Archive for januari, 2006

Äntligen

31 januari, 2006

Jag har äntligen varit iväg och tränat. Som jag har längtat och fasat för att sätta igång.

All smidighet var försvunnen och styrka i lår, mage, armar och axlar var visst också ute på vift. Men det enda sättet att hitta tillbaka till dem är ju att träna mer.

Mitt träningsschema har redan spruckit förresten. På torsdag ska jag till läkaren på dagen och på kvällen ska jag gå och se Skönheten och Odjuret med kattpappan och kattmormor.

Wow vilken effektivitet jag har arbetat upp jag har aktiviteter varje dag, inte så många men i alla fall.

Överoptimistiskt träningsschema?

31 januari, 2006

Nu har jag lagt upp ett litet träningsschema för mig själv. Det innehåller enkla nybörjarpass bara.

Tisdag AshtangaYoga Basic 12:00 (Liljeholmen)
Onsdag ridning
Torsdag SatsStep 16:30 Södermalm
Fredag SatsStep 45 11:00 Nacka Strand

Så får vi se hur långt det håller. Jag ska köra nybörjapass ända tills jag känner att konditionen och styrkan är beredda på lite hårdare tag.

Jakten har börjat

31 januari, 2006

Så ska jag då få tag på ”min husläkare” för att försöka bli sjukskriven. Hittils har jag ägnat 23 minuter av morgonen åt att sitta i telefonkö.

Först ringde jag till ställe nummer 1, där fick jag veta att jag hörde till ställe nummer 2, som ligger i samma hus som ställe nummer 1. Så då ringde jag till ställe nummer 2, där fick jag sitta i en 18 minuter lång telefonkö och när jag väl kom fram fick jag ett ytterligare nummer att ringa. Men dit kan jag inte ringa förrän 08:45. Kanske hinner jag äta frukost innan det är dags att ringa dit?

Kuratorbesök

31 januari, 2006

Kuratorn rekommenderar sjukskrivningen och en utredning om jag har en depression.

Att jag är deprimerad visste jag ju redan, sedan jag slutade knapra p-piller och det visade sig att jag inte hade någon mens har jag mått dåligt. Och av varenda misslyckad behandling har jag rasat längre och längre ner utan att ha någon möjlighet alls att ta mig upp mellan gångerna, men därifrån till en depression?!? Det är ju inte jag.

Det kanske inte finns någon medicinsk skillnad på begreppen deprimerad och depression, men för mig finns den, skillnaden alltså.

Jag vill ha en sjukskrivning för det är tydligt att jag inte orkar ta mig tillbaka till skolan om två veckor, jag förväntas ju skriva en 10-poängstenta det första jag gör.
Men jag vill inte ha en utredning av psykenheten, och jag vill absolut inte ha lyckopiller utskrivna.
Jag är livrädd att psykologisk ohälsa ska hindra oss från att adoptera, och tänk om jag då helt plötsligt står utan alla möjligheter att få barn, då vill jag inte leva längre.

Det låter ganska dramatiskt att säga att man inte vill leva längre. Och jag umgås verkligen inte med några självmordstankar! Men i min hjärna finns ett tjockt likhetstecken mellan meningslöst liv och inga barn.

Att göra

30 januari, 2006

I dag ska jag återigen försöka få iväg de där breven i min bostadsrättsförening. Sen ska jag till kuratorn 14:30. Och avslutningsvis ska jag gå och fika med några andra som inte heller lyckas göra barn.

Kuratorn och fikat är jag ganska säker på att jag kommer klara av… men de där breven som jag försöka svara på så länge undrar jag om jag kommer att klara av idag heller.

Jag har fixat en spärr mellan 08:00-17:00 på alla mina favvosidor på nätet så jag kan inte sitta och dumsurfa på dem i alla fall. Men jag kanske klarar av att dumsurfa på ännu meningslösare sidor.

Tar tillbaka

29 januari, 2006

Jag skrev visst något om att jag inte gråter längre, men ack så fel jag hade.

I morse visade det sig att allt bröd var slut, och jag bröt ihop totalt och grät och grät. Jag blev faktiskt ganska förvånad själv, nytt bröd går ju ganska lätt att köpa och vi bor ungefär 3 minuters promenad från Konsum.

Kusligt?

29 januari, 2006

I förmiddags var det någon som ringde och ville titta på kattungarna. Vi bokade in en tid klockan fyra idag och jag och kattpappan skyndade oss med vårt storhandlande så att vi skulle vara tillbaka i tid. Nu är klockan snart fem och ingen har dykt upp. Mobilnumret hon uppgav går någonstans högst upp i Norrland. Vad är det för fel på folk? Jag tycker att det börjar bli kusligt när folk ringer och bokar in sig och sedan inte dyker upp. Är det någon som vill jävlas med mig? Varför i så fall och vad får de ut av det?

Jag är ordförande i raskattsföreningen och alla har inte samma åsikter alltid, kan det vara något därifrån som gör att man vill sätta dit mig? Den enda information de fått ut av mig är min portkod, min adress står redan på hemsidan, så inte vinner de något där heller.

Att folk säger att de ska höra av sig och sedan inte gör det kan jag förstå (även om jag tycker att det är lite ouppfostrat) men att boka in en tid och sen inte dyka upp?!?! När man dessutom uppger ett falskt nummer måste man ju bestämt sig redan när man ringde för att man inte ska komma eller?

Tömd på homroner

28 januari, 2006

Nu är mina hormoner borta från kroppen. Jag har gråtit hela dagarna fram tills nu. Nu kan jag inte gråta längre. Jag mår fortfarande lika dåligt men tårarna är borta.

Innan graviditeten grät jag heller aldrig så tårarna kom nog från hormonruschen min kropp fick av graviditeten. Det var så skönt att kunna gråta, men det är över nu.

Orättvist

28 januari, 2006

Sitter och läser lite statistik (här) och tycker synd om mig själv.

”- Mycket talar för att viktreduktion och motion är den mest kostnadseffektiva behandlingen av PCOS som vi har att erbjuda”
Jaha, jag som redan motionerade 5-7 dagar i veckan och hade ett BMI på 20, jag blev minsann inte hjälpt av det.

”Med klomifen-behandling kan PCO-patienter ovulera i 70-80 % av fallen.”
Jaha, jag hör tydligen till de 20-30 % som inte ovaluerar av klomiformbehandling.

Ja så mycket mer var det ju inte… för jag blev ju faktiskt gravid när jag sen började med sprutor… men det känns ändå så orättvist att jag ska kämpa så förbannat med vikten trots att jag har så djäkla lätt att gå upp i vikt.. och sen ger det ingenting. När jag dessutom hör till en liten grupp som dessutom inte ägglossar av tabletter trots att jag är smal så känns det ännu mer orättvist.

”Vid studier av diet och viktreduktion ser man att det biologiskt aktiva testosteronet sjunker, insulinnivåerna sjunker, kvinnor kan börja spontanovulera, många blir gravida samt att missfallsfrekvensen sjunker.
Där har vi det igen. Missfallsrisken sjunker om man går ner i vikt. Haha, jag fick missfall trots att jag är smal.

Jag är så förbannat fixerad vid den där äckliga vikten… den pratas det så mycket om i mina behandlingar och när man pratar om PCO… och jag har sjukt svårt att hålla mig smal, så det är inte så konstigt att den upptar en så stor del av mitt liv.
Men all kamp och fixering leder ju inte till någonting.

Det är dyrt att vara infertil

28 januari, 2006

I onsdags hävde jag ur mig en ganska hög summa som jag påstod att missfallet kostat mig. Eller egentligen inte själva missfallet men behandlingarna som lett fram till missfallet. Sen när jag tänkte på saken så skämdes jag… för jag har ju inte gjort något IVF så jag har ju inte betalat så mycket.

Men så satte jag mig och räknade lite på kostnaderna… och det blir sjukt dyrt med alla mediciner och alla läkarkostnader.

Och ska man sen börja räkna på förlorad arbetsinkomst så hamnar man på några 100 000. Men den förlorade arbetsinkomsten skippar jag för den är ju bara hypotetisk.

Summan jag hävde ur mig stämmer dock ganska bra… hur dyrt ska det inte bli om vi blir tvungna att verkligen ge oss på IVF?

Matdagbok igen

28 januari, 2006

Ähh orkar inte komma ihåg vad jag åt… bara att det var alldeles för lite… jag åt knappt något alls igår.

