Archive for the ‘Adoption’ Category

Lösenordsskyddad: förtydligande

31 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: å ena sidan

30 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Filmtips

30 december, 2011

Idag var jag och barnen och en fantastisk film. Vem är var, passar bra från två år, eller kanske allra bäst från 35?

Filmen hade allt. Lurviga nallar som låg lite (men inte så att barnen märkte) en kanin med två mammor och ett hundpar som inte fick barn i magen utan istället åkte långt, långt bort och adopterade en katt.

Lösenordsskyddad: Väntan

13 september, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Genetiskt?

3 juli, 2011

Vad är problemet med att påstå att någon folkgrupp har en egenskap i generna? I det här fallet att afrikaner skulle vara bättre på musik än andra.

Jag tror inte att judar är snåla, att svarta är dumma eller att asiater är mer flitiga än andra. Och jag har vetenskapen i ryggen här. Möjligtvis kan det finnas kulturella skillnader, men en person som tagits ifrån sin kultur i späd ålder uppvisar inga kulturellt betingade egenskaper från sin ursprungskultur utan följer den kultur där de växt upp.

Slappna bara av lilla vän

22 december, 2010

Jag är inte barnlös längre, inte på något sätt. Jag skyddar mig till och med aktivt mot att bli gravid.

De tidigare barnlöshetskänslorna är helt borta. Jag blir genuint glad när någon är gravid. Jag kan till och med höra ett samtal om planering av tidpunkt för graviditet utan att bryta ihop. Så klart brukar jag droppa en kommentar om att en graviditet inte alltid är något man planerar, men i övrigt håller jag mig lugn.

Det enda som finns kvar i mig är aversionen mot uppfattningen att det hjälper att slappna av om man har fertilitetsbekymer. När det resonemanget kommer på tal tänder jag till på alla cylindrar.

I söndags var Lillkatten på födelsedagskalas och någon berättade om sin mamma som hade fått upprepade missfall och till slut hade adopterat, och jag i min tur berättade om någon som också hade fått upprepade missfall och också adopterat, och tio år senare fått prova en ny sorts operation av livmodern, så att hon till slut fått bli lycklig förälder till både ett adoptivbarn och ett hemmagjort barn. Och då var det naturligtvis någon som kom dragandes med den urgamla myten om att bara man adopterar blir man gravid. HALLÅ, hur selektiv hörsel har du ifall du missar hela berättelsens kärna om O.P.E.R.A.T.I.O.N.E.N? På vilket sätt hör operation och avslappning ihop? Jag blir så trött och uppgiven.

Sammanfattning

4 maj, 2010

Anna skriver ”Kul med tillbakablickarna och skillnaderna som blivit! Skulle vara intressant om du kunde berätta om vilka saker som gjort att du mår bättre idag?

Och svaret finns att läsa om man bläddrar tillbaka i bloggen.  Men eftersom bloggen har några år på nacken, jag har skrivit sedan januari 2006, så kommer här en kort sammanfattning.

  • Det började med barnlöshet
  • som till slut blev en graviditet
  • som slutade i ett sent missfall
  • och en avbruten adoption
  • Som ledde till en depression
  • som jag inte vågade medicinera mot och inte gå till landstingsbetald psykolog heller, eftersom jag var rädd för att inte få adoptera
  • Och så blev det en hel graviditet och en Lillkatt och livet var helt ok
  • men sedan blev det total sömnlöshet när jag började plugga igen
  • och så blev det en graviditet till, och en fantastisk Minikatt
  • och en man som ville skiljas
  • och total sömnlöshet
  • och panikångestattacker varenda kväll
  • KBT mot ångesten och sömnlösheten
  • som bara gjorde allt ännu värre
  • och jag knaprade Sobril som andra äter karameller
  • ett för tidigt amningsavslut
  • för att äntligen efter 4 års depression, ångest och stress, börja äta SSRI
  • och redan efter 10 timmar känna en klar förbättring

Jag vet inte vad som händer i framtiden, om jag ska medicinera resten av livet eller om terapi eller något annat kommer att hjälpa mig. Men just nu vill jag inte prova något annat, nu vill jag njuta av att vara mig själv igen och hitta tillbaka till mina vänner och till vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Så hemskt

20 mars, 2008

Man tror knappt att det är sant. Snacka om att rycka undan allt. Adoptionen blev helt plötsligt tillbakadragen.

Idag tänker jag särskilt på Soff med make som råkat ut för den där berömda droppen som kan få allt att rinna över. Som om inte barnlöshetseländets långa tid var nog.

Kinas nya regler för adoption

27 december, 2006

Nu har de kommit, Kinas nya krav på adoptivföräldrar. Hårdast slår de för de ensamstående som inte längre kan adoptera från Kina.

Jag kan inte ens tänka mig den smärta och sorg som måste drabba de personer som stått länge i kö men ändå inte tillräckligt länge för att hinna skicka sina papper. Det finns fortfarande en del andra länder som ensamstående kan adoptera från, men köerna till dem ökar säkert lavinartat nu. Kina var ju ett land ifrån vilket det kom väldigt många barn.

Förhoppningsvis innebär det något positivt att det kommer färre barn från Kina. I bästa fall beror det på att fler barn slipper bli bortlämnade. I värsta fall innebär det hela bara att fler barn får växa upp på barnhem.

Från min högst personliga horisont kan det här vara något positivt. För tillfället klarar jag och Kattpappan alla de nya kraven. Kanske kommer köerna att minska så att vi ifall vi bestämmer oss för att adoptera kan göra det ganska smärtfritt från Kina?
Men i dagsläget gapar jag inte efter syskon. Jag är så otroligt tacksam att jag har någon i min mage som fortfarande lever och bökar runt. Och går det här bra vet jag inte om jag kommer våga hoppas på att få ytterligare en chans oavsett på vilket sätt vi då försöker.

Föda hemma och utnyttjande av statistik

23 december, 2006

Det är förstås mycket förlossningstankar som snurrar i mitt huvud. Det fanns två anledningar till att jag gärna ville försöka få biologiska barn och inte direkt gå på adoptionsspåret. Den första var att jag gärna ville prova att vara gravid, den andra var att jag gärna skulle vilja vara med om att föda ett barn. Gener har jag aldrig varit intresserad av.

Nåväl, nu när det närmar sig läser jag förstås mycket på olika förlossningssidor och hamnar också på de sidor där de som förespråkar hemförlossningar skriver.

Jag försöker att inte vara dömande och kan faktiskt förstå argument som att ifall man känner sig väldigt otrygg och osäker av sjukhusmiljön och om allt ser normalt ut är det bra att föda hemma med barnmorskor som hjälp.
Men diskussionen blir ofta väldigt märklig på sådana här sidor.
Det hänvisas alltid till statistik som säger att det sker procentuellt mycket färre olyckor vid hemförlossningar än vid sjukhusförlossningar, alltså måste det vara bättre att föda hemma. Vad man inte verkar ta hänsyn till här är att nog 100 % av de som valt att föda hemma åker in till ett sjukhus om komplikationer uppstår, och därmed är det bara de lyckade förlossningarna som tillförs hemförlossningsstatitiken

Nyss läste jag på ett forum att nästan alla olyckor i samband med sjukhusförlossningar beror på misstag och dåliga rutiner från sjukhusens personal, och det var bara för mycket för mig.

Tror man på fullt allvar att hela den förlossningsvård vi har i Sverige och som har lett till att vi ligger i topp på överlevande av mödrar och barn vid förlossningar gentemot resten av världen orsakar många olyckor? I så fall måste man nog vara väldigt konspiratoriskt lagd.

Jag diskuterar gärna det här, men då med lite vettiga argument. Och jag tycker faktiskt att den kvinna som vill föda hemma och där läkare och barnmorskor gjort bedömningen att det borde gå bra ska få göra det med bidrag vilket man i dagsläget inte kan göra på många platser i Sverige. Men jag vill inte höra att JAG utsätter mitt barn för fara genom att välja att försöka föda på sjukhus och dessutom kan tänka mig att använda både maskiner och droger ifall det bedöms som nödvändigt.

IVF-tröjan första rapport

19 september, 2006

Idag har jag för första gången haft min IVF-tröja på mig. Jag hade bara en sjal runt axlarna så magtexten syntes tydligt även när jag var på väg till och från skolan. Reaktionerna var faktiskt inte så många, det var tydligt att alla läste vad som stod, men nästan ingen verkade hajja till. Det är nog många som inte vet vad texten betyder. På min kurs vet ju alla vad IVF står för, men de vet alla redan hur min mage blev till… jag är inte så diskret med mitt privatliv.

Mest reaktion idag fick jag av en adoptivpappa (jag gissar att han var adoptivpappa eftersom han såg väldigt svensk ut och drog en barnvagn med en liten flicka i som såg väldigt asiatisk ut, men det är klart att jag kan ha fel) Han tittade verkligen länge på min text och min första tanke var att ”Åhh nej, nu har jag lyckats såra någon ändå, han och hans fru kanske är jätteledsna över att de misslyckats med så många IVF:er” Men sedan funderade jag ett varv till och förstod att han nog mest varit medlidsam mot mig, han hade ju sin underbara dotter och tyckte förmodligen att jag missat något fantastiskt när jag valde IVF-vägen istället för adoptionsvägen.

Skaffa barn

29 juni, 2006

Jag lyssnar alltid på samtliga sommar på radion. Fast jag brukar inte lyssna när de sänds utan brukar lyssna via datorn när jag har tid eftersom alla program ligger uppe i en månad med musik och allt.

I går lyssnade jag på Malin Alfvén som är föräldrarpsykolog. Hon pratade om att tidigare fick man barn, men idag skaffar man barn och alla föräldrar borde skaffa fler barn. Eftersom jag är en av dem som verkligen inte bara skaffar barn och dessutom en av dem som förmodligen inte kommer att ha råd att skaffa så många, både IVF och adoptioner kostar ju förmögenheter, känns det ganska jobbigt att höra. Speciellt som hon började sitt program med att säga att hon har patienter som går hos henne eftersom de inte blir några barn.

Jag har dessutom genom nätet träffat på en del människor som kanske aldrig kommer att kunna skaffa barn. Av olika skäl kan de inte adoptera och IVF eller annan hjälp kanske är för dyrt eller fungerar inte.

Egentligen tycker jag inte att alla människor kan ta hänsyn till allt. Det finns så många som kan ta illa upp. Och lyssnar man på en föräldrarpsykologs sommarprogram får man nog skylla sig själv. Men jag kommer nog aldrig att kunna höra något sådant utan att bli ledsen. Och dessutom tycker jag att uppmaningen är ganska dum. Även de som blir gravida bara av att prata med en man har nog sina skäl till att begränsa antalet barn. T.ex. att de vill ha tid till dem de har.

Aldrig vara nöjd

4 juni, 2006

Jag har nu i en veckas tid varit så otroligt illamående. Det är tur att jag inte har några fler föreläsningar för jag hade aldrig klarat av att ta mig igenom dem. Jag blir alldeles darrig i hela kroppen om jag sitter upprätt i mer än en halvtimme.
Det är inte jättekul att må så här, men jag hoppas, hoppas, hoppas att det betyder något bra.

Idag mår jag lite bättre. Jag kan i alla fall sitta upprätt även om det är jobbigt. Men då blir jag genast nervös, vad är det som händer? Har jag slutat producera hormon?

Usch, den här ovissheten som jag ska leva i, i kanske tre månader till är fruktansvärd. Hur kan jag utsätta mig för det här.

Jag har tagit ett heligt beslut för mig själv att om det här inte går bra så ska jag inte utsätta mig för det här igen. Då kör vi på adoption istället. Vi får se om jag står fast vid det om vi måste göra valet, vilket jag verkligen hoppas att vi slipper.

Jag har också (i samråd med kattpappan) beslutat att om det här går bra blir syskonet adopterat.

Men jag vet vis av tidigare erfarenheter att sånt kan man inte bestämma förrän man är framme.

Att till varje pris vilja adoptera ett vitt barn

13 april, 2006

När jag gick min adoptionskurs var det ett annat par på kursen som bara kunde tänka sig vita helst blonda barn.
Och när jag läste boken Längtansbarnen tyckte jag mig läsa om fler föräldrar som resonerade som dem.

Självklart har man starkare känslor för vissa länder eller världsdelar. Av adoptionsländerna (idag) har jag rest i Indien, Sydafrika, Thailand, Vietnam och Ryssland och har därför egna minnen och upplevelser från de länderna som inte skulle vara förknippade med adoptionen vilket jag tror kan vara en fördel.

Men från att ha ”favoritländer” till att säga ”får jag inte ett barn som ser ut så här vill jag inte ha något alls” tycker jag att steget är ganska långt.

Det ligger säkert inte rasism bakom önskan om en blond lockig flicka utan oron för att man kommer att vara för olika för att kunna känna samhörighet. Och då tycker präktigpettern jag att om man resonerar så kan man inte vara speciellt påläst eller väl förberedd. Och jag undrar vad det egentligen är man är ute efter?

Är man medveten om att oavsett om barnet kommer från Polen eller Etiopien kommer det att vara adopterat och ha samma bakgrund. Och de eventuella adoptionsrelaterade problemen finns där oavsett hur barnen ser ut. Kanske har man det?

Och kanske är det bara jag som är trångsynt? Men jag blir beklämd när en människas utseende är viktigare än allt annat.

Kanske är jag fel ute, jag har ju inga egna erfarenheter. Och kanske läser jag in saker som inte finns i människors ovilja att konfronteras med barn med annat utseende än dem själva?

"Min adoptionshistoria"

12 april, 2006

Hela rubriken är satt inom situationstecken för det har inte blivit så mycket historia ännu. Men jag tror inte att jag någonstans i bloggen berättat om min andra sorg som sammanföll med missfallet.

Vi körde på parallella spår. Gick adoptionskurs samtidigt som vi utreddes för barnlösheten. För oss kändes det så mycket viktigare att få barn, än på vilket sätt vi fick dem.

Måndagen den 7/11 ringde vår stadsdelsnämnd upp mig och berättade att vi var framme i kön för att starta vår utredning för att bli godkända som adoptivföräldrar, de hade fått en avbokning så vi fick tid redan på fredagen samma vecka.
Vi var överlyckliga! Och bestämde oss för att lägga ner hela den jobbiga processen att försöka producera själva. Dittills hade samtliga behandlingar misslyckats på ett eller annat sätt.

Onsdagen den 9/11 gjorde jag ett graviditetstest, min mens hade inte dykt upp och mina bröst var ömma. Otroligt nog hade Puregonbehandlingen lyckats, jag var gravid. Vi var tvungna att avboka vår hemutredningstid, och jag grät faktiskt. Vi hade valt väg och så blev planerna ändrade.

I januari fick jag ju missfall med tillhörande sjukskrivning, och för tillfället ligger adoptionsplanerna på is. Jag har svårt att tro att det är någon idé att försöka innan jag varit ”frisk” ett tag. Kanske kan vi börja fundera igen efter sommaren ifall jag fortfarande inte är gravid då?

Mitt missfall känns på något sätt som förlusten av två drömmar.

Längtansbarnen

12 april, 2006

Jag har nästan läst ut boken Längtansbarnen som handlar om adoptioner. Överallt har jag läst hur otroligt bra den boken ska vara.

Men jag blir ganska beklämd när jag läser den. Författaren som är journalist har själv adopterat barn och skriver om hela sin procedur, och den är läsvärd. Men däremellan har hon inflikat massor av berättelser av andra adoptivföräldrar och några av dem tycker jag är obehagliga. Flera stycken skriver att det var viktigt för dem att få vita barn eftersom de inte skulle kunna knyta ann till ett svart barn, och någonstans läste jag att en förälder säger att i andra kulturer har man inte för vana att ha nära relationer, ytterligare någon säger att eftersom mitt barn kommer från Sydamerika ligger det i hennes gener att vara mer hetsig än svenska barn.

Däremellan finns det massor av underbara berättelser om föräldrar som älskar sina barn precis för vad de är oavsett hudfärg och handikapp.

Eftersom så många jag pratat med sagt att det här är den bästa bok de läst, och att det var efter den de bestämde sig för att adoptera är jag lite förvånad.

En dröm

26 mars, 2006

I natt drömde jag att vi fick barnbesked. Vi skulle bli föräldrar till en åtta månader gammal pojke i Colombia. Allt var väldigt tydligt och inte alls så där konstigt som det brukar vara i drömmar.

Att det blev Colombia var väl lite konstigt dock eftersom det inte är ett land vi någonsin funderat på.

Kanske ska jag ta drömmen som ett tecken? Vi kör nog de IVF:er som vi får finansierade, men blir det inga barn lägger vi pengarna på adoption.

Alla kan inte adoptera

15 mars, 2006

Något som ofrivilligt barnlösa ständigt får höra är ”men det går ju att adoptera”

För mig och min man finns alternativet med adoption, vi kommer att adoptera ett barn om allt blir som vi önskar.

Men alla kan inte adoptera. En del känner aldrig att de skulle kunna erbjuda ett barn som inte var egenproducerat ett bra hem, och då ska man naturligtvis inte adoptera. Andra har faktiskt inte möjlighet att adoptera. Har man en kronisk sjukdom till exempel kan man mycket väl få nej i en hemutredning. Återigen andra har faktiskt inte råd att adoptera. Även om man får ett bidrag av staten på för närvarande 40 000 kronor kan adoptionen med alla papper som ska verifieras och utredas och alla resor och allt annat gå på det mångdubbla. Är man lågavlönad och kanske dessutom dragit på sig skulder i ungdomen kan det bli omöjligt att få ihop så mycket pengar.

Kuratorbesök

31 januari, 2006

Kuratorn rekommenderar sjukskrivningen och en utredning om jag har en depression.

Att jag är deprimerad visste jag ju redan, sedan jag slutade knapra p-piller och det visade sig att jag inte hade någon mens har jag mått dåligt. Och av varenda misslyckad behandling har jag rasat längre och längre ner utan att ha någon möjlighet alls att ta mig upp mellan gångerna, men därifrån till en depression?!? Det är ju inte jag.

Det kanske inte finns någon medicinsk skillnad på begreppen deprimerad och depression, men för mig finns den, skillnaden alltså.

Jag vill ha en sjukskrivning för det är tydligt att jag inte orkar ta mig tillbaka till skolan om två veckor, jag förväntas ju skriva en 10-poängstenta det första jag gör.
Men jag vill inte ha en utredning av psykenheten, och jag vill absolut inte ha lyckopiller utskrivna.
Jag är livrädd att psykologisk ohälsa ska hindra oss från att adoptera, och tänk om jag då helt plötsligt står utan alla möjligheter att få barn, då vill jag inte leva längre.

Det låter ganska dramatiskt att säga att man inte vill leva längre. Och jag umgås verkligen inte med några självmordstankar! Men i min hjärna finns ett tjockt likhetstecken mellan meningslöst liv och inga barn.