Archive for maj, 2008

Tingeling

30 maj, 2008

Det är så många som skrivit om det i sina bloggar redan, men jag måste också nämna det med några ord.

När kampen en dag tar slut för någon av oss, särskilt när det är någon vi följt länge, och som i mitt fall betraktar som en kär vän, särskilt efter att vi fått chansen att träffas på riktigt.

Då gör det nästan ofattbart ont.

Barnlöshetsresan är fruktansvärd och omänskligt grym ibland, men den ska sluta lyckligt. Någonstans i kampen hägrar målet som är ett levande nyfött barn.

När den inte gör det, utan istället slutar med ännu en misslyckad behandling, och insikten om att det här inte kommer att gå. Då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika och sparka, för det är inte rättvist, det är så förbannat orättvist.

Kära älskade Ting. Jag hoppas så mycket att du ska få bli äkta genuint glad, och att du när du är gammal ska få vara nöjd med hur livet blev, även om det inte blev som du hade tänkt dig.

Annonser

Det ensamma embryot i frysen

29 maj, 2008

Det ligger ett litet embryo, eller snarare början till ett embryo, i en frys på Huddinge sjukhus. Det lilla embryot kommer förmodligen aldrig att få en chans att försöka fästa och börja leva. Huddinge är ett universitetssjukhus, och vi skrev på papper om att vi tillåter överblivna embryon att gå till forskning, och jag hoppas verkligen att det här lilla embryot får göra någon nytta.

När vi gjorde IVF:en som blev till Lillkatten fanns det två fyrcelliga embryon av superkvalitet, det ena stoppades in i min livmoder och det andra lades i frysen.

Vad var det som gjorde att det just var Lillkatten vi fick tillbaka? Jag tror inte på förutbestämda öden utan tror därför att det bara var slumpen som valde, och därför svindlar tanken ibland. Tänk om det varit Lillkatten som frysts in, och så skulle vi aldrig fått träffa den fantastiska person som är han.

Jag är inte sentimental, och jag anser inte att det är ett litet liv som går till spillo, men det är ändå början på någonting som vi aldrig får se slutet på.

Jag hoppas verkligen att det forskas på embryot och att det inte åker i soptunnan direkt.

Misstänkt?

28 maj, 2008

Jag funderade på att köpa ett par blöjbadbyxor på Tradera till Lillkatten, men jag skickade ett mail till säljaren innan jag bjöd och frågade om hon skulle hinna leverera dem på fyra dagar ifall jag vann och då betalade direkt, vi behöver dem nämligen när vi ska åka iväg några dagar.

Auktionen skulle inte gå ut förrän på lördag.

Nu är auktionen borta, och jag fick ett svar från säljaren att jag kunde få köpa dem privat om jag kunde erbjuda henne ett bra pris.

Jag svarade tack, men nej tack.

Jag visste inte ens att det gick att ta bort en auktion med bud på? Och jag blev ganska misstänksam när hon gjorde så, tänkte hon att hon skulle kunna göra en riktigt bra affär under bordet, eller vad vill hon? Kanske inget konstigt alls, men jag är i alla fall inte intresserad.

Är amning också provocerande?

28 maj, 2008

Jag hade tänkt fortsätta skriva om klädfärger, och besvara de kommentarer jag fått. Men jag orkar faktiskt inte. Det här är inget särskilt laddat ämne för mig. Jag har inte som mål i livet att provocera andra människor, och skulle jag någon gång vilja göra det skulle jag definitivt inte använda mig av mitt barn.

Istället tänker jag ge mig på nästa ämne där jag också fascineras över att folk orkar bry sig. Lillkatten är sexton månader gammal och han ammas fortfarande. Jag planerar att fortsätta amma så länge han själv vill. Och skulle det bli så att han vill fortsätta även när syskonet kommer (om det kommer) så får jag väl amma två barn. Från början visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Amningen fungerade väldigt dåligt för Lillkatten från början eftersom han är en anings tidigt född och jag såg framför mig hur jag skulle ha samma helvete med en ny bebis, samtidigt som jag skulle amma ytterligare ett barn.

Men efter att ha mött så starka reaktioner och till och med fått höra att det måste vara olagligt att amma stora barn så har jag tvingats argumentera inför nyttan av att långtidsamma, och jag har gjort det så bra att jag har övertygat mig själv.

Jag tror inte att något barn i Sverige lider av att inte ammas, och jag tror inte att långtidsammande barn nödvändigtvis behöver bli tryggare än andra barn. Men trivs både mamma och barn så är det ett fantastiskt sätt att utbyta närhet (och antikroppar) Och det kan väl aldrig bli äckligt att ge sitt lilla barn närhet, inte ens om barnet blivit några år? Den som tycker det har en snedvriden inställning till sexualitet tycker jag.

Hur kan det vara så laddat?

27 maj, 2008

Det är fantastiskt vad laddat det här med färger på barns kläder är. I alla fall på nätet när man kan gömma sig bakom sin anonyma signatur.

I verkliga livet är det faktiskt aldrig någon som sagt något negativt eller ifrågasättande om Lillkattens kläder. Kanske finns det en och annan som pratat hemma om hur konstigt familjen Katt väljer att klä sin son. Men det är inget som vi känner av. Vi har aldrig känt att några rosa plagg eller blommiga tröjor stjälpt vår möjlighet till sociala relationer, inte hjälpt heller för den delen. Utan vi blir betraktade som vilka småbarnsföräldrar som helst, och blir erbjudna att delta i gemenskapen så mycket eller lite vill vill.

Sophie

26 maj, 2008

Jag har fått en del frågor av ”Sophie” som jag tänker försöka besvara:

en fråga bara:när du klär din son i rosa och i klänning,gör du det för att DU tycker att det är snyggt eller för att visa en ståndpunkt?vilket blir liksom viktigast-att han är ok klädd i vettiga kläder el att sätta på honom rosa byxor när ni ska nånstans offentligt för att skapa lite opinion?
För det första äger min son inga klänningar, och har aldrig haft några på sig. Bara att du tolkar det som att han automatiskt har klänning för att han har rosa tycker jag säger ganska mycket om hur färgen rosa kommit att uppfattas på små barn.
Jag kan visserligen tycka att enkla förklädesklänningar eller fina trikåtunikor verkar vara praktiska barnplagg på sommaren, men Kattpappan tycker att det är för mycket, och det tror jag att det skulle vara för vissa av grannarna också. Ryschpyschiga spetsklänningar som inte går att leka i skulle jag aldrig sätta på mitt barn oavsett kön.

Varför skulle inte rosa kläder kunna vara praktiska? Min son har sköna mjuka byxor i rosa tyg, han har haft en fleecejacka och några bodys i rosa, också väldigt praktiska och lekvänliga. Enligt mig är det inte färgen som gör kläderna vettiga utan tyget och utformningen. Så svaret på frågan är, jag har köpt vettiga kläder i alla färger åt min son. Och eftersom han fått en hel del kläder i mörka och blå toner i present har jag köpt mer rött och rosa för att han ska ha av allt.

och tror du verkligen att en färg kan vara byggstenen i en människas liv?
Jag tycker egentligen inte att färger borde spela roll. Men idag behandlas ett spädbarn i rosa mössa på ett helt annat sätt än vad ett spädbarn i blå mössa gör. Och det viktiga tycker jag ät att alla människor ska få utvecklas till de individer de är, utan att knuffas åt ena eller andra hållet beroende på vad de kissar med. Varför är det så otroligt laddat att en liten kille gillar rosa eller bara leker med dockor, när det är något positivt att vara en ”pojkflicka”? Jag tycker inte att det är jag som bygger upp något runt färger, både jag och min son har kläder i alla färger i våra garderober. De som förfasas över hans kläder däremot, de bygger upp dramatik runt färger.

har läst här ett bra tag,och både du och din man verkar vara sådär otroligt rättskaffens att en annan får dåligt samvete,är det inte jobbigt att leva upp till alla egnhändigt satta ideal?jag känner inte er förstås och lägger inga värderingar i detta, är bara nyfiken!hoppas på svar!
Jag vet inte om jag ska ta det här som en komplimang? Jag förstår ju att du tycker att vi sätter oss på höga hästar, och nog lägger du en värdering i det du skriver.
Men svaret är nog att ja, jag är en liten präktigpetter. Men jag tycker att det är viktigt att göra mitt bästa i situationer jag tycker är viktiga.
Det finns naturligtvis tusen saker där vi inte alls är präktiga och duktiga. T.ex. är det alltid bombnedslagsstökigt hemma hos oss. Jag hade gärna haft tid, ork och lust att hålla det snyggt omkring mig, men det har jag inte. Och därför bortprioriterar jag den biten, och skriver inte heller om det i min blogg. Jag skriver om de områden som är viktiga för mig och där jag hela tiden försöker att bli lite bättre. Och om jag inte gjorde så bra jag kunde skulle det vara mycket jobbigare för mig.

Behöver inte erbjuda det som finns på annat håll

25 maj, 2008

I går fick Lillkatten en knallrosa glittrig dockvagn av mina föräldrar och han älskar den.

Jag tycker att det är en helt ok leksak till honom.

Men om jag rannsakar mig själv så undrar jag om jag hade tyckt att det var ok att han fått en likadan om han hade varit flicka? Och svaret är förmodligen att, nej det hade jag inte.

Jag känner inte att jag som förälder behöver erbjuda mitt barn alla sorters leksaker och upplevelser.

I grannhusen bor det en triljon barn och det är jätteroligt! Nästan utan undantag är flickorna klädda i rosa och pojkarna i blått. Och nästan utan undantag leker barnen den typ av lekar de förväntas leka utifrån sitt kön. Jag tror inte att det kommer att vara annorlunda på dagis.

Min son kommer att erbjudas så mycket ”pojkigt” att han liksom inte behöver mer. Däremot får han inte det rosa och mjuka någon annanstans, så därför tycker jag att det är viktigt att han erbjuds det hemma.

Och så klart, när han blir äldre och själv börjar önska sig saker kommer jag inte att tvinga honom att ha kläder han inte vill, eller ge honom en docka om han absolut bara vill ha bilar. Men nu när han är liten vill jag försöka ge honom möjlighet att prova på allt, så att han själv kan få välja utifrån sin personlighet och inte efter sitt kön, och då ger jag honom inte det han ändå får utifrån.

Fortsatta ekologiplaner (någon sorts modeblogging)

23 maj, 2008

Jag har spanat lite på det ekologiska nätutbudet som finns. Och vad det gäller toppar, tröjor, kjolar och klänningar finns det faktiskt nästan allt. Jeansutbudet är det lite sämre med, de allra senaste modellerna tillverkas inte ekologiskt ännu så länge.

Och desssutom är allt snordyrt så klart.

Men jag ska nog klara det. Om det är dyrt, och jag ju inte har någon inkomst får jag välja bättre vad jag verkligen vill ha. Det blir inte så mycket kläder varje år och därmed får jag nog satsa på en lite klassiskare stil än vad jag haft hittils. Jag räknar med att kläderna ska ha ganska så lång hållbarhet när de kostar så mycket.

Det här ska faktiskt bli lite roligt.

Fast det dröjer ju ett tag innan det är någon idé att köpa vanliga kläder (hoppas jag)

Förresten så har ju de stora kedjorna börjat med ekologiska kollektioner. Men hittils har jag inte hittat något jag gillar, utom någon enstaka topp. Men det är säkert bara en tidsfråga.

Måste acceptera sämre resultat

22 maj, 2008

Jag ligger så långt efter med mitt pluggande att det är sorgligt. Enligt planeringen borde jag hunnit gå igenom hälften nu, men jag har bara hunnit med en knapp tredjedel.

Jag får nog släppa lite på ambitionerna och antingen inte hinna gå igenom allt, eller så ta resten mycket mer grundligt. Det har gått så bra för mig i år, så det känns jobbigt att prestera så här dåligt. Men jag måste ta med i beräkningen att jag är magsjuk hela tiden.

Nyfattat beslut

21 maj, 2008

Jag bestämde mig just för att aldrig mer köpa kläder som inte är ekologiska eller begagnade.

Det är ju lätt att ta ett sånt beslut nu när jag är gravid och bara handlar på Tradera ändå. I vanliga fall är jag en storshoppare av billiga och roliga modeplagg, men det får faktiskt vara slut på det nu.

Jag är inte tonåring längre, jag behöver inte hänga med i de senaste trenderna! Sluta shoppa helt och använda min superduperstora garderob vore väl det bästa, men dit har jag inte kommit ännu.

Snälla påminn mig om det här inlägget sen, ifall jag får för mig att jag måste shoppa något den samlade moddebloggseliten förespråkar. Finns det inte ekologiskt eller begagnat får det vara!

Här finns inget att hämta

20 maj, 2008

Jag är sur och irriterad, på att någon annan är ännu mer sur och irriterad. Jag skulle vilja vräka ur mig här, och få några klappar på axlen.

Men nu är det min man som är föremål för min irritation, och honom ”känner” ju de flesta, så därför faller liksom allt platt.

Detta är vådan av att ha en bloggande man.

Alltid roar det någon

19 maj, 2008

Lillkatten håller på att kissa på sig av glädje när jag kräks. Han tycker att ljuden är helfestliga.

Tur att det kommer något gott ur det i alla fall. För själv är jag inte jublande glad.

Herr fiskbiolog sa inget särskilt

13 maj, 2008

Jag vill skaka av mig lite av allt beröm jag fick till min kommentar igår, jag är inte riktigt värd det. Det var inte så bra, eller anmärkningsvärt att jag rättade Herr fiskbiolog.

Jag har inte läst någon annan universitetsutbildning, så jag vet inte säkert. Men jag inbillar mig att biologutbildningar (kanske naturvetenskap överhuvudtaget) ser lite annorlunda ut än många andra.

För det första är vi i princip schemalagda hela dagarna, fem föreläsningar i veckan är det normala, så man hinner lära känna föreläsarna. Dessutom är vi väldigt små grupper, och föreläsningarna är ofta mer diskussioner än monologer. Så att kommentera det läraren säger, eller ställa frågor är inget konstigt. Om man sitter på en stor salsföreläsning och är flera hundra, är det ganska modigt att våga ifrågasätta. Men så är inte fallet på min utbildning.

Jag tror inte att Herr fiskbiolog sa något särskilt om min rättelse. Han nickade bara och gick vidare.

För övrigt har Herr fiskbiolog varit lärare på en fältkurs som jag gick och jag har bott tillsammans med honom, ätit tillsammans med honom och supit tillsammans (mest han) med honom. Respekten man kanske känner för någon sorts upphöjd professor man inte har chans att träffa utanför föreläsningssalen blir lite svår att upprätthålla i fältkurssammanhang.

Det som däremot är anmärkningsvärt och väldigt tråkigt är alltså att kunskaper som lärs ut vid ett universitet i Sverige är direkt felaktiga.

Reproduktion

12 maj, 2008

Dagens föreläsning hade titeln reproduktion.

Och föreläsningen behandlade allt från könlös förökning hos koraller via hermafroditiska sniglar upp till däggdjuren med oss människor på topp.

Man kan väl säga att det som rör människans reproduktion inte är direkt några nyheter för mig, efter åratal av itrattande av olika hormoner och mätningar. Men det gör inte mig något ifall jag får något gratispoäng till tentan.

Mot slutet av föreläsningen kom föreläsaren in på fertilitetsbehandlingar, och han berättade historier om hur det alltid blev 5-6 barn när man gör artificiella hormonbehandlingar. Sedan var det någon som frågade vilka hormoner det var man sprutade sig själv med om man ville bli gravid, och då tittade föreläsaren väldigt försmädligt på henne och sa ”Jag tror knappast att man injicerar sig själv

Så klart räckte jag bror-duktigt upp handen, och förklarade att man så klart följer upp hormonbehandlingar med ultraljud, så nej då, det blir inte fler än två barn åt gången, oftast bara ett, och jo då, man injicerar visst sig själv. Jag har gjort det i fem omgångar.

Vad jag inte sa var däremot Bästa herr fiskbiolog, jag vet att du är väldigt duktig på ditt område, säkert en av de bättre i världen. Men du ska kanske inte uttala dig så tvärsäkert om människans reproduktionsbiologi?

Läget

11 maj, 2008

Ni som undrat hur jag har det, jag är rörd av omtanken!

Allt är bra med mig (efter omständigheterna)

Jag bloggar en hel del i huvudet, men just nu blir det inte så mycket i skrift. Orken finns inte.

Vi ses ordentligt till sommaren!

Att inte orka med

4 maj, 2008

Det här må vara lyxproblem och löjligt. Förmodligen också provocerande för den som inget annat önskar än att få vara bara det allra minsta gravid. Men med detta sagt tänker jag ta mig friheten att skriva om hur jag har det.

Jag har varit deprimerad tidigare. En psykolog bekräftade diagnosen och jag var sjukskriven. Jag vet hur det känns när inget är roligt eller spelar roll.

Det finns de som säger att de aldrig mått bättre än när de var gravida. Allt var fantastiskt och roligt. Jag verkar höra till den motsatta sidan. Må så vara att jag mår illa hela tiden, och det så klart gör mig lite låg, men det stora problemet är att jag mår så psykiskt dåligt.

Förra graviditeten sammanföll med tidigare nämnda depression, jag märkte inte när det ena övergick i det andra. Men den här gången var jag lycklig och mådde bra. Jag har världens finaste familj, det går bra för mig i skolan, jag har många fina vänner o.s.v. Jag kan på dagen säga när jag slutade att orka, när allt slutade vara roligt, när jag blev tvungen att uppbåda all min energi för att orka leka med min son.

Det är otroligt skamfyllt att i min situation inte älska att vara gravid. När jag längtade så otroligt efter ett plus sa jag, att jag gärna skulle vara sängliggande i 40 veckor bara det blev ett barn, och det står jag för. Kroppsliga krämpor står jag ut med, t.o.m. det här förbannande illamåendet klarar jag av. Men det är så jobbigt när livet inte känns meningsfullt längre.

Jag genomskådar så klart mig själv, och har inga planer på att lägga mig ner och dö, eller låta Lillkatten skada sig för att jag inte orkar ta hand om honom. Jag vet att det handlar om nio jobbiga månader, och att jag kommer att tycka att det var värt det miljoner gånger om det sedan resulterar i ett barn. Men det är jobbigt och skamfyllt att må så här dåligt.

Utmaning

1 maj, 2008

Eftersom jag äntligen hittade en utmaning jag ville svara på, så tar jag mig nu an den här som jag hittade på Applecores blogg.

1. Vilken bok läste du senast?
I natt när jag inte kunde sova råkade jag visst läsa en hel bok. Det var Martina-koden av Martina Haag, och jag skrattade så mycket att jag trodde att jag skulle väcka familjen. Den hjälpte mig inte ett dugg att somna.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Våld: en historia om kärlek av Joyce Carol Oates ligger överst i min bokhög.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Vet faktiskt inte, jag hoppas att det är ungefär lika många av båda könen.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Om det är en bok med omslag som man kan vika in som bokmärke brukar jag ha koll på ungefär när jag har passerat hälften, och det är dags att använda bakfliken istället för framfliken. Men inte annars.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Oj, jag vill läsa så många böcker att jag inte riktigt väljer. Jag försöker hinna med så många det bara går.

6. När blir en bok för lång?
När den är riktigt tråkig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Jag har inga problem med översatta böcker, är inte så språkligt fixerad. Men jag kan numera läsa på engelska lika gärna.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag tror inte att det har hänt. Jag brukar inte övertala någon att läsa. Men ber någon om tips så brukar jag försöka komma på något jag tror passar den personen.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Nej. Det finns två böcker som jag inte läst färdigt. Den ena hette Storkarl och Lilljänta och var skriven på 50-talet, en så sötsliskig smörja att jag som åttaåring bara inte kunde läsa klart den. Den andra är Iliaden på hexameter som jag bara klarat halva. Men där har jag inte gett upp hoppet helt.

10. VIlken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Genre vad är det? Överrepresenterad är nog typisk snobblittratur. Jag läser det man ska, men inte för att man ska utan för att jag nästan alltid gillar klassikerna och jag ser Nobelprisutdelningen som ett boktips.
Jag läser väldigt lite SF, fantasy och deckare däremot. Men det finns en del sådant också.

För den som är extra intresserad

1 maj, 2008

För övrigt finns det en magbild i bilderbloggen om någon är intresserad. Alla andra kan bara kallt ignorera det här inlägget.