Det är inte mina kära gamla ätstörningar som är tillbaka dock, bara så enkelt att jag inte rör mig alls. Jag tycker ingenting är roligt och har ingen lust att träffa någon. Och när jag inte rör mig alls gör jag knappt av med några kalorier och blir inte heller hungrig.
Fast för att gå ner vettigt i vikt tror jag att jag behöver äta mer än vad jag gör.

Jag vägde mig i alla fall i morse, och på en vecka hade jag gått ner ingenting.

På lördagar har vi svullardag här hemma… jag åt en hel semla till frukost… så idag kan jag inte klaga på för lågt kaloriintag i alla fall.

Svårt att vara ärlig?

27 januari, 2006

Nähä, ingen som kommer och tittar på kattungarna ikväll, fast vi bestämde det i telefon igår. Varför är det så svårt att säga att man ska fundera på saken och återkomma när man är osäker. Det händer hela tiden att folk säger att de vill komma den och den dagen och titta på kattungarna, men sen hör de inte av sig igen.

Nu sitter jag ju hemma och glor hela dagarna ändå, men tänk om det varit så att jag ställt in något trevligt fredagsnöje för att jag skulle visa upp kattungarna? Tjejen jag pratade med igår har ju ingen aning om mitt hälsotillstånd.

Jag är i alla fall van vid det här laget, det är ju inte min första kull kattungar och köparna har varit sig lika varje gång. Vid första kullen trodde jag faktiskt att de som ringde var intresserade.

Dagens listning

27 januari, 2006

Dagsform:
Bättre, men rösten är fortfarande inte tillbaka

Planer för dagen:
Samma som igår eftersom jag inte gjorde något alls då

Antal sålda kattungar:
0 stycken

Antal seriösa förfrågningar på kattungar:
1 (tror jag, hon kanske inte hör av sig igen *luttrad*)

Dagens irritationsmoment:
Den gamla vanliga… homosexuella bör inte få adoptera eftersom det medför dubbelt utanförskap?!?! Jaha, vad medför inte dubbelt utanförskap undrar jag då? Det finns väl inte en enda familj i hela Sverige som inte har något speciellt som inta alla andra har? Åtminstone hoppas jag att de inte finns.

Gårdagens matlista

27 januari, 2006

Frukost: Mannagrynsgröt med lågkalorisylt, fullkornsbröd med Kesella och tomat
Lunch: Samma som igår
Middag: Pytt på potatis, morötter och blomkål, sås på lättyoghurt
Nattmat: Formbröd med bregott

Summa: Med nattmaten inräknat kommer jag upp i acceptabelt kaloriintag… men tanken är ju inte att jag ska stoppa i mig en massa onyttigheter, bättre hade det varit med ett vettigt mellanmål. Jaja man kan inte få allt.

Dagens lista

26 januari, 2006

Dagsform:
Ont i halsen, låter fortfarande som jag druckit 100 liter whisky och rökt 500 cigaretter

Sålda katter:
0 stycken

Antal förfrågningar på kattungarna:
Flera stycken

Antal dissningar av kattungeköpare:
Samtliga

projekt för dagen:
Inte spela så mycket sims, skriva brev till bostadsrättsinnehavare (jag är sekreterare i föreningen), ringa till dem som har hand om våra sopor också ett styrelseprojekt. Klarar jag av allt det här enorma arbetet har jag gjort mer än på flera veckor tidigare.

Matdagbok igår

26 januari, 2006

Frukost: Fullkornsbröd med Kesella och tomat
Lunch: gårdagens middag gratinerad baguette
Mellanmål: 1 päron
Middag: Hemma hos mamma och pappa, ratatouille i tortillabröd

Summa: Återigen alldeles för lite av det mesta, särskilt med tanke på att jag tränade.

Okommenterad blogg

25 januari, 2006

Ingen vet var den här bloggen har för adress. Ingen vet vad jag kallar mig för, Inte ens kattpappan har fått läsa.

Jag är exhibitionist så jag planerar nog att outa mig för eller senare men just nu känns det skönt att ingen läser.
Fast samtidigt är det ju lite tråkigt… *ambivalent*

Jag elak?

25 januari, 2006

Nu har jag tagit mig utanför lägenheten igen, det händer inte så ofta. Jag var och red på ridskolan. Jag har med några få avbrott ridit med ungefär samma människor på samma ridskola för samma ridlärare sedan jag var elva år. Många av mina äldsta och bästa vänner rider tillsammans med mig.

