Din exmake är så rädd för att vara konflikträdd att han tror att om man inte vinner en argumentation har man inte tagit konflikten. Att någon annan inte köper ens argument eller håller med om att man har fel är ju fullkomligt otänkbart när man ju har rätt. Att förstå att någon annan kan tycka något annat än det man själv tycker är rätt kräver helt andra egenskaper. Som empati.

    Men han är skicklig på att skapa en dialog som bevisar att han har rätt genom att du inte kan svara rätt utan att det blir fel. Det kallas något, men jag kommer inte på rätta ordet. Men den som skriker högst har inte alltid rätt, även om de oftast fortsätter att leva i den förvissningen.

    Tycker i och för sig att du gjorde det bra när du skriver: ”Till nästa gång konstatera bara att vi tycker olika.” Men det bortser han bekvämt nog ifrån att bemöta.

    Eller så har han fortfarande inte förstått a-t-t n-i t-y-c-k-e-r o-l-i-k-a och att det inte är så att du är ledsen för att han skäller på dig när du gjort feeeeeeeeel.

    Han får väl köpa en extra kläduppsättning på Tradera om han har så stora problem med dina klädval. Är han lite smart förstår han att det är värt det att slippa bråka.

  9. Kattmamman Says:

    Härskarteknik?

  10. tinsaynes Says:

    Jag tycker inte du ska berätta om dina känslor över huvudtaget. Skit i att berätta att det är jobbigt. Tycker precis som AS att du gör helt rätt i att skriva att till nästa gång konstatera bara att vi tycker olika.

    Om det är så viktigt för dem att de har helt rätt kläder får de se till att tillhandahålla det själva. I stället för att hålla på och störa dig och försöka lägga ansvaret på dig. Jag menar herregud, det är inte som om barnen far illa av att ha jacka i stället för overall. Eller tvärtom.

    Men ja, härskarteknik. Och som sagt – ge inte honom övertaget i att berätta att du mår dåligt. Säg vad du tycker en gång och sen låt honom hållas och sprattla som han vill, bemöt inte hans idiotier ens en gång.

    Åh. Jag blir så irriterad.

  11. Ylva Says:

    Det handlar om makt och kontroll från hans sida och inget annat. Det handlar inte om klädfrågan egentligen. Vilka kläder du än sätter på barnen kommer han inte vara nöjd. Det handlar om att han vill kontrollera och bestämma över dig och allra helst trycka ner dig i skorna och få dig att må dåligt.

    Ge dig inte in i några diskussioner, ignorera och håll all kontakt med honom kort kanske han stillar sig. Om du börjar ursäkta dig och dessutom ger honom ett köttben i form av att du mår dåligt av hans kritik får han precis som han vill och får mer bränsle till sin brasa. Kväv den istället!

    Lycka till!

  12. Mary Says:

    Jag tänkte nog att det viktigaste var att säga att du inte tyckte att du gjort fel (men att det ändå var helt OK att tycka olika). Jag får en känsla av att om du bara säger att du tycker att ni får ha olika åsikter, kommer han att anta att du ”i hemlighet” sitter och tycker att du har totalrätt och han totalfel, och fortsätta älta hur rätt han själv har. Det låter helt enkelt litegrann som om han har det jobbigt med det här med rätt och fel och skuld och ansvar, och att det går ut över dig.

    Samtidigt så kan eller ska ju inte du lösa det åt honom. Hoppas kommunikationsproblemen går över.

  13. Malin Says:

    Jag tycker inte heller att du ska ge dig in på hur du känner eller mår, bara krasst konstatera att du knappast kan förstöra deras helg på det här sättet, eller be honom hämta det han tycker sig behöva kvällen innan.

    Hans svar på ditt mejl var bara för bedrövligt. Jag skulle bli minst sagt galen om någon jag var relativt nyskild ifrån försökte skriva ner mig som förälder.

  14. AS Says:

    Det var inte härskarteknik jag tänkte på, utan cirkelargumentation.

  15. Astrantia Says:

    Som många andra är inne på så tror jag att du ska minimera argumenterandet så mycket som möjligt. På ett sätt är det ju som att kp vill ha den här kontakten och hålla på och tjafsa och till varje pris få rätt i frågor som egentligen bara handlar om olika åsikter. Då tror jag att det mest effektiva sättet att få stopp på honom i det här fallet är att vägra ge dig in en diskussion. För att det ska bli bättre så måste du sätta ner foten utan utrymme till mer argumentation. I en idealsituation kanske man skulle kunna ringa och prata om kläder ibland men just nu är det inte en normal situation och det viktigaste nu är att sätta stopp för något som uppenbarligen håller på att accelerera.

    Jag tycker du ska fundera på hur du vill ha det i klädfrågan. Just nu kanske det är att han ska ge tusan i att ha höra av sig om att barnen är felklädda överhuvudtaget. Då är det precis det du ska säga, utan att linda in det: ”För mig är det helt oacceptabelt att du ringer och klagar på hur barnen är klädda när de kommer till dig. Ni får hädanefter lösa klädfrågan bäst ni vill utan min inblandning. Ring/sms:a/maila inte mig om att kläderna är fel flera gånger för jag kommer inte diskutera den frågan mer.”

    Om du känner att du vill vara lite mer tillmötesgående så är det också på dina villkor. Om du inte vill hålla på och skicka med en massa ombyten men vill ge honom en chans att påverka klädvalet så kan du kanske säga att om han vill att barnen ska ha några speciella kläder på sig på bytesdagen så får han maila sina önskemål senast dagen innan och då är det de kläderna barnen när de kommer. Gör han inte det så är det ditt val som gäller. Det här är ju inte den smidigaste lösningen men det ger honom en chans att påverka i förväg om du vill att han ska få det.

    Sen är grejen att vara stenhård med din linje.Oftast kommer bli sämre ett tag innan det blir bättre, för när du ändrar ditt sätt så kommer kp försöka få det tillbaka till fortsatt argumentation. Men håll ut och det kommer bli bättre.

    Jag tycker inte heller att du ska fundera så mycket på vad som triggar honom. Det kan vara i princip vad som helst. Uppdämd ilska kring separationen, ett sätt att hitta samhörighet i det nya förhållandet genom att göra dig till ”fiende”, kontrollbehov eller hundra andra saker men egentligen är det rätt ointressant vad som ligger bakom. Frågan är om hans beteende är okej oavsett orsak och det är det ju inte.

    Hos oss har vi varit i en liknande situation som du är nu och den erfarenhet jag har från både den och andra som varit med om ungefär samma sak är att det är lätt att hamna i att man liksom försöker visa sin goda vilja hela tiden (för att inte framstå som den oresonliga och elaka) i hopp att den andre ska bli vänligt stämd och sluta bete sig illa. Men tyvärr så får ens beteende oftast motsatt effekt eftersom man egentligen inte kan göra rätt i den andres ögon oavsett vad man gör. Just nu skulle du antagligen kunna gå med på vad som helst och kp skulle ändå inte vara nöjd utan hitta något annat att tjafsa om. Så var tydlig och sätt gränser. Det kanske känns hårt just nu men det är det bästa i längden. För er båda faktiskt.

  16. Helga Says:

    Mycket kloka och vettiga råd från Astrantia tycker jag.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: