Archive for the ‘graviditet’ Category

Lösenordsskyddad: Tainted Love

24 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

tävlingsvarning

9 december, 2010

Jag har ju en tusen år gammal bilderblogg, där jag en gång i tiden visade upp min gravida mage. Nu har jag använt den för att tävla, jag vill inte spamma den här bloggen med sådant. Lite fult kanske?

Men jag vill bara varna den som eventuellt råkar ha kvar min adress i någon sorts läsare.

Futtigt

5 november, 2010

Allt känns så futtigt i jämförelse med det här. Fina Kajsa som jag lärde känna via ett barnlöshetsforum på nätet. Hon lyckades bli gravid några månader innan mig, och hennes lilla dotter är bara några månader äldre än Lillkatten. Måste nu bara lilla N få ha kvar sin mamma i många, många år.

Jag är inte gravid

27 oktober, 2010

Av någon lustig anledning uppdaterar vissa feed-readers när jag ändrat i gamla inlägg. Idag har jag kategoriserat ett gammalt inlägg från 2006, och då väntade jag Lillkatten.

Nu är jag verkligen inte ett dugg gravid.

Förvänta sig det värsta

30 juni, 2010

Idag pratade jag med en gravid person. Hon är ungefär halvägs in i graviditeten, och hon hade precis varit och fått en vagn och pratade glatt på om hur de skulle fördela sina föräldraledighet. Det fanns en tid när jag inte hade kunnat svara glatt och trevligt på hennes småprat utan hade varit tvungen att bita mig i tungan för att inte påminna henne om att man aldrig kan veta hur det ska bli, att man inte alls kan veta att det blir något barn att vara ledigt med.
Nu förstår jag att hon mycket väl kan vara medveten om allt som kan gå fel, men väljer att se det från en annan sida, och klarar av det valet. Det förstod jag bara teoretiskt då, men känlomässigt mådde jag för dåligt. Det här samtalet hade garanterat lett till sömnlösa nätter.

Ikväll fick jag reda på att bekanta förlorat sitt barn bara några dagar gammalt, och på något sätt så bekräftade min hjärna min känsla ytterligare. Det är så hemkt när det händer, och jag tar in det väligt känslomässigt. Det tror jag att alla föräldrar har väldigt lätt att göra.

Sammanfattning

4 maj, 2010

Anna skriver ”Kul med tillbakablickarna och skillnaderna som blivit! Skulle vara intressant om du kunde berätta om vilka saker som gjort att du mår bättre idag?

Och svaret finns att läsa om man bläddrar tillbaka i bloggen.  Men eftersom bloggen har några år på nacken, jag har skrivit sedan januari 2006, så kommer här en kort sammanfattning.

  • Det började med barnlöshet
  • som till slut blev en graviditet
  • som slutade i ett sent missfall
  • och en avbruten adoption
  • Som ledde till en depression
  • som jag inte vågade medicinera mot och inte gå till landstingsbetald psykolog heller, eftersom jag var rädd för att inte få adoptera
  • Och så blev det en hel graviditet och en Lillkatt och livet var helt ok
  • men sedan blev det total sömnlöshet när jag började plugga igen
  • och så blev det en graviditet till, och en fantastisk Minikatt
  • och en man som ville skiljas
  • och total sömnlöshet
  • och panikångestattacker varenda kväll
  • KBT mot ångesten och sömnlösheten
  • som bara gjorde allt ännu värre
  • och jag knaprade Sobril som andra äter karameller
  • ett för tidigt amningsavslut
  • för att äntligen efter 4 års depression, ångest och stress, börja äta SSRI
  • och redan efter 10 timmar känna en klar förbättring

Jag vet inte vad som händer i framtiden, om jag ska medicinera resten av livet eller om terapi eller något annat kommer att hjälpa mig. Men just nu vill jag inte prova något annat, nu vill jag njuta av att vara mig själv igen och hitta tillbaka till mina vänner och till vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

gratulera

9 april, 2010

Den här texten skickade jag just iväg till en kompis

Hej!
Det går rykten om att ni ska bli tre i familjen. Vad roligt och stort grattis! (och jag hoppas verkligen inte att jag har fel nu, för då blir det här så pinsamt att jag nästan måste gå under jorden.

 Kram
/Kattmamman
 
Och nu är jag alldeles darrig i hela kroppen. För man gör inte så, pratar om någon annans graviditet förrän man är 1000000% säker på att man vet. Men vad skulle jag göra? Jag fick direktinformation från en annan kompis som just träffat kompis ett, och om jag inte hör av mig och gratulerar skulle det varit ännu konstigare i den riktiga världen, den där en graviditet är något ganska självklart och inte ger ångest.

Varför jag har så många behåar

2 januari, 2010

En gång i tiden hade jag fått för mig att behå och trosa måste matcha. Och inte bara matchas med svart och svart, utan behån var tvungen att vara den som hörde till trosan. ‘

Så varje gång jag köpte en trosa köpte jag tillhörande behå. Jag tror inte att jag slutade förrän jag blev gravid och fattade att jag inte behövde köpa uttifjorton gravidbehåar.

Det är ju inte klokt, jag har aldrig haft problem med att vara omatchad på något annat sätt.

Jaa

18 december, 2009

Någon ska gifta sig, någon annan ska ha barn.

Jag är hjärtinnerligt glad för deras skull.

Det är så skönt att kunna vara det.

PMS

27 oktober, 2009

Jag tror att jag drabbatws av PMS.

Jag är inte sur eller gråtig eller något sådant, men galet sötsugen. Min matkarraktär i vanliga fall är stark, starkare än de flestas. Jag brukar aldrig trilla dit utan håller mig stenhårt på min dietväg. Men nu är det överdjävligt.

Jag har visserligen blivit gravid av mig själv, men så här bra har min kropp aldrig någonsin tidigare fungerat. PMS är nog inget att glädjas åt, men för en 33-åring som kanske drabbats av det för första gången är det lite speciellt. Om det nu är PMS jag har, det återstår att se.

Planera?

26 oktober, 2009

Jag hörde några föräldrar som satt och beklagade sig över att lärarinnan i barnens klass blivit gravid så att hennes föräldraledighet skulle börja mitt i terminen, de tyckte att hon borde planerat det till sommaren mellan två klasser.

Jag undrade för mig själv hur små och egocentrerade människors värld egentligen kan bli.

Lösenordsskyddad: Ny era

11 augusti, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Mens?

13 maj, 2009

Jag har förresten fått tillbaka min mens.

För att vara en person som inte har mens är det väldigt förvånande att den kommer tillbaka när Minikatten bara är fem månader och dessutom helammar.

För första gången i mitt liv vill jag faktiskt inte ha barn. Det är en lite konstig känsla. Till skillnad från de flesta tonåringar hoppades jag på att bli gravid,  jag hade mycket oskyddat sex. Gravid blev jag inte, jag hade ju ingen ägglossning.

Men nu, när jag alltså för första gången någonsin inte vill bli gravid, då verkar min kropp ha börjat fungera.

Undrar om den onda bebisguden skrattar just nu?

Lärt mig något

13 februari, 2009

Jag tycker att jag blir mer och mer ödmjuk av livets ibland lite hårda törnar. Jag vet att jag en gång i tiden tyckte att folk som var sjukskrivna på grund av psykiska problem (t.ex. utmattningsdepression) borde rycka upp sig. Kanske inte riktigt så grovt, och jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin sagt så till någon. Men jag tänkte nog att de knappast blev bättre av att stänga in sig hemma och inte konfrontera det som var svårt. Det hade jag nog rätt i, men jag förstod inte riktigt hur otroligt svårt det kan vara att bara gå till affären och köpa lite mjölk.

En annan sak jag lärt mig är att inte ge goda råd om något jag själv inte varit med om (och knappt då heller) Hur förnedrande är det inte att bli tipsad om ägglossningsstickor när man försökt bli gravid i flera år, och gjort flera behandlingar? Eller hur effektivt är det att bli tipsad om naturläkemedlet Valerina som säljs på Konsum när man inte lyckas somna på riktigt starka sömntabletter? Eller förresten, att bli tipsad om salta kex när man kräks en gång i timmen under graviditet.

