Archive for the ‘Terapi’ Category

Lösenordsskyddad: Så

4 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: rädd

4 april, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sömn

21 januari, 2011

Sömnen har börjat krängla igen. Oftare och oftare behöver jag ta insomningstablett för att somna. Sömntablett tar jag som vanligt.

Jag tror att jag skulle vilja få sömnhjälp igen, nu när jag inte har så svår ångest längre kanske jag skulle kunna ta till mig terapin?. Det verkar inte vara lätt att få en remis, men jag måste väl kvalificera mig till gruppen av riktigt sömnstörda? Eller vad är det som krävs egentligen?

Läkaren ville att jag skulle försöka trappa ner på SSRIn, men jag vill ha sömnhjälp först. Jag ska boka in en tid och se vad han säger. Min superduperbra läkare har tyvärr slutat, men jag går i alla fall inte hos doktor Arsle längre.

Sammanfattning

4 maj, 2010

Anna skriver ”Kul med tillbakablickarna och skillnaderna som blivit! Skulle vara intressant om du kunde berätta om vilka saker som gjort att du mår bättre idag?

Och svaret finns att läsa om man bläddrar tillbaka i bloggen.  Men eftersom bloggen har några år på nacken, jag har skrivit sedan januari 2006, så kommer här en kort sammanfattning.

  • Det började med barnlöshet
  • som till slut blev en graviditet
  • som slutade i ett sent missfall
  • och en avbruten adoption
  • Som ledde till en depression
  • som jag inte vågade medicinera mot och inte gå till landstingsbetald psykolog heller, eftersom jag var rädd för att inte få adoptera
  • Och så blev det en hel graviditet och en Lillkatt och livet var helt ok
  • men sedan blev det total sömnlöshet när jag började plugga igen
  • och så blev det en graviditet till, och en fantastisk Minikatt
  • och en man som ville skiljas
  • och total sömnlöshet
  • och panikångestattacker varenda kväll
  • KBT mot ångesten och sömnlösheten
  • som bara gjorde allt ännu värre
  • och jag knaprade Sobril som andra äter karameller
  • ett för tidigt amningsavslut
  • för att äntligen efter 4 års depression, ångest och stress, börja äta SSRI
  • och redan efter 10 timmar känna en klar förbättring

Jag vet inte vad som händer i framtiden, om jag ska medicinera resten av livet eller om terapi eller något annat kommer att hjälpa mig. Men just nu vill jag inte prova något annat, nu vill jag njuta av att vara mig själv igen och hitta tillbaka till mina vänner och till vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Terapi

13 maj, 2009

Idag lämnade jag in Minikatten på gymmets barnpassning.

Jag har någon konstig tanke om att jag är en urusel förälder om jag lämnar bort mitt barn för att göra något för bara min egen skull under tiden.

Minikatten sov gott i sin vagn när jag lämnade honom, och sov lika gott när jag hämtade honom. Han märkte aldrig att jag inte var där. Och hade han vaknat och varit ledsen hade de ropat på mig och jag hade varit där på tio sekunder. Jag kanske vågar göra om det någon gång, och slippa tro att han kommer att behöva gå i terapi som vuxen för att hans mamma inte fanns där för honom när han var liten.

Nu vill jag försöka

6 maj, 2009

Nu är ångesten igång igen. Värre än någonsin kanske, eller så minns jag bara inte hur det har varit förrut.

Barnlöshet, missfall, tentaångest, skilsmässodiskussioner det har alltid funnits något att skylla på tidigare.

Nu finns det ingenting. Vårt förhållande är bättre än på mycket länge, jag har två riktigt underbara barn som utvecklas precis som de ska, jag bor bra, har massor av verkligt fina vänner, mina dagar fyller jag med lagom portioner sociala aktiviteter och mysstunder med mina barn. Allt är faktiskt perfekt.

Just nu vill jag gärna tro att ångesten är något kemiskt, något som kanske går att avhjälpa med medicin. Jag är väldigt påläst om KBT, jag har redan genomgått en behandling på nätet, och även om det är en annan sak att sitta öga mot öga med en psykolog (dessutom en väldigt bra sådan) så kan han inte trolla. Jag kanske skulle behöva gå i traditionell terapi ett antal år, det finns en hel del skit från min uppväxt som jag inte vill skriva om här. Och kanske kommer jag att göra det någon gång? Men nu vill jag prova antidepressivt. Min läkare var inte säker på att set skulle hjälpa mig, men inget annat gör det heller verkar det som.

I morgon ska jag ringa henne och se om det går att få en tid den här sidan av sommaren.

Lösenordsskyddad: Ångest

3 maj, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Femte och förhoppningsvis sista besöket

30 april, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Fjärde tillfället

18 april, 2009

I onsdags var jag på min fjärde terapisession.

Eftersom det gått så bra de senaste veckorna, jag körde visserligen med högsta tablettdos och lugnande två kvällar av fem på resan, så tyckte jag mig vara redo för att sova helt utan tabletter nu.

Det tyckte inte terapeuten. Så nu går jag hos honom för att inte minska på tablettdosen.

Förmodligen har han rätt. För att resultatet ska bli långvarigt måste jag göra saker i en rimlig takt. Det handlar om positiva associationer och trygghet.

Nu är jag nere på 1,25 tabletter och jag sover bra. Första natten med den nya dosen var lite besvärlig, med betoning på lite. Jag är lite otålig och vill gärna fortsätta med minskningen, men nu ska det här göras ordentligt.

Andra gången

24 mars, 2009

Andra tearpitillfället är avklarat

Den här gången sov Mini hela resan både fram och tillbaka. Och om inte annat så är det bra terapi för mig att klara av att åka in till stan och sen tillbaka och hinna hämta storebror utan att oroa ihjäl mig för att någon ska bli för hungrig eller behöva bytas på.

Jag gillar fortfarande terapeuten. Han berömmer mig mycket och samtalar så att det låter som att det han säger är något helt nytt som han kommit på bara för min skull, inte en beprövad metod för att lindra ångest.

Vi pratade om allt jag försökt hittills, och jag har ju provat det mesta som han kan erbjuda mig. Han sa att det kanske inte finns så mycket han kan hjälpa mig med, risken finns att det inte kommer att lösa sig med bara terapi. Jag väljer att tro att det är något han sa för att testa min reaktion, men det är ju sant att jag är påläst om KBT-metoder. Vi får se om det jag redan provat fungerar bättre med hans hjälp.

Annars finns ju lösningen med antidepressiv medicin och kanske traditionell terapi.

Första övningen blir den att våga tänka jobbiga tankar fullt ut, och sedan utan att värdera dem puffa iväg dem. Jag har försökt med det på egen hand, men han hjälpte mig med övningar igår, och på kvällen här hemma fungerade det väldigt bra. Jag har inte provat på något våghalsigt som att försöka minska på tablettdosen ännu, så jag vet inte hur det kommer att fungera i skarpt läge, men jag ska ta mig dit lite senare i veckan.

Första tillfället

17 mars, 2009

Jag är tillbaka från den första terapisessionen. Så här långt känns det bra. Terapeuten verkar vara en människa jag kan gilla, även om vi ännu inte börjat någon behandling.

Jag tror att han förstod mitt problem i alla fall, och han blev inte stressad varken av att jag ammade eller av att Mini skrek ett litet tag.

Dessutom mår jag bra av att jag sov utan lugnande ikväll, bara sömntabletter behövdes.

Mitt hopp

16 mars, 2009

Jag har i perioder de senaste tre eller fyra åren mått väldigt dåligt. I alla fall om man ser på det sömnmässigt, vilket nog är en indikation på hur jag mår. Men jag har haft bra perioder också, och de bra perioderna har varit mycket längre än de dåliga perioderna.

Jag har också haft sätt att bryta dåliga perioder. Tabletter i ett skåp att ta till när det blivit för jobbigt, och så har jag vänt spiralen till något bra.

Men nu, nu är jag fast. I över två månader har jag bara varit tablettfri en enda natt (när jag och Mini var inlagda på djukhus) och jag måste ta starkare och starkare dos tabletter för att kunna sova. Det finns ingen vändning i sikte utan det handlar bara om att överleva natten. De lugnande tabletterna jag måste ta som komplement till de starka sömntabletterna är inte en långsiktig lösning, de är på sikt starkt beroendeframkallande, jag kan inte lura mig själv och tro att allt går bra, och att jag ska kunna trappa ner på det lugnande. Det är kemisk upptrappning som gäller istället.

I morgon ska jag starta min terapi. Det finns inte någon chans för mig att inte ta den på allvar, den är mitt enda hopp. Jag tror att det kommer att fungera, och jag kommer att delta till 100 %. Jag vet att jag har mental styrka att ta tag i saker, jag födde barn med hjälp av andning och avslappning och jag gjorde det fantastiskt bra. Det här är samma sak, och det måste gå.

Finns vännerna kvar?

23 april, 2006

Fortsättningen på gårdagens inlägg och lite svar på kommentarer.

Jag har fram tills nyligen varit extremsocial, har alltid haft minst fyra, fem helger fulltecknade framåt. Kattpappan är likadan han har bara bott i Stockholm i tre år, men har redan ett kontaktnät större än de flesta.

Men alla de här människorna är ju bara bekanta. Folk som det är trevligt att göra saker med när man mår bra.
Det här är människor som jag inte alls träffar längre.

Sedan finns det några få nära vänner som jag har känt i 10-30 år. Dessa vänner kommer att finnas kvar oavsett om jag orkar träffa dem mycket just nu eller inte. Vår vänskap har stått pall för mycket.

Jag har också börjat umgås med en del andra tjejer som har infertilitetsproblem och som jag har mycket gemensamt med just nu, kanske djupnar vår vänskap och blir en sådan där som står emot svackor, eller så gör den inte det, men då har vi i alla fall haft mycket stöd av varandra just nu när vi behöver det.

Jag är säker på