Archive for december, 2011

Häst eller drake

30 december, 2011

Om man heter Lill eller Mini är McDonalds det bästa matstället man kan gå till fast mamma försöker locka med i princip vad som helst annat.

Så idag åt vi på McDonalds.

Happy mealåleksakerna har aldrig gjort mig lycklig, men jag har ändå inte orkat ödsla något kraft och energi på att bli irriterad på dem tidigare. De har mest bara varit plastiga och onödiga. Men idag blev jag förbannad. Jag hade inte fattat att det fanns pojk- respektive flickleksaker tidigare, men idag trodde kassörskan uppenbarligen att ett av mina barn var flickor för i den ena lådan låg det någon sorts ond drake och i den andra låg det en liten guldhäst.

Hästen med stora ögon och draken med små.

Kanske drar jag för stora växlar på det här? Var för sig är leksakerna harmlösa, men när flickor alltid erbjuds det söta och pojkar alltid erbjuds det som ser farligt ut, nog fan påverkas deras attityder till livet? Det tror i alla fall jag.

Filmtips

30 december, 2011

Idag var jag och barnen och en fantastisk film. Vem är var, passar bra från två år, eller kanske allra bäst från 35?

Filmen hade allt. Lurviga nallar som låg lite (men inte så att barnen märkte) en kanin med två mammor och ett hundpar som inte fick barn i magen utan istället åkte långt, långt bort och adopterade en katt.

Jenny Eriksson

29 december, 2011

Ibland är jag mer nöjd än annars med mitt unika namn. Så vitt jag vet är jag ensam i världen om att heta som jag gör.

Jag försökte hitta en Jenny Eriksson på facebook. Lycka till, till mig själv. Jag gav upp när ögonen började gå i kors i ansträngningen att titta på alla minabilder av alla dessa Jenny Eriksonnar.

Världens bästa grannar

29 december, 2011

Lite halvspontant träffades vi, nästan alla barnfamiljer här på gatan hemma hos en granne. Alla hade med sig julbordsrester och ett ståtligare mer välfyllt julbord tror jag sällan skådats.

Jag som inte ätit någon julmat nästan i år var väl mer imponerad än de flesta andra. Men alla hade trevligt och barnen hade jättekul.

Det gäller att komma ihåg världens bästa grannar när jag ibland tycker att Södra Förorten ligger lite långt bort från världen.

Blev rätt bra ändå.

24 december, 2011

Jag vaknade hos min älskade och vi bytte julklappar med varandra.

Därefter åkte jag hem till fina kompisen och panikköpte en fuljulklapp till henne på vägen. Nu har vi druckit champagne och ätit jullunch bestående av helfabrikat, Kalle Anka på i bakgrunden.

Må så vara att mina familjeförhållanden inte alltid glittrar och tindrar som jag hade tänkt mig det. Men frågan är om de där släktbanden är så viktiga egentligen. Vänner som jag känt i 10-20 år, som genom alla livets prövningar stått pall och varit lojala, är inte de egentligen lika viktiga?

I morgon firar jag med mina fina barn, och nästa år har jag dem på julafton. Nästa år kanske jag firar med mina barn och min älskade? man kan alltid hoppas, men oavsett så är mitt liv inte tomt och ensamt.

Ett fyllesentimentalt inlägg skulle man kanske kunna tro? Men så är det inte, jag är som vanligt väldigt nykter.

God jul alla fina människor jag tycker om.

Idag, i morgon, och sen

23 december, 2011

Jag sov hos den Rätte inatt och åkte hem till Södra Förorten på morgonen för att jobba hemifrån idag.

I brevlådan låg en chokladask med texten ”När man är ledsen behöver man choklad” på. Från en av världens finaste vänner. Och ledsen var jag. Så ledsen att jag grät oavbrutet i halvtimme. Sedan samlade jag ihop mig själv åt alldeles för många skorpor och cyklade iväg mot gymmet. På vägen tappade jag fästet i en iskurva och gjorde en liten flygtur. Bortsett från genomblöta kläder klarade jag mig ändå ganska bra och fick bara något blåmärke.

Sedan tränade jag en timme på att nytt sorts pass, och fick inte ihop någonting.

Nu inbillar jag mig i alla fall att jag är så samlad att jag ska kunna åka hem till den Rätte och följa med honom en stund till hans föräldrar i kväll.

I morgon ska jag äta jullunch med ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singlad vännina och sedan åker jag ut till landet där mina föräldrar är, med en kvällsbuss.

Och den 25e ska jag fira jul med mina fina barn. Helt spontant köpte jag idag varsinn pruttkudde åt dem och det kommer att bli väldigt bra.

Jag har världens finaste man i mitt liv och världens finaste barn. Och så har jag världens finaste sociala nätverk. Det finns säkert 20 hem där jag skulle kunna fira jul om jag ville, om jag inte bara var så förbannat tjurskallig att jag tackade nej till alla generösa erbjudanden.

Tacksam?

23 december, 2011

Fia, du har inte läst mina skyddade inlägg. Men du tycker att jag borde vara tacksam gentemot Kp?

Jag vet inte vad jag ska säga?

Tacksam?

bearbetning

23 december, 2011

Kan det inte vara över snart. Jag skulle vilja sova, sova, sova nu och vakna ute på landet den 25e.

Jag är trött på mig själv just nu, trött på självcentreringen och alla känslostormar (gråt i ena stunden, glödgande ilska i nästa) jag inte kommer ifrån.

Kan jag inte bara sätta saker i rätt perspektiv?

Jag levde med en man som med sina krav gav mig panikångest. Nu har jag sluppit ifrån det helvetet. Priset för att slippa ångesten är att jag får fira jul den 25/12 med mina fina älskade barn. Fira den där julen som jag ändå är rätt ointresserad av. Vi har ju aldrig haft några traditioner i min familj ändå, och julmaten ska vi inte prata om. Vi äter ju inte gris, och vad finns det kvar då liksom?

Jag vet att jag skrivit det här inlägget ungefär 12 gånger varje dag de senaste dagarna,  men jag kan inte lova att det inte händer igen.

Jag bearbetar och försöker förstå vad jag håller på med. Varför jag inte kan sätta saker i sitt rätta perspektiv just nu. Vad det är jag håller på med.

Att känna sina begränsningar

22 december, 2011

När jag äntligen kom på varför jag har varit så nedstämd de sista veckorna så blev allt lite lättare.

Den gamla hederliga barnlösheten känner jag igen. Nu är jag dessutom på inget vis barnlös längre. Nu borde jag kunna hantera det här.

Inte genom att vara med på ett julfirande där allt fokus läggs på någon annans barn, det har jag ingen lust att utsätta någon för, men genom att veta vilken kläggig röra jag simmar i.

Frågan är om jag kommer att berätta det här för den Rätte, och om han i så fall kommer att förstå? Det får jag se.

Jag längtar till den 25e

22 december, 2011

Idag när jag lämnade Lill på dagis var han jätteledsen och grät och ville absolut inte att jag skulle gå. Tusen kramar och pussar fick jag.

Lill är en stort tufft barn. I vanliga fall skulle han hellre dö än låta någon kompis se honom pussas med mamma. Han brukar smita undan högljutt skrikande att han hatar pussar när man vill säga hej då till honom.

Det är tydligt att min sinnesstämning och  mina känslor att idag lämna på dagis för att inte träffa dem förrän den 25e smittat av sig på barnen. Det är ok, livet kan inte alltid vara roligt och mammor får tycka att livet är skit, bara de inte säger att det är pappas fel att det är så.

Svordomar

22 december, 2011

I så många år var julafton ett helvete. Julafton firas för barnens skull vad man än försöker hävda.

Nästa år kommer jag att ha ett barn tänkte jag i så många år.

Och så många jular grät jag för att det ännu inte hade blivit så.

Men julen 2007 var jag höggravid, och sedan hade jag mina jular med barn. Må så vara att allt runt omkring var Norénskt, men jag hade mina barn.

Men nu inför julafton 2011 kastas jag handlöst tillbaka in i barnlöshetshelvetet. Utan någon förvarning var jag där med full kraft igen. Det har tagit tid för mig att fatta varför jag är så förbannat ledsen just nu, för på så många sätt är mitt liv bättre än någonsin.

Jag firar med mina barn den 25 istället. Datum kan ju inte ha någon betydelse? Särskilt inte för mig som till och med är judinna. Mina jular har väldigt väldigt lite med andras traditioner att göra.

Men fan heller att det hjälper att allt är så bra just nu. Det är det där lilla larviga ynka datumet 24/12, datumet då alla andra (i min hjärna) kommer att vara med sina tindrande barn.

Fan, jävla, helvetes skit.

Traditioner

22 december, 2011

Förlåt anonym, det här är egentligen inte riktat till din kommentar som jag förstår var skriven i all välmening. Men ju mer jag tänker på vad du skrev desto mer beslutsam blir jag om hur jag känner inför traditioner.

Du skriver:

”Första julen som skild är svår. Och första julen med en ny partner är svår. Så mycket minnen kommer upp, och så mycket sorg över hur det blev, och att då dessutom ta in en helt ny släkt, med ett helt nytt julfirande, som är så förknippat med egna traditioner och minnen och förväntningar… det är inte lätt! Men jag skulle nog ändå se det som tur att du får chansen att göra det i år, UTAN BARNEN. Om allt går väl kommer du att kunna fira med hans släkt, OCH dina barn, nästa år. Den julen blir ju första julen i ett nytt sammanhang för dina barn – och då kan det vara skönt om åtminstone mamma känner sig trygg och vet vilka alla är och hur deras traditioner ser ut.”

Jag känner att om jag nästa år väljer att fira jul med hans familj och mina barn är det inte jag och barnen som storögda och tacksamma deltar i deras fest och följer deras traditioner. Istället blir vi flera enheter som jämkar oss samman och skapar nya traditioner tillsammans. Mina och barnens förväntningar ska vara lika viktiga som någon annans.

I  hans familj är det självklart att det är så det fungerar. I år firar man för första gången med systerns nya man och hans son och hela upplägget är precis tvärtemot mot vad de brukar vara för att anpassas till en treåring och hans behov. Och just precis så tycker jag att det sociala livet ska vara. Att hålla på gamla traditioner bara för att det alltid har varit så när omständigheter ständigt förändras känns för mig väldigt konstigt.

Att jag sedan med min gamla barnlöshetssorg, som visst lagt sig på ytan igen, känner att en jul anpassad för en treåring som inte är min, inte kommer att fungera, det är en helt annan sak.

Lösenordsskyddad: Nej

21 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Inte så synd om mig ändå

21 december, 2011

Det är nu två månader sedan vi träffades och hittills har jag inte sovit själv en enda natt. Antingen har jag sovit med honom eller så har jag sovit med barnen.

Nu skulle jag sova själv på torsdag eftersom det egentligen är min barndag men den är bortbytt, jag är inte ledig på fredag och det är Kp. Men den Rätte hade redan planerat in sin torsdagskväll, vin tillsammans med någon vän, så då tänkte jag att jag skulle klara en ensam natt.

Nu blir det inte så, med lite bök så åker jag hem till honom efter att ha tränat, för att åka hem över dagen på fredag och sedan hem till honom igen på kvällen.

Det är inte jättesynd om mig, som har någon som vill sova med mig så mycket det bara går, och som jag vill sova med lika mycket.

Julafton blir förmodligen en ensam natt dock.

Lösenordsskyddad: Jul

21 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

irriterad

19 december, 2011

Vi har ett ganska litet lunchrum här på jobbet. Av någon anledning har irriterande kollegans pojkvän börjat äta lunch med oss varje dag. Idag var det fullt på varenda stol när chefen kom in och skulle äta sin lunch. Och till slut reste sig en kille som visserligen hade ätit upp sin mat, men som satt och pratade fortfarande. Att pojkvännen skulle flytta på sig verkade inte falla honom in trots att han inte hör hit alls.

Ja, jag irriterar mig väldigt. Och ja, jag har börjat sitta hemma bland annat för att slippa bli så irriterad.

frågor

19 december, 2011

Jag har precis haft en surrealistisk frågestund här på jobbet. Den var på en nivå där Lill (snart fem år är) är, men den som frågade  var irriterande rumskompisen (24 år)

Ja, Kim Jong-Il var en diktator
Ja, han var ”populär” men bara för att det Nord-koreanska folket är helt avstängda från resten av världen
Nej, det är inte tur för folket att de inte vet något annat
Nej, de skulle inte bara bli olyckliga om de kunde jämföra sig mot andra.

