Archive for november, 2007

Kisse

28 november, 2007

Nu är kisse hemma igen.

Hon är färdigundersökt nu, nu blir det inget mer.

Eftersom hon vinglar så mycket är det förmodligen en neurologisk skada hon fått, kanske en hjärnblödning, eller en tumör i hjärnan? Vilket det är ska vi inte ta reda på.

Nu ska kisse vara här hemma med oss en vecka så får vi se om hon repar sig lite. Det finns en strimma av hopp kvar att det bara är en infektion som ställer till det.

Blir hon inte bättre finns det inte så mycket mer att göra.

Vi skulle förmodligen kunna fortsätta med undrsökning efter undersökning. Leta reda på expertveterinärer och leta information på nätet själva för att försöka hitta något.
Men jag är av den åsikten att när man bestämmer sig för att ha ett djur tar man ett enormt stort ansvar för det djuret. I det ansvaret ligger också ett ansvar för att låta djuret avsluta sitt liv värdigt. Jag tycker inte att det är värdigt att i panik leta efter behandlingar som förmodligen inte ger någon effekt.

Jag älskar den här lilla katten så otroligt mycket, jag har till och med hennes porträtt intatuerat på armen. Jag önskar verkligen att hon ska leva för evigt, och var det bara mig det handlade om skulle jag försöka med vartenda litet halmstrå jag hittade för att göra henne frisk. Men nu är det som sagt inte mig det handlar om utan henne.

Annonser

Sjuka katten

27 november, 2007

Det var inget fel på hjärtat i alla fall.

Kisse mår som hon gjort hela tiden, varken bättre eller sämre, och de har fortfarande ingen aning om vad det är som är fel.

Hur länge ska man hålla på och undersöka en dödssjuk kisse, innan man ger upp?

Precis pratat med veterinären

26 november, 2007

Hjärtproblem kanske? HCM för den som vet vad det betyder…

Nu håller vi tummarna stenhårt för att det är något annat.

Det har hittats massor av HCM de senaste åren i min ras. Min ras som enligt vissa uppfödare är så sund att man kan inavla den hur mycket som helst. Enligt andra går det bra att inavla just katt i 16 generationer. (Det kallas inte inavel utan linjeavel, men inavel är precis vad det är)

Mina 90 högskolepoäng i genetikrelaterade ämnen är det ingen som bryr sig om eftersom jag inte har så stor uppfödarerfarenhet.
Om det inte var så hemskt att ha rätt just den här gången skulle jag hånskratta och ropa –Vad var det jag sa?

Jag vet att det här inlägget är alldeles för internt för att förstås av utomstående, och jag ska kanske någon gång försöka förklara lite närmare. Men nu orkar jag inte.

Inlagd

25 november, 2007

Nu är hon inlagd.

Vidare utredning får vänta tills hon mår bättre. Nu får hon dropp och smärtstillande.

Det här bara måste gå bra.

Katt ännu en gång

25 november, 2007

Nu äter hon inte längre.

Veterinären vill att vi ska åka in, men jag vill inte.

De kan ju inte göra något, och det känns så ovärdigt att stoppa in henne i buren som hon hatar och åka bil som hon också hatar. För att inte få något resultat alls. Jag är också livrädd för att hon inte ska få komma hem igen.

Lilla, lilla katt

Mer om katten

25 november, 2007

Ont i benen och deprimerad var nog den grövsta underdrift jag kunde dragit till med.

Älskade katten kan inte gå, hon vinglar omkull när hon försöker. Det onda verkar flytta runt hela tiden för ena stunden är det tydligt att det är höger bak, och i nästa stund är det vänster fram.

Dessutom har hon börjat kräkas och bajsa blod. Förhoppnigsvis är det bara en reaktion på tabletterna hon fick. Vi har slutat ge henne medicin och ska se om hon blir bättre.

Massor av prover och röntgenbilder är tagna på älskade katten, men veterinärerna hittar ingenting som ser konstigt ut. Ändå är det så tydligt att hon inte mår bra.

I går kväll när jag ringde för att ställa en fråga visste tjejen i receptionen direkt vem min katt var, det var tydligt att de hade diskuterat henne på sjukhuset. Vi åker till det stora djursjukhuset med kanske 50 anställda, och många, många djur som passerar på en dag. Så att alla vet vem vår katt är, är ganska anmärkningsvärt.

Älskade katten

24 november, 2007

Det verkar gå en elak trend i sjuka katter i de bloggar jag läser.

Nu är även vår gammelkatt sjuk.

Så gammal är hon nu egentligen inte, bara åtta år. Men hon är min första raskatt och var starten på min uppfödning (som jag förmodligen har lagt ner)

Älskade katten har ont i benen och är deprimerad. Hon har i två omgångar varit hos veterinären (4500 kronor, tur att hon är försäkrad) men de hittar egentligen ingenting. De har tagit prover för att se om det eventuellt är reumatism.

Jag tycker så synd om min snälla fina katt som så tåligt finner sig i allt, utom möjligtvis i att svälja tabletter. Men som vi inte kan hjälpa. Hon är nu ensam här i arbetsrummet, så hon ska slippa de andra katterna när hon har ont, och det har gjort henne gott. Hon ligger inte bara och trycker i ett hörn.

Tillsammans med rädslan för att det ska vara något allvarligt hon lider av kommer skräcken att det ska vara något ärftligt. Hon är mamma till 12 ungar. En av ungarna har fått egna ungar som fått egna ungar. Just nu är ett barnbarn dräktigt så det kommer ännu fler ungar. Usch vilken mardröm det kan bli.

Iband är det för lätt

20 november, 2007

Jag skrattade gott när jag läste anonyms kommentar till mitt inlägg om män och bilar.

Isidor har redan skrivit ett bra svar, så det behöver jag inte upprepa.

Men jag vill tillägga att även jag är dödligt trött på allt tjat om kön hit och kön dit. Jag vill inget hellre än att alla ska få samma chanser oavsett hur många x-kromosomer de har. Men så länge 75% av ensam-bilförarna är män så tänker jag fortsätta att notera det. Jag tror nämligen inte att så stora skillnader är en slump, precis som jag inte tror att det är en slump att män tjänar mer pengar än kvinnor trots att kvinnor är i högre grad välutbildade, eller en slump att 80% av föräldrarledigheten tas ut av kvinnor eller….

Och så gillar jag anonyms slutkläm där h*n trots att h*n just påstod att det inte finns några skillnader ändå försöker sätta dit mig på samma grepp.

Män och deras bilar

19 november, 2007

Idag var vi och handlade på andra sidan stan. För att komma dit var det nödvändigt att ta bil, något som vi nästan aldrig gör annars.

Vi lyckades bli lite sena och på hemvägen hamnade vi i begynnande köer. Jag som satt i baksätet roade mig med att föra protokoll över antal ensamma män respektive ensamma kvinnor i bilarna runt om oss.

Och även om jag räknar bort alla firmabilar av typen ”Lasses bygg” där bilen förmodligen behövs i tjänsten, så var 75% av alla ensamma förare män.

Vad är det för fel på männen egentligen?*

*Och nej, jag tror inte att det sitter i generna. Jag tror att män har uppfostrats till att tycka att deras egen betydelse är större än jordens resurser.

Mer väntan

18 november, 2007

Grundregeln i umgänge med andra måste vara att inte komma med råd som ingen har bett om. Jag hoppas att jag inte går omkring och talar om för barnlösa att de inte borde vänta så mycket längre med att ”skaffa” barn.

Men på en direkt fråga kan jag alltså inte svara något annat än att tiden går.

Jag upplever det som att många har en väldigt överslätande attityd. Visserligen vet alla att det blir svårare ju äldre man blir men… och så säger man något om att vänta tills du känner dig redo. Den som valt att vänta hör nog något annat. Alla har ju selektiva sinnen. Jag har aldrig sett så många gravida som när jag var ofrivilligt barnlös t.ex.

Jag är förstås väldigt fyrkantig. Jag har alltid velat ha barn och jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att inte vilja ha några eller inte vilja ha dem nu. Men säger någon till mig att – nej jag vill inte ha barn, i alla fall inte nu, då tror jag på den personen för jag tror inte att alla är kopior av mig.

Jag tycker verkligen inte att de som väljer att vänta är extra dumma, naiva eller övermodiga. Det enda jag ville få fram i mitt inlägg var att jag upplevde att det förväntades av mig att säga att det inte var någon panik, när jag på sätt och vis, med mina egna erfarenheter i bagaget tycker att det är det.

Eftersom jag är så fyrkantig så tror jag. Och det här är återigen bara något jag säger till någon på en direkt fråga, eller i min egen blogg. Att om man är säker på att man vill ha barn, bara att man är osäker på när man vill ha dem. Då ska man ha i åtanke att rätt tillfälle nog aldrig dyker upp egentligen. För det finns alltid en massa saker man vill göra först som fungerar bättre att göra utan barn. Och andras barns snor blir aldrig någonsin sött.

Ett väldigt bra skäl att vänta tycker jag är osäkerhet ifall man verkligen vill ha barn. Allt jag skrivit tidigare handlar ju bara om ifall man är säker… men vill vänta ett tag till. Är man osäker ska man inte ha barn.

Inte alla bör försöka få barn NU

16 november, 2007

När jag skrev gårdagens inlägg hade jag folk i min egen ålder i åtanke. Alltså kvinnor runt trettio som gärna vill hinna med lite till innan de skaffar barn.

Om min syster på 21 som inte har någon som helst aning om vad ekonomi innebär (pappas förtjänst, men det är en annan historia) och som tycker att klockan tolv är ganska tidigt på morgonen, om hon rådfrågade mig ifall det var en bra idé att vänta något år med barnalstrandet. Då skulle jag utan tvekan säga att jag tyckte att hon kunde vänta ett tag till.

Att råda någon att vänta

15 november, 2007

Jag blir lite illa berörd när någon säger att hon vill ha barn, men inte nu och får det förväntade svaret att hon då inte ska känna någon stress utan vänta ett tag till.

Jag kan bara inte med att säga så. Jag är så glad att vi var nästan allra först i bekantskapskretsen med att börja försöka. Jag orkar inte ens tänka på hur dåligt jag hade mått om alla andra runt om oss hade hunnit få både barn två och tre medan vi kämpade med det första, samtidigt som fertiliteten stadigt minskat. Att det dessutom gick så förhållandevis enkelt för oss kan vi säkert tacka min ”ungdom” för.

Jag tycker inte att de som väljer att vänta är dumma, eller att de får skylla sig själva på något vis. Jag kan bara inte med att råda någon som fortfarande har valet, att de ska vänta. Som bekant finns det ju sätt att få barn även utan en manlig partner, och är det barn man vill ha så tycker jag inte att man ska vänta på ”den rätta”.

Olika utgångspunkter.

14 november, 2007

Fortsättning på förra inlägget. Det beror kanske lite på vad man förväntar sig hur man upplever första tiden.

Jag väntade mig att det skulle vara jättejobbigt att ha bebis, och såg en lång radda av nätter där vi vankade runt med en skrikande bebis. Det inträffade aldrig, och jag tyckte att det var jättelätt hela tiden trots att timmarna med sömn var väldigt begränsade. Medan många andra har tyckt att det varit jättejobbigt att aldrig få sova.

Väntar man sig att världen ska bli rosa och man ska höra klockspel första gången man ser sin bebis blir man kanske besviken. Men om man däremot förväntar sig att man inte kommer att ha några känslor alls från början nog blir positivt överaskad.

Min livsfilosofi i ett nötskal alltså. Förbered dig på det värsta, så kan du bara bli positivt överaskad.

kärleksfunderingar

13 november, 2007

Den nyblivna mamman uttryckte förvåning över att hon redan var så otroligt kär i sin bebis, hon trodde att det skulle ta lite tid.

Och det gör det… tror jag.

För hela tiden blir det bara bättre och bättre. Ju mer man lär känna den lilla människan desto mer förälskad blir man. Men man tror hela tiden att nu, nu är den bästa tiden, och bättre än så här kan det inte bli. Men det blir det.

Tänk vilket underbart äventyr det är att få bli förälder.

Undrar när man börjar tycka att det var bättre förr? När börjar man längta tillbaka till när de var små? Kanske när det är dags för barnbarnen? Eller kanske aldrig? Jag hoppas på det senare alternativet.

Bebis

13 november, 2007

Jag har varit och tittat på nyfödd bebis!

Ljuvligt!

Och det var en sån där mirakelbebis som man ett tag aldrig trodde skulle bli till. Det blir extra häfigt då på något sätt att det gick till slut.

Tabletterna är inte så farliga

7 november, 2007

Igår var Kattpappan med Lillkatten på 10-månaderskoll på BVC. Då passade han på att fråga om mina sömntabletter och amning.

Och precis som jag egentligen trodde är de ofarliga att äta. Man ska inte läsa artiklar på nätet mitt i natten.

Tabletterna skrivs t.o.m. ut till barn med sömnrubbningar och då i 1000 gånger större doser än vad som kan finnas i bröstmjölken.

Jag vill ända klara mig utan tabletter för min egen skull, och det har jag gjort i två nätter nu. Men om jag någon gång behöver ta en tablett eller två så skadar jag inte mitt barn. Vilket ju är skönt att veta.

Internmeddelande

6 november, 2007

För er som känner mig och undrar.

AF med make har åkt till BB. Vattnet har gått. Något mer vet jag inte, men jag återkommer så fort jag hör något.

Jag kunde

6 november, 2007

Jag har sovit hela natten.*

Av mig själv.

Utan att ta en endaste tablett, inte ens naturläkemedel.

Jag visste väl att jag kunde.

Allt är inte bra, men nu har jag tryggheten i att jag kan.

*Om man bortser från de gångerna Lillkatten vaknade och var ledsen. Men enligt den nya kattfamiljsordningen så tröstar Kattpappan på natten, och det fungerar bra.

Gjorde inget fel – men det blev fel ändå

5 november, 2007

Jag vet inte om vi hade gjort annorlunda om vi hade vetat hur det skulle bli.

För föräldrarledigheten är till för barnet inte för mamman.

Men det passade verkligen inte mig att gå tillbaka till heltidsstudier med en sjumånaders bebis hemma.

Jag fixar det inte.

Men som sagt, för Lillkattens skull tycker jag fortfarande att det bästa är att han får tillgång till båda sina föräldrar. Och vad är det som säger att alla pappor fixar att gå tillbaka till arbetet efter bara två veckor?

lång halveringstid

5 november, 2007

Jag ringde till läkemedelstillverkaren och fick reda på att tablettens halveringstid är 12 timmar. Det gör att det finns yttrst lite verksam substans kvar i kroppen 12 timmar efter intagen tablett, men eftersom man inte vet hur stor dos som eventuellt kan skada det ammande barnet så är det ingen lösning att sova på tablett och bara amma på dagarna.

Jag ska ge sömn utan tablett en sista chans. Går det inte så måste jag sluta amma.

Just nu

5 november, 2007

I natt ammade inte Lillkatten en enda gång. Jag ”sov” inte i sovrummet utan i arbetsrummet, och Lillkatten lät sig snällt sövas om av sin pappa. Inga svåra gråtattacker eller timslånga vandringar.

Så, så enkelt var det.

Förmodligen skulle jag kunna sluta amma helt. Vi får se hur jag gör. Måste jag ta sömntabletter, så kan jag inte amma längre.
Fördelen med de här sömntabletterna jag tar är att det inte är någon fara om jag skulle bli gravid. Jag tror inte alls att det kommer att hända, men vi skyddar oss inte, så man vet aldrig.

Jag har ringt till en KBT-terapeut och pratat in ett meddelande på telefonsvararen. Jag ska fråga om de tror att det går att hjälpa mig. Eller om det är sömntabletter som gäller just nu.

Hjälp

5 november, 2007

Min läkare har sagt att det är ok att äta mina sömntabletter vid amning. Men nu när jag sitter och läser på nätet hittar jag den här informationen om mina tabletter: Eftersom dokumentation om propiomazinintag och amning saknas, bör behandling vid samtidig amning tills vidare ske med försiktighet. Propiomazin har dopaminreceptorblockerande effekter, vilket kan tänkas påverka barnets utveckling av funktioner i centrala nervsystemet.

Jag tänker inte äta en enda tablett till innan jag har slutat amma.

Fy fan, det här ger mig ångest (som om jag inte redan hade det)

Galopperande sömnlöshet

5 november, 2007

Det här inlägget skriver jag efter att ha tagit dubbla dosen sömntabletter (jag brukar bara ta halva av rekommenderad dos, och nu har jag tagit hela) och jag är fortfarande klarvaken.

Det går helt klart åt fel håll. Förut kunde jag inte sova natten innan en tenta, sedan blev det värre och jag kunde inte sova när jag skulle ha lab heller. Men med sömntabletter (halva dosen) så sov jag som en stock oavsett.

Men nu… nu kan jag inte sova trots att jag har börjat på en ny kurs som jag hänger med på ännu så länge, och trots att jag har ledigt i morgon, och trots att jag har tagit dubbel dos tabletter.

Hjärtat pumpar som om jag varit ute och sprungit.

Och läkaren skriver bara ut fler tabletter.

Hur byter man läkare? Det är ju inte bara att ringa till en specialist och boka tid, man måste ju ha remiss.

Jag tycker att det är helt rätt att äta sömntabletter, eller antidepressiva eller vad som helst om det hänt något. Men i mitt liv har ju ingenting hänt. Jag lever det liv jag vill göra och jag klarar mina studier, men ändå så kan jag inte sova. Vad är det som händer?

Tack

2 november, 2007

Tack för alla kloka råd och kommentarer!

Vi tänkte åka ut till stugan i någon dag, men jag återkommer med största sannolikhet till sömnämnet när vi kommer tillbaka.

Tack också för uppdatering på bebisfronten! Det är ok om den tittar ut medan vi är borta, bara så du vet!