Archive for oktober, 2007

200 tabletter

31 oktober, 2007

Jag har fullständigt resignerat och ätit sömntabletter varenda kväll. I går gjorde jag ett halvlamt försök att låta bli men kunde inte somna, så jag gick upp och åt mina tabletter. Och somnade ganska snart därefter, mycket fortare än vad det tar för tabletterna att börja verka, det tar ungefär två timmar för dem att få full effekt.

Så just nu är jag känslomässigt beroende. Jag behöver den säkerhet tabletterna ger mig för att våga somna.

I dag ringde jag min läkare för jag ville diskutera med honom hur jag ska komma ur det här, eller hur länge det är ok att äta taletter, eller i alla fall få en åsikt.

Men på det mycket korta samtal vi hade sa han tre gånger att han skulle skriva ut 100 nya tabletter åt mig, fast jag inte en enda gång bad om det, jag har ju ganska många kvar i burken här hemma. Och inte ett endaste dugg annat fick jag ur honom än den där meningen – Jag skriver ut 100 tabletter till åt dig.

Så nu finns det ytterligare 100 tabletter att hämta ut på apoteket. Men jag är inte ett dugg klokare.

Jag måste byta läkare!

Resultat

30 oktober, 2007

Jag klarade min tenta… så klart.

Men det är ingen idé att påminna mig om det nästa gång jag har panik. För den gången kan faktiskt vara den där då jag har rätt i att jag inte fattar någonting.

Jag blöder

28 oktober, 2007

Jag har fått mens!

Hurra!!!

Att få en blödning är väl egentligen inget anmärkningsvärt för vilken kvinna som helst i fertil ålder. Men det är just det där med fertilitet.

Jag brukar inte blöda speciellt ofta bara några gånger om året. Och det brukar inte vara förknippat med ägglossning.

Men nu önskar jag starkt att jag efter graviditet ska ha skakats om och ha en fungerande kropp med blödningar var 28:e dag som ska föregås av en ägglossning.

På så sätt skulle det vara så otroligt mycket enklare för oss att få syskon till Lillkatten.

Hoppet är fåfängt starkt just nu.

Alkohol

28 oktober, 2007

Den hypotetiska inbjudan här nedan (den om hon som föredrog något alkoholfritt) handlade så klart om mig.

Handlar inte alla hypotetiska frågeställningar om frågeställaren?

Jag har inga dåliga erfarenheter av alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar, släktingar eller vänner till mina föräldrar bli fulla. Jag har själv aldrig råkat illa ut på fyllan, eller ens sett någon göra det.

Ändå tycker jag verkligen, verkligen, verkligen inte om att bli berusad. Jag tycker att det är en fruktansvärt otrevlig upplevelse. Dessutom tycker jag inte att det är särskilt gott med varken vin eller öl. En drink kan jag tycka om, men den är oftast godare som alkoholfri variant.

Jag är lite kluven till det här med att inte dricka alkohol. Om ni nu var ärliga i era svar, så verkade de flesta inte bry sig ett dugg om ifall deras gäst drack eller inte. Men min erfarenhet är att de flesta inte är så fördomsfria. Jag är det inte ens själv. De uttalade nykterister jag känner är oftast inte särskilt festliga människor.

Själv vet jag att jag är mycket roligare nykter. För då är jag glad, oblyg, och vågar verkligen bjuda på mig själv. Har jag däremot druckit så är jag knäpptyst för jag är så rädd för att tappa kontrollen (eller så somnar jag)

Jag har verkligen inga problem med att andra dricker! Skulle aldrig få för mig att moralisera. Däremot kan jag ju inte påstå att jag tycker att det är så väldigt roligt att vara på en tillställning där alla andra blir apfulla. Överhuvudtaget tycker jag att det är lite patetiskt (eller tragiskt) med folk över 30 som inte vet hur mycket de tål, alternativt tycker att det är höjden av festlighet att inte minnas något dagen efter. Men den typen av fester blir jag ändå inte bjuden på.

Alltså det jag är kluven till är hur jag uppfattas av andra om jag konsekvent tackar nej till alkohol.

Konstigt att en så liten sak kan vara så kontroversiellt.

Ångest

28 oktober, 2007

Efter fyra underbara Lillkattsdagar ska jag i morgon tillbaka till skolan.

Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!

Försvunnet mail

28 oktober, 2007

De skulle maila ut tentaresultatet idag, men det har de visst glömt bort.

Vi är ganska många som har ansökt till fortsättningskursen, och det vore ju bra att få veta ifall man är behörig eller inte.

Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv, men medan jag bestämmer mig ska jag börja en ny kurs i morgon.

Det vore trevligt att veta ikväll innan jag lägger mig vad det blir för kurs. Eller i alla fall innan jag åker till skolan i morgon, med tanke på att min reservkurs ges i en helt annan byggnad.

Självdiagnos

26 oktober, 2007

Jag fortsätter att tro att sömnproblemen har med stress över skolan att göra.

Jag tror inte att det är skolan i sig som stressar mig. Jag tror inte ens att det har någonting med nu att göra egentligen.

Jag tror att den här stressresponsen jag får nu härstammar från förr.

Från för ganska exakt två år sedan när jag inom loppet av tio veckor läste den tyngsta kurs jag någonsin läst, gifte mig och hade den största och dyraste fest jag någonsin haft, gick adoptionskurs, fick tid för hemutredningsstart, gjorde hormonbehandlingar och slutligen blev gravid.

Samtidigt som jag gjorde det här var jag ordförande i en idéel förening och satt med i bostadsrättsstyrelsen som sekreterare.

I vecka 13 fick jag ett missfall, och sedan bröt jag ihop totalt och kunde inte ens lämna lägenheten för jag kunde inte andas ute bland folk.

Det är inte helt långsökt att tro att mitt bryt inte bara hade med barnlöshetssorg att göra. Även om jag förmodligen hade klarat av allt det jag gjorde om inte sorgen hade varit en så stor del av mitt liv just då.

Jag har inte på något sätt bearbetat någonting, utan lösningen har bara varit att få ett barn. Tyvärr verkar det inte som att det var så enkelt, och nu när kroppen känner av lite press så reagerar den med katastrofberedskap, och i katastrof går det inte att sova.

Ståndaktig som ett upblött papper

26 oktober, 2007

I natt när jag insåg att jag inte skulle somna den här natten heller.

När jag dessutom insåg att jag var ensam med Lillkatten och inte skulle ha någon möjlighet att sova lite på morgonen som jag brukar kunna göra när Kattpappan går upp med Lillkatten.

Då… då gick jag och svalde mina sömntabletter.

Och så fick jag sova fyra hela timmar.

Sedan sov jag två timmar till tillsammans med Lillkatten under hans förmiddagssömn

Jag tar väldigt sällan illa upp

25 oktober, 2007

Jag håller kanske inte med om allt som skrivs i kommentarer till mig. Men jag tar väldigt sällan illa upp av välmenta råd!!!!

Bara så att ni vet!

Om de inte handlar om att jag ska slappna av för att bli gravid. Men det är ju en annan historia.

Ego

25 oktober, 2007

När jag skriver att jag kanske inte borde plugga, att jag kanske inte är frisk. Då får jag alltid kommentarer om att det inte alls är så, jag är inte alls sjuk och jag ska bara låta bli att ha så höga krav på mig själv.

Men jag tänker nog framhärda i att något visst är fel.

För är allt som det ska när kroppen kastar sig in i så starka stressreaktioner att det är omöjligt att somna trots att jag är dödstrött, då undrar jag hur det är när något är fel?

Jag är faktiskt inte så säker på att jag klarar av att plugga. För jag blir sjuk av det.

Det hjälper inte att säga åt mig att jag ska sänka mina krav. Jag vet ju logiskt att världen inte går under, jag vet till och med att ingenting kommer att inträffa ifall jag missar en tenta eller missförstår en laboration. Jag får bara gör om den senare, och så är det inget mer med det.

Jag har ingen föreställning om att världen snurrar runt mig, och jag tror inte att jag skulle bli en sämre mamma ifall jag inte gjorde bra ifrån mig i skolan.

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra fru, en ganska bra kompis. Jag vet att jag är bra på att laga mat, duktig med djur, har lätt för att prata med människor, är duktig på att organisera saker o.s.v. o.s.v

Men jag är kanske inte bra på att plugga. Jag trodde att jag kunde det. Men eftersom jag stressar upp mig så mycket så kanske jag inte kan det?

Så då är frågan. Vad ska jag göra istället?

Ändrade planer

25 oktober, 2007

Jag hade tänkt att de här fyra dagarna av ledighet skulle ägnas åt spontana fikor och luncher med folk jag träffar alldeles för sällan.

Men nu har jag tänkt om.

Jag behöver ladda om, och ta bort alla stressmoment.

Lillkatten och jag ska bara ta långa promenader och kramas mycket, bara han och jag i fyra dagar. Eventuellt ska vi förbi mina föräldrar någon dag också och låna deras badkar, men äventyrligare än så blir det inte.

Sömn inatt (i morse) 2 timmar

namnbyte?

25 oktober, 2007

Jag kanske ska byta namn på bloggen till Kattmammans (icke)sömndagbok.

Undrar hur många som skulle orka läsa då?

Inte jag i alla fall

vaken bebis och vaken mamma

25 oktober, 2007

Så vakande då Lillkatten vid halvfyrasnåret, och hann bli klarvaken innan jag kom in till honom. Jag satt nämligen i soffan och läste i min bok. Så nu sitter jag här med en klarvaken bebis som absolut inte går att söva, och jag har ingen aning om ifall jag hade kunna somna för det låter han mig inte göra.

Kattpappan som ska köra 60 mil idag få sova några timmar till, men sedan får han faktiskt åka senare än vad han hade tänkt, för jag måste försöka sova lite i alla fall.

Min planerade uppstigning klockan sex får också stryka på foten. Och därmed har programmet redan gått fel. Men jag har i alla fall inte tagit några sömntabletter, och det är det viktigaste.

Kanske kan jag sova natten till fredag istället?

Sömnrestriktioner

25 oktober, 2007

Nätterna innan tentan åt jag sömntabletter så att jag fick sova.

Men nu är det slut på det. Sömntabletter kan inte bli en permanent lösning.

Nu sitter jag här och kan inte sova igen. Men jag får inte ge efter och ta sömntabletter. Risken är stor att man utvecklar ett inte kroppsligt beroende, utan känslomässigt beroende av sömntabletter och dör vill jag inte hamna.

Jag har i natt börjat med sömnreduktion enligt programmet jag kör. Jag har inte använte den metoden som jag ska innan, men nu är det dags att köra ordentligt, jag måste ge programmet en ärlig chans.

Sömnrestriktioner innebär att jag bara ska ligga i sängen den tid jag faktiskt sover, dock inte mindre än fem timmar. Nu har jag bestämt min sovtid till sex timmar per natt, jag försöker kompenera för amning också. Så jag ska släcka vid tolv och gå upp klockan sex. Lyckas jag inte somna/somna om på en halvtimme ska jag gå upp och vara uppe minst en halvtimme innan jag försöker igen. Det blir tufft, särskilt om jag inte sover något alls i natt, att sedan i morgon hålla mig vaken ända till tolv.

Det är också jobbigt att tänka på att Kattpappan reser bort, och att jag ensam ska ha ansvaret för Lillkatten. Är jag dödstrött vet jag inte om jag klarar av det. Men snart börjar nästa kurs i skolan och då är det också jobbigt att börja, och sen är det något annat som händer, och så håller det på så, och jag kan inte äta sömntabletter för resten av livet.

Skakar fortfarande av adrenalinet

24 oktober, 2007

Nu har jag tentat.

Det känns fördjävligt, och jag vill inte prata mer om det.

Jag är helt övertygd om att jag inte har klarat mig. Det brukar jag visserligen vara varenda gång, men det betyder ju inte att jag just den här gången har rätt.

Fast jag har pluggat massor var det en massa saker jag aldrig hade hört talas om…

Skit också.

Varför pluggar jag?

Inga ord

23 oktober, 2007

Jag fick just veta att en vän har råkat ut för något fruktansvärt. Och alla ord är borta. Vad jag än försöker säga till henne blir det bara så fel och så banalt.

Jag som har så mycket träning i rätt bemötande… jag kan inte säga något rätt.

Världen är inte alltid en bra plats.

Nytt i bloggen

22 oktober, 2007

Att min grymma tentaångest inte kommit fram tidigare i bloggen beror på, förstår jag nu, på att jag inte haft någon riktig tenta sedan jag började blogga.