Dagens konstigaste

19 december, 2011

Jag stoppade i pengar i en sån där godis/läsk-automat för att köpa en Loka. Så klart tryckte jag in fel nummer och fick en mango-juice istället, men det kan jag leva med. Det konstiga var att det i luckan där man hämtar ut det man köpt låg chokladkakor, tre olika läskflaskor och något annat godis. Och det kanske lite mer konstiga är att jag inte tog något annat än min juice.

Så om man vet var jag jobbar och är sugen på en gratis sockerchock så är det bara att komma förbi och leta i en  godisautomatnära mig.

Dagens utmanning

19 december, 2011

Dagens, eller snarare veckans utmaning blir att inte påpeka för Kp att han ska tömma barnens hyllor när han hämtar dem inför julledigheten på torsdag. Personalen uppmanar till det på tavlan där de skriver ner sådant som vi föräldrar bör veta och göra. Jag vet att Kp inte läste där förrut, nu återstår det att se om han gör det nuförtiden. Det är i alla fall inte mitt jobb att göra det åt honom.

Lösenordsskyddad: mer allt

15 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: allt

15 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

påmind

15 december, 2011

Jag fortsätter att läsa tillbaka och inser att de två senaste åren i december har varit ett återupplevande av paniken och ångesten av att sitta med ett tre dagar gammalt barn och bli lämnad. Kanske borde jag inte läsa tillbaka och bli påmind? Eller så ligger känslan djupare än så?

usch

14 december, 2011

Usch, det är så jobbigt att läsa inlägg om Minis första tid i livet. Läsa all den förtvivlan och ångest jag kände, men inte uttryckte i skrift bara mellan raderna.

Jag tror inte att Mini fick en dålig start i livet, men jag är så ledsen över att jag inte fick någon lycklig tid med honom alls. Dag efter dag med mina tårar som blötte ner hans lilla fina huvud. Jag vet att det är färre förunnat än vad man tror att ha en lycklig bebistid, men det tar inte bort isklumpen jag fortfarande får i magen när jag läser och minns.

Jag sörjer inte längre barnlösheten. Jag hade gärna haft den ogjord absolut. Men jag har lagt den till handlingarna. Jag lärde mig otroligt mycket, fick fantastiska vänner och världens bästa barn.

Undrar om jag någonsin kommer att kunna lägga Kps svek bakom mig? Kunna tänka på röda babylockar utan att minnas vad han begärde av mig? Kunna plocka bland sjalarna på vinden utan att drabbas av andnöd vid minnet av månader av totalt utebliven sömn? Höra en låt från 2009 års melodifestival utan att känna förstadiet till panikångest?

julklapp

14 december, 2011

Och så det där med julklappar.

Jag råkade hitta en ekologisk underbar tröja och bara bestämde mig för att den skulle jag köpa till den Rätte.

Men i verkligheten ska jag inte göra det, bara i mina drömmar. Den kostar 1200 kronor och jag är student vi har dessutom bara varit tillsammans i två månader. Nu fanns den som tur var inte längre i hans storlek, så nu kan jag glömma den, och försöka komma på något annat att köpa till honom. Men det börjar bli bråttom och jag har väldigt svårt för att släppa min bild av honom i den. Ett billigare alternativ känns inte aktuellt heller, en stor del av habegäret ligger i det ekologiska.

NFT-dotter

14 december, 2011

Lill fyller fem och ska ha barnkalas hemma hos mig enligt devisen 5 år, 5 kompisar.

Han är ganska säker på vilka han vill bjuda, inga problem alls med att begränsa antalet barn. Ett barn han inte har med på sin lista är NFTs stora dotter. Enligt Kp är Lill och NFT-dotter bästa kompisar, och han tar för givet att hon är bjuden. Det är tydligt att Lill säger olika saker om henne hos mig och hos honom. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte påverka Lill, och jag tror att jag kan säga mig vara ganska neutral. NFT-döttrarna är ju barn till min kompis (hennes ex) också och vi umgås en del, så jag har en egen relation till barnen och ser dem inte bara som en förlägning av henne.

Nu blir hon i alla fall inte bjuden, och så är det inte så mycket mer med det.

mer föräldrar

13 december, 2011

Lite larvigt tror jag att jag blir extra ledsen över deras brist ¨på intresse när det inte var mitt ”fel” att det blev skilsmässa. Att jag tycker att de ska backa upp mig lite extra.

De vet ju inte ens en femtedel av vad som hände. Jag har inte berättat. Jag har ingen sådan relation till mina föräldrar. Förresten har jag inte ens skrivit om vad Kp krävde av mig här i bloggen. Det är kanske inte självklart för mina föräldrar att förstå hur jag egentligen mådde av det som hände. Jag tror inte ens att de känner till att jag äter antidepressiv medicin. De fattar inte att jag äntligen, äntligen, äntligen har träffat någon som jag får det jag behöver av. Inte någon som är översocial och som lindat mina föräldrar runt sina fingrar (även om den Rätte inte är asocial på något sätt, men de har ju inte träffat honom, så de vet inte) och som visst är trevlig men som var delaktig i att jag fick panikångest.

principerna fladdrar sakta iväg

13 december, 2011

Jag gjorde det, postade ett inlägg om något sött mina barn har gjort, på facebook.

Det satt långt inne… men jag håller på och tappar princip efter princip.

Jag flög ju för några veckor sedan… och i jämförelse var det här ingenting.

föräldrar

12 december, 2011

Fan vad jobbigt det ska vara med föräldrarelationer.

Igår var jag hemma hos Hans föräldrar och åt middag. De poängterade flera gånger vad roligt de tyckte att det var att äntligen få träffa mig. Jag kände mig verkligen välkommen och kände att de sett fram emot att få träffa mig.

Jag har berättat för mina föräldrar att jag träffat någon varvid pappa frågade vad det var för fel på honom. För något fel måste det väl vara när man är över 30 och inte har barn ännu? Sedan har de inte nämnt honom något mer. Jag har fört honom på tal någon gång och en gång fräste pappa något svar om att jag väl inte tänkte flytta ihop redan? Det är allt.

Jaja, det är inte mina föräldrar han ska vara tillsammans med, men jag önskar att jag kunde visa honom att han var välkommen till hela mitt liv.

Jag vet förresten att de kommer att gilla honom när de väl får träffa honom. De kommer bara inte på tanken att visa något som helst intresse, eller föreslå att de ska få träffa honom.

Minikatten

7 december, 2011

I morse på vägen till jobbet (hemifrån Honom) åkte vi förbi sjukhuset dit jag åkte på natten för tre år sedan för att sedan på morgonen få träffa Mini för första gången.

3 år sedan i morgon.

Om jag ibland tycker att mitt liv är en aning jobbigt behöver jag egentligen bara tänka på det. Mini och Lill. Jag har faktiskt allt en människa kan begära.

kräkas offentligt

4 december, 2011

Om man lider av eländesokynneskräkningar som ju jag gör. Mer och mer sällan, men ändå det kommer ibland tillbaka.

I så fall kan man kräkas mot ett träd mitt på torget i Södra Förorten. Gärna med barnen i släptåg.

Stackars barn som har en mamma som super tänkte kanske någon? Om nu någon såg, det var ganska folktomt i mörkret och rusket.

Kp gjorde en lysnade insats och kom och hämtade barnen så att jag ska få vila.

Och den finaste och bäste kommer och hämtar mig så att jag kan kräkas hemma hos honom istället. Det är kärlek på ganska hög nivå.

Lösenordsskyddad: ja

1 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Någon

1 december, 2011

Helt oskyddat, för vem som helst att läsa.

Jag är inte singel längre. Jag har träffat någon. Någon som är min pojkvän och partner.

Någon som kallar mig sin flickvän.

Någon som träffat mina barn.

Någon som jag är upp över öronen förälskad och kär i. Han säger sig vara lika kär i mig, och jag tror honom.

Någon som är min på riktigt.

Lösenordsskyddad: Skriver jag inte

1 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: