Archive for the ‘Lillkatten’ Category

snål, lat, dum eller bara helt okänslig

12 april, 2012

Ett barn på Lills dagis har fyllt år och ska ha kalas.

Till Lill och NFT-dotter finns det ett gemensamt inbjudningskort. Jag är rätt förbanad. Barnen är inte syskon, de bor inte ens på samma adress merparten av tiden. Kunde de inte fått varsitt kort? Hur snål eller lat kan man bli?

Och ja, föräldrarna vet precis hur de ligger till, de här barnet har varit både här och där och hos NFTs ex och lekt.

namnstrul

28 februari, 2012

Mina barn har samma föräldrar men olika efternamn. Lill heter samma sak som sin pappa och Mini heter samma sak som mig. Att göra så här är ju inte helt vanligt, jag känner inte till någon annan som gjort det. När det var dags att namnge Mini satt jag länge i telefon och pratade med Skatteverket för att se till att det skulle bli rätt. För ett småsyskon får automatiskt samma efternamn som sina äldre syskon om föräldrarna är gifta.

Allt verkade bli rätt, och på brevet med Minis namn och personnummer från Skatteverket står det rätt.

Men det senaste halvåret har en del märkligheter dykt upp. När bekräftelsen på vår skilsmässa kom hade barnen båda Kps efternamn, och nu när jag fick enkäter om barnens dagis att fylla i är den ena adresserad till målsman för Lill Kpsefternamn och den andra adreserad till målsman för Kpsefternamn Kmsefternamn. Båda dessa hämtar gissningsvis sin information från Skatteverket, eller? Jag försöker ringa till den som skickat enkäterna för att fråga för det här är mystiskt.

Lösenordsskyddad: å ena sidan

30 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

I min säng finns de finaste

27 januari, 2012

Jag har världens finaste barn i min säng. De finns de som tror att det är på tiden att en femåring sover i en egen säng. Det tror inte jag, i alla fall inte om han inte ber om det själv. Vi pratar om det ibland, och det finns en bäddad säng man kan sova i om man vill, men just nu vill ingen.

Undanlagd tröja

25 januari, 2012

Det har varit på gång länge. Lill har pratat mycket om att han hatar rosa, men ändå, när han bett om nagelack har han valt det rosa, och han har burit sina rosa kläder med stolthet.

Men idag hade jag lagt fram den älskade glitterkanintröjan. Den han egentligen älskar.

Men idag ville han inte ha den på sig.

Mamma, de retar mig och säjer att jag är en tjej om jag har den på mig.

Jävla, jävla, jävla skitföräldrar.

Det roliga (om man nu kan tycka att något är roligt i det här) i sammanhanget är att bästa kompisen och ledaren i gänget själv har väldigt mycket rosa kläder på sig. Jag och hans mamma hänger mycket och är väldigt ense om könsnormer och vad vi tycker om dem.

Mina föräldrar tvingade mig att ha fotriktiga skor ända upp på högstadiet, och som jag blev retad för dem. Jag kommer aldrig någonsin att göra om mina föräldrars misstag. Men återigen, fan ta de vuxna som inte låter små barn vara vackra individer i vad de själva vill uttrycka.

Och ja, jag ska så klart prata med personalen, även om jag gjort det tusen gånger förrut, och inte har speciellt stor tilltro till dem i det här fallet.

Lösenordsskyddad: Sorgligt

9 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Häst eller drake

30 december, 2011

Om man heter Lill eller Mini är McDonalds det bästa matstället man kan gå till fast mamma försöker locka med i princip vad som helst annat.

Så idag åt vi på McDonalds.

Happy mealåleksakerna har aldrig gjort mig lycklig, men jag har ändå inte orkat ödsla något kraft och energi på att bli irriterad på dem tidigare. De har mest bara varit plastiga och onödiga. Men idag blev jag förbannad. Jag hade inte fattat att det fanns pojk- respektive flickleksaker tidigare, men idag trodde kassörskan uppenbarligen att ett av mina barn var flickor för i den ena lådan låg det någon sorts ond drake och i den andra låg det en liten guldhäst.

Hästen med stora ögon och draken med små.

Kanske drar jag för stora växlar på det här? Var för sig är leksakerna harmlösa, men när flickor alltid erbjuds det söta och pojkar alltid erbjuds det som ser farligt ut, nog fan påverkas deras attityder till livet? Det tror i alla fall jag.

Jag längtar till den 25e

22 december, 2011

Idag när jag lämnade Lill på dagis var han jätteledsen och grät och ville absolut inte att jag skulle gå. Tusen kramar och pussar fick jag.

Lill är en stort tufft barn. I vanliga fall skulle han hellre dö än låta någon kompis se honom pussas med mamma. Han brukar smita undan högljutt skrikande att han hatar pussar när man vill säga hej då till honom.

Det är tydligt att min sinnesstämning och  mina känslor att idag lämna på dagis för att inte träffa dem förrän den 25e smittat av sig på barnen. Det är ok, livet kan inte alltid vara roligt och mammor får tycka att livet är skit, bara de inte säger att det är pappas fel att det är så.

NFT-dotter

14 december, 2011

Lill fyller fem och ska ha barnkalas hemma hos mig enligt devisen 5 år, 5 kompisar.

Han är ganska säker på vilka han vill bjuda, inga problem alls med att begränsa antalet barn. Ett barn han inte har med på sin lista är NFTs stora dotter. Enligt Kp är Lill och NFT-dotter bästa kompisar, och han tar för givet att hon är bjuden. Det är tydligt att Lill säger olika saker om henne hos mig och hos honom. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte påverka Lill, och jag tror att jag kan säga mig vara ganska neutral. NFT-döttrarna är ju barn till min kompis (hennes ex) också och vi umgås en del, så jag har en egen relation till barnen och ser dem inte bara som en förlägning av henne.

Nu blir hon i alla fall inte bjuden, och så är det inte så mycket mer med det.

Minikatten

7 december, 2011

I morse på vägen till jobbet (hemifrån Honom) åkte vi förbi sjukhuset dit jag åkte på natten för tre år sedan för att sedan på morgonen få träffa Mini för första gången.

3 år sedan i morgon.

Om jag ibland tycker att mitt liv är en aning jobbigt behöver jag egentligen bara tänka på det. Mini och Lill. Jag har faktiskt allt en människa kan begära.

Desperat mamma söker

28 november, 2011

Jag vet inte hur jag ska hantera situationer som den jag just hade

Lill gör något han inte får, det  är inget stort, just den här gången har han ställt upp en pall mot väggen som han sedan sitter på, det blir fula märken på väggen. Jag säger till att han inte får med lugn röst och förklarar varför. Så vänder jag mig om och fortsätter med det jag håller på med och genast gör han om samma sak. Han skiter alltså fullkomligt i det jag just sagt. Det handlar inte om att han inte kommer ihåg eller att han har dålig impulskontroll. Han fyller ändå fem om någon månad och  på något sätt måste han kunna förstå en tillsägelse. Men jag vet inte hur jag ska nå fram och få honom att lyssna. Det här upprepar sig gång på gång på gång. Till slut blir jag vansinnig och bara skriker åt honom, då lyssnar han. Men där kan vi inte hamna varenda gång.

Hur ska jag hantera situationen?

Ensam

30 september, 2011

Kolmården i helgen alltså. Vi kommer att vara tre vuxna på fyra barn. Alltså minst en vuxen för lite. För det mesta är det inga problem, Lill är ganska stor och klarar sig själv särskilt tillsammans med sin jämnåriga kompis. De två stora kan man liksom lägga på en vuxens ansvar.

Det enda jag oroar mig för är det obligatoriska badet på kvällen. Ingen av barnen klarar av att vara själv på lite djupare vatten, där jag vet att båda vill vara. Men det får lösa sig, det gör det ju. Jag är ensam numera med världens finaste barn, och då löser jag de situationer som uppstår, så är det bara.

Det är slut

19 september, 2011

Jag fyller år och ska ha lite kalas. Lill frågar mig om pappa kommer och jag nekar, och då ser han anklagande ut och frågar varför.

Ja varför? Hur förklarar man för en fyraåring att man inte längre är kompis med hans pappa?

nog

5 september, 2011

Kp åt middag med mig och barnen ikväll. Vi pratade om en del saker vi sett på dagis som vi inte är nöjda med, saker som har med dagis inställning till genuspedagogik och som både han, jag och andra tagit upp tusen gånger till ingen annan nytta än att vi blir idiotförklarade Särskilt jag har tagit upp det åtminstonde en gång för mycket eftersom jag sitter i föräldrarådet. Nu är det dags för föräldramöte, och vi har delat upp det så att jag ska gå på storbarnsgruppens möte (där Lill går) Kp ville att jag återigen skulle ta upp det gamla vanliga, men jag sa som det var. Det skvallras tillräckligt om mig just nu, om att du har lämnat mig för någon annnan, jag orkar inte med mer fokus på mig. Dessutom känns det inte som att det leder någonstans att ta upp samma sak för yttifjortonde gången. Tar någon annan upp det, så ska jag säga vad jag tycker, men jag är inte tongivande den här gången.

Kp sa att han förstod.

Lösenordsskyddad: Nu så

1 september, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

På riktigt

30 juni, 2011

Jag skulle kunna vara bitter över hur många år av mitt liv som försvunnit.

När jag varit överdisciplinerad Km. Som aldrig gjort några fel och därmed inte kunnat göra något rätt. Inget annat än att ständigt finnas för mina barn.

Nu är jag tillbaka. Jag är den jag är på riktigt. Den som jag helt hade glömt bort att hon fanns.

Men den riktiga jag ägnar inte tid att vara bitter och ångra, så jag stryker ett streck över de senaste 7-8 åren och är lycklig över det jag har nu istället. Och är lycklig över att skiten i alla fall gav mig det finaste någonsin Lill och Mini.

ont

21 april, 2011

Idag var det ganska tomt på barn på dagis. Men både jag och KP jobbar som vanligt så jag lämnade i vanlig tid. Personalstyrkan var kraftig reducerad idag, så alla barn lämnades på storbarnsavdelningen och även om Mini varit där mycket (det är ett litet dagis med bara tre avdelningar) och även om Lill tog hand om honom  så tyckte han att det var jobbigt att bli lämnad. Han grät faktiskt förtvivlat när jag gick. Jag har nästan aldrig lämnat ett gråtande barn förrut, men idag var jag tvungen. Och ont, ont gör det.

Lösenordsskyddad: Karriär

29 mars, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

-Kisssvar-

7 mars, 2011

Stort tack för alla kloka kommentarer och erfarenheter till kissinlägget!!!!!

Bra idé med timer, det har vi provat lite sporadiskt tidigare, men vi funderar på att köpa en klocka åt honom med pipfunktion så kan han själv hålla lite reda på det.

BVC ska jag också prata med. Fast jag tror inte att det är något fysiskt eftersom det stundtals fungerar. Men man ska ju alltid utesluta det kroppsliga först.

Bajsandet fungerar prickfritt. Lill har sedan innan han slutade med blöja bajsat på toaletten. När han ska bajsa är det självklart för honom att avryta till och med den roligaste leken och gå på toaletten.

Nattkissande har vi inte haft någon tanke på att göra något åt. Han kissar floder på nätterna och har dubbla blöjor för att det inte ska bli blött i sängen. Men det känns inte som något problem ännu han är trots allt bara precis fyllda fyra år.

Att göra toalettbesöket till något roligt har vi inte provat. Bra idé att ta in lite böcker, det ska vi absolut prova!

Stjärnsystemet kör vi redan. Går han och kissar utan allt för mycket bråk får han en stjärna. Vid tio stjärnor får han välja ett klistermärke och sätta upp på sängen. Han älskar att räkna sina stjärnor och är mycket stolt över sin klostermärkessamling, men tyvärr är det inte belöning nog att lämna leken för.

