Archive for december, 2006

Bakat?

31 december, 2006

I min ankomstgrupp ställdes frågan vilka som hunnit baka och fylla frysen med fikabröd till eventuella besökare som vill titta på bebisen.

Vi har absolut inte bakat.

Av naturliga skäl eftersom vi bor i flyttkartonger. Men framförallt för att jag inte har några planer på att vara perfekt värdinna när vi dödströtta precis kommit hem med en ny varelse. De som vill ha något att äta får gärna ta med själva… eller så kanske vi kan bistå med en torr vetelängd inköpt i en lågprisbutik samtidigt som vi köpte blöjor.

Utmanad

30 december, 2006

Jag har blivit utmanad av Sassamamma att skriva ner fem saker som jag vill ska hända nästa år:

  1. Så stort och övergripande att allt annat bleknar är ju förstås att jag hoppas att bebis ska komma till oss och att allt ska gå bra
  2. Jag hoppas att vårt nya hus ska bli precis så fint och mysigt som vi tänker oss
  3. Jag hoppas att vi ska klara vår ekonomi trots att jag inte kommer att få ett öre från någon
  4. Jag hoppas att ”mina” katter (både de som bor hos mig, och de som jag fött upp och som har flyttat hemifrån) kommer att ha ett bra år och vara friska
  5. Jag hoppas att alla de jag tycker om som fortfarande är ofrivilligt barnlösa ska lyckas nästa år.

En så otroligt präktig och tråkig lista jag lyckades få ihop. Inte en enda glittrande fantasifull dröm där inte.

Jag utmanar i alla fall vidare: Erica (när hon kommer hem) och Kattpappan

En liten middag

29 december, 2006

I morse på Gomorron Sverige pratade Ebba von Sydow om lämplig nyårsklädsel.

Själv skulle hon bara på en liten middag med 30 personer.

Hallå liten?!?

Är det jag som har en väldigt liten umgängeskrets? Vi kommer att vara 8 personer på den nyårsmiddag jag ska på, och det kallar jag litet. 30 personer är i min värld en ganska stor tillställning.

Uppdaterat

29 december, 2006

Bilderbloggen är uppdaterad igen

Kinas nya regler för adoption

27 december, 2006

Nu har de kommit, Kinas nya krav på adoptivföräldrar. Hårdast slår de för de ensamstående som inte längre kan adoptera från Kina.

Jag kan inte ens tänka mig den smärta och sorg som måste drabba de personer som stått länge i kö men ändå inte tillräckligt länge för att hinna skicka sina papper. Det finns fortfarande en del andra länder som ensamstående kan adoptera från, men köerna till dem ökar säkert lavinartat nu. Kina var ju ett land ifrån vilket det kom väldigt många barn.

Förhoppningsvis innebär det något positivt att det kommer färre barn från Kina. I bästa fall beror det på att fler barn slipper bli bortlämnade. I värsta fall innebär det hela bara att fler barn får växa upp på barnhem.

Från min högst personliga horisont kan det här vara något positivt. För tillfället klarar jag och Kattpappan alla de nya kraven. Kanske kommer köerna att minska så att vi ifall vi bestämmer oss för att adoptera kan göra det ganska smärtfritt från Kina?
Men i dagsläget gapar jag inte efter syskon. Jag är så otroligt tacksam att jag har någon i min mage som fortfarande lever och bökar runt. Och går det här bra vet jag inte om jag kommer våga hoppas på att få ytterligare en chans oavsett på vilket sätt vi då försöker.

Förlossningsbrev

27 december, 2006

Vi har nu skrivit ett brev att ta med till förlossningen för det ska man göra.

Vi har skrivit brevet i punktform för att det ska gå snabbt att läsa ifall det skulle vara en stressad situation när vi kommer in.

Jag tänkte dela med mig av de två första punkterna i vårt brev:

  • Det var nästan fyra år sedan vi började försöka göra barn. Under dessa år har vi på olika sätt misslyckats med alla försök, ibland på lite oväntade sätt. Detta gör att vår enda erfarenhet så här långt är att det inte blir barn och vår oro för att något ska gå fel med barnet är stor.
  • Vår ”kamp” har också gjort oss allergiska mot kommentarer av typen ”Det här kommer att gå bra” när ingen faktiskt kan lova det. Däremot vill vi ha mycket information om hur läget ser ut oavsett om det går bra eller dåligt.

Och det här var nästan det enda som kändes viktigt att kommunicera till personalen. Sedan följer några punkter om smärtlindring eller inte. Och så har jag faktiskt skrivit att jag efter alla mina fertilitetsbehandlingar inte är rädd för varken sprutor eller vaginala undersökningar… jag orkar inte riktigt bli daltad med sådant som jag gjort hundratals gånger.

Föda hemma och utnyttjande av statistik

23 december, 2006

Det är förstås mycket förlossningstankar som snurrar i mitt huvud. Det fanns två anledningar till att jag gärna ville försöka få biologiska barn och inte direkt gå på adoptionsspåret. Den första var att jag gärna ville prova att vara gravid, den andra var att jag gärna skulle vilja vara med om att föda ett barn. Gener har jag aldrig varit intresserad av.

Nåväl, nu när det närmar sig läser jag förstås mycket på olika förlossningssidor och hamnar också på de sidor där de som förespråkar hemförlossningar skriver.

Jag försöker att inte vara dömande och kan faktiskt förstå argument som att ifall man känner sig väldigt otrygg och osäker av sjukhusmiljön och om allt ser normalt ut är det bra att föda hemma med barnmorskor som hjälp.
Men diskussionen blir ofta väldigt märklig på sådana här sidor.
Det hänvisas alltid till statistik som säger att det sker procentuellt mycket färre olyckor vid hemförlossningar än vid sjukhusförlossningar, alltså måste det vara bättre att föda hemma. Vad man inte verkar ta hänsyn till här är att nog 100 % av de som valt att föda hemma åker in till ett sjukhus om komplikationer uppstår, och därmed är det bara de lyckade förlossningarna som tillförs hemförlossningsstatitiken

Nyss läste jag på ett forum att nästan alla olyckor i samband med sjukhusförlossningar beror på misstag och dåliga rutiner från sjukhusens personal, och det var bara för mycket för mig.

Tror man på fullt allvar att hela den förlossningsvård vi har i Sverige och som har lett till att vi ligger i topp på överlevande av mödrar och barn vid förlossningar gentemot resten av världen orsakar många olyckor? I så fall måste man nog vara väldigt konspiratoriskt lagd.

Jag diskuterar gärna det här, men då med lite vettiga argument. Och jag tycker faktiskt att den kvinna som vill föda hemma och där läkare och barnmorskor gjort bedömningen att det borde gå bra ska få göra det med bidrag vilket man i dagsläget inte kan göra på många platser i Sverige. Men jag vill inte höra att JAG utsätter mitt barn för fara genom att välja att försöka föda på sjukhus och dessutom kan tänka mig att använda både maskiner och droger ifall det bedöms som nödvändigt.

Olika sorg.

22 december, 2006

Jag började skriva en kommentar till ett av Tinsels inlägg, men svaret flöt ut och blev evighetslångt, så istället gör jag ett eget inlägg i min blogg.

Jag har väldigt sällan (om någonsin) hört en barnlös värdera sin sorg gentemot andras. Däremot tycker jag ofta att motsatsen sker.
Jag har aldrig haft cancer, eller förlorat någon väldigt nära och viktig person. Men jag kan på ett ungefär sätta mig in i att det måste vara en förlamande sorg.

Barnlöshet däremot är nog svårare och diffusare att tänka sig in i om man inte upplevt det själv. Sorgen skiljer sig nog också från sorgen över en person eller ett sjukdomsbesked.

När någon dör är det en fruktansvärd händelse. Jag kan inte ens tänka mig hur otroligt smärtsamt det kan vara, och hur lång tid det säkert tar innan man ens mår lite, lite bättre. Men det finns ett förlopp och om man lyckas överleva sorgen så blir det lite bättre.

När man drabbas av ett sjukdomsbesked måste hela ens värld rämna och livet blir säkert en berg-o-dalbana av hopp och förtvivlan. Den här sorgen påminner säkert lite mer om barnlöshetssorgen men ändå inte tror jag. Och den stora skillnaden är kanske att det inte alls är lika förknippat med skam.

Barnlöshetssorgen kommer sakta krypande, det är sällan det slår ner som ett blixtnedslag att man inte som andra kan ”skaffa” barn. Den uteblivna funktionen av mensen kan bero på att man ätit p-piller så länge, det första missfallet förklaras med att missfall är så vanliga och de första åtta månaderna av misslyckade försök där man kan ställa klockan efter mensen är heeeelt normala, det kan ju ta upp till ett år att bli gravid.

Men så efter ett tag börjar det bli jobbigt att vara helt glad när någon vän kommer med glädjebeskedet att de nu väntar barn. Och det är ju så skamligt att inte kunna glädjas med sina vänner så man slår knut på sig själv för att få bort alla obehagskänslor och så blir det bara värre och värre. Det är så lätt att man isolerar sig för att inte såra andra genom att inte orka prata om deras barn och magar i timmar. Och i.o.m isoleringen blir man ännu räddare för att träffa folk och så sitter man fast i en ond cirkel.

Återigen, jag säger inte att den ena sorgen är värre än den andra. Bara att den mest komplexa delen av barnlöshetssorgen beror på skammen av att vara så missunnsam. Och får man ganska ofta höra att ”Du kan väl inte förbjuda andra att vara glada över sina magar” så mår man bara ännu sämre. För det var ingen som försökte förbjuda eller ville ta ifrån någon annan deras glädje, det var bara det att den barnlösa inte kunde vara med och glädjas.

Att försöka sätta sin egen sorg i perspektiv till något annat är när man är mitt uppe i det hela omöjligt. Nu när den värsta sorgen klingat av för min del kan jag se vad jag hela tiden hade och jag kan också med utifrånblick se att både dödsfall och svåra sjukdomar är ”värre”. Men går jag in i sorgen igen finns det inget värre som kan drabba mig. Jag skulle på fullt allvar ha tagit livet av mig ifall alla mina chanser att bli mamma försvunnit, och detta är krass verklighet… och jag tror inte att någon sorg kan bli tyngre än så.

Sjukhusrädsla

21 december, 2006

Med all respekt för dem som inte trivs med sjukhus och som blir verkligt stressade av tanken på att komma till ett måste jag säga att jag är den totala motsatsen.

Jag blir alldeles lugn så fort jag kommer in genom dörrarna.

Mitt missfall som tillsammans med några omgångar av tandvärk är det fysiskt mest smärtsamma jag upplevt minns jag ändå som en efter omständigheterna fin upplevelse. Jag blev verkligen väl omhändertagen när vi till slut kom in till sjukhuset. Man skulle ha kunnat vara arg och besviken för att jag fick vänta flera timmar på att få träffa läkare eftersom läkaren höll på med en akutoperation, eller så kan man konstatera att sjuksköterskan gjorde ett jättebra jobb med de resurser hon hade att tillgå.

Igår när jag inte kände några sparkar och inte lyckades få någon kontakt trots riktigt hårda buffar i magen åkte vi in till sjukhuset. Direkt när jag ringde sa de åt mig att komma in, inte avvakta över natten som jag var rädd för. Och direkt när vi kom in drogs en ganska stor apparat med barnmorska, läkare, sköterska och blippande apparater igång. Det första som gjordes var att konstatera att barnets hjärtljud var fina om än lite låga… och jag kände mig som en stor fejk och var beredd på att bli hemskickad av någon hånleende sköterska… men så blev det inte. Man gjorde både UL och över en timmes CTG. Allt såg bra ut, men det var ingen som var irriterad på att vi tagit upp deras tid, utan istället försäkrade alla oss att det var bra att vi kommit in.

Vi planerar att föda på BB Stockholm som är ett ganska tjusigt alternativ med fin inredning, men igår var vi på SöS som är ett typiskt svenskt landstingssjukhus med den typiska sjukhusinredningen och jag börjar vackla i mitt beslut. Kanske blir det ändå SöS som vårt barn föds på? Fördelen med BB Stockholm är att vi har platsgaranti där, de har lovat att vi inte kommer att bli vidaresända till något annat sjukhus, SöS kan inte lova något liknande. Men jag gillar verkligen sjukhuskänslan och blir som sagt lugn av den. Och jag tror nog att man kan försöka föda utan smärtlindring om man nu vill det även på en vanlig förlossningsavdelning. En annan fördel för oss är att vi bor verkligt nära SöS men måste åka från ena sidan av storstockholm till den andra för att komma till BB Stockholm, i rusningstraffik kan det ta flera timmar.

Nu önskar jag bara att svensk fertilitetsvård ska bli lika bra som svensk förlossningsvård/gynakut. Inte för att människorna som jobbar på fertilitetsmottagningar i landet är sämre men deras resurser är så begränsade av dum politik att de inte har en vettig chans att utföra bra vård.

BB-besök

20 december, 2006

Vi har precis kommit hem från förlossningen dit vi åkte för att bebis slutade röra på sig. Förmodligen är det jag som är överkänslig, men de tog oss verkligen på allvar och kollade upp allt. Och så klart var det inget som var fel.

Nu ska vi gå och lägga oss, och förhoppningsvis klarar vi oss tills det verkligen är dags innan vi behöver åka in nästa gång.

Inkonsekvens på hög nivå, eller?

19 december, 2006

I gårdagens DN debatt säger sig Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren vilja minska utsläppet av växthusgaser med 30 %. Ingenstans i artikeln kan jag dock hitta ett enda konkret förslag på hur man avser att förverkliga detta.

Samtidigt har SL:s styrelse (de som bestämmer över lokaltrafiken i Stockholm, och som har borgerlig majoritet) bestämt sig för att höja avgifterna på resor med kollektivtrafik med upp till 450 % (beroende på hur långt man åker)

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt utsläppen minskar genom att man gör lönsamheten i att åka kommunalt mindre.
Eller kan det vara så att målen bara är fagert tal som inte har någon verklighetsförankring i den verkliga politiken?

Ja jag har ingen aning.

Uppdatering

15 december, 2006

Nu är bilderbloggen uppdaterad.

Att sova är överskattat

15 december, 2006

Kommer jag att tycka att det är jobbigt att inte få sova när (om) bebis är här?

De senaste åren har jag haft grava sömnproblem som kanske varit relaterade till barnlösheten men också till pluggstress.

Nu 04:30 en vanlig natt mellan torsdag och fredag är jag som vanligt vid den här tiden uppe och vankar. Jag är väldigt van vid att ha sömnbrist och kan hantera det.

Kanske kommer det att bli min lycka som bebisförälder. Eller så kommer det att bli total katastrof? Utöver mina egna sömnproblem kommer kanske bebis dessutom att hålla mig vaken på de tider där jag annars kanske hade fått lite sömn?

Snart får jag kanske veta hur det blir?

Bloggbubbla

14 december, 2006

Jag kan inte kommentera i någon av de bloggar där man bytt till beta-versionen, varken som kattmamman eller som anonym eller som något annat. Och inte kunde kattpappan hjälpa mig att komma på vad som är fel heller.

Så nu skriver jag i en bloggbubbla där jag inte kan kommunicera med någon annan.

Garderobsfrågan är löst

13 december, 2006

Eftersom garderoberna inte står med på objektsbeskrivningen utan bara finns på ritningarna så behöver inte säljarna lämna kvar dem i huset.

Så nu måste vi köpa nya garderober.

Jag skrev att hela vår ekonomi skulle raserars om vi var tvungna att köpa nya garderober och det var förstås inte riktigt sant. Så dåliga marginaler har vi inte. Däremot kan vi nog glömma att köpa t.ex. en ny TV som vi gärna ville. Men livet går inte under för det. För egen del skulle jag kunna tänka mig att vara helt utan TV, men kattpappan vill kunna se på film ibland och det kan jag också tycka är kul. Så vår jättestora åbäkiga TV får hänga med ett tag till. Tids nog får vi mer pengar, för jag kommer ju så klart att få ett jobb när jag är klar med min utbildning. (Och nu var jag ironisk för arbetslösheten är hög för biologer… men någon sorts inkomst kommer det säkert att bli)

Varför var jag så förutseende

13 december, 2006

I söndags var vi bortbjudna. Det var en namngivningscermoni för lilla E fyra månader, så det var väl inte så konstigt att där vimlade av små barn. Men ändå, i min omgivning nu finns det massor av bebisar.

Under nästan hela vår kamp för att bli gravida var vi i ofas med våra vänner, de allra flesta av dem ville vänta ett tag till innan de försökte få barn. Detta gjorde att jag fick en del oförstående kommentarer och man tyckte kanske att jag skulle lugna ner mig och gå ut och festa istället. Men sådana kommentarer är hundra gånger lättare att ta till sig istället för att försöka se glad ut över ytterligare ett graviditetesbesked som skär som knivar i hjärtat.

Men nu i år har plötsligt alla som på en given signal spottat ur sig barn. Det här gäller förstås de som lyckats ganska omgående på egen hand. Sedan finns det de vännerna som inte har varit lika framgångsrika och de som är singlar och inte alls är nöjda med det.

Jag tackar det någontinget som gjorde att vi trots våra stora svårigheter lyckades komma i fas med våra vänner. Jag kan inte tänka mig hur isolerad jag hade blivit ifall jag fortfarande inte lyckats bli gravid nu när i flertalet av våra vänner har fått barn eller väntar. I varje umgängesgrupp finns det nu minst ett barn.

Pia/Piri, om du läser i min blogg

12 december, 2006

Jag får inte kommentera i din blogg. Bara så du vet!

Jag har försökt på tusen olika sätt, men det går inte.

*surar*

Bögars möjligheter att få barn

12 december, 2006

Det var säkert fler än jag som såg programmet om adoption igår på TV. Säkert har någon annan bloggat klokt om det också, men jag har inte hunnit läsa ännu.

Jag får så otroligt ont i hjärtat när två killar som valt att leva tillsammans pratar om sin barnlängtan. För i dagsläget är deras möjligheter att få hjälp nästan minimala. Som jag förstått det så krävs det att de hittar en kvinna som är villig att föda ett barn åt dem antingen för att dela vårdnad eller för att adoptera bort barnet.

För alla andra i Sverige idag finns det i alla fall vissa små möjligheter att få barn. De flesta heterosexuella par kan göra barn alldeles själva och lyckas de inte finns det massor av läkarhjälp att få eller ganska stora möjligheter att adoptera.

Ensamstående kvinnor och män kan adoptera.

Två kvinnor som lever tillsammans har rätt till insemination av donerad sperma.

Att det finns möjligheter för alla andra innebär ju inte att alla verkligen lyckas, och jag gråter lika mycket för dem som inte når fram.

Men fasan av att knappt ha några möjligheter alls att försöka kan jag inte ens tänka mig in i.

Enligt svensk lag är det idag tillåtet för samkönade par att utredas för att bli föräldrar. Men vid ett godkännande är det sedan stop. I dagsläget samarbetar ingen av adoptionsorganisationerna med något land som tillåter homoadoptioner och som betraktare utifrån känns det inte som att någon av dem är särskilt angelägen om att göra det heller, men där kan jag ha fel.

Varför går det så långsamt att i alla fall i Sverige inse att det finns andra konstellationer än ”Mamma, Pappa, barn” som kan vara precis lika bra?

Garderober möbler eller inte?

12 december, 2006

Idag var Kattpappan och tittade på vårt nyinköpta som de tidigare ägarna nu tömt. I sovrummet fanns det tidigare ett gäng garderober och garderoberna var utritade på ritningarna över huset. Nu är garderoberna borta.

Vi trodde att garderober hörde till den del av inredningen som man inte tog med sig och hade räknat med att ha dem kvar. Även om en del av er såg på ett ungefär vad vi fick ut för vår lägenhet och kanske tycker att vi simmar i pengar är det inte alls sant. Vi har det väldigt knapert och att behöva köpa in fyra nya garderober raseras vår ekonomi.

Är det någon som vet hur det förhåller sig, räknas garderober som fasta inventarier att lämna kvar eller som möbler som man tar med?

Vi får ringa mäklaren och fråga.

Målbild

8 december, 2006

Vi går ju på kurser nu för att lära oss att föda barn. Och det är väldigt viktigt att man har en målbild att se fram emot under förlossningen har vi förstått. Jag kan förstå meningen med målbilden men klarar ju inte av att tänka tanken att vi verkligen kommer att få ett barn. När jag försöker börjar jag gråta. Så jag har en målbild där min fina bärsjal ingår, i målbilden ligger det ett barn i sjalen men barnet syns inte.

Dessutom har jag en alternativ målbild och det är en bild av mig själv som tränar på gym, jag har platt och snygg mage igen och har fått tillbaka min kondition. Maximalt ytlig målbild jag vet! Men jag är så rastlös av att inte kunna träna så att det är vad jag ser mest fram emot just nu.

När jag satt i barnlöshetsträsket kunde jag nog inte tänka mig att det var det jag skulle se fram emot så här mot slutet av graviditeten. Men vad jag drömmer om handlar ju om alla misslyckanden vi fått utstå på vägen som gör att jag inte klarar av att hoppas. Det handlar inte om att jag inte förstår vilken underbar gåva jag fått som lyckades bli gravid. Jag försöker att leva i nuet och ta vara på graviditeten just nu, för att sedan kunna tänka tillbaka och glädjas… även om jag inte klarar av det nu.

Ekonomiska regelverk

7 december, 2006

För någon/några veckor sedan var det en av gratistidningarna som på sin löpsedel skrek ut i stora bokstäver att 4 av 5 inte kan a-kassans regler. Jag tycker att det sensationella i det hela är att tydligen 1 av 5 förstår reglerna.

Jag är så trött på a-kassans, försäkringskassans och CSN:s regler som inte har någon samstämmighet och som inte ens de som jobbar på respektive myndighet själva kan. Jag har gett upp att försöka reda ut min situation som är helt galen och ska gå på föräldrarledighet utan att ta ut ett öre. Då slipper jag i alla fall bli besviken, och så sparar jag mina dagar tills min situation inte är så konstig längre, om den någonsin blir det?

Vagnen

7 december, 2006

Alla ni som frågat om modell och vill se kort på vår nya vagn. Jag har själv ännu inte tittat på den trots att jag flera gånger varit hemma hos mina föräldrar där den står. Inte heller kommer jag ihåg vad det var för modell på den, men märket var en Brio…

Ytterligare upplysningar kommer kanske sen om ni fortfarande är intresserade då :-)

Separationsångest (kärleksförklaring till min bostad)

7 december, 2006

Det känns bra på mer än det ekonomiska planet att vi får ut lite mer pengar än genomsnittet för 2:or i området, det visar nämligen att jag inte har haft helt fel när jag älskat den här lägenheten, det finns fler som tycker att den är jättefin.

När jag var på visning för att köpa lägenhet hade jag bjudit på massor av lägenheter innan, många hade varit nyrenoverade och det var lätt att ta dem till sig. Sedan hade jag bjudit på några som inte var så fräscha också, men de lägenheterna hade jag mest bjudit på för läget.

Och så kom jag då till den här lägenheten. Den var totalsunkig och omöblerad. Den hade använts som övernattningslägenhet av något stort företag och nu såldes den ut av föreningen. Ingen hade ens orkat tvätta fönstret eller dammsuga golven. Men jag blev kär direkt. Och kärleken har hållit i sig. Alla rum har blivit ommålade och köket och badrummet är renoverat. Jag hade velat fixa ännu mer om jag hade haft råd, men lägenheten är underbar som den är.

Bortsett från att lägenheten är så fin visade det sig att grannarna var jättebra och att läget är helt perfekt (Jag fattade inte hur centralt den låg när jag köpte den, jag är nog rätt seg)

Men nu är det alltså dags att flytta härifrån. Det var jag och två katter som flyttade in. Nu är vi två personer och tre katter och förhoppningsvis blir vi ännu en människa snart. Lägenheten är för liten.

Jag lägger upp en länk till lägenheten. Så fort försäljningen är klar kommer den att försvinna, och medan den visas hoppas jag att ingen som retat upp sig på mig och försökt hitta mig kommer hit och ringer på min dörr. Här är alltså min lägenhet, visst är den fin?

Bra dag igår

7 december, 2006

Budgivningen är inte riktigt klar ännu, men den ligger på sådana nivåer att vi klarar finansieringen av vårt husköp och dessutom får lite pengar till att pumpa in i det svarta hålet husrenovering alternativt bilköp.

Dessutom tror jag att jag fick godkänt på kursen i ”Tillämpad immunlogi” En kurs som jag gick för att den var den enda som inte slutade i slutet av januari, dessvärre hade jag inte alls rätt förkunskaper även om jag i teorin var behörig. En vecka in i kursen höll jag på att börja gråta på en föreläsning för att jag kände mig så otroligt dum som inget förstod och när vi skulle lämna in några frågor tänkte jag hoppa av eftersom jag satt i många timmar och inte lyckades formulera en enda relevant fråga. Har man inte förstått någonting går det inte att fråga något alls på innehållet.

Men hur det nu än var klarnade det hela allteftersom och jag tror att jag klarade mig!!! Fem poäng närmare examen är jag då!

Det enda som inte var så bra igår var att blogger jävlades med mig hela dagen. Så nu när jag äntligen kommit igång med bloggandet fick jag inte blogga.

Lång ledighet

5 december, 2006

I morgon är det sista dagen i skolan på mycket länge. Jag hoppas att inte komma tillbaka förrän efter sommaren.

Det känns lite underligt, men samtidigt otroligt skönt. Nu hoppas jag få tid att hänga lite mer på nätet. Jag är ju egentligen internet- och forum-beroende, men på sista tiden har det knappt blivit något surfande alls, men nu finns det plötsligt en hel del ledig tid.

Budgivning

5 december, 2006

Budgivningen på vår lägenhet har startat. Hittills har den gått upp bra, men vi behöver fortfarande 150.000 till för att vara helt i hamn. Det låter som galet mycket pengar, men i den galna bidgivningsvärlden hoppas jag att det inte är för mycket.

Tidigare har vi suttit massor av gånger och deltagit i budgivningar och hoppats att de andra ska hoppa av snart.

Nu sitter vi och hoppas att så många som möjligt ska stanna kvar och bjuda så mycket som möjligt.

Ni kan väl hålla tummarna för att vi i alla fall får ut så mycket som vi behöver för att inte behöva låna mer än vad vi tänkt. Ännu mer än så vore en rolig bonus, men inget vi hoppas på.

Fyndat

1 december, 2006

Min far är blidgad.

Pappa hör till de stora vagnförespråkarna, och vi har ju gett med oss och ska köpa en vagn. (få en i present av mina föräldrar och kattpappans mamma) Idag hittade jag en vagn i förra årets färg, den kostar hela 2500 kronor mindre än en motsvarande i årets färg.

Och eftersom min pappa älskar att fynda tror jag att han till och med kan tänka sig att förlåta oss för att vi inte har köper någon säng.

Erfarenheterna finns där hela tiden

1 december, 2006

Min graviditet blir inte som de andras, de som blev gravida när de tyckte att de var redo att bli föräldrar och de som inte födde fram ett dött foster.

Vi går parallellt på en förlossningsförberedande kurs och en profylaxkurs. På båda kurserna har vi pratat om vad den största oron inför förlossningen är.

På den förberedande kursen oroade man sig för att spricka!?!?

För min del känns en sådan oro så främmande och avlägsen. Jag kommer inte att jubla ifall jag inte kan hålla tätt, särskilt inte om det blir så illa att jag bajsar på mig. Men det är ingenting mot tanken på att inte komma hem med ett levande barn.

Jag är inte ett dugg orolig för förlossning eller eventuella smärtor. Jag inser att det kanske inte är så sunt… men jag är så rädd för att även det här försöket att bli förälder ska avslutas i ett oväntat misslyckande som alla andra försök hittills gjort. Den enda erfarenhet jag har med mig är att läkarna och alla andra säger att det här ser jättebra ut, det finns inget skäl till oro… men så i slutändan har något oväntat hänt och jag har stått där med en cysta, med alldeles för många ägg eller med en stor död blodig klump som med otroliga smärtor ska ut. Varför skulle det gå bra den här gången?

Vi går kurser, pratar teorier och köper saker.

Allt det praktiska går att ordna. Ändå klarar jag inte av att visualisera ett levande barn. Inte här hos oss, sådant händer bara andra.

Argumentation med min far

1 december, 2006

Jag och Kattpappan tycker att AP verkar vara ett bra sätt att förhålla sig till föräldraskap. Vi tycker att det låter vettigt med samsovning, långtidsamning och sjalbärande. Men eftersom vi bara läst om det i teorin lägger vi inte någon prestige i att visa att det absolut är det bästa. Visar det sig att det inte alls fungerar i praktiken är vi villiga att omvärdera allt. Men att prova med att inte köpa en babysäng, köpa en sjal och hoppas på att kunna amma så länge som möjligt tycker inte jag är fel.

Det tycker däremot många andra däribland min far. Jag har precis avslutat en diskussion med honom angående samsovning.

P=Pappa
KM=Jag

P – Men ni behöver väl inte göra som alla andra
KM – Vi gör inte som alla andra, alla jag känner IRL har köpt en babysäng
P – Just det, där ser du, man behöver en säng till babyn
KM – Men ingen har använt den särskilt mycket, alla har haft babyn hos sig i sängen första tiden
P – Det är jättejobbigt att ha ett barn i sängen
KM – Men alla har ju ändå barnet i sängen för att de inte orkar lägga tillbaka det efter nattamningen
P – Men ni behöver ju inte göra som alla andra
KM – Men jag sa ju just att jag inte känner någon annan som inte köpt en babysäng
P – Nä just det, det är för att man behöver en babysäng

Och så fortsatte diskussionen så här i en halv evighet, och det är inte direkt så att pappa gjort mig mer intresserad av att skaffa en babysäng. Som det trotsiga barn jag trots allt är vill jag nu bara bevisa att vi kommer att klara oss jättebra utan en babysäng. Men jag ska lägga undan trotset, visar det sig att vi tänkt fel ska jag gladeligen köpa en babysäng, och dessutom le när någon säger ”vad var det vi sa”

Kattmamman lever

1 december, 2006

Alla som frågat efter mig, ni är för gulliga!

Inget har hänt, allt är ok. Men ni som undrat hur länge man kan hålla på och flytta… i två månader går det i alla fall jättebra.
Vi har i princip tömt vår lägenhet på saker, den är inte jättestor och såg verkligen pytteliten ut med allt innehåll, nu ser den ganska stor ut.

Tömningen innebär att vi har plockat undan våra datorer och nu har en provisorisk uppställningen vid matbordet. Tillhörande till den är en hård obekväm köksstol. Jag är gravid och det är underbart, men jag mår inte bra fysiskt, så att sitta vid datorn mer än nödvändigt för att klara skolarbetet hoppar jag helst över.

Men nu är det mindre än en vecka kvar av skolan och sedan kommer jag nog att orka skriva lite ibland.