Archive for mars, 2012

Lösenordsskyddad: ex

26 mars, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

ont och blandat

26 mars, 2012

Just nu jobbar jag med lite blandad ångest lite då och då.

Det började med exjobbet, och stor oro över det, inte så konstigt. Det fortsatte med min farbror svårt, svårt sjuk och ett tag var han uträknad, men nu verkar han repa sig, inte så konstigt med ångestpåslag på det heller.

Men nu borde det vara nog.

Men ikväll är den med mig andnöden och kniven i magen.

Jag knaprar tabletter och hoppas att kroppen inte ska bli för tillvand så att tabletterna tappar effekt.

Och så funderar jag på vad det är som är så knepigt just nu.

Kursen jag läser är en riktig plåga, jag har misslyckats med den förut. Det kan vara det, det kan också vara något annat, som att mina antidepressiva inte fungerar längre, men det verkar långsökt.

Jobbigt är det i alla fall.

Lösenordsskyddad: rädd

24 mars, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

klar

22 mars, 2012

Så har jag då redovisat mitt exjobb.

Och hur gick det då undrar ni förstås?

Jo det gick hur bra som helst.

Jag väntade hela tiden på att jag skulle bli nervös, men jag blev det aldrig. Jag tycker ju att det är roligt att få ha ensamt majestät framme vid tavlan, och ha allas blickar riktade mot mig. Jag tycker att det är roligt att få lägga in ett skämt här och där, och upptäcka att alla är med och fortfarande hör vad jag säger. Kort sagt, jag har nog ändå valt åt rätt håll när jag tänker bli lärare.

Jag fick höga betyg på min redovisning, och även bra betyg på min rapport och själva arbetet. Däremot blev betygen usla på genomförande… men jag har ju skilt mig mitt i och mått så djäkla dåligt så jag har förträngt det. Självklart hade det varit roligt om allt hade flutit på och jag hade fått höga betyg rakt igenom, men nu har ju mitt liv inte för vana att bara fungera, och då får man vara nöjd bara man klarar sig med näsan ovanför ytan. I slutändan med alla betyg sammanräknade blev det ett C på en A-Fskala, och det är jag helt nöjd med. Både jag och min handledare betvivlade för inte så länge sedan att jag någonsin skulle bli klar.

 

kanske

20 mars, 2012

Vi var på barnkalas hos en släkting till min pojkvän. Barnen fick (gnugg)-tatueringar i fiskdammen som vi gnuggade fast på deras armar.

Dagen därpå åkte barnen till sin pappa.

När det var min tur att träffa barnen igen berättade Lill att pappa hade frågat jättemycket om tatueringarna och kalaset.

Varje gång jag stöter på Kp så säger han att barnen berättar så mycket om din pojkvän och det är så roligt att de tycker så mycket om honom.

Kanske är det så att det ändå inte är så roligt att jag har träffat någon annan som han vill ge sken av?

Kanske är det jobbigt att jag träffat någon annan som barnen tycker så mycket om och pratar så mycket om?

Kanske är det lite jobbigt att min nya har en stor hjärtlig familj som mina barn gillar att vara hos. Varken Kp eller NFT har som jag förstått det (eller i Kps fall vet jag ju) familjer som man okomplicerat bara kan umgås med, och där barnen kan vara helt trygga.

Kanske är det därför han blivit så aggressiv på sista tiden. Därför han känner att han måste argumentera sig blodig, fast han inga motargument får?

Jag vet inte. Men det finns de i min omgivning som tror att det är så, och kanske ger jag dem rätt snart, fast jag lite naivt inte trodde att det var så

gyttjedyk

19 mars, 2012

Det där jag skrev om att jag mår dåligt till Kp var ett försök att appellera till någonting.

Jag har inte sagt det till honom förut, för jag var ganska säker på hur han skulle reagera. Nämligen precis som han gjorde, med att ta ett erkännande om svaghet från min sida som ett medgivande om att jag haft fel.

Det var alltså inte heller en fungerande taktik. Dock inte osann alls. Jag mår jättedåligt varje gång han kritiserar mitt föräldraskap. Intellektuellt vet jag ju att jag inte borde ta åt mig och att alla de som betyder något vet att jag är en bra förälder. Min känslomässigt kan jag ligga vaken en hel natt för att jag blir sårad och ledsen. Jag kan tyvärr inte styra mina känslor, jag har ju till och med provat terapi, men jag känner som jag gör vad jag än skulle vilja.

lera

19 mars, 2012

Min skilsmässa har nu sjunkit lägre än sandlådenivå vad det gäller sandkastning. Jag vet inte vad det är längre som kastas.

Diskussionen den här gången gällde overall eller jacka. Vem som hade satt på barnen vad är helt ovidkommande. Om det ena är bättre eller sämre än det andra är också helt ovidkommande.

Det intressanta är att jag hade telefonen avstängd i en timme för att jag satt på möte och hittade 4 missade samtal, 4 SMS och 4 mail där ilskan flödade över att fel plagg satt på barnen.

När det dessutom visade sig att jag inte var hemma och inte skulle komma hem på hela helgen fick jag höra att nu var hela deras helg förstörd. De blev så låsta när barnen hade fel kläder.

Inte en enda gång gav jag mig in i debatten om overall eller jacka är det bästa plagget. Allt jag skrev var att vi tydligen hade olika åsikter här, och att jag naturligtvis klätt barnen i vad jag tyckte var lämpliga kläder när jag lämnade dem på dagis på morgonen.

Jag skrev också, gång på gång att jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli kritiserad, att jag mår dåligt av det. Och bad honom bara konstatera att vi tyckte olika till nästa gång.

Jag citerar mig själv

Det är möjligt att jag feltolkar. Oavsett blir jag ledsen när du kritiserar. Jag utgår från att du gör det du tror är bäst. Och jag tror att du utgår från detsamma när det gäller mig. Och därför ber jag dig om att sluta argumentera för din sak.  Jag mår dåligt av att höra att du tycker att jag gör fel.

Till nästa gång, konstatera bara att vi tycker olika.

Men det går  liksom inte in att jag inte argumenterar för att någon skulle gjort fel, att jag bara vill slippa diskussioner, om saker som jag tycker är helt omöjliga att hitta något rätt och fel på.

Nu citerar jag honom

Klart du mår dåligt av att höra att du gör fel. Jag vet precis hur det känns. Men ska jag sluta argumentera för min sak? Vad ska jag göra då? Sitta still och hålla käften bara?

Om jag kanske har rätt den här gången, varför då inte bara kort och gott säga det, med ett enkelt ”Ok, ja så kan det vara” och sedan är det ur världen? Om du inte vill att jag ska börja argumentera för min uppfattning, varför då säga emot? Varför är du så hysteriskt rädd att göra fel? Alla gör fel. Det gör inte dig till en dålig mor att glömma något ibland, eller slinta på klädesplaneringen. Det är ingen katastrof. Det här var inte världens undergång förrän vi började bråka om det. Jag skulle till och med kunna säga att det var en skitsak. Det måste gå att framföra sådana här åsikter utan att det river upp himmel och jord.

Jag har inga problem med att han tror att jag gett honom rätt, jag ser ingen prestige i varken det ena eller andra. Men jag tycker att det är så djävla jobbigt att han inte ser var gränsen går. Inte ser att jag inte argumenterar, inte vill bli osams om rena skitsaker.

Hur? hur? hur? ska jag få honom att höra vad jag säger?

vem ska fatta beslut?

15 mars, 2012

Nu har jag pratat med min virriga mamma.

Farbror lever och opereras just nu, ganska kritiskt

De anhöriga bestämde sig för att de inte ville bestämma själva utan låta läkarna ta besutet. Mamma tyckte inte att det hade framkommit något nytt och ringde inte upp mig. Tack för det virrmamma. Nu har  hon lovat att höra av sig till mig nästa gång hon får någon ny information.

Jag tappade helt plötsligt lite förtroendet för rutiner i svensk sjukvård. Hur kan anhöriga utan medicinsk kompetens beläggas med den skuld det innebär att fatta fel beslut om en operation.

Nu kan vi bara vänta och hoppas på det bästa.

beslut

15 mars, 2012

Det går inte så bra för min farbror. Min pappa och faster har blivit uppmanade att åka in till sjukhuset. Det var något beslut som skulle fattas.

Jag är inte så bevandrad i akutsjukvård, så det enda beslut jag kommer på där hela släkten ska vara med och bestämma är organdonation. Men jag har säkert fel? Någon som kan mer? Är det vanligt att fru, barn och syskon fattar beslut om vilka åtgärder som ska vidtas? Är det inte läkarna som fattar beslut?

just idag

14 mars, 2012

Min farbror, som jag står nära, ligger för övrigt på intensiven efter en stroke tidigare idag.

Idag är en extra dålig dag att mucka med mig om hur jag väljer att blogga

Kattis

14 mars, 2012

Jag undrar om du förstår att jag är en riktig människa och den här bloggen beskriver de delar av mitt liv jag vill dela med mig av.

Min nya kärlek vill inte att jag skriver om honom och därför gör jag inte. Det här är nämligen min blogg och min text och jag väljer helt själv vad jag ska skriva..

Det står varje läsare fritt att läsa här i min icke-saga, men jag betackar mig för sura kommentarer om att jag inte berättar tillräckligt. Och har man frågat flera gånger vad min kärlek tycker om olika saker och varje gång fått till svar att jag inte tänker skriva något om honom kan man kanske acceptera det, eller sluta läsa i bloggen.

HJÄLP

14 mars, 2012

Nu är texten inskickad.

Inga fler möjligheter att ändra.

Nu får det vara som det är.

HJÄLP

snart färdig

13 mars, 2012

Två år har det tagit det här älgjobbet jag gjort. På pappret bara ett år och lite till, men i verkligheten har jag jobbat, gått kurs, vabbat och varit sjuk så att det tagit två år.

I morgon skickar jag in min text, och sedan ska jag presentera arbetet nästa vecka.

Sen är jag klar.

Det känns ganska sjukt. Och lite sorgligt.

Jag hade helt andra planer när jag började.

Göra ett superbra exjobb och sedan få en doktorandtjänst.

Inte visste jag då att jag skulle skilja mig under arbetets gång. Jag visste inte heller att jag skulle träffa världens bästa man. Inte heller visste jag att jag skulle få vänner för livet på institutionen. Jag är säker på att jag kommer att hålla kontakten med dem, och på så sätt ha en fot kvar i varg/fisk/älg-världen.

Det blev inte som jag hade tänkt, inte kvalitén på mitt arbete heller. Men det blev ganska bra ändå.

Snart kan jag förresten ta ut en examen om jag vill. Vi får se om jag gör det, eller om jag sparar lite till på det.

skitsaker

13 mars, 2012

Små nålstick med jämna mellanrum,

Jag tycker att du ska vara hemma en dag till med Mini fast han varit feberfri ett dygn

-Jag duschar barnen på morgonen, det tycker jag också att du ska göra

-Jag tycker inte att du har satt på barnen rätt kläder, jag kommer förbi och hämtar andra

Små skitsaker, som jag låter passera. Det är ju sagt i all välmening för att ha bryr sig om barnen.

Men sammantaget, om man tänker på att det kommer någon lite förmaning i veckan är det oacceptabelt. Jag kan inte minnas att jag någonsin sagt något om vad de gör med barnen. Jag är såklart missnöjd med en hel del. Men när de är hos honom är det upp till honom att bestämma vad som ska göras, när de är hos mig är det jag som bestämmer när det ska vabbas, eller när det ska duschas.

Fan att jag är så trög. Att jag bara låter saker passera, inte märker när de gått över gränsen. Inte förrän det blivit ett helt berg av skit som jag svalt.

När han skrev till mig om det där med duschandet skrev han ”Som sagt, inte för att bråka, skriva dig på näsan, eller kritisera, utan för att hjälpa och dela med mig. Du delar också med dig av sådant ibland, och uppskattar jag. Inte bråk, utan hjälp.”
Eftersom jag hela tiden jobbar med att vara trevlig och inte överreagera, det är ju bara småsaker svarade jag att jag inte såg det som bråk varvid han svarade.Va skönt, tack! Jag är konstant en smula orolig för att skapa en dålig stämning av misstro som ska gå ut över barnen.
Som att jag av någon längtan efter att skada honom skulle låta något gå ut över barnen.

Jag som sväljer och sväljer och sväljer och aldrig lägger mig i hur och vad de gör med mina barn. På vilket sätt skulle jag låta något gå ut över barnen?

Jag har inte svarat honom, och kommer förmodigen inte att göra det heller För jag tänker på barnen, och det var ju ytterligare en småsak. Jag vill inte infektera vår relation ytterligare.

Men jag vill komma på ett sätt att få honom att förstå var gränsen mellan mitt liv och deras liv går.

rör på dig männska

13 mars, 2012

Igår kväll fick jag för mig att Sobrilen inte längre funkade. Jag hade tagit min vanliga dos på 20 mg men hjärtat skenade ändå och magen sved av välbekant ångest. Och det långt över de två timmar det brukar ta innan effekten sätter in på max.

Men så reste jag mig från soffan för att fixa iordning allt för natten, och ångesten rann äntligen av mig.

Lärdom av detta: för att tabletterna ska kicka in krävs det lite rörelse av kroppen. Det är samma mekanism som gör det till en dålig idé att ta sömntablett och sedan ligga helt still och försöka sova. Då tar det en evighet. Om man istället går runt och fixar lite och sedan går och lägger sig är effekten ögonblicklig.

Och jo, jag vet att min kropp egentligen vant sig vid för mycket medicin. De flesta går inte runt och städar i huset på de doser jag stoppar i mig. Men det är något jag lever med. För det allra mesta, nästan, nästan alltid tar jag inga tabletter alls.

stress, medicin och jag

13 mars, 2012

I morgon ska jag lämna in texten till mitt exjobb. Om en vecka ska jag redovisa.

Och på kvällarna tar jag just nu lugnande, insomningstablett och sömntablett.

Jag vet inte hur normalt det är att bli så stressad i sådana här situationer. Jag skulle tro att de flesta stressat halvt ihjäl sig. Men jag tror inte att de flesta lägger av helt att sova 1½ vecka i förväg. Jag vet också att de flesta inte har ett kroppsminne av sömnlöshet som gör att de börjar hyperventilera bara vid misstanken.

Jag betraktar mig alltså ändå som någorlunda frisk med antidepprisiv medicin. Men vid extrema situationer behöver jag ta till starkare grejor för att inte falla tillbaka i en ond ångestspriral. Och så kanske resten av mitt liv kommer att se ut? Nöjd med det i så fall faktiskt.

Hur gammal får man vara för att donera ägg?

12 mars, 2012

Man får max vara 36 som kvinna för att donera. Och eftersom det tar minst ett halvår efter att beslutet är fattat innan själva donationen äger rum bör man inte hunnit allt för långt in på sitt 36e är när man börjar.

Detta så klart för att den kvinnliga fertiliteten avtar rätt så snabbt i den åldern. Och det tycker jag är bra. Den som får ta emot ett ägg ska ha så goda chanser som möjligt. Sen finns det så klart biologiska skillnader, det finns 43-åringar som blir gravida bara av att titta på en man. Men reglerna är ju generella.

Donera mera

8 mars, 2012

Den här gången blir det nog donation med känd mottagare. En vän till mig har en bror som i många år försökt bli gravid (eller rättare sagt hans fru) Det har inte lyckats och nu återstår äggdonation.

Donationen kommer i så fall att ske i Umeå, och det blir en korsdonation.

Det som återstår är att se om Umeå går med på de krav jag lyckats förhandla mig till här på Huddinge. Det vill säga, ingen spray och inga p-piller. Och att de inte tycker att jag är för gammal.

Fortsättning följer

bojkott

8 mars, 2012

Jag funderar på att införa ett års bojkott av alla företag som skickar reklam till mig om att de på olika sätt ”firar” internationella kvinnodagen.

Vad fan finns det att fira liksom? Att kvinnor över hela världen förtrycks på olika sätt?

Inget jag vill fira i alla fall, och inte vill jag stöjda de företag som tycker att det är värt att firas heller.

Så klart ska bojkotten i så fall följas av ett mail till berörda företag där jag ifrågasätter deras firarbeslut.

Internationella kvinnodagen.

8 mars, 2012

Internationella kvinnodagen. Och jag känner att jag borde skriva något klokt nu.

Men jag får nöja mig med.

Världen inklusive Sverige, är inte ett dugg jämställt. Tänk på det lite extra idag!

Frågor på det?