Vi har provat att inte säga till när han ska kissa och låta honom sköta allt själv. Men tyvärr fungerar det inte alls. Och han vill själv ha hjälp det har han sagt många gånger. Däremot har vi aldrig någonsin skällt på honom för att han kissar på sig!

Kisseriet

4 mars, 2011

Vi har verkligen problem med Lill och kisseriet. Han slutade med blöjor på dagen när han var 2½, då gick det ganska bra och han tyckte att det var roligt att gå på pottan. Han vet hur man gör när man kissar och han kan hålla sig. Men han gör det inte.

Igår hade jag fyra!!! par nedkissade byxor med mig hem från dagis, och när vi kom hem hade han kissat på sig igen.

Det går i perioder. Ibland klarar han sig med någon olycka per dag och ibland som just nu kissar han på sig hur mycket som helst.

Jag har förstås frågat honom vad han tycker att vi ska göra och då brukar han föreslå att vi ska säga till honom när det är dags att kissa. Men när vi gör det blir det alltid stort bråk. Han VILL inte kissa just nu. Sekunden efter kissar han på sig. Att prata om att det är dags att gå och kissa sätter igång någon reflex och det kommer i byxorna. Trots bråken fortsätter vi att säga till honom minst en gång i timmen, men det räcker ändå inte, han kissar på sig ändå.

Tvättmaskinen går varm hemma hos oss, och det är ok, men jag skulle ändå vilja hjälpa Lill på något sätt. Har jag någon klok läsaare med tips?

Kräksyskon på dagis

23 februari, 2011

Idag när jag lämnade Lill på dagis hörde jag hur ett barn livfullt  beskrev hur hennes småsyskon kräkts hela natten.

Men va fan, varför är du på dagis idag då? Jag orkar inte med mer magsjuka nu snälla. Hur svårt kan det vara att hålla syskon till magsjuka barn hemma?

Själv lämnar jag Lill på dagis trots att Mini är sjuk… men han har öroninflammation och det smittar inte, så jo jag tycker inte att jag kastar sten i glashus.

Färgtjat igen.

15 februari, 2011

Igår var jag ock köpte kalsonger till barnen på PO.P. PO.P skryter mycket om att deras kollektioner är könsneutrala, och det stämmer kanske såtillvida att de hänger alla kläder tillsammans och inte har någon tjej- eller killavdelning.

Men kalsongerna är blå respektive gröna och trosorna är är rosa och blommiga, inte särskilt könsneutralt tycker jag. Så klart var jag tvungen att framföra mina klagomål till expediten, och hon höll med mig, men hävdade att det berodde på att färgglada kalsonger inte säljer. Är det verkligen så? Även i den närförrort till Stockholm där jag bor? Enligt expedidten hade de haft kvar nästan alla orangea kalsonger från förra säsongen till rean eftersom ingen köpte dem. Jag måste ju tro på det hon säger, även om jag har svårt att göra det. Förresten sa hon att om man låter en pojke välja kläder själv så väljer han nästan alltid blått, och där vet jag att hon har fel, båda mina söner har rosa som älsklingsfärg.

Efterrätt

7 februari, 2011

Efter teatern igår gick vi och fikade hela familjen. Lill och Mini delade på en semla, och när de hade ätit upp tjatade Lill om att han ville ha efterrätt. Jag och Kattpappan skrattade åt att han tydligen tyckte att semla var mat eftersom han ville ha efterrätt. Men så frågade vi i alla fall honom vad han ville ha till efterrätt och med sin Åhhh-vad-ni-är-korkade-min svarade han ”banan så klart” Så nu vet vi skillnaden på semlor och efterrätter

Tacksamhet

4 februari, 2011

Igår var jag tillbaka på Huddinge för att prata om donationen. Jag gick i samma korridorer där Lill blev till, tittade in i det rum där han sattes tillbaka.

Tydligen ska enheten byta lokaler tills nästa gång jag kommer tillbaka och jag är så glad att jag fick komma tillbaka till hur det såg ut då. Det var väldigt känslosamt och paren i korridorerna och väntrummen fick mig att få lite ont i magen, de har det så jobbigt just nu.

Tänk att jag lyckades. Tänk att det blev en Lill. Vilken ofattbar tur vi hade.

Såklart

2 februari, 2011

Lillkatten jublade när han förstod att melodifestivalen drar igång igen, varför förstod jag inte riktigt, så jag sa att vi har ju inte bjudit in några gäster, så det blir ganska lugnt.

Snälla, snälla mamma kan vi inte bjuda in gäster sa han då, och jag frågade vilka gäster han tyckte att vi skulle bjuda in, och då tittade han på mig som om jag var dum i huvudet och så svarade han –mormor och morfar förstås.

Jag vill också ha barnbarn.

Lill och Minis mamma

21 januari, 2011

Jag gillar att ringa till dagis. För då kan jag presentera mig som Kattmamman, Lill och Minis mamma.

Jag gillar att säga att jag är mamma. Det är faktiskt magiskt att jag är det.

Varför min syster är tidsoptimist

14 januari, 2011

Vi hade tänkt gå och äta julbord, mina föräldrar, min ena syster och hela familjen Katt. Men eftersom alla visade sig vara så bizzy lyckades vi inte hitta en tid när alla kunde vara med. Så vi ändrade planerna till en brunch någongång i mellandagarna, men inte heller det fick vi ihop.

Men nu ska vi göra ett nytt försök.

Min syster ringde igår och ville att vi skulle boka på lördag, för då kunde både hon och föräldrarna. Men jag sa att tyvärr, Lillkatten är bjuden på födelsedagskalas på lördag klockan fjorton. Jaha? svarade min syster, på två timmar hinner man väl äta brunch? Och det där är min syster i ett nötskal. För om vi träffas klockan tolv inne i stan och äter i två timmar, då måste Lillkatten kunna teleporteras sig för att hinna till kalaset ute i Södra Förorten.

Ibland undrar jag varför min syster alltid är minst en halvtimme sen, men nu fick jag nog förklaringen.

De som inte fattat

14 januari, 2011

Jag och Lillkatten hade en diskussion som jag var ganska nöjd med.

Det började med att han konstaterade att det nästan bara var pojkar som körde traktor (pojkar skulle nog en vuxen översätta med män) Och vi pratade om varför det var så. För som han konstaterade så är ju flickor (kvinnor) lika bra. Men vi kom överens om att man förr i tiden trodde att pojkar var bättre på traktorer, men att man nu vet att det inte är så. Och de som fortfarande tror att pojkar är bättre, de fattar ingenting och kan inte lära sig nya saker.

Jag hoppas att han när han är lite äldre och inte längre köper min världsbild rakt av  åtmonstonde kommer att tänka en extra gång när könsfördomar kommer på tal.

Fyra år som mamma

5 januari, 2011

Grattis finaste Lillkatten på din fyraårsdag!

2010

31 december, 2010

2010 var året då jag inte skillde mig. Hur det utvecklas i framtiden vet jag inte. Kattpappan berättade också att han inte älskar mig längre

2010 var året då jag kräktes utan synbar anledning vid ungefär 14 tillfällen.

2010 var året då Minikatten utvecklades från en bebis till en fantastisk individ med ett väl utvecklad språk och så många kloka tankar och kommentarer att man aldrig slutar häpna.

 2010 var året då Lillkatten bytte från småbarnsavdelningen på dagis till storbarnsavdelningen och blev någon i ett socialt sammanhang. Han har riktiga kompisar som är hans helt egna, och där vi föräldrar varit helt bortkopplade från urvalsprocessen.

2010 är året då jag inte haft en enda panikångestattack

2010 är året då jag tagit mig tid att göra saker bara för min egen skull med mina egna vänner.

2010 är året då jag som vanligt tycker att jag fått för lite tid med Kattpappans vänner

2010 är året då jag haft mitt roligaste jobb någonsin. Jag älskar mitt jobb och längtar efter att få jobba över. Synd att jobbet tar slut i sommar. Men det blir ett fint minne av att det kan vara fantastiskt att jobba.

2010 var året då jag höll stenhårt på mitt ekoshoppande.

2010 var året då jag gick upp 7 kilo.

Sammanfattningsvis har 2010 ändå varit ett bra år för min del, om man jämför med nästan alla andra år på 2000-talet.

GOTT NYTT ÅR

Intressant fråga

28 december, 2010

Jag har fått en bra fråga av J som jag måste försöka besvara.

Är det dåligt att vara grabbig tycker du? Att vara yvig i gesterna och att ”brösta upp sig” som du beskriver, är det något fel när man är en liten kille i tre-fyraårsåldern? Att vara grabbig behöver inte vara något dåligt, särskilt om grabbigheten inte är kopplad till kön, utan till individ. Men i Lillkattens fall ser jag min vanligtvis mjuka kille som egentligen har flest tjejkompisar komma in på dagisgården och gå in i en roll, en roll där han säger sig inte vilja leka med flickor han lekte med dagen innan hemma på gården. Jag ser också min vanligtvis mjuka kille slåss och helt sluta lyssna när någon pratar med honom. Dålig grabbighet är för mig våldssam och exkluderande.

Är det dålig att vara flickig också, och hur är man då? Ja, det finns dålig flickighet också. Det är när småflickor inte vågar ta för sig, inte säger till för att inte vara till besvär, aldrig leker vilda lekar för att inte förtöra de fina spersstrumbyxorna. Dålig flickighet är för mig när någon förminskar sig till ingenting alls.

Jag är medveten om att jag när jag använder orden grabbig respektive flickig förstärker skillnaderna, jag bekräftar att det skulle vara en skillnad. En skillnad jag alltså inte vill veta av. Och jag har gjort det här misstaget förrut. Vad ska jag anävnda för ord istället för grabbig? Jag menar ju egenskaper som brukar tillskrivas det ena könet, och som jag tycker att barn stöps till.

Grabbigt i rosa och pussar

27 december, 2010

Ibland tycker jag att Lillkatten är så himla grabbig, på ett dåligt sätt. Han bröstar upp sig, blir yvig i gesterna och får nästan basröst. Det här inträffar när han umgås med några av pojkbästisarna från dagis.

Allra bästa vännen är grannpojken som är ungefär ett år äldre, och de leker alltid på dagis och ofta fortsätter leken hemma hos någon av dem på kvällen. Det är mycket tävling och en del slagsmål, men alltid när det är dags att säga hej då pussar de varandra på munnen.

Jag hoppas att dagen när någon berättar för dem att killar inte pussas aldrig kommer.

Bus

27 december, 2010

De fina röda byxorna som används för första gången är helt plötsligt ritade på med någon sorts märkpenna. Inte klädesmärkpenna, men ändå. Nu ligger byxorna i tvätten och jag hoppas att de färgen försvinner.

Jag blir galen när Lillkatten bara skrattar åt mig när jag blir argargarg.

Ritandet var inget misstag utan ett busstreck.

Pedagogik

21 december, 2010

I somras hade jag och några andra mammor stämt träff på ett lekland. Lillkatten satt och pillade med GPS:en och slutade inte trots tillsägelse, och helt plötsligt hade han haft sönder den. Och jag som tyvärr är helt lost i världen utan min GPS visste inte alls ens åt vilket håll jag skulle köra.

Pedagogisk som en sten och väldigt irriterad eftersom jag också ville dit och träffa mina vänner, väste jag åt Lillkatten att nu var vi tvugna att åka hem igen och att allt var hans fel. Det var inte min största minut som förälder. Vi irrade vidare med bilen och jag väste visst ytterligare några gånger, innan vi helt otippat faktist var framme på rätt plats, bara en halvtimme sena.

Nu får jag ofta äta upp min opedagogik. För varje gång jag är det minsta osäker på vägen och behöver läsa på en skylt eller se mig omkring börjar Lillkatten nästan desperat ropa att nu måste vi åka hem mamma.