Jag var som en tidsinställd bomb och visste att jag skulle säga något dumt så när jag hade klarat av ridlektionen utan att vara otrevlig mot någon tänkte jag smita hem, jag skulle bara säga hej då. Men det sket sig, någon var vänlig och frågade hur jag mådde och jag berättade allt varvid hon sa att hon visste hur det kändes, och jag snäste av henne på ett synnerligen otrevligt sätt.

Jag är så labil just nu, och tycker att världen snurrar runt mig. Hela mitt empaticentra har gått upp i rök… tur att jag har vett att undvika folk i alla fall, annars skulle jag inte ha några vänner kvar när det här går över.

Å andra sidan har min kurator sagt till mig att jag inte ska vara så snäll jämnt och tänka på andra hela tiden… men jag vill inte bli elak, jag tror inte att man vinner något på det.

Matdagbok för igår

25 januari, 2006

Frukost: Rågbröd med Kesella och tomat, varmt Te
Lunch: Sallad med bönor
Mellanmål: Päron
Middag: Gratinerade baguette med tofu och Zucchini

Summa: Alldeles för lite mat.

Listning

25 januari, 2006

Dagsform:
Så svullen i halsen att jag är skeptiskt till att få i mig något annat än flytande föda

Sålda kattungar:
0 Stycken

Summa pluggande:
Ingenting

Klädsel:
Mjukisbyxor med vällingfläckar eftersom kattungarna inte vill äta

Antal skrivna protokoll:
Alla

Saker att fixa:
Alldeles för många

 

Klor

24 januari, 2006

Det luktar starkt av klor från vår städgarderob. Klorinflaskan är ordentligt stängt så jag undrar verkligen var doften kommer ifrån och om den är farlig?

Glömska är hans andra namn

24 januari, 2006

Kattungeannonsen innehöll ju telefonnumret till kattpappans telefon. Tyvärr har han inte ens kommit ihåg att ta den med sig till jobbet… inte så bra passning av telefon från hans sida.

Men jag sitter ju hemma och är deprimerad (eller nått) så jag skulle inte ha haft några problem att höra om den ringde, vilket den alltså inte gjort.

Sålda kattungar:
0 stycken

Flera som lyckats

24 januari, 2006

Det är flera stycken som fått positiva graviditetstest inne på SABG. Men jag ät faktiskt bara GLAD för deras skull. Det känns skönt att jag slipper vara ogin som jag kan vara ibland.

Generationsskifte

24 januari, 2006

Mitt vattenhål på jorden snackgruppen ”Svårt att bli gravid” på Aff är inte vad det en gång var. Trots att vi alla som skriver där inne har svårt att bli gravida lyckas de flesta till slut. Vi var ett helt gäng som hängt där tillsamman i många år… men så lyckades många av oss i höstas, så gjorde ju även jag. Tyvärr kom jag ju tillbaka… och det märks att det är en ny generation ”SABG” som hänger där nu.

Det finns en del saker som vi gamlingar var överens om att man inte fick skriva som de nya tycker är helt ok. Och man måste nu gemensamt diskutera sig fram till hur det ska se ut där inne.

Jag tycker mest det är synd att nya måste komma. Jag vill att infertilitetsproblematiken helt ska försvinna så att ingen mer behöver vara förtvivlad av just den anledningen.

Annonserat

24 januari, 2006

Nu har jag äntligen tagit mig samman och lagt ut annonser på kattungarna. Det är många veckor tills de är flyttfärdiga ännu, men man måste vara ute i god tid.

Eftersom jag aldrig hör när min mobil ringer har jag uppgett kattpappans mobilnummer, hoppas han kommer ihåg att ha med sig telefonen och att han svarar i den.

Matlista

24 januari, 2006

Gårdagens mat

Frukost: Mannagrynsgröt med lågkalorisylt, ett rågbröd med Kesella och tomat
Lunch: Rågbröd med ägg
Middag: Zuchinilasagne, sallad

Ingen träning

24 januari, 2006

Idag är halsen så svullen att jag knappt kan svälja. Det är nog inte läge att bryta en lång tids vila just idag. Hade jag varit i gång med träningen hade jag kört lite lätt eftersom jag inte har feber eller är förkyld.

Men nu blir det alltså inte så. Fast det känns ruttet när jag verkligen hade bestämt mig.

Utmattad

23 januari, 2006

Jag har varit och träffat en tjej från Aff . Hon har precis som jag svårt att bli gravid. Jag orkar ju inte umgås med mina vanliga vänner och undviker dem så gott det bara går just nu. Men det här var väldigt trevligt, vi gick direkt på de tunga grejorna som dåligt sexliv, olika sprutbehandlingar, depressioner och så :-)

Inte så ofta man pratar flytningar och mens med helt nya bekantskaper… men det var just vad jag behövde just nu. Jag tror att hon också tyckte att det var bra.

Nu är jag i alla fall helt utmatad. Jag vill bara lägga mig ner och sova. Jag gör för det mesta ingenting just nu… och det här att både gå ut, träffa nya människor och dessutom att sitta och prata så länge var extremt ansträngande.

Den vanliga friska kattmamman är väldigt bra på att organisera saker, på att träffa nya människor, älskar att visa upp sig, och älskar att umgås med sina vänner. Hoppas hon kommer tillbaka igen!

Kyla

23 januari, 2006

Det är skitkallt i 20-talslägenheten där kattmamman och kattpappan bor. Lägenhet ligger som det heter i gårdshuset vilket innebär att nästan alla väggar går mot den kalla utsidan och inte mot en annan varm lägenhet.

De stackars kattungarna som bara är tre veckor gamla håller nog på och fryser ihjäl. De ligger alltid tätt hoptryckta.
Fast katter överlever ju utomhus där det är ännu kallare så egentligen borde det inte vara någon fara… jag är nog bara pjoskig.
Mamma till kattungarna, den riktiga kattmamman verkar tämligen obekymrad över kylan.

Förstört porslin

23 januari, 2006

Det var inte längesen kattmamman och kattpappan sa ja till varandra och blev Fru och Herr Katt.
I bröllopspresent fick de bland annat en fin servis.

Och nu har just kattmamman slagit ut en flisa på en av de fina tallrikarna.

Grattis!

Det kommer att bli träning i morgon

23 januari, 2006

Kattpappan frågade just om det var ok att en kompis till honom kom förbi i morgon och tittade på våra kattungar. Eftersom jag verkligen inte orkar träffa någon så kommer jag se till att jag inte är hemma när hon är här. Och eftersom jag inte orkar träffa ens mina egna kompisar så finns inte möjligheten att träffa någon av dem, och då återstår bara träning som giltig ursäkt för att inte vara hemma.

Undrar hur jag ska kunna sälja kattungarna när jag inte orkar träffa spekulanter? Jag har inte ens annonserat om att de finns och är till salu. Snart har jag 6 vuxna katter här hemma. Hurra!

Ändrade planer

23 januari, 2006

Jag går inte och tränar idag. Jag skjuter upp träningsstarten en dag.

Men i morgon ska jag 18:00 gå och träna Aerobics!!!!!!

Så nu är det bestämt!

Motion

23 januari, 2006

Usch!

Jag har inte tränat sen innan jag blev gravid. En gång i tiden var jag supervältränad och tränade minst 5 gånger i veckan oftast mer.

Men nu har jag först varit gravid och mått superilla, och sen genomgick jag ett missfall och fick stränga order om att ta det lugnt… men idag vill jag börja träna igen! Jag hoppas att jag ska sluta vara så apatisk om jag bara kommer igång med någonting.

Jag ska försöka och undvika mitt vanliga misstag med att köra stenhårt efter lång vila. Därför ska jag gå på ett riktigt nybörjarpass och så ska jag försöka att inte ha någon press på mig själv om att prestera. Efter uppehåll av olika anledningar, särskilt när jag varit sjuk… brukar jag utföra klassikern att svimma/nästan svimma en bit in i passet och så brukar jag bli tvungen att sätta mig ner på golvet och se dum ut genom en rad övningar.

Fast det går ju inte. Nybörjarpasset går samtidigt som jag har tvättid. Dessutom har jag ingen röst idag, jag håller nog på att bli riktigt förkyld… det kanske inte är rätt dag att sätta igång med träningen. Men jag hatar undanflykter, jag VILL träna.
Jag kanske ska gå på ett Yogapass istället, de är ju inte nybörjarpass, men är inte så konditionskrävande i alla fall.

Vikt

22 januari, 2006

PCO är en sjukdom som ofta ger övervikt. Jag har extremt lätt att gå upp i vikt och har hela mitt liv slitit för att inte gå upp. Detta har naturligtvis lett till stora ätstörningar. För mig räcker det inte att äta nyttigt och motionera. Trots träning på gym 6 dagar i veckan och inget godis och snacks utan bara vanlig mat blev jag sakta tjockare och tjockare, klart att man då börjar svälta sig.

Nu har jag lärt mig hur jag ska äta… och det är inte jättekul men det går.
När jag var gravid gick jag upp 3 kilo… och det låter säkert larvigt, men det är livsviktigt för mig att gå ner de tre kilona så snabbt som möjligt. Jag har hittills lyckats tappa ett av dem. För att hålla koll på mig själv tänkte jag skriva lite matdagbok, jag får inte lura mig själv att äta för lite, men jag får ju inte heller äta för mycket jag vill ju tillbaka till mitt vanliga utseende.

Frukost: 2 Rågbröd med lättkesella och tomat, färskpressad citronjuice
Mellanmål: Äpple
Lunch: Quornfiléer med aprikoser och lätt cremé fraichesås, råris, massor av sallad.
Kvällsmat: Päronsallad med pinjenötter och Kesella
Kvällskvällsmat: Rågbröd med lättkesella och tomat

Finnar

22 januari, 2006

Biverkningarna av medicineringen har redan startat trots att jag bara är på dag tre. Hela mitt ansikte är fullt av äckliga finnar.

Jaja, finnar kan jag ju stå ut med, värre är det med vattenansamlingarna jag brukar få av gulkroppshormonet. Men det är ett tag tills jag kommer så långt.

Pensionär?

22 januari, 2006

Jag har köpt en sån där liten dosa som pensionärer har för att hålla reda på vilka tabletter som ska ätas när.

Mina Östrogentabletter som jag äter nu ligger i en burk, och mitt minne är inte alltid på topp, när det inte går att räkna hur många som finns kvar på kartan är jag är rädd för att jag inte ska komma ihåg om jag ätit tabletterna eller inte. Dessutom ska ju folsyra ätas varje dag… och snart kommer även gulkroppshormon. Det är bra att ha en låda som påminner mig.

Min låda är minsta sorten och är fint mörkblå!

Flipsyde Happy Birthday

22 januari, 2006

Just nu spelas Flipsydes Happy Birthday på radion ungefär hur ofta som helst. Den handlar om en abort och en kille sitter och pratar med barnet som aldrig blev. Kanske är det alldeles för nära mitt missfall? Jag gråter helt ohejdat varje gång jag hör den. Fostret i min mage fick ju heller aldrig något kön eller några egenskaper, jag känner igen mig så mycket i låten… fast jag valde ju inte själv att ta bort det som fanns i min mage.

Jag är till 100 % för aborter i nästan vilken situation som helst, jag tycker inte att något barn ska behöva födas om dess föräldrar inte vill det. Så det är inte det mina tårar handlar om! Det är ju dessutom inte så att jag lättare blir gravid för att någon stackare som verkligen inte vill ska tvingas föda ett barn. Jag drömmer själv om att adoptera, men samtidigt tycker jag ju att i den bästa värld skulle inget barn behöva adoptivföräldrar.

Bäbis på besök

21 januari, 2006

Kattpappans tidigare kollega och hennes lilla son har just varit här och tittat på våra tre veckors gamla kattungar. Den lilla sonen kunde ha varit vår, han är tillverkad långt efter att vi började försöka. Vi skulle ju ha hunnit med ett gäng bebisar om de kommit på rad under den tiden vi försökt.

Samtidigt som det är gulligt och mysigt med bebisar gör det så ont. Vårt hem är ju inte alls barnanpassat, vi lever ett liv som för utomstående nog ser ut att vara välplanerat. Men jag vill inte mer nu. Jag tröttnade för flera år sedan på att gå ut på krogen och jag mår bara illa av alkohol. Vi bor i vår lilla innerstadslägenhet som gjord för att vara ute och rumla hela nätterna. Vår säng hänger uppe i taket så den kan inget barn klättra upp i. Vårt barskåp är välfyllt. Vi har en miljon saker liggande framme som småbarn kan skada sig på.

Jag vill bara sälja den här lägenheten och flytta till en större som ligger mer otillgänglig men nära ett bra dagis och en rolig lekpark. Jag vill ha ett hem som är fullt av leksaker som alla gnäller över att de ligger i vägen. Jag vill ha så fullt upp att jag knappt hinner gå på toaletten ännu mindre hinner duscha.

Sen missfallet har jag inte gått utanför lägenheten utom för att träffa läkare eller kurator. Jag har tröttnat på allt.
Jag har ingen lust att umgås trevligt med folk och prata om vädret och hur det går på deras jobb, för ärligt talat, jag skiter i det.
De vänner som har barn orkar jag inte umgås med, för de pratar bara bebisar och det gör för ont i mig. De vänner som inte har barn har inte heller någon lust att få några ännu, och de har så annorlunda intressen än vad jag har. Just nu hittar jag inga gemensamma punkter, så jag orkar inte prata med dem… deras liv känns bara meningslösa.
Fast meningslösast av allt känns mitt eget liv, jag lever egentligen inget liv alls. Sitter bara och glor rakt fram och väntar på framtiden, en framtid som aldrig verkar vilja dyka upp.

Kampen för att bli mer än kattmamma

21 januari, 2006

Jag har PCO. PCO står för Polycykliska Ovarier, vilket innebär att mina äggstockar ser ut som vindruvsklasar. Dessa vindruvsklasar åstadkommer inte rätt sorts hormon i min kropp och därför ägglossar jag inte.

Jag har alltid drömt om att bli mamma, en ung sådan dessutom, men jag träffade inte den rätta fadern förrän för några år sedan. Den rätte fadern ville gärna bli pappa snart, så ganska kort efter att vi träffats så slutade jag äta p-piller. Vi skulle ut och resa och eftersom man ju kan bli gravid när man inte längre skyddar sig bestämde vi oss för att jag skulle skippa malariamedicin trots att vi skulle till malariadrabbade områden. Haha idag skrattar jag när jag tänker på hur naivt jag trodde att jag skulle kunna bli gravid. För inte blev jag gravid, jag fick inte ens någon mens… utebliven ägglossning innebär ju också att inget ägg behöver blödas ut, fast just då visste jag inte vad som var fel med mig, jag tänkte bara att det nog tog lite tid för min kropp att komma igång, jag hade ju ätit p-piller så länge.

Månaderna gick, och ingen mens kom, och naturligtvis inte någon graviditet heller trots att jag gjorde av med en förmögenhet på graviditetstest. Jag fattade nog fortfarande inte att det var något som var fel så jag köpte en stor laddning ägglossningstest… och det var nu jag märkte att något verkligen var konstigt, för med jämna mellanrum fick jag positivt på stickorna… detta positiva utslag hade dock ingenting med någon ägglossning att göra (trots att stickorna ska vara 99 % säkra)

Så jag sökte hjälp, och nu fick jag reda på att det var PCO jag led av. PCO ska vara väldigt lätt att bota fick jag höra av alla, du äter bara en liten tablett i fem dagar och sedan är du gravid.

Jaha, den lilla tabletten blev utskriven till mig och jag åt den i fem dagar och några dagar senare gick jag tillbaka till min läkare och gjorde ett VUL (vaginalt ultraljud) och naturligtvis fanns det inga ägg där inne som tänkte lossna. Min kropp bara skrattade åt tabletten och vägrade fortfarande att samarbeta.

Så då fick jag dubbel dos av den lilla tabletten utskriven.

Tilläggas bör kanske att jag innan varje behandling var tvungen att starta en konstgjord blödning med hjälp av en annan liten tablett. Den här lilla tabletten ger mig viktökningar på upp till fyra kilo, det är vatten som samlas i min kropp och det gör ONT.

Efter dubbel dos av ägglossningstabletten kom jag tillbaka till läkaren som förvånande nog konstaterade att det faktiskt fanns ett ägg där som borde lossna snart. Jag och mannen fick ett schema på vilka dagar vi borde ha sex. Och sex hade vi trots att jag hade så ont att jag skrek av smärta… jag visste ju inte hur ägglossning skulle kännas och hade hört att det kunde göra ont. Att jag sällan sett mina vänner som ägglossar varje månad gå dubbelvikta av smärta tänkte jag inte på.

Jag fick gå och göra ett blodprov för att se om ägglossningen gått bra, och naturligtvis visade det sig att det hade den inte gjort. Den fruktansvärda smärtan visade sig vid ett VUL bero på en cysta som jag utvecklat. Jag fick stränga order om att åka hem och ta det väldigt lugnt tills cystan var borta annars kunde det gå riktigt illa. Jag hade veckan innan med fruktansvärda smärtor i magen grävt upp en hel åker i jakt på maskar som en del i ett grupparbete på ekologikursen jag just då läste.

Cystan tog god tid på sig för att försvinna och när den väl gjort det var det för sent att starta en ny behandling innan min läkare gick på sommarsemester.

I augusti när min läkare kom tillbaka från semestern kastade jag mig över telefonen och lyckades få en tid redan nästa dag. Det var åtta månader sedan jag första gången var på besök hos henne, och jag hade bara hunnit med två behandlingsgångar. 12 chanser om året att bli gravid, tillåt mig att småle.

Den här gången skulle jag få prova på sprutor. Varje dag tar man och sticker sig själv i magen och sprutar in konstgjort hormon. Jag fick Gonal-F-sprutor utskrivna åt mig och började till att börja med fick jag spruta lägsta dosen 37,5 IE (industrienheter) I många veckor tog jag sprutan varje kväll och med jämna mellanrum ungefär var fjärde dag gick jag till min läkare och gjorde VUL för att se om några ägg bildats, men varje gång samma sak inga ägg växte. Så då ökades dosen till 75 IE som är nästa doseringssteg, och nu började faktiskt ett ägg växa, allt såg perfekt ut, och jag fick ett recept på en ägglossningsspruta som jag skulle ta efter bara en sista koll att det lilla ägget växt till sig till rätt storlek. Då kommer nästa bakslag, istället för ett litet sött ägg finns där plötsligt 6 stycken och alla är de över 13 mm. Min läkare bara gapade, aldrig förr hade hon sett ägg som mognade så snabbt sa hon, det var bara 5 dagar sen jag var på koll, och då fanns där bara 1 ägg. När det finns 6 mogna ägg får man absolut inte ta ägglossningsspruta och man får inte ha sex. Att få sexlingar är inte bara jobbigt det är förenat med livsfara både för modern och för barnen. Det här sexförbudet sammanföll precis med vårt bröllop, vi hade alltså sexförbud på vår bröllopsnatt…

Så det var inte så mycket annat att göra än att återigen börja om. Den här gången med Puregonsprutor där doserna kan regleras bättre. Så nu sprutade jag med 50 IE, 14 dagar tog det och sen fanns där ETT ägg i lagom storlek, jag fick ta ägglossningssprutan och sen var det bara hem och ha det där schemalagda sexet igen. Jag åkte in och gjorde ett blodprov som förvånansvärt nog visade att min ägglossning fungerat som den borde… när jag 17 dagar efter den bekräftade ägglossningen fortfarande inte fått någon blödning förstod jag att jag underligt nog faktiskt var gravid, så jag kissade på ett graviditetstest, och JAG VAR GRAVID. Helt otroligt… vi var alldeles nippriga, men också ganska oroliga… hittills hade ju ingenting gått som vi ville. Och det gjorde det naturligtvis inte den här gången heller, på ett rutinultraljud i vecka tolva visade det sig att fostret dött i vecka 10+4. Jag blev inte särskilt förvånad…

Här är vi nu i historien… för två veckor sedan blev jag tvungen att åka in akut och bli skrapad och jag blöder fortfarande efter missfallet. Igår påbörjade jag en behandling med Östrogen för att bygga upp en slemhinna som jag sedan ska äta den där tabletten som jag sväller upp så mycket av så att jag kan få en blödning. Och sen ska jag börja med de härliga sprutorna igen.

Sammanfattning?

21 januari, 2006

Ok, tusen år efter alla andra ska jag också försöka mig på att blogga.

Och det första inlägget ska väl vara en evighetslång sammanfattning av mitt tidigare liv? Jag kanske provar att dela upp det i smådelar?

Nåväl första inlägget skrivet.