Tänk att jag får prova på allt

26 november, 2008

De senaste dagarna har jag domnat rätt rejält i armar och händer. Jag gissar att det är s:k Karpaltunnelsyndrom.

Och nu funderar jag på om det finns flera ofarliga graviditetsbiverkningar kvar som jag skulle kunna få? Eller om jag välsignats med dem allihop?

Upplys mig gärna om vad jag har kvar att hoppas på.

Värkar kanske

25 november, 2008

För övrigt har jag börjat få lite värkar nu.

Jag har ju knappt haft en enda förvärk eller sammandragning hittills så det är svårt att veta vad det här är.

Men jag hoppas att det i alla fall betyder att vi är på väg mot förlossning inom några veckor.

Kattmamman, nu mer gravid än någonsin

16 november, 2008

Lillkatten är född på morgonen i vecka 37+0.

Nu är det mitt på dagen i vecka 37+0 i den här graviditeten, och jag kan äntligen släppa den förra och inse att jag inte har en aning om hur det kommer att bli den här gången.

Trots att jag inte mår bra alls av graviditeten, jag fattar inte hur jag ska klara mornar och eftermiddagar med Lillkatten, så känner jag mig inte helt redo för ett barn till. Lillkatten är så härlig nu, han har så mycket egna åsikter och allt är en ständigt pågående diskussion om vilken mössa han ska ha, eller vilken stol han ska sitta på, eller hur stora bitar maten ska vara skuren i eller… Hur ska vi hinna ägna honom all den tid han behöver och samtidigt ha en nyfödis som jag vill helamma fritt oavsett svårigheter?

Och Jonna, jag har inga förvärkar eller sammandragningar alls. Det hade jag inte förra gången heller tills jag helt plötsligt födde barn. Jag skulle gärna ta över dina om det gick, av många skäl.

Ja jag tycker i-lands-synd om mig själv.

8 november, 2008

Och precis just nu blev det mest synd om mig i hela världen. För nu har min dator bestämt sig för att det är dags att lägga av helt.

Den har svajat på sista tiden, och utbyte av delar och ominstalation har funnits med i planerna, någon gång i framtiden, bara inte just nu, när jag varken orkar fixa med hårdvarubyten eller passning av Lillkatten medan Kattpappan fixar datorn.

Och nu får jag nog vara utan dator på obestämd framtid. Jag som hade tänkt kunna hålla någon eventuellt intresserad uppdaterad om hur det går med eventuella förlossningssignaler.

Ooooj vad det är syyyynd om mig

8 november, 2008

Jag läser i Finnjonnas blogg om de fiiiiina kryckor hon just fått. Och inser att jag nog också borde ha haft sådana.

Jag kommer faktiskt inte ut ur huset längre, det gör för ont.

Just nu är jag t.ex. inte på ett barnkalas med Lillkatten eftersom jag inte tror mig om att kunna gå både dit och tillbaka, och dessutom sitta upprätt på en normal plats i någon timme.

Mindre än tre veckor kvar (förmodligen inte)

27 oktober, 2008

Ibland är min BM ganska bra ändå.

Idag när det var dags att boka in en tid för nästa besök berättade jag för henne att vi inte kan vänta tre veckor som vi brukar, eftersom jag tänker föda barn innan dess. Och utan att höja på ögonbrynen så gav hon mig en lite tidigare tid. Vi ska ju hinna med att sammanfatta graviditeten och prata om förlossning innan du föder tyckte hon.

Att det är ganska osannolikt att jag verkligen föder i 37+0 den här gången också vet hon att jag vet, så hon brydde sig inte om att påpeka det för mig igen.

På MVC idag

27 oktober, 2008

Jag känner mig som lite vem som helst den här graviditeten.

Jag kämpade inte alls, den blev ju nästan till på ett hoppsan.

Att jag verkligen, verkligen fattar att det är ett mirakel, och att jag inte tror att det någonsin kommer att gå igen skiljer kanske ut mig lite, men det är ju inget det pratas om till vardags.

Men idag på MVC kände jag ändå att nä, jag har ett annat förhållningssätt än de som inte varit med om infertilitetsresan.
I väntrummet i soffan bredvid mig satt en tjej som gissningsvis var gravid i 5-6 månaden. Hon hade en kompis bredvid sig och de pratade hela tiden högt om gravidtjejens krämpor. Hon putade med magen och strök sig hela tiden över den, så att ingen kunde undgå att se den.

I väntrummet på MVC är det ju inget konstigt beteende att vara inriktad på sin graviditet, särskilt som vi andra som satt där också var tydligt gravida. Men jag blev ändå väldigt generad, ungefär som om hon pratat alldeles för högt om sitt sexliv.

Det sitter så djupt rotat i mig att graviditeter är fantastiska mirakel, och att man ska vara stolt över dem, men att någon annan kan bli ledsen och sårad, och att man inte skryter för mycket om den. Dessutom har jag en ryggmärgsreflex för att aldrig, aldrig beklaga mig över graviditeten offentligt. Visst jag gnäller en hel del här i min blogg, och rätt vänner och Kattpappan får också höra en del, men ingen utomstående ska någonsin behöva ta del av det, för jag vet hur ont i hjärtat sådant kan göra.

Och till sist, men det har kanske inte så mycket med infertiliteten att göra, utan mer med mig som person, tycker jag att det är en aning obehagligt när folk tar för givet att allt ska gå bra. Jag efterlyser lite ödmjukhet.

För tidigt

20 oktober, 2008

Med att föda för tidigt menar jag förstås inom ramen för vad som räknas som fullgånget.

Jag förstår att det jag skriver kan sticka i ögonen på den som fått en prematur bebis med allt vad det innebär med oro, inläggning på neonatal o.s.v.

Men det är alltså inget sådant jag hoppas på för mig själv. Oavsett hur dåligt jag mår av att vara gravid är det alltid bebisens välbefinnande som går först. Och jag vill så klart inte att den ska komma ut innan den är redo. Men att vänta ända till jul tycker jag den kan låta bli.

Skönt att kunna vara ärlig.

20 oktober, 2008

Jag ringde till förskolans administration och sa som det var. Fr.o.m. den 27 oktober kommer jag inte att vara inskriven på någon kurs, och jag kommer inte att ta ut någon havandeskaps/föräldrapenning. Jag kommer helt enkelt att vara ledig i väntan på förlossning.

Egentligen får man ju inte behålla förskoleplatsen om föräldrarna inte jobbar, studerar, är sjukskrivna eller är arbetssökande, och det gäller egentligen i vårt fall också. Men eftersom det är en månads uppsägningstid, så tyckte hon inte att det var något vi behövde bry oss om.

Alternativen hade varit att jag skrivit in mig på vilken kurs som helst på universitetet eller att jag tagit ut lite föräldrapenning. För oavsett om Lillkatten är hemma med mig mycket på dagarna eller inte vill vi inte för allt i världen förlora vår plats på den här superförskolan.

Sammandragningar

19 oktober, 2008

Jag har varit ensam med Lillkatten hela helgen. Och det blir en hel del lyft och konstiga sittställningar.

Helt plötsligt har jag fått massor av sammandragningar.

När jag väntade Lillkatten hade jag knappt en enda sammandragning, och när jag kom in på BB var jag nästan inte öppen alls, för att sedan någon timme senare vara öppen 10 centimeter.

Det ska ju vara normalt med mycket mer sammandragningar för icke-förstagångsföderskor, och jag hoppas ju att den ska komma ganska snart. Men lite irriterande är det allt.

Den lever

14 oktober, 2008

Extra tillväxt-ultraljud idag.

Min barnmorska tyckte att det var bra att göra ett sådant eftersom jag är så stor, och var det förra gången också, men Lillkatten var relativt liten när han föddes.

Barnet som fortfarande levde, jag var knappt nervös alls innan, visade sig vara på pricken så stor som man ska vara i vecka 32+2. Vattenmängden var tydligen precis som den skulle också. Varför jag är så otroligt stor kunde barnmorskan däremot inte ge något svar på. Och med stor menar jag inte min enorma viktuppgång, vilken i sig är ett mysterium, utan jag menar SF-måttet som ligger över översta kurvan.

Det enda vi skulle kunna oroa oss för, om vi nu var lagda åt det hållet… är att Lillkatten vid en tillväxtkontroll i samma vecka var mycket större än vad den här är, så växer den här lika dåligt på slutet som Lillkatten blir den inte särskilt stor. Men från mitt vanliga perspektiv att oroa mig för att det nog inte kan bli något levande barn alls, känns det inte särskilt oroligt med ett barn som är lite mindre än genomsnittet.

Profylax

12 oktober, 2008

Vi har varit på repetitionskurs i profylax.

Det var hemskt nyttigt. Jag tror att jag fick en liten aning om att jag är gravid och att det ska komma ett barn också.

Det är ju inte så värst synd om mig egentligen. Men jag mår inte bra, och räknar verkligen timmarna tills det här är över.

Att det sedan förhoppningsvis kommer att finnas en bebis här har jag inte orkat ta in.

Jag går inte runt och myser av sparkarna från mitt älskade barn. Jag går runt och förbannar hur ont allt gör och när någon dessutom gör illa mig inifrån vill jag bara ännu mer bort från det.

Livet skulle förmodligen, eller helt säkert faktiskt vara bättre ifall jag var positiv, fokuserad och lycklig.

Jag tycker förresten inte ens särskilt synd om mig själv. Vilken jäkla räkmacka att bara bli gravid så där, och dessutom utan några andra problem. Min man tänker inte lämna mig (vad jag vet), vår ekonomi är (ännu) så länge stabil, jag är nästan klar med min utbildning, min son är världens finaste och är frisk och trygg o.s.v.

Det är bara den där lilla detaljen att hela gravditeten tär på mig så mycket, fysiskt och psykiskt. Livet känns inte roligt när jag är gravid.

Barnmorskor

9 oktober, 2008

Min barnmorska är inte mycket att hålla i när det blåser.

Barnmorskan jag går hos på MVC är kunnig och proffsig. Men hon har överhuvudtaget inget personligt engagemang. En kompis som gått hos henne tidigare hade en livskris under graviditeten och fick ingen som helst hjälp därifrån. Det här är andrahandsinformation, men det är den känslan jag får av min BM, jag skulle inte ens försöka anförtro henne något utöver de kroppsliga graviditetskrämporna.

Nu fungerar det här bra för mig. Jag är inte alls orolig för att hon ska missa något medicinskt. Och något annat behöver jag inte just nu.
Jag har varit med förr, jag har många ventiler om jag är orolig. Och jag är så medicinskt bevandrad att jag själv kan söka upp och förstå information ifall det är något utöver det vanliga jag undrar.

Den BM jag gick till under förra graviditeten är en av de mest fantastiska människor jag stött på i sjukvården. Hon gjorde så mycket för mig, långt utanför den föreskrivna vård jag hade rätt till. En av anledningarna var kanske att jag var en av hennes första patienter på MVC. Hon hade många års erfarenhet från förlossningsavdelning, men hade inte ens hunnit få ett eget rum när jag var hos henne första gången. Och så fick jag ett missfall, kanske hennes första som BM? Hon och jag höll kontakten, och jag fortsatte så klart att gå hos henne vid nästa graviditet, den som blev Lillkatten.
Jag funderade på om jag skulle gå hos henne den här gången också, men bestämde mig för att ändå inte göra det. Jag ångrar inte beslutet, med så här ont som jag har nu hade jag inte orkat åka in till stan bara för att lyssna på hjärtat. Det är verkligen skönt att ha MVC på kort promenadavstånd som jag har nu.

Men jag uppskattar hennes fantastiska engagemang ännu mer nu. Och jag är så glad över att det faktiskt finns möjligheter i dagens så snåla sjukvårdsbudget att ge den som behöver det, det där lilla extra.

Jag tar tillbaka allt

16 september, 2008

Idag blev jag erbjuden sittplats både från och till skolan.

Har stockholmarna helt plötsligt blivit artiga och medkännande, elller ser jag så fruktansvärt lidande ut att de mest hårdhjärtade veknar?

Jag har ingen aning. Men kan bara konstarera att efter att ha åkt mycket kollektivtraffik i en och en halv graviditet utan att någonsin bli erbjuden sittplats har det nu hänt de senaste tre gångerna jag satt min fot på en tunnelbana..

Hur tänker vi?

15 september, 2008

När Lillkatten föddes lyckades vi pricka in en flytt till dagen innan förlossningen.

Den här gången har vi inte varit riktigt lika obetänksamma. Men vi har ingen bil längre. Vi bestämde oss redan i somras för att byta ut bilen vi har nu, och skaffa en miljövänligare variant. Men det var inte förrän i samband med att foglossningen från helvetet drabbade mig som vi verkligen gjorde slag i saken och lämnade bort vår bil.

Just nu, vid ett av få tillfällen i mitt liv då jag faktiskt tycker att det är befogat att ta bilen, då har vi ingen bil. Och det visade sig precis att vi kanske inte kommer hinna få någon bil ens tills det är dags för förlossning.

MVC-besök idag.

20 augusti, 2008

BM trodde inte på mig när jag sa att jag gått upp 21 kilo. Det måste vara något fel på vågen hävdade hon.

Men till slut lyckades jag övertyga henne, om att det faktiskt är så.

Hon kom tillbaka till viktuppgången flera gånger under besöket, och det var det sista hon pratade om innan jag gick.

Annars var allt bra. Trots min stora viktuppgång har jag bra blodtryck, inget socker i urinen och ok järnvärden (i alla fall för att både amma och vara gravid samtidigt)

Min mage är stor precis som förra gången. Lite över översta kurvan hamnar jag den här gången också. Men det är ju inget nytt för mig.

Det viktigaste var att hjärtljuden lät som de skulle, och det gjorde de.

5,5 – 7 kilo

3 augusti, 2008

Hittills har du förmodligen ökat i vikt med mellan 5,5 och 7 kg, men från och med nu kommer du att öka snabbare i vikt – räkna med strax under ett kvarts kilo per vecka.”

Ovanstående citat är hämtat från en av alla informationsplatser på nätet, där man kan läsa vad som händer vecka för vecka under graviditeten.

Jag vet att det inte spelar någon roll, att jag inte ska bry mig… men jag har ju för fan ökat nitton jävla kilo så här långt. Att bara gå upp ett kvarts kilo skulle vara minsta ökningen den här graviditeten.

Jag börjar bli smällfet, och det finns inget jag kan göra åt det, så är det bara, och jag får leva med det, och med hurtiga informationskanaler som generaliserar å det grövsta, men får det att låta som allmängiltig information.

Den gamla vanliga historien

29 juli, 2008

Lillkatten och jag var på BVC idag. Allt gick jättebra, t.o.m. sprutan med vaccienring var rolig att ta.

BVC-sköterskan såg så klart att jag var gravid, och jag berättade att vi var lite förvånade eftersom det tog så lång tid att få Lillkatten, och att det krävdes IVF.
Och genast fick jag höra historien om någon som två månader efter att de fått hem sina adoptivbarn blivit gravida, tänk vad psyket spelar in…
I vanliga fall hade hon fått en av mina små föreläsningar om forskning, och om mina egna hormoner som inte alls har med psyket att göra, men den här gången höll jag tyst.

Någon som är så otroligt bra med barn, så att till och med en spruta blir rolig, en sådan person vill jag hålla mig väl med.

Jag gick alltså därifrån väl medveten om att jag nu gett upphov till ännu en historia om att det bara är att slappna av så blir det barn, och jag skäms faktiskt för att jag inte sa något.

Lite allt möjligt av ringa eller inget intresse för omvärlden

22 juli, 2008

Lillkatten var med mig idag när jag var på MVC-besök och lyssnade på bebisens hjärta, det var inte helt lyckat, han tyckte att det var tråktråkigt att folk bara ägnade sig åt hans mamma, och att ingen ville titta på hans mage. Nästa gång måste jag försöka hitta en barnvakt.

