Alla hjärtans dag eller skolmobbing

Jag är en riktig tjurskalle. Vägrar fira något på ”alla hjärtans dag”.

Delvis för att jag dras med ett dåligt samvete för den mobbing jag var drivande för hela gymnasiet. Jag och en kompis var ytterst ansvariga för hela stora gymnasieskolans blomutdelning. Verkligen med lärarnas medgivande, de lät oss få ledigt och gå runt i klasserna och bedriva mobbningen. Det hela gick ut på att alla fick beställa blommor i förväg till de personer de tyckte extra mycket om, och sedan den 14 februari gick vi runt och delade ut de beställda blommorna. Röd för kärlek och så vit för vänskap tror jag att det var.

Jag kan inte minnas hur jag en enda gång ägnade en tanke åt alla de som aldrig fick blommor. Hur jag inte kunde tänka så långt förstår jag inte idag, jag minns mig själv som ganska empatisk redan då, men jag har nog fel. Men det som är så mycket värre är ju hur alla lärare och skolledningen uppmuntrade oss. Jag tror faktiskt att om en enda vuxen hade påtalat problemet för mig hade jag börjat fundera, men jag minns bara uppmuntranden från hela vuxenvärlden.

Annonser

13 svar to “Alla hjärtans dag eller skolmobbing”

  1. Mary Says:

    Var det många som inte fick, då? Hur tänkte ni kring det när ni delade ut blommorna?

    Inte anklagande, jag är bara nyfiken (och tycker att det är dåligt av personalen att uppmuntra detta, precis som du skriver). Det var nämligen så där på min gymnasieskola också, och jag trodde nog att alla ”visste” att det var en popularitetstävling.

  2. kattmamman Says:

    Eftersom jag aldrig ägnade tankar åt de som inte fick, så vet jag inte. Men jag har för mig att det var ett stort antal i varje klass som inte fick. Det blev alltså inte mobbing på så sätt att det var någon enstaka i varje klass som blev utpekad, utan det var en klick i varje klass som fick mycket blommor och resten inga alls.

    Det är väl tyvärr så att den som ägnar sig åt mobbning själv inte alltid förstår det. Och det är ju där vuxenansvaret kommer in. Jag är säker på att om en endaste vuxen hade satt sig ner med mig och förklarat, så hade jag inte fortsatt. Som väldigt aktiv i mycket, kårordförande bland annat, så ägnade jag mycket tid åt andra orättvisor.

  3. Uniflora Says:

    Åh jag kommer ihåg de där j-a blommorna. De jag aldrig fick (trots (eller tack vare) att jag hade pojkvän). Jag led hur mycket som helst varje år, då både för mig själv och andra runt mig som liksom krympte i sina bänkar. Och lärarna de hurrade och liksom uppmärksammade de som fick blommor lite extra. BLÄ!

    Jag gillar verkligen inte alla hjärtans dag och har nog gjort sen innan gymnasiet och blommorna, men inte f-n hjälpte de på vägen liksom. Så jag är med dig – totalvägran att göra nåt.

  4. Runa Says:

    Ja, hur kunde du ägna dig åt sådan mobbing? Fruktansvärt, jag förstår absolut din ångest såhär 25 (?) år senare. Du var ändå 14-15 och borde haft mer vett än att vilja glädja några f utvalda. Och tänk på alla i din skola som än idag lever med smärtan att bli utan blomma…….

  5. kattmamman Says:

    Jag tolkar din kommentar som ironi? Men måste säga att det är lite svårt att avgöra såhär i skrift när jag inte känner dig alls.

  6. Runa Says:

    Nix, jag är inte ironisk. Däremot kan jag tycka att det borde finnas viktigare saker att ha ångest över idag om man nu prompt måste ha ångest.

  7. Ida Says:

    Vi hade också sån blomutdelning på alla hjärtans dag i gymnasiet. Jag fick aldrig jag fick någon blomma, jag tror iaf inte det. På mina skola och klass var det liksom bara det absoluta innegänget som fick och att jag inte var med där (eller ens ville vara med där) var liksom ingen hemlighet.

    Det var kanske 10 av klassens 25 elever som fick någon blomma och av dessa fick kanske 5-6 stycken av pojkvän/flickvän. Sen var det då en liten klubb med inbördes beundran som även överskred klassgränserna som fick en massa blommor.

    Men nä, trots att jag var blomlös så tyckte jag det var rätt kul, det tog tid från tråkiga lektioner och livade upp.

    Sen fattar jag också att det säkert fanns de som tyckte det var jobbigt men anta inte att alla blomlösa led för så var det verkligen inte.

    Jag har också massor av saker jag ångrar från gymnasietiden/tidiga studentår som har med bristande tänkade och visdom att göra. Där jag såhär i efterhand önskar att jag förstått att vissa personer betedde sig märkligt av en anledning och då hade man kunnat visa mer hänsyn. Men det är lätt att vara efterklok.

  8. kattmamman Says:

    Ångest? Var får du det ifrån?

    Skäms gör jag, men ångest har jag på riktigt, och det är inget man promt måste ha utan en sjukdom jag lider av, och den har inget med tonårsförsyndelser att göra.

  9. Runa Says:

    Nä, ok, ditt inlägg lät iaf i mina öron rätt ångestfyllt men jag fattar hur du menar. Skämmas gör du dock helt rätt i.

  10. kattmamman Says:

    Det är så jag minns att jag upplevde det. Att alla faktiskt inte var intresserade av att synas och höras överallt, och att det var ok för dem att inte få blommor.

    Men nu som vuxen har jag läst flera skilldringar där det berättats hur dåligt man mått av att inte höra till. Och jag tror faktiskt att det kan vara en tagg i hjärtat för vissa just den fjortonde februari. Sen ska man så klart inte dra för stora växlar på just blomutdelningen, den ensam skapade så klart inte en utanförkänsla. Men jag tycker fortfarande att det är konstigt när hela vuxenvärlden i skolan uppmunutade till något sådant.

  11. Anna-Bell Says:

    Vi hade inte en sån där blomgrej på vår skola faktiskt. Men så klart ogillar jag alla typer av uppstyrda grejer där människor känner sig värdelösa. På vilken arbetsplats med vuxna hade det varit ok? Inga! Idiotiskt att de vuxna inte stoppade det hela, ja. Förstår att du känner dig rutten så här i efterhand, men du var faktiskt inte vuxen. Jag kan tänka på grejer som jag har gjort (en del i 20-års åldern) och man hade liksom ingen koll. Begreppet ”Ung och dum” låter jättefel, men det ligger något i det. Man blir faktiskt visare med året på nåt vis.

  12. Tisalen Says:

    uh, kommer ihåg detta. Fick aldrig ngn blomma, ville egentligen ingen ha, men blev ändå ledsen. Så äntligen fick jag en blomma….från en av töntarna…så blev det ju som ännu värre att jag hade fått en blomma.

    usch

  13. Malin Says:

    Jag nobbar alla hjärtans dag ordentligt, tycker det verkar som den får folk att må dåligt. Men jag är så pass gammal att den knappt fanns när jag gick i skolan. Nog visste man om man var poulär eller inte oavsett blommor… Ett roligt minne jag har är dock att en kompis som var hemligt kär i en kille på gymnasiet. Hon skulle tejpa upp en ros på hans skåp tidigt på morgonen innan skolan började. Jag sov över hos henne och vi var väldigt tonårsfnissiga, åkte till skolan tidigt etc. Sedan visade det sig att vi tejpat upp rosen på fel skåp! det kändes lite snöpligt men kanske blev någon annan glad?

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: