Archive for the ‘Välkommen till förorten’ Category

Lösenordsskyddad:

19 november, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Premiär

19 november, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Utgånget recept

19 november, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

flyttat

18 juni, 2012

Jag har börjat blogga någon annanstans. Jag hade velat ta med er alla er mina fantastiska läsare. Men så kommer det tyvärr inte bli. Folk som har mitt lösenord skriver saker jag inte orkar bemöta, folk som har mitt lösenord är dessutom Kp och NFT. Jag litar inte på att de som ber om min nya adress är vad de utger sig för att vara. Därför kommer jag bara att ge ut adressen till den som jag vet vem hen är genom kommentarer här i min blogg, eller genom att jag läst personen egen blogg.

Så vill du fortsätta följa mig, skicka ett mail till bridz@live.se , men ta inte illa upp ifall du inte får adressen.

Jag är hemskt ledsen att det blev så här. Jag trodde aldrig att jag skulle vika ner mig. Men till slut gjorde jag det.

flyttat

18 juni, 2012

Jag har börjat blogga någon annanstans. Jag hade velat ta med er alla er mina fantastiska läsare. Men så kommer det tyvärr inte bli. Folk som har mitt lösenord skriver saker jag inte orkar bemöta, folk som har mitt lösenord är dessutom Kp och NFT. Jag litar inte på att de som ber om min nya adress är vad de utger sig för att vara. Därför kommer jag bara att ge ut adressen till den som jag vet vem hen är genom kommentarer här i min blogg, eller genom att jag läst personen egen blogg.

Så vill du fortsätta följa mig, skicka ett mail till bridz@live.se , men ta inte illa upp ifall du inte får adressen.

Jag är hemskt ledsen att det blev så här. Jag trodde aldrig att jag skulle vika ner mig. Men till slut gjorde jag det.

varför ha så bråttom?

12 april, 2012

För ett tag sedan, jag bloggar ju inte så mycket längre, skrev jag ett inlägg om det barn jag vill att min pojkvän ska få. Inlägget missuppfattades av ganska många som tolkade det som att jag ville ha ny familj nu.

Så är det verkligen inte.

Kp har köpt hus med sin nya efter att bara ha bott i sin lägenhet i ett halvår. Hon flyttade till sin nya bostad ungefär samtidigt efter att ha varit sambo med sitt ex i hela sitt vuxna liv. Ett ynka halvår bodde hon själv.

Jag fattar inte vad de har så bråttom till. Varför vill man ha en ny vardag med vardagsgnabb om disk och vems tur det var att köpa mjölk.

Jag och min kärlek delar mycket vardag. Sover tillsammans 4-5 nätter i veckan. När jag var sjuk för några dagar sedan tog han hand om barnen. Och igår kom han hem till mig innan jag var där och hade maten färdig tills jag kom hem.

Men vi har fortfarande varsitt hem. Och det är fantastiskt skönt. Att bara ha de bra bitarna av vardagen tillsammans, men slippa allt det tråkiga.

Tids nog kommer vi att flytta ihop. Det är i alla fall planen. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste ha så bråttom. Särskilt ifall man aldrig provat på att leva själv. Jag har levt själv, och faktiskt bott själv i alla mina bostäder. Det är skönt att veta att jag klarar mig själv. Att veta att jag inte bara kastat mig in i någons famn för att slippa vara själv.

klar

22 mars, 2012

Så har jag då redovisat mitt exjobb.

Och hur gick det då undrar ni förstås?

Jo det gick hur bra som helst.

Jag väntade hela tiden på att jag skulle bli nervös, men jag blev det aldrig. Jag tycker ju att det är roligt att få ha ensamt majestät framme vid tavlan, och ha allas blickar riktade mot mig. Jag tycker att det är roligt att få lägga in ett skämt här och där, och upptäcka att alla är med och fortfarande hör vad jag säger. Kort sagt, jag har nog ändå valt åt rätt håll när jag tänker bli lärare.

Jag fick höga betyg på min redovisning, och även bra betyg på min rapport och själva arbetet. Däremot blev betygen usla på genomförande… men jag har ju skilt mig mitt i och mått så djäkla dåligt så jag har förträngt det. Självklart hade det varit roligt om allt hade flutit på och jag hade fått höga betyg rakt igenom, men nu har ju mitt liv inte för vana att bara fungera, och då får man vara nöjd bara man klarar sig med näsan ovanför ytan. I slutändan med alla betyg sammanräknade blev det ett C på en A-Fskala, och det är jag helt nöjd med. Både jag och min handledare betvivlade för inte så länge sedan att jag någonsin skulle bli klar.

 

kanske

20 mars, 2012

Vi var på barnkalas hos en släkting till min pojkvän. Barnen fick (gnugg)-tatueringar i fiskdammen som vi gnuggade fast på deras armar.

Dagen därpå åkte barnen till sin pappa.

När det var min tur att träffa barnen igen berättade Lill att pappa hade frågat jättemycket om tatueringarna och kalaset.

Varje gång jag stöter på Kp så säger han att barnen berättar så mycket om din pojkvän och det är så roligt att de tycker så mycket om honom.

Kanske är det så att det ändå inte är så roligt att jag har träffat någon annan som han vill ge sken av?

Kanske är det jobbigt att jag träffat någon annan som barnen tycker så mycket om och pratar så mycket om?

Kanske är det lite jobbigt att min nya har en stor hjärtlig familj som mina barn gillar att vara hos. Varken Kp eller NFT har som jag förstått det (eller i Kps fall vet jag ju) familjer som man okomplicerat bara kan umgås med, och där barnen kan vara helt trygga.

Kanske är det därför han blivit så aggressiv på sista tiden. Därför han känner att han måste argumentera sig blodig, fast han inga motargument får?

Jag vet inte. Men det finns de i min omgivning som tror att det är så, och kanske ger jag dem rätt snart, fast jag lite naivt inte trodde att det var så

gyttjedyk

19 mars, 2012

Det där jag skrev om att jag mår dåligt till Kp var ett försök att appellera till någonting.

Jag har inte sagt det till honom förut, för jag var ganska säker på hur han skulle reagera. Nämligen precis som han gjorde, med att ta ett erkännande om svaghet från min sida som ett medgivande om att jag haft fel.

Det var alltså inte heller en fungerande taktik. Dock inte osann alls. Jag mår jättedåligt varje gång han kritiserar mitt föräldraskap. Intellektuellt vet jag ju att jag inte borde ta åt mig och att alla de som betyder något vet att jag är en bra förälder. Min känslomässigt kan jag ligga vaken en hel natt för att jag blir sårad och ledsen. Jag kan tyvärr inte styra mina känslor, jag har ju till och med provat terapi, men jag känner som jag gör vad jag än skulle vilja.

lera

19 mars, 2012

Min skilsmässa har nu sjunkit lägre än sandlådenivå vad det gäller sandkastning. Jag vet inte vad det är längre som kastas.

Diskussionen den här gången gällde overall eller jacka. Vem som hade satt på barnen vad är helt ovidkommande. Om det ena är bättre eller sämre än det andra är också helt ovidkommande.

Det intressanta är att jag hade telefonen avstängd i en timme för att jag satt på möte och hittade 4 missade samtal, 4 SMS och 4 mail där ilskan flödade över att fel plagg satt på barnen.

När det dessutom visade sig att jag inte var hemma och inte skulle komma hem på hela helgen fick jag höra att nu var hela deras helg förstörd. De blev så låsta när barnen hade fel kläder.

Inte en enda gång gav jag mig in i debatten om overall eller jacka är det bästa plagget. Allt jag skrev var att vi tydligen hade olika åsikter här, och att jag naturligtvis klätt barnen i vad jag tyckte var lämpliga kläder när jag lämnade dem på dagis på morgonen.

Jag skrev också, gång på gång att jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli kritiserad, att jag mår dåligt av det. Och bad honom bara konstatera att vi tyckte olika till nästa gång.

Jag citerar mig själv

Det är möjligt att jag feltolkar. Oavsett blir jag ledsen när du kritiserar. Jag utgår från att du gör det du tror är bäst. Och jag tror att du utgår från detsamma när det gäller mig. Och därför ber jag dig om att sluta argumentera för din sak.  Jag mår dåligt av att höra att du tycker att jag gör fel.

Till nästa gång, konstatera bara att vi tycker olika.

Men det går  liksom inte in att jag inte argumenterar för att någon skulle gjort fel, att jag bara vill slippa diskussioner, om saker som jag tycker är helt omöjliga att hitta något rätt och fel på.

Nu citerar jag honom

Klart du mår dåligt av att höra att du gör fel. Jag vet precis hur det känns. Men ska jag sluta argumentera för min sak? Vad ska jag göra då? Sitta still och hålla käften bara?

Om jag kanske har rätt den här gången, varför då inte bara kort och gott säga det, med ett enkelt ”Ok, ja så kan det vara” och sedan är det ur världen? Om du inte vill att jag ska börja argumentera för min uppfattning, varför då säga emot? Varför är du så hysteriskt rädd att göra fel? Alla gör fel. Det gör inte dig till en dålig mor att glömma något ibland, eller slinta på klädesplaneringen. Det är ingen katastrof. Det här var inte världens undergång förrän vi började bråka om det. Jag skulle till och med kunna säga att det var en skitsak. Det måste gå att framföra sådana här åsikter utan att det river upp himmel och jord.

Jag har inga problem med att han tror att jag gett honom rätt, jag ser ingen prestige i varken det ena eller andra. Men jag tycker att det är så djävla jobbigt att han inte ser var gränsen går. Inte ser att jag inte argumenterar, inte vill bli osams om rena skitsaker.

Hur? hur? hur? ska jag få honom att höra vad jag säger?

vem ska fatta beslut?

15 mars, 2012

Nu har jag pratat med min virriga mamma.

Farbror lever och opereras just nu, ganska kritiskt

De anhöriga bestämde sig för att de inte ville bestämma själva utan låta läkarna ta besutet. Mamma tyckte inte att det hade framkommit något nytt och ringde inte upp mig. Tack för det virrmamma. Nu har  hon lovat att höra av sig till mig nästa gång hon får någon ny information.

Jag tappade helt plötsligt lite förtroendet för rutiner i svensk sjukvård. Hur kan anhöriga utan medicinsk kompetens beläggas med den skuld det innebär att fatta fel beslut om en operation.

Nu kan vi bara vänta och hoppas på det bästa.

beslut

15 mars, 2012

Det går inte så bra för min farbror. Min pappa och faster har blivit uppmanade att åka in till sjukhuset. Det var något beslut som skulle fattas.

Jag är inte så bevandrad i akutsjukvård, så det enda beslut jag kommer på där hela släkten ska vara med och bestämma är organdonation. Men jag har säkert fel? Någon som kan mer? Är det vanligt att fru, barn och syskon fattar beslut om vilka åtgärder som ska vidtas? Är det inte läkarna som fattar beslut?

skitsaker

13 mars, 2012

Små nålstick med jämna mellanrum,

Jag tycker att du ska vara hemma en dag till med Mini fast han varit feberfri ett dygn

-Jag duschar barnen på morgonen, det tycker jag också att du ska göra

-Jag tycker inte att du har satt på barnen rätt kläder, jag kommer förbi och hämtar andra

Små skitsaker, som jag låter passera. Det är ju sagt i all välmening för att ha bryr sig om barnen.

Men sammantaget, om man tänker på att det kommer någon lite förmaning i veckan är det oacceptabelt. Jag kan inte minnas att jag någonsin sagt något om vad de gör med barnen. Jag är såklart missnöjd med en hel del. Men när de är hos honom är det upp till honom att bestämma vad som ska göras, när de är hos mig är det jag som bestämmer när det ska vabbas, eller när det ska duschas.

Fan att jag är så trög. Att jag bara låter saker passera, inte märker när de gått över gränsen. Inte förrän det blivit ett helt berg av skit som jag svalt.

När han skrev till mig om det där med duschandet skrev han ”Som sagt, inte för att bråka, skriva dig på näsan, eller kritisera, utan för att hjälpa och dela med mig. Du delar också med dig av sådant ibland, och uppskattar jag. Inte bråk, utan hjälp.”
Eftersom jag hela tiden jobbar med att vara trevlig och inte överreagera, det är ju bara småsaker svarade jag att jag inte såg det som bråk varvid han svarade.Va skönt, tack! Jag är konstant en smula orolig för att skapa en dålig stämning av misstro som ska gå ut över barnen.
Som att jag av någon längtan efter att skada honom skulle låta något gå ut över barnen.

Jag som sväljer och sväljer och sväljer och aldrig lägger mig i hur och vad de gör med mina barn. På vilket sätt skulle jag låta något gå ut över barnen?

Jag har inte svarat honom, och kommer förmodigen inte att göra det heller För jag tänker på barnen, och det var ju ytterligare en småsak. Jag vill inte infektera vår relation ytterligare.

Men jag vill komma på ett sätt att få honom att förstå var gränsen mellan mitt liv och deras liv går.

Kattis

2 februari, 2012

Nej. Att jag har träffat någon jag tror mig vilja leva länge med förändrar inte min syn på Kps och NFTs görande.

Jag ser det inte som problematiskt att de ganska snabbt bestämde sig för varandra, och att de träffades med barnen närvarande.

Jag ser det som problematiskt att de bara några veckor efter att barnens liv kastats om totalt delade säng, och att mina barn direkt fick dela rum med sin ”nya syskon”. Jag ser det som ett problem att barnen väldigt lite fick vara ensamma med sin pappa precis i början när allt var nytt och konstigt. För egen del ser jag det som ett stort problem att Kp i kommunikation med mig höll med om att barnen borde få sova själva med honom i början, och sedan sket totalt i vad han hade sagt.

Jag ser det också som en aning problematiskt att Kp kastar sig in i saker väldigt fort precis som sin far. Men där kan jag ha helt fel. Det kan vara så att han och NFT lever hela livet tillsammans, och det är vad jag hoppas på. Jag vill inte vara en bitter olyckskorp, utan jag försöker hoppas att han är vuxen nog att veta vad han gör när han köper ett hus tillsammans med någon efter relativt kort tid.

lite sent kanske

2 februari, 2012

Jag vet inte under vilken kategori mailet från min pappa i morse ska sorteras under.

1½ timme efter att jag hade lämnat barnen på dagis dyker mailet från min pappa upp, med uppmaningen att klä på mina barn ordentligt med kläder idag, eftersom det är kallt.

Jag antar att det var ganska gulligt, men inte särskilt genomtänkt.

Och ja, barnen är ordentligt påklädda. Så ordentligt Stockholmsbarn kan vara klädda, det är tyvärr inte så att garderoberna är överfyllda av kläder för -10. Än mindre för -20 som det visst ska bli mot helgen.

slut

1 februari, 2012

Finaste hästen finns snart inte mer.

Hans ben har gjort sitt här på jorden.

Jag vet inte om jag tror på ett liv efter detta för mig själv. Men jag är helt övertygad om att min svarta vän snart kommer att springa på de evigt gröna ängarna. Och att han där kommer att träffa den vita ponnyn och den stora bruna hästen som gett upphov till mitt nätnamn, Bridz.

Finaste finaste hästen. Tack för allt du gett mig och allt du lärt mig. Jag kommer aldrig att glömma dig.

samma gata

31 januari, 2012

Kp ska förresten flytta till samma gata som jag bor på.

En jättelång gata visserligen, och i andra änden, men ändå -hej på er mina bästa vänner. Det blir kul när vi träffas spontant då och då.

jaha

30 januari, 2012

Kp och NFT har visst köpt ett hus tillsammans.

För mig spelar det inte särskilt stor roll faktiskt.

Kul för dem liksom.

död telefon

27 januari, 2012

Och precis när jag hade fått ihop ekonomin på öret så la min telefon av. Jag har varken råd eller tid att fixa det nu.

Varför var det en bra idé att inte ha fast telefoni nu igen? Kan någon påminna mig.

Nu är pengarna slut.

27 januari, 2012

Nu är mina pengar slut.

Om inga oförutsedda kostnader tilkommer kommer jag att gå back 8,45 kronor den här månaden. De där 9 kronorna kan jag nog låna, eller så har jag faktiskt några hundralappar här hemma.

Men bufferten på någon tusenlapp jag haft över varje månad försvann i december.

Det är bara att bita i det sura äpplet och förklara att jag nog inte har råd med den där återkommande semesterresan jag och vännerna brukar göra. Jag har inte råd att ägna mig åt kattuppfödning just nu. Jag har inte råd att köpa kläder till barnen bara för att de är fina.

Så är det, och jag måste våga tala om det.

Det är inte det att jag är utfattig. Jag klarar mig. Jag har råd att göra aktiviteter med barnen, jag har råd att gå ut någon gång själv och göra av med pengar. Jag har råd att köpa mat och bjuda vänner på middag. Men pengarna räcker inte till allt. Jag måste kompromissa.

Nu kom jag på att jag har en utgift till. Skit också. Den får jag spara till nästa månad.

Inte ett dugg uppfriskande.

15 januari, 2012

Jag förstår inte grejen med att klaga på att folk skriver för lyckliga inlägg på facebook.

Jag har just nu en avlägsen bekant som inte döljer någonting om sitt mående på facebook, jag tycker inte att det är ett dugg uppfriskande.

Om mina avlägsna bekanta vill jag på min höjd höra att de varit ute med maken och att barnen är fina, knappt det visserligen, men går jag in på facebook är det ändå vad jag förväntar mig att få läsa.

Så det så

Fel älskling

15 januari, 2012

Det ringden min telefon och jag såg att det var Kp som ringde, följande samtal utspelade sig

Km –Hej
Kp –Vi står här och väntar nu
Km –Väntar vadå
Kp – Jo vi är framme nu
Km –Vaddå framme
Kp –Jo här vid Konsum, Puss

Här hörde jag hur han började lägga på luren varvid jag skrek

Kp, vänta, det är mig Km du pratar med och inte NFT.

Varvid han svarade –Oj då, hej då.

Han märkte inte att det var mig han pratade med trots att jag och NFT har väldigt olika röster. Lite komiskt tyckte jag allt att det var.

Lösenordsskyddad: avslutning

12 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jenny Eriksson

29 december, 2011

Ibland är jag mer nöjd än annars med mitt unika namn. Så vitt jag vet är jag ensam i världen om att heta som jag gör.

Jag försökte hitta en Jenny Eriksson på facebook. Lycka till, till mig själv. Jag gav upp när ögonen började gå i kors i ansträngningen att titta på alla minabilder av alla dessa Jenny Eriksonnar.

Världens bästa grannar

29 december, 2011

Lite halvspontant träffades vi, nästan alla barnfamiljer här på gatan hemma hos en granne. Alla hade med sig julbordsrester och ett ståtligare mer välfyllt julbord tror jag sällan skådats.

Jag som inte ätit någon julmat nästan i år var väl mer imponerad än de flesta andra. Men alla hade trevligt och barnen hade jättekul.

Det gäller att komma ihåg världens bästa grannar när jag ibland tycker att Södra Förorten ligger lite långt bort från världen.

Blev rätt bra ändå.

24 december, 2011

Jag vaknade hos min älskade och vi bytte julklappar med varandra.

Därefter åkte jag hem till fina kompisen och panikköpte en fuljulklapp till henne på vägen. Nu har vi druckit champagne och ätit jullunch bestående av helfabrikat, Kalle Anka på i bakgrunden.

Må så vara att mina familjeförhållanden inte alltid glittrar och tindrar som jag hade tänkt mig det. Men frågan är om de där släktbanden är så viktiga egentligen. Vänner som jag känt i 10-20 år, som genom alla livets prövningar stått pall och varit lojala, är inte de egentligen lika viktiga?

I morgon firar jag med mina fina barn, och nästa år har jag dem på julafton. Nästa år kanske jag firar med mina barn och min älskade? man kan alltid hoppas, men oavsett så är mitt liv inte tomt och ensamt.

Ett fyllesentimentalt inlägg skulle man kanske kunna tro? Men så är det inte, jag är som vanligt väldigt nykter.

God jul alla fina människor jag tycker om.

Idag, i morgon, och sen

23 december, 2011

Jag sov hos den Rätte inatt och åkte hem till Södra Förorten på morgonen för att jobba hemifrån idag.

I brevlådan låg en chokladask med texten ”När man är ledsen behöver man choklad” på. Från en av världens finaste vänner. Och ledsen var jag. Så ledsen att jag grät oavbrutet i halvtimme. Sedan samlade jag ihop mig själv åt alldeles för många skorpor och cyklade iväg mot gymmet. På vägen tappade jag fästet i en iskurva och gjorde en liten flygtur. Bortsett från genomblöta kläder klarade jag mig ändå ganska bra och fick bara något blåmärke.

Sedan tränade jag en timme på att nytt sorts pass, och fick inte ihop någonting.

Nu inbillar jag mig i alla fall att jag är så samlad att jag ska kunna åka hem till den Rätte och följa med honom en stund till hans föräldrar i kväll.

I morgon ska jag äta jullunch med ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singlad vännina och sedan åker jag ut till landet där mina föräldrar är, med en kvällsbuss.

Och den 25e ska jag fira jul med mina fina barn. Helt spontant köpte jag idag varsinn pruttkudde åt dem och det kommer att bli väldigt bra.

Jag har världens finaste man i mitt liv och världens finaste barn. Och så har jag världens finaste sociala nätverk. Det finns säkert 20 hem där jag skulle kunna fira jul om jag ville, om jag inte bara var så förbannat tjurskallig att jag tackade nej till alla generösa erbjudanden.

Tacksam?

23 december, 2011

Fia, du har inte läst mina skyddade inlägg. Men du tycker att jag borde vara tacksam gentemot Kp?

Jag vet inte vad jag ska säga?

Tacksam?

bearbetning

23 december, 2011

Kan det inte vara över snart. Jag skulle vilja sova, sova, sova nu och vakna ute på landet den 25e.

Jag är trött på mig själv just nu, trött på självcentreringen och alla känslostormar (gråt i ena stunden, glödgande ilska i nästa) jag inte kommer ifrån.

Kan jag inte bara sätta saker i rätt perspektiv?

Jag levde med en man som med sina krav gav mig panikångest. Nu har jag sluppit ifrån det helvetet. Priset för att slippa ångesten är att jag får fira jul den 25/12 med mina fina älskade barn. Fira den där julen som jag ändå är rätt ointresserad av. Vi har ju aldrig haft några traditioner i min familj ändå, och julmaten ska vi inte prata om. Vi äter ju inte gris, och vad finns det kvar då liksom?

Jag vet att jag skrivit det här inlägget ungefär 12 gånger varje dag de senaste dagarna,  men jag kan inte lova att det inte händer igen.

Jag bearbetar och försöker förstå vad jag håller på med. Varför jag inte kan sätta saker i sitt rätta perspektiv just nu. Vad det är jag håller på med.

Att känna sina begränsningar

22 december, 2011

När jag äntligen kom på varför jag har varit så nedstämd de sista veckorna så blev allt lite lättare.

Den gamla hederliga barnlösheten känner jag igen. Nu är jag dessutom på inget vis barnlös längre. Nu borde jag kunna hantera det här.

Inte genom att vara med på ett julfirande där allt fokus läggs på någon annans barn, det har jag ingen lust att utsätta någon för, men genom att veta vilken kläggig röra jag simmar i.

Frågan är om jag kommer att berätta det här för den Rätte, och om han i så fall kommer att förstå? Det får jag se.

Lösenordsskyddad: Nej

21 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Jul

21 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Dagens utmanning

19 december, 2011

Dagens, eller snarare veckans utmaning blir att inte påpeka för Kp att han ska tömma barnens hyllor när han hämtar dem inför julledigheten på torsdag. Personalen uppmanar till det på tavlan där de skriver ner sådant som vi föräldrar bör veta och göra. Jag vet att Kp inte läste där förrut, nu återstår det att se om han gör det nuförtiden. Det är i alla fall inte mitt jobb att göra det åt honom.