Å andra sidan var det bra att han var med, för jag hade inte en chans att hinna bli orolig över att det var så svårt att hitta hjärtljuden. Den här verkar väldigt mycket mer livlig än vad Lillkatten var, och far runt hela tiden. Den stannade inte upp tillräckligt länge för att BM skulle hinna få sin minuts avlyssning en enda gång. Men levde gjorde den, och far man runt, så mår man nog bra?

Och så har vi syndat rejält. På hemvägen handlade vi på ondskans näste Mc Donalds. Lillkatten fick en Happy Meal, och jag bad särskilt om att slippa leksaken, men det glömde hon visst bort, för hemma hos oss finns nu en syndigt plastig orm, som jag inte visat för Lillkatten*

*Och innan någon kommenterar. Ja, jag ser ner på alla som äter på Mc Donalds, jag ser mig själv som en mycket högre stående varelse. Särskilt ser jag ner på dem som handlar i arbetarbyxor.

Jotack, svar på fråga

22 juli, 2008

Illamåendet är hanterbart. Det finns där ständigt och viker inte för en sekund från min sida, en riktigt trofast vän. Men även den jobbigaste vän vänjer man sig till slut vid. Jag går inte och tänker på illamåendet jämnt, och för det mesta känns det helt normalt att drabbas av illamåendeyrsel när något luktar. Men till skillnad från förra gången kommer jag ihåg hur det egentligen ska vara, då förra gången trodde jag på fullt allvar att illamående var en konstant känsla som alla hade, och det var inte förrän efter förlossningen jag insåg hur illa jag hade mått under hela graviditeten. Vi får se om det blir några nya insikter den här gången.

Idag är jag i vecka 20+2

Hälften

21 juli, 2008

Ungefär halva graviditeten är avklarad nu. Det går så otroligt fort den här gången.

Jag har visserligen superkoll på vilken vecka+dag jag är i. Men veckorna är inte så där snigelsegt långsamma som de var förra gången.

Postivit

15 juli, 2008

Jag har beklagat mig en hel del den här graviditeten. Jag tycker inte att det är speciellt kul att vara gravid, även om barnlöshet är mycket värre och att få ett barn är värt varenda sekund av illamående.

Men det finns faktiskt en sak som är odelat positiv med att vara gravid.

När andra klagar på att de är så trötta och att de aldrig kan få tillräckligt med sömn är jag bara lycklig. Tänk att vara så trött att man somnar när man går och lägger sig, att kunna sova en liten stund på dagen och ändå kunna sova på natten, tänk att få sova ända tills man blir väckt, och då fortvarande känna att man vill sova mer. Det är underbart att få vara trött tycker jag! Fast helst ska tröttheten vara naturlig och inte framkallad av illamåendetabletterna, för av dem blir jag inte trött-trött utan dåsig-långsam-trött.

Så klart

8 juli, 2008

Ett hjärta som slog. Ett hjärta med fyra hålrum och fina skiljeväggar. En fin hjärna omgiven av ett ordentligt skalben. Njurar, blåsa och allt annat såg också ut som det skulle.

Det finns fortfarande så mycket som kan gå fel, men vi kommer inte att behöva avbryta i alla fall. En otrolig lättnad.

UL

7 juli, 2008

I morgon är det dags, dags för det där förbannande ultraljudet som jag är så rädd för, och som jag helst skulle låta bli.

För jag vill inte veta mer, jag vill bara gå här i min bubbla och må illa och tro att det kanske blir barn någon gång.

Det borde ju gå bra, de flesta behöver ju inte avbryta i vecka 20, men jag vill inte veta. Jag är rädd.

Just nu

6 juli, 2008

Illamående eller zoombie.

Jag har tabletter, jag äter dem på dagen och kan knappt hålla ögonen öppna, de är sömntabletter mot illamående.

Jag har tabletter som jag somnar av, jag låter bli att äta dem på dagen och jag håller mig flytande men inte mer för illamåendet.

Det är jag just nu.

Sparkar

17 juni, 2008

Ifall jag hade vågat tro på att det fanns något levande i min mage hade jag trott att jag kände tydliga sparkar, och att jag har gjort det i flera veckor.

Nu tror jag ju inte på det hela, så då får det vara något annat.