Ta tag i sitt barn?

8 december, 2010

Lillkatten brukar bli rätt upphetsad när jag kommer för att hämta honom från dagis, han är i den åldern där det är lite jobbigt att gå från en miljö till en annan tänker jag.

Igår var han så upphetsad att han började slå på mig. Inte alls av elakhet, men av bristande impulskontroll. Jag röt till och tog tag i hans arm och hindrade honom fysiskt från att fortsätta slå på mig. Och till min förvåning fick jag då beröm av en annan föräldrar som också var på plats för att hämta barn. Han menade att många föräldrar inte vågar ta tag i sina barn. Själv har jag aldrig tänkt att det skulle kunna vara fel att hindra slag. Aldrig, aldrig att jag skulle slå tillbaka, men att bara prata fungerar inte när Lill är upphetsad och att hindra honom från att fortsätta slå är en hjälp för honom att stanna upp och lugna ner sig lite.

Vad tycker ni? Är det fel att ta tag i ett barn som slåss? Vad skulle jag  då istället ha gjort just då, i den uppskruvade situationen när jag vet att han inte hör mig, om jag försöker prata med honom?

Födelsedag

8 december, 2010

Jag håller tydligen på att skapa en ny fin tradition här i familjen. På min födelsedag i september kräktes jag tarmarna ur mig, och idag när finaste Mini fyller två år är det dags igen. Bara måttligt med kräkande med allmänt sjukt tillstånd.

I januari fyller Lill år, så då är det väl dags igen kan jag tänka mig?

Grattis i alla fall till min finaste, klokaste och bästa tvååring. Jag är så stolt över mina kloka barn att jag håller på och spricker.

Futtigt

5 november, 2010

Allt känns så futtigt i jämförelse med det här. Fina Kajsa som jag lärde känna via ett barnlöshetsforum på nätet. Hon lyckades bli gravid några månader innan mig, och hennes lilla dotter är bara några månader äldre än Lillkatten. Måste nu bara lilla N få ha kvar sin mamma i många, många år.

Kiss

20 oktober, 2010

Många vill inte prata om sin infertilitet, vissa tycker till och med att det är skamligt. Jag har tvärtemot tryckt ner min infertilitet i halsen på alla stackare som befunnit sig i min närhet.

Nu har jag drabbats av något annat ingen pratar om, eller egentligen har jag inte drabbats nu det har pågått i flera år, men eskalerat sedan Mini föddes. Jag pratat om inkontinens. Jag kissar helt enkelt på mig när jag tränar, hostar eller leker med barnen. Och det är inte bara några droppar utan har det väl börjat kan jag inte hejda det.

Jag har varit hos en läkare och enligt henne är det inget jag har gjort fel, jag har gjort mina knipövningar precis som man ska men tydligen funkar det inte riktigt ändå, det är ju inte helt ovanligt har jag förstått på alla kvinnors reaktion när jag berättat om mina problem. Nu ska jag opereras och förhoppningsvis är jag sedan helt torr, kanske samtidigt som Lill slutar kissa på sig?

För döva öron

30 september, 2010

Ikväll har jag stångat mig blodig till ingen nytta.

Det var föräldraråd på dagis och jag försökte diskutera genus och varför min son plötsligt förvandlas när han kommer till dagis och varför pojkarna drar fram i vilda hjorder medan flickorna sitter snällt och tittar på. Men eftersom ingen (utom min allierade vän) höll med om problembeskrivningen, de förnekade att det överhuvudtaget finns några problem med ojämställdhet någonstans så kunde jag ha sprarat på min ilska, nu blev jag bara en rabiat idiot som i princip misshandlar mina barn när jag inte låter dem slåss med pinnar och uttrycka all sin manlighet.

Dinosauriemamman

10 september, 2010

Lill är väldigt intresserad av dinosaurier och vi har pratat om att människorna inte fanns samtidigt som dinosaurier.

Lill – ”Men när du var liten mamma, då fanns det väl människor?