Lösenordsskyddad: allt

15 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

påmind

15 december, 2011

Jag fortsätter att läsa tillbaka och inser att de två senaste åren i december har varit ett återupplevande av paniken och ångesten av att sitta med ett tre dagar gammalt barn och bli lämnad. Kanske borde jag inte läsa tillbaka och bli påmind? Eller så ligger känslan djupare än så?

mer föräldrar

13 december, 2011

Lite larvigt tror jag att jag blir extra ledsen över deras brist ¨på intresse när det inte var mitt ”fel” att det blev skilsmässa. Att jag tycker att de ska backa upp mig lite extra.

De vet ju inte ens en femtedel av vad som hände. Jag har inte berättat. Jag har ingen sådan relation till mina föräldrar. Förresten har jag inte ens skrivit om vad Kp krävde av mig här i bloggen. Det är kanske inte självklart för mina föräldrar att förstå hur jag egentligen mådde av det som hände. Jag tror inte ens att de känner till att jag äter antidepressiv medicin. De fattar inte att jag äntligen, äntligen, äntligen har träffat någon som jag får det jag behöver av. Inte någon som är översocial och som lindat mina föräldrar runt sina fingrar (även om den Rätte inte är asocial på något sätt, men de har ju inte träffat honom, så de vet inte) och som visst är trevlig men som var delaktig i att jag fick panikångest.

principerna fladdrar sakta iväg

13 december, 2011

Jag gjorde det, postade ett inlägg om något sött mina barn har gjort, på facebook.

Det satt långt inne… men jag håller på och tappar princip efter princip.

Jag flög ju för några veckor sedan… och i jämförelse var det här ingenting.

föräldrar

12 december, 2011

Fan vad jobbigt det ska vara med föräldrarelationer.

Igår var jag hemma hos Hans föräldrar och åt middag. De poängterade flera gånger vad roligt de tyckte att det var att äntligen få träffa mig. Jag kände mig verkligen välkommen och kände att de sett fram emot att få träffa mig.

Jag har berättat för mina föräldrar att jag träffat någon varvid pappa frågade vad det var för fel på honom. För något fel måste det väl vara när man är över 30 och inte har barn ännu? Sedan har de inte nämnt honom något mer. Jag har fört honom på tal någon gång och en gång fräste pappa något svar om att jag väl inte tänkte flytta ihop redan? Det är allt.

Jaja, det är inte mina föräldrar han ska vara tillsammans med, men jag önskar att jag kunde visa honom att han var välkommen till hela mitt liv.

Jag vet förresten att de kommer att gilla honom när de väl får träffa honom. De kommer bara inte på tanken att visa något som helst intresse, eller föreslå att de ska få träffa honom.

Han är i alla fall inte illvillig

30 november, 2011

Till Kps försvar ska man säga att det inte så mycket handlar om en vilja att förstöra för mig. Det handlar om att han tyvärr aldrig lärt sig att lägga saker som bestämts på minnet.

Jag har daddat honom igenom en herrans massa år, med påminnelser om ditten och datten. Och påpekat när han är på väg att klanta sig och dubbelboka eller missförstå någonting.

Nu gör jag det inte längre. Istället tar jag för givet att det vi bestämt ska gälla.

Han å sin sida har bara sagt ja och inte alls tänkt.

Klart som fan att det blir fel då. Och fel till hans nackdel förstås eftersom all vår kommunikation sker via mail eller SMS. Jag kan lätt visa att det jag hävdar stämmer.

Han känner sig nedtryckt och försöker in i det sista hävda att jag har fel. Han kan inte hitta något mail där vi bestämt.

Man skulle kunna tycka att det är lite dumt att fortsätta hävda sin rätt när det gång på gång visat sig att jag inte har fel, jag har nämligen en hjärna som är fantastisk på att komma ihåg datum och överenskommelser. Men han vill inte förstå.

Istället för att anteckna överenskommelser vi gör glömmer han bort eller gör egna eftertolkningar, och så blir det en konflikt. En konflikt som jag vinner, ifall det inte är så att han trots skriftlig dokumentation vägrar hålla sig till överenskommelsen.

finns skriftligt.

29 november, 2011

Allt finns så klart nedskrivet. Och jag har ordning på mina mail och hittade lätt överenskommelsen om juldagarna. Det är rätt korkat att tjaffsa med mig om datum för jag har ett datumminne som inte är av den här värlen.