Nästan två år av bloggande och ingen riktig tentaångest.

Det är väl därför ångesten den här gången är så extra stark, och därför jag redan två veckor innan tentan slutade sova. Jag är inte van helt enkelt.

Sjukskrivning, graviditet, föräldrarledighet har kommit mellan mig och ångesten.

Jag hatar att plugga

22 oktober, 2007

Jag har pluggat så in i helvete mycket nu, och jag har ändå ingen aning om jag kommer att klara tentan. Det känns fördjävligt.

Och ja… jag ber så väldigt mycket om ursäkt för språket. Men det finns faktiskt inga välvårdade ord som beskriver min tentaångest.

Varför gör jag så?

21 oktober, 2007

När det är något jag kör fast på, och inte fattar. Så blir jag rastlös och går ifrån böckerna och gör något helt annat, t.ex. spelar Tetris.

Varför gör jag så? Lösningen finns ju inte i spelet utan förmodligen någonstans i böckerna.

Bara en liten bisak

21 oktober, 2007

Fotosyntesen, förutsättningen för vår existens. Den gick man igenom redan på lågstadiet. Men jag fattade den inte då, och jag fattar den fortfarande inte, nu när jag sitter och försöker få biokemin att gå ihop.

Ahhhhh, jag är frustrerad!

(Fortsätt gärna att svara på min hypotetiska inbjudan i inlägget under, det här var bara en liten bisak)

Rent hypotetiskt alltså

20 oktober, 2007

Jag vill ha era spontana tankar om detta hypotetiska scenario. Inte det PK tankar man borde tänka, utan det ni för er själva och alldeles först tänker.

Här kommer då scenriot.

Ni bjuder hem någon på ett glas vin.
Den inbjudna tackar glatt ja, men ber att få något alkoholfritt att dricka istället eftersom hon inte dricker alkohol. Hon kör inte bil, hon är inte gravid, hon ammar inte, hon har inga alkoholproblem, hon vill bara helt enkelt inte dricka alkohol.

Vad tänker ni om den inbjudna personen?

Förmiddagstankar (peptalk)

19 oktober, 2007

Nu är det dags att jag rycker upp mig.

Varför skulle inte just jag klara den här tentan. Det är inte första gången den här kursen går, och eftersom det går folk på fortsättningskurserna så måste de finnas de som klarat tentan.

Jag borde vara en av dem som kan gå vidare.

De allra flesta tentor jag har skrivit har jag faktiskt klarat. Särskilt alla kemitentor. Varför skulle jag inte klara den här?

Jag har sovit någon timme i natt, och det får faktiskt räcka. Skärp till dig nu och PLUGGA.

Natttankar (med tre T:n)

19 oktober, 2007

Jag har så ont i magen av all oro nu.

Och någonstans måste jag få ur mig lite text. Jag känner press på mig att komma med intelligenta barnlöshetsinlägg eftersom det är det min blogg handlar om, och eftersom det är det jag får höra att man läser min blogg för. Men det finns inget sådant nu. Det finns bara onyanserad ”ångest” över skolan och över sömnlösheten. Så håll till godo eller låt bli att läsa.

Den här kursen tar knäcken på mig. Det är så mycket som ska läras in. Mer än vad jag någonsin tror att jag kommer att klara av. Även utan sömnproblem och utan bebis så tror jag att det hade varit omöjligt.

Och nu eftersträvar jag inte något högt betyg, utan bara ett simpelt litet godkänt 50 % av poängen på tentan, det är vad jag behöver för att kunna läsa vidare.

Det här är en översiktskurs (Gener, från protein till funktion, det hörs ju bara på namnet vilken galet stor kurs det är) och vi har haft 11 olika föreläsare. 11 professorer som alla leder varsin forskningsgrupp, och som alla vill förmedla det viktigaste i vad just de håller på med. De har några få föreläsningar på sig, och eftersom de tycker att just deras område är så viktigt så har de tävlat om att dra ut på tiden och ta kortast möjliga raster för att hinna berätta om så mycket som det bara är möjligt. Ofta på en ganska detaljerad nivå, även om de själva inte tycker det.

Jag fattar ju vad de pratar om på föreläsningarna och tycker att jag har en ganska bra övergripande förståelse för ämnet. Men det hjälper ju inte när det är detaljer som räknas. Kanske är jag för gammal för att klara korvstoppning på kort tid? Kanske är jag för trött. För när jag sitter och läser övningstentorna så förstår jag frågorna, och förstår vad jag borde kunna. Men jag kan det inte, inte så bra att jag kan svara och få poäng.

Och så har vi det här med sömnlösheten. Den är värre än någonsin förut. Jag trodde i min enfald att den skulle bli bättre efter att jag fått barn. Jag mår ju bra nu. Jag har allt jag vill ha. Men ändå sover jag inte.

Jag skulle kunna sluta med amningen, men det kommer inte att hjälpa. För det är inte Lillkatten som håller mig vaken. När han vaknar och vill äta är jag redan vaken. Och det är inte att han sover i vår säng, för han väcker mig inte och när jag lyckas sova så är han aldrig i vägen.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

För mitt i all ångest kommer insikten återigen smygande. Jag ska nog inte plugga. Jag klarar inte av det. Mitt psyke tar stryk av all stress. Kanske är jag inte frisk? När jag blev sjukskriven efter missfallet var det efter en tid av alldeles för mycket stressigt pluggande och alldeles för mycket sorg. Dessutom hade jag haft ett stort bröllop samtidigt som vi gick adoptionskurs och höll på med hormonbehandlingar. Kroppen slutade att fungera, och kanske har den inte lagat sig fortfarande?

Ytterligare en sömnlös natt

19 oktober, 2007

Tentaångesten är stark. Och eftersom allt för tillfället mynnar i sömnlöshet har jag ännu inte lyckats somna. Klockan är nu fyra och jag ger upp och sätter mig och pluggar istället. Det gäller att passa på innan den stora förlamande tröttheten slår till och jag inte får något gjort.

Jag måste klara tentan!

Ohämmat skrytinlägg från stolt mamma

18 oktober, 2007

Lillkatten kan:

  • Säga hej och mamma (oklart om han förstår vad det betyder)
  • Vinka
  • Klappa i händerna
  • Spela på läppen
  • Kramas
  • Ta sig fram i rasande fart, men varken genom att gå eller krypa
  • Sätta sig upp själv
  • Stå upp själv med stöd

Och så är han bara allmänt underbar och ljuvlig hela tiden

Jag är bra

17 oktober, 2007

Det är konstigt att jag är så trygg i min mammaroll. Jag läser aldrig på några forum eller i några böcker längre, jag är bara säker på att jag gör rätt.

Jag var så otroligt osäker genom hela barngörandet och graviditeten, jag vågade aldrig tro att det skulle gå bra.

Men nu vet jag bara att jag gör rätt, och att jag är den bästa mamma just Lillkatten kan få.

Jag är faktiskt så självsäker att jag vågar ge andra mammor råd om de frågar efter det.

Beroende

16 oktober, 2007

I natt var andra natten på rad som jag inte kunde sova. Jag måste ta sömntabletter kvällen efter en vakennatt. Man skulle kunna tro att jag skulle vara dödstrött och sova bra ifall jag natten innan bara sovit några få timmar. Men av någon anledning så är det precis tvärtom. Jag hamnar i en dålig spiral som bara kan brytas med sömntabletter.

Men igår kväll var jag så kaxig att jag lät bli tabletterna och trodde att andningen skulle hjälpa. Det gjorde den inte… och redan vid tolvtiden gav jag upp, och svalde två tabletter.

För några månades sedan hade dagen efter pillerätande så sent på natten varit en totalt bortkastad dag. Jag hade sluddrat tappat saker och varit väldigt påverkad.

I morse var jag bara väldigt trött. Men jag kunde föra normala samtal och kunde ge mig ut i trafiken (på cykel så klart, jag skulle aldrig drömma om att köra bil när jag ätit tabletter hur pigg jag än kände mif)

Jag har alltså blivit tillvand. Det står på bipacksedeln att tabletterna inte är beroendeframkallande, och de är det säkert inte såtillvida att man inte efter ett tag behöver större dos för samma effekt. Men det är tydligt att något har hänt. Och det tycker jag är lite läskigt.

Inte så konstigt?

15 oktober, 2007

Jag har lite svårt att visa medkänsla och tycka synd om mammor som beklagar sig över att de aldrig får någon tid över, och att deras män inte förstår. När de (mammorna) tycker att det är självklart att det är de som ska ta all föräldrarledighet.

Sova

15 oktober, 2007

Att kunna sova är en gåva.

Jag har inte fått en så stor portion av den gåvan

En endaste gång

14 oktober, 2007

Man får aldrig, aldrig, aldrig vara borta från en föreläsning. Vad som än händer försöker jag ta mig till skolan.

Men för några veckor sedan gick jag hem tidigare. Vi skulle göra några räkneuppgifter som jag VET att jag har räknat förrut.

Men nu är så klart svaren spårlöst försvunna. Jag hittar bara mina egna försök, men de var inte mer rätt då, än vad de är idag.

Skit också!

Jag ska aldrig någonsin mer stanna hemma från något i skolan. Jag får vara hur sjuk som helst.

Alltså… (förtydligande)

14 oktober, 2007

Jag är inte missnöjd med att gå en utbildning där heltidsstudier innebär heltidsstudier. Jag skulle bli missnöjd ifall jag var tvungen att lägga 4-5 år på något som kunde klarats av på halva tiden!

Däremot är jag ledsen på mig själv, som stressar upp mig så att jag inte kan sova, vilket gör att jag i början av kursen inte gjorde det jag borde, vilket leder till att jag nu sitter hela helgerna för att försöka hinna ikapp.

Ja, jag tycker synd om mig själv.

13 oktober, 2007

Jag brukar rätt ofta beklaga mig över att olika mycket jobb ger lika mycket utdelning i form av poäng på högskolan. Jag tror dock inte att jag gjort det här i bloggen ännu? Så nu tänker jag göra det.

På min utbildning betyder heltidsstudier minst 40 timmar i veckan, förmodligen en hel del mer om man liksom jag inte kommer ihåg allt direkt utan måste läsa en hel del extra för att komma ihåg.

Vi har föreläsningar nästan varje förmiddag, och eftermiddagarna ägnas åt laborationer. Efter varje labb ska det skrivas en labbrapport i form av en liten vetenskaplig artikel. Ungefär 15-20 sidor text brukar en sådan rapport bli.

Och så har vi förstås alltid en tenta på slutet. En tenta som omfattar de 30 föreläsningar vi hunnit med att ha och så några tusen sidors text.

Det är inte alls omöjligt att hinna med det här om man bara är beredd att plugga 40-50 timmar i veckan, och det är jag.

Det jag blir irriterad på är en del andra högskoleutbildningar, där man i värsta fall har tre föreläsningar i veckan och kanske något seminarium och grupparbete och så på slutet en hemtenta. Hur kan det ge samma poängantal i veckan?

Jag sitter just nu och tentapluggar. Hela den här helgen kommer att gå åt och hela nästa.

I början av den här kursen var jag så stressad att jag inte sov något, och det slår ju tillbaka nu, när jag inte alls har hunnit med lika mycket som jag borde, jag orkade ju inte plugga när jag var dödstrött.

Dessutom ingår det i min nya lyckas-sova-strategi att jag inte får plugga på kvällarna, för då måste jag varva ner och tänka på annat, annars blir det bara vakennätter.

Så när Lillkatten är vaken då sitter jag och pluggar. Och nu när han är ute och roar sig med sin far och familjen Saring, då kan inte jag följa med.

Alldeles nyss ringde min syster, hon går en av de där utbildningarna när man får poäng utan att prestera någonting. Och när jag sa att jag tyvärr inte har tid att träffa henne ens några timmar eftersom jag måste plugga, blev hon sur.

Avsked hela dagen

12 oktober, 2007

Jag sitter hemma och pluggar. Det är snart dags för tenta.

Uppe i köket befinner sig Lillkatten och hans pappa. Och varje gång jag går upp för trappan för att hämta något blir Lillkatten så glad. Och så när jag går ner igen blir han lika ledsen som han nyss var glad. Ibland börjar han gråta.

Det gör så ont i mig att jag inte kan stanna kvar hos honom och leka, och han förstår ju inte varför jag hela tiden överger honom.

Kvinnor är från venus, män är från……

12 oktober, 2007

Det sägs vara typiskt manligt att vilja hitta lösningar på problem. En vanligt missförstånd mellan män och kvinnor är tydligen att hon bara vill ha medkänsla medan han försöker komma med konkreta tips.

Om det är så är jag manlig. (Själv tror jag inte riktigt på det där med manligt och kvinnligt, utan tror att det har med med sociala strukturer att göra)

I infertilitetsbloggsvären har vi den senaste tiden mötts av flera tunga, jobbiga händelser och beslut. Och på vartenda inlägg skriver jag ett långt svar med förslag, idéer, svar på frågor o.s.v. Men innan jag postar så läser jag igenom det jag skrivit och märker hur stelt och trist det låter, och så suddar jag bort allt, och kvar blir ett ”KRAM”

Jag skulle vilja hitta de rätta tröstande orden, eller i alla fall kunna uttrycka den medkänsla jag känner. Men istället blir det bara kantiga råd som ingen bett om.

Jag är nog från mars.

Jag fattar inte

11 oktober, 2007

Hur kommer det sig att så många har slutat äta tigerräkor medan de fortfarande glatt äter både hälleflundra och torsk.

Är inte våra egna fisksorter värda något, och vår egen havsmiljö?

Självklart är det bra att man vill skydda mangroveträsken, men med en död Östersjö så hjälper det inte att det långt bort finns levande vatten.

Det känns helt galet när man så starkt fördömmer hur stackars fattiga asiater försöker överleva genom att ha räkodlingar, medan man i Europa inte kan förbjuda fiske eftersom det skulle göra fiskarna (inte djuren) arbetslösa. Var finns logiken någonstans? Eller är det djupt rotade grumliga fördommar om att vi måste lära ”vildarna” hur de ska göra, medan vi själva är så bra att vi kan göra vad som helst utan att skada?

Så olika det kan vara

10 oktober, 2007

Jag snubblade över en blogg, en blogg som handlar om allt möjligt.

Lite så där i förbigående så nämner bloggaren att hon står inför sin första IVF. Hon ska få barn nu skriver hon.

Jag vet inte om hon är så självsäker som det verkar, och att IVF är något som sker i förbigående. Det kanske är en mask hon sätter upp för att många hon känner läser hennes blogg? Men det verkar inte så om man läser bakåt.

Tänk vad olika samma sak kan vara. (om det nu är så)

Labbrapporter

8 oktober, 2007

Labrapporter, labbrapporter, labbrapporter.

All min kreativa skriftförmåga kanaliseras till labbrapporterna jag måste kräkas fram.

Mitt unika namn.

7 oktober, 2007

När jag loggar in för att skriva en kommentar på någon annas blogg skriver jag hela mitt namn, namnkombinationen som jag förmodligen är ensam i hela världen om att heta. I Sverige är jag det definitivt. Det känns lite olustigt, för jag vill inte att alla ska veta vem jag är.

Alla som hittat min blogg ser bilden på mig, och de som får ett mail av mig får mitt namn. Men jag vill ha någon slags kontroll.

Inte för att jag vet vad man skulle kunna göra med mitt namn? Skicka elaka brev på posten kanske? Knappast. Men jag tycker ändå att det känns olustigt,

Var inte meningen att fiska efter beröm.

6 oktober, 2007

Vad snälla ni är allihop!

Jag skrev inte inlägget under för att tigga beröm. Jag reflekterade bara över det märkliga i att de bloggar som ligger högt på topplistor är så otroligt tråkiga.

Vad är en bra blogg?

2 oktober, 2007

En gång i tiden, när jag mådde rätt dåligt hade jag massvis med läsare av min blogg,

Men så blev jag gravid och spänningsmomentet försvann, liksom min bitterhet. Och nu har jag inte så många läsare kvar.

Men att inte ha allt för många läsare ser jag som något positivt.

För de mest lästa bloggarna på nätet tycker jag i nästan samtliga fall är urtrista och dåligt skrivna.

Jag förstår mig inte på mekanismen som bestämmer vilka som ska bli väldigt mycket lästa och få många kommentarer.

Nu sitter jag inte här och tycker att min egen blogg är så väldigt briljant, den har en hel del inslag av vad jag bedömer som dåligt bloggande. Men däremot tänker jag på en del andra lysande bloggar som jag läser, men som inte alls verkar ha speciellt många läsare. Om jag inte nämner några namn så slipper jag glömma någon, men jag har ju en länklista.