Archive for december, 2008

Regel nummer två

28 december, 2008

Regel nummer ett vid sömnlöshet är att ha det svalt i sovrummet. Den klarar jag.

Regel nummer två går ut på att man inte får sova vid andra tider än på natten. Den missade jag idag. Eftersom jag var så förtvivlat trött sov jag en halvtimme vid halvtvå, samtidigt som Lill, och det skulle jag så klart inte gjort. Nu när Mini sover som en liten gris är jag klarvaken. Det spelar tydligen ingen roll hur lite sömn jag fått senaste tiden, att sova på dagen betyder förstörd nattsömn. Nåväl, jag har ingen sömnångest, så det här överlever jag. Det är inte läge för krisåtgärder ännu.

Annonser

Trött, trött, trött

28 december, 2008

När min egen sömn äntligen börjar fungera gör inte Minis det. Han vill helst vara vaken och bli underhållen hela nätterna.

Snart går vi på knäna i den här familjen.

Hur länge klarar man sig utan sömn egentligen?

Och när brukar det vända, och bebisar fatta att på nätterna sover man, och på dagarna tankar man kärlek?

Jag visste det här innan jag själv fastnade i sömnbriststöcknet. Men nu känns det som vi varit här oändligt länge, och kommer att stanna kvar här oändligt länge till.

Älskade, älskade barn, det är tur att de är världens finaste, för annars skulle jag lägga mig ner och gråta.

Att kämpa eller acceptera

27 december, 2008

Jag har haft en del längre förhållanden innan jag träffade Kattpappan. Mellan ett halvår och fyra år har de varat.

När förhållandet tagit slut, oavsett om jag dumpat eller dumpats har det varit slut. Jag har blivit illa berörd över ex som lovat att bättra sig, eller tiggt och bett om en ny chans, och jag har tagit för givet att den som gjort slut med mig gjort det på genomtänkta grunder, och att han vet vad han gör, och att det därför inte är någon idé att be om en ny chans.

Den här gången, även om man bortser från att Kattpappan är så mycket bättre än alla andra, så finns det något annat i potten. Det finns risken att jag skulle missa halva mina barns uppväxt. Något sådant sker inte lättvindigt, jag är beredd att göra nästan vad som helst för att undvika det, och jag ska kämpa tills jag inte kan stå upp längre för att det inte ska hända.

Livets orättvisa och TACK!

26 december, 2008

Vi försöker hjälpas åt här hemma. Minikatten är ett närhetsberoende barn, och ingen man lägger ner på en filt på golvet eller i en babysiter, han vill vara i famnen hela tiden. Så vi turas om att bära honom i sjal.

När jag bär vill han bara amma och det slutar nästan jämnt med att jag hamnar i sängen ammandes. Jo jag har ju slutat amma, men så länge jag sover på nätterna så väntar jag med att fullfölja beslutet.
När Kattpappan bär så sover Mini så tryggt i hans famn, och Kattpappan kan göra vad som helst under tiden, t.ex. sitta framför datorn.

Och eftersom Kattpappan har datortid, så hänvisar jag helt kallt till hans julsammanfattning.

Jag är otroligt rörd och glad över alla fina kommentarer jag fått här på bloggen, och alla fina mail och SMS. Jag ska försöka svara så fort jag får tid! Och tack för alla erbjudanden om att prata, jag hoppas få tid att utnyttja dem lite senare. Ni är verkligen bäst!!!!!

GOD JUL

24 december, 2008

GOD JUL

Småkatternas julklapp till sina föräldrar var ovanligt god nattsömn just inatt.

Och jag önskar alla, även elaka anonyma kommenterare en jättefin jul!

Minikatten

21 december, 2008

Det har varit alldeles för mycket gnäll i den här bloggen på sista tiden.

Jag har missat att berätta om miraklet Minikatten. Världens finaste coolaste sötaste skrynkeltroll. Så olik sin bror till sättet, men ändå precis lika fantastisk. Det finns verkligen lika mycket plats i hjärtat för nummer två som för nummer ett.

Tänk att de mest perfekta underbara barnen är våra? Hur kunde vi ha sådan tur?

Tack snälla Pia

20 december, 2008

Inatt har jag sovit under beskydd av Night Viper.

Tack söta snälla Pia med familj

Sömn

18 december, 2008

Inatt har jag sovit. Jag har vaknat och ammat tusen gånger, och sedan somnat om, precis som det ska vara när man är spädbarnsförälder.

Beslutet ligger fast, men jag tänker inte stressa på någonting, utan ammar så länge det fungerar. Kanske kan vetskapen om att jag kan sluta när det behövs göra så att jag inte behöver sluta? En natt i taget är det som gäller nu.

Utkörd

17 december, 2008

Svärmor som bor långtifrån Stockholm har varit på kurs här i huvudstaden, och så klart ska hon få hälsa på sitt nya barnbarn.

Jag tycker om min svärmor, men ändå har jag haft ångest för att hon ska komma hit. Just nu är allt så skört, och vi behöver vara bara med varandra, och jag måste få ha huset för mig själv till min nattliga ångest.

Nu visade det sig att ett missförstånd uppstått, svärmor har biljetter för att stanna ända till på lördag.

Det går inte, jag klarar inte av det. Inte ens min egen mamma skulle kunna få bo här så länge. I sig är det inget konstigt, och jag tror nog att svärmor skulle varit förstående om vi direkt lagt fram erbjudandet om att stanna bara en natt. Men att nu köra ut henne, när vi inte ens vet om hon har ombokningsbara biljetter, det är hemskt. Ändå ser vi inget annat alternativ.

Ett sju år långt förhållande

17 december, 2008

Vi ”träffades” på nätet. Vi bodde i olika delar av landet och ingen av oss trodde nog på ett distansförhållande på ganska lösa grunder. Men det var ju kul att dejta ett tag, och vi hade roligt ihop.

IT-bubblan höll som bäst på och skövlade företag runt omkring oss, och inom någon månad var vi plötsligt båda två arbetslösa. Vi bestämde oss för att ta våra respektive sparpengar och resa ivg till Asien, det var förresten i den här vevan jag nollade min SGI, man ska inte leva på besparingar utan gå på a-kassa för att få vara med i systemet.

Under några månader i Asien blev det vi på riktigt, och när vi kom tillbaka till Sverige hyrde jag ut min lägenhet och vi flyttade ihop i hans i Lund. Ett halvår senare flyttade vi båda upp till Stockholm, och här har vi bott sedan dess.

Vi ville båda ha barn, och vi hade inte varit tillsammans i så många år när vi började försöka få barn.

Sedan följde
– Barnlöshetssorg
– Missfall
– Depression
– Dålig graviditet
– Spädbarnsperiod
– Sömnstörningar när jag började plugga igen
– Ny graviditet
– Spädbarn

Det är inte något som hänt nu i samband med Minikattens ankomst som gjort vår situation ohållbar. Vi har aldrig skrikit att vi hatar varandra, knappt grälat alls faktiskt. Vi diskuterar och kommer överens, så också den här gången. Jag har vetat att det är åt helvete, men jag har tänkt att det finns tid att ordna upp det sedan först ska vi bara få lite större barn, eller lite mindre att göra i skolan, eller lite mer sömn, eller…
Men det fungerar ju inte så, man måste ständigt jobba på att få förhållandet att fungera, naturligtvis efter de förutsättningar som ges för stunden, men det går inte att skjuta på det till någon obestämd framtid.

Lycka

17 december, 2008

Lycka är att efter en hel natt av sömnlöshet och gråt (nä inte bebisen, jag) lyckas somna i den älskades armar och sova där hela morgonen.

Nu är det dags att sänka kraven, så får vi se var vi hamnar.

  • Sömn behöver inte infalla på natten, och behöver inte vara lång och sammanhängande
  • Tygblöjor används när det känns roligt
  • Mat behöver inte vara lagad från grunden av enbart ekologiska råvaror. Mc Donalds gör utmärkta måltider t.ex.
  • Om Lillkatten skulle råka ha samma tröja två dagar på rad, även om det är en fläck på den går inte världen under
  • Det är ok att det blir skitigt och äckligt här hemma under en period. Snusk i duschen i måttliga mängder har knappast dödat någon.

Jag är så ledsen

17 december, 2008

Jag ska sluta amma.

När amningen fungerar så här jättebra som den gör med Minikatten är det en gåva och otroligt praktiskt att alltid ha mat med sig i stora mängder.

Tänk vad jag kämpade med Lillkattens amning, det tog flera månader innan den ens fungerade någorlunda och BVC var ständigt missnöjda med hans viktuppgång, han gick inte upp särskilt mycket i vikt.

Den här gången bara fungerade amningen, direkt när han ny kom upp på mitt bröst så fick han ett supertag och sög, och det har han fortsatt med sedan dess.

Igår var det invägning på BVC, och vår snälla sköterska låtsades att hon häpnade över hans viktuppgång och sa att så mycket kan man inte gå upp, hon var väldigt nöjd.

Men problemet är jag. Jag kan inte sova just nu, inatt har det inte blivit ens en minut. Jag måste kunna äta mina sömntabletter. Och att göra som igår att äta dem och sedan amma tolv timmar senare är inte ok i längden. Det är så lång halveringstid på tabletterna att substans finns kvar i kroppen i upp till ett dygn, och ingen vet vad medicinen gör med så här små barns nervsystem i längden. Det är naturligtvis ingen risk jag kan eller får utsätta mitt kloka vackra barn för.

Mina tabletter har också den fördelen att jag inte sover särskilt mycket djupare än utan tabletter. Jag kan förmodligen gå upp och fixa ersättning och ge honom trots att jag tagit tabletter. Jag kommer naturligtvis inte samsova nära, nära när jag är under påverkan av tabletterna det får Kattpappan göra, men så länge jag är uppe och går fungerar jag som vanligt, bara att jag är lite tröttare. Mina tabletter är ju inte muskelavslappnande bara lugnande.

Det finns så många kloka bra mammor som inte ammar, och som har en fantastisk nära relation till sina barn. Och det finns fördelar med att kunna dela mer lika med pappan. Men just nu gråter jag så att mitt stackars barn i sjalen har blivit alldeles blöt i håret.

Jag tror att vi går till vår ”fantastiska” vårdcentral i morgon. Kanske får jag träffa någon bättre läkare än den jag brukar. Men jag betvivlar att det finns så mycket de kan hjälpa mig med. Jag är inte heller beredd att prova beroendeframkallande sömnmediciner, trots att jag läste att det finns en som kanske går att kombinera med amning.

Förhoppning

16 december, 2008

Nu har ångesten satt in. Jag tror inte att det blir mycket sömn inatt.

Men ännu finns det hopp.

God natt!

En annan dag

16 december, 2008

Tack för alla fina kommentarer!!! Det värmer otroligt mycket och hjälper mig.

I natt har jag sovit och derssutom har jag ätit frukost. På något konstigt sätt gick jag in i en ständig krisberedskap, jag slutade äta och slutade sova. Inte konstigt då att jag kände mig värdelös och misslyckad.

Jag vet inte om jag kommer kunna sova inatt, men kroppen är ute ur beredskapsstämningen och jag tillåter mig att få göra fel.

Livskrisen handlar om att vi insåg att vårt äktenskap var slut. Vissa av oss mer än andra. Vi har förvandlats till administrativa enheter som upprätthåller ett fungerande hem, men vi har inget kärleksförhållande längre. Vi tror att vi båda vill kämpa, och försöka vända det, och förhoppningsvis kommer det i slutändan att bli fantastiskt. Ett nytt barn är chans till en nystart, och härifrån kan det bara bli bättre, eller för all del leda till slutet.

Bryta den onda cirkeln

15 december, 2008

Nu har jag precis svalt en (två) sömntablett(er). För jag lade mig för flera timmar sedan eftersom jag var så trött att det flimrade för ögonen. Men så fort jag lade mig ner på kudde molade ångesten in och jag är klarvaken.

Kattpappan får ta hela natten, till vår glädje tog Minikatten nappflaska. Och även om jag inte är ett stort fan av ersättning så måste jag bryta den här onda cirkeln jag hamnat i.

Om tolv timmar ska jag pumpa ur brösten och sedan kan jag amma igen.

Fan vad dålig jag känner mig.

Och nej, vi har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma båda två de första sex månaderna som någon föreslog. Annars hade det varit en bra lösning.

Profylaxsova

15 december, 2008

Varför kan jag som är så bra på profylaxandning att jag sover mig igenom mina förlossningar inte sova i några andra sammanhang? Jag försöker att använda mig av andning, men det hjälper inte.

Nähä inte det

15 december, 2008

Så här skulle det inte bli.

Allt skulle vara rosenskimrande familjelycka, och alla skulle älska varandra och skratta och vara glada hela tiden.

Sömn

15 december, 2008

Inatt har jag sovit en timme.

Och det finns massor av förklaringar. En av dem är förstås att jag mår rätt dåligt just nu, med nattlig ångest som följd.

En annan är att det är stressande att veta att jag måste somna nu eftersom man måste ta vara på tiden när det går att sova.

En tredje är att jag inte ser någon lösning. Jag kan inte äta sömntabletter, dels för att det går över i mjölken, men framförallt för att det är farligt med småbarn och sömntabletter. Det är alltså ingen lösning att sluta amma och ge honom ersättning istället, för jag måste ju kunna ge honom mat. Visst Kattpappan kan ta någon natt här och där, men han kan inte ta varenda natt, han måste jobba och då måste han få sova. Jag måste kunna ta hand om Minikatten i alla fall delar av natten.

Skit, skit, skit.

Jag vet inte vad jag ska göra, och har så ont i magen att jag nästan tror att det är något annat än ångesten. Det hjälper inte direkt till när jag ska försöka sova.

Fortfarande sömnlös

15 december, 2008

Klockan är halvfyra och jag har inte lyckats somna. Bebisen sover ok, just nu på sin pappas mage, och jag borde ligga där och sova.

När började sömnproblemen förra gången? Kan det ha med amningen att göra.

Allt jag läser om amning säger att man ska bli lugn och sova bättre, men jag har hittat några inlägg på barnforum där det finns de som säger att de får sömnproblem av att amma.

Å andra sidan har jag ju alltid haft sömnproblem, så det är nog bara i ren desperation jag nu hittar på det där med amningen.

Fan, fan, fan. Jag orkar inte med det här! Och jag kan inte ta några tabletter, jag har en enveckas bebis då går det inte att chansa.

Min sömn är borta

14 december, 2008

Den stora sömnlösheten har drabbat mig igen.

Det verkar ju helt sjukt att inte kunna sova när man precis fått en bebis. När han sover för en gångs skull så är det ju självklart att man borde sova? Men jag kan inte, varken idag på dagen eller nu på natten när han sover.

Korta reflektioner från förlossningen

14 december, 2008

Sömnen är milt sagt bristfällig, vi har fått en unge som är klarvaken hela nätterna. Och så händer det en del annat som nog skulle kunna sorteras in i kategorin livskris, men som det inte kan berättas något om här. Förhoppningsvis är det början på något bättre.

Jag ska skriva förlossningsberättelse så fort jag orkar. Men tills dess, några osorterade tankar och minnen.

Vidöppet läge innebär att bebisen ligger med ansiktet uppåt istället för nedåt, vilket gör att det är svårare för den att komma ut, och i mitt fall att den inte sjunker ner.

Bara några timmar innan förlossningen startade hade jag ett mycket långt och bra förlossningssamtal med gravid förstagångsföderska. Jag redde ut alla mina tankar om smärtlindring och visste precis vad jag ville när det väl var dags.

Det vidöppna läget gjorde att jag inte öppnade mig ett dugg. Redan åtta dagar innan vi åkte in var jag öppen fyra centimeter, och bättre blev det aldrig. 20 minuter innan Mini föddes var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Just då kändes det lite hopplöst, och det hade varit lätt att be om smärtlindring. Istället bad jag om att få hinnorna tagna så att vattnet gick, och det fick jag, och plopp så var babyn ute.

Precis som förra gången gick hjärtljuden ner och en barnmorska kallades in för att hjälpa till och snabbt trycka ut barnet. Jag hörde hur de kallade på läkare också, men mina egna krysvärkar och den yttre pressen räckte, och innan någon läkare var anropad kom barnet ut. Den här gången gick det väldigt fort, och jag kände precis hur jag sprack sönder, förra gången då jag sprack mycket mer märkte jag inte av det alls.

Moderkakan kom ut av sig själv, ingen operation den här gången.

Målbild i all ära, men jag tänkte verkligen inte på några söta babyplagg, eller på att få upp en bebis till bröstet. Det som fick mig att se framåt och kämpa vidare var insikten om att jag snart skulle slippa smärtan i blåsan. Den här lilla bebisen har i många månader konstant sparkat mig på blåsan, och det har stundtals varit väldigt smärtsamt, och hela tiden väldigt kissnödigt. De buktande hinnorna som inte ville släppa ut vattnet lyckdes också vid varje värk skapa ett enormt tryck mot blåsan, och det gjorde så ont, så min målbild blev en överkorsad toalett.

Barnmorskan sa vid något tillfälle till mig att man borde filma mig för en instruktionsfilm i profylaxandning. Det finns ganska få saker i världen som jag är riktigt bra på, jag är mer av en halvbra-på-mycket-person än någon med spetskompetens i få områden. Men jag är superbra på Tetris, och på att föda barn med profylaxandning.

Jag lyckades gå in i varenda värk och släppa allt runt omkring mig. Värken delade jag upp i tre delar, den ok delen, den jobbiga delen och den outhärdliga delen. Och när det outhärdliga var passerat kunde jag släppa och sova fram tills nästa värk.

Lycka – Trötthet

10 december, 2008

Minikatten är världens finaste bebis.

Lillkatten är en så fin storebror. Han är nyfiken och intresserad och klappar så fint.

Min man är underbar. I andra bloggar läser jag ibland om pappor som vill iväg och jobba, eller tycker sig ha rätt att gå ut och roa sig medan mamman sitter ensam och försöker få ordning på amningen. Så har vi det inte här hemma, Min man är den bästa.

Jag är otroligt lyckligt lottad med världens finaste familj.

Ändå känns det lite jobbigt just nu. Minikatten är den bästa på att äta, och jag har mjölk i mängder, jag hade ju redan mjölk innan han kom. Inatt åt Minikatten konstant mellan klockan 20:00 och 05:00. Klockan fem gav jag upp trots att jag tror på fri amning och så fick Kattpappan ge sig ut och vandra med honom.
Minikatten är otroligt närhetstörstande och det går inte att lägga honom ifrån sig. Vi samsover så klart och han får gärna ligga nära, nära hud-mot-hud. Men jag kan inte sova med honom i famnen, det fungerar inte för mig. Jag har sedan i lördags natt knappt sovit något alls, och det blir lite jobbigt att hålla ihop och fungera så, och det är svårt att få rätt på perspektven. Jag vet ju att det här inte varar för evigt, men jag kan inte se slutet.

Ändå är jag otroligt lyckligt, jag har världens finaste familj.

Färdig

8 december, 2008

Minikatten är här. Sex timmar efter första värken var han ute, och att föda barn i vidöppet läge gör ont.

Alla mår bra!

Jag återkommer när jag har en dator istället för en telefon att blogga ifrån.

Oj då

8 december, 2008

Värkarna kommer visst ganska tätt. Jag var tvungen att klocka dem i ett värkprogram, och det är bara fem minuter mellan.

Det kanske är dags att väcka Kattpappan och i alla fall börja fundera?

Det gör inte så farligt ont i alla fall, och andningen fungerar väldigt bra.

Eller jo

7 december, 2008

Jag har visst värkar, men de känns inte som jag hade tänkt mig.

Fan

Fast det blir nog bra, bara det sätter igång ordentligt för jag är lite trött på det här nu.

Uppdatering direkt

7 december, 2008

Nä, några värkar har jag inte.

Det är lika bra att jag går och lägger mig och försöker sova. Det här kan ju dröja veckor.

Äntligen händer det… något

7 december, 2008

Jag vet inte om jag somnade och vaknade, eller om jag inte kunde somna. Men som så många gånger förr på natten var jag uppe och vandrade. Och när jag gick på toa upptäckte jag en massa blod i trosorna.

En massa är att ta i, men i alla fall något händer.

Och kanske, kanske har jag börjat få värkar. Väldigt, väldigt difust ännu så länge, men det måste ju vara början på någonting.

Jag borde väl försöka sova lite, men jag blev en aning uppspelt så klart. Tänk om det blir förlossning snart? I alla fall den här veckan?

Bf idag

6 december, 2008

Till idag var det visst planerat att jag skulle föda barn. Men hur många barn är det som verkligen föds på bf? Inga verkar det som?

Och min barnmorska som har jobbat i MVC i tusen år vet inte hur beräkningarna fungerar, det är det familjeliv som förklarat för mig.

Så det är högst oklart vad som ska hända.

Jag fortsätter att rikta in mig på den 22:a och hoppas att jag ändå hinner hem till julafton.

Lugnare än någonsin

5 december, 2008

Ja jag är lugn.

Ut kommer barnet till slut, och det finns ingenting jag kan göra för att påverka när det blir.

Jag kan bara hoppas att jag är någorlunda frisk, att Kattpappan också är det och att vi hinner in till BB.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom varenda dag som gravid känns som en ganska bortkastad dag. Jag gillar inte att vara gravid mer nu, än vad jag gjorde i vecka 7.

Men det finns ett slut. Den 22 december sätter de igång förlossningen. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig några dagar till. Till skillnad från många andra som tycker att det blir ett helvete på slutet har jag tyckt att det varit det hela tiden, så jag är van.

Och förlossningsrädsla vet jag inte vad det är. Jag är rent ut sagt skiträdd för att något ska hända med barnet, men det har ingenting med förlossningen att göra.

Jag trodde att jag skulle bli galen om jag var tvungen att plussa. Men nu känns det inte alls särskilt konstigt. Jag har faktiskt ändå från början tänkt på igångsättningen som datumet som gäller, och tydligen har jag lyckats med mina tankar. Jag gjorde likadant förra gången vilket ledde till att jag födde barn fem veckor för tidigt, vilket kanske inte var lika bra. Men det hade varit värre åt andra hållet.

Förvånande resultat (jag tror att det här är 100 % vetenskapligt)

5 december, 2008


You Are 28% Girly


You are a pretty hardcore tomboy, and a very free spirit.

Gender roles be dammed, you like to do things your way.

How Girly Are You?

Kräkas

5 december, 2008

Nu är den här, kräksjukan.

Jag som aldrig tidigare i vuxen ålder varit kräksjuk har nu blivit det. Jag har å andra sidan aldrig haft barn på dagis tidigare heller, så det är inte jättekonstigt att det kommer nu, men ändå ganska irriterande.

Lite bra känns det att sjukan äntligen är här, så slipper jag oroa mig för att få den. De har haft 25 fall på dagis, så det är smittsamt som sjutton.

Nu är bara oron att Kattpappan ska bli sjuk till förlossningen. Mig kan de ju inte skicka hem även om jag skulle föda och kräkas samtidigt, men honom vill de kanske inte ha där. Och frågan är om han och jag vill det?

Å andra sidan funderar jag lite på vad det är för sjuka jag har. (och nu kommer det detaljer för den som är känslig)
Jag har kräkts två gånger på förmiddagen, men jag mår inte ett dugg illa, och har inte tappat aptiten. Efter att jag hade kräkts upp hela frukosten gick jag ut i köket och gjorde mig en ny macka. Brukar man må så när man är sjuk, eller kan det, å fåfänga hopp, vara något helt annat än sjuka, graviditetsrelaterat eller så.

Tillägg: Att inte må illa är ju förstås relativt. Jag har sedan dagen innan mitt positiva graviditetstest mått illa. Och det har blivit ett normaltillstånd för mig, så kanske är jag visst rätt illamående, bara van.

Återigen

4 december, 2008

Nej, nej, nej

Bara för att jag inte bloggar har jag inte fött barn.

Om jag föder barn kommer ni att kunna läsa det här i bloggen tämligen omgående.

Så att jag inte bloggat är ett säkert tecken på att inget har hänt.

Så det så.

Till bebisen

3 december, 2008

Här ska du få några datum att välja på för att komma ut:

5/12 – Eftersom storebror är född 5/1

6/12 – Att vara född på BF är ju lite coolt

10/12 – Nobeldagen, det blir roligt när mamma får Nobelpris på din födelsedag om några år

13/12 – Lucia på BB tror mamma är häftigt

21/12 – Din sista chans att komma ut för egen maskin

Syskonrättvisa

2 december, 2008

Vi har äntligen sålt vår alldeles för stora bil.

För att kunna köpa en ny bil innan vår gamla var såld var vi tvugna att låna pengar av min pappa, en ganska stor summa, men nu kan vi alltså betala tillbaka.

Och precis som jag visste att han skulle göra så sa min pappa att nä, det är inte bråttom, och ni behöver ju inte betala tillbaka allt heller.

Men vi vill betala tillbaka hela lånet. Någon ränta blir det inte, så på så sätt så är det ju väldigt förmånligt, men det känns bättre att klara oss på våra egna pengar, vi har redan fått så mycket av våra föräldrar.

Det enda som stör mig, är att jag vet att mina systrar inte betalar tillbaka sådana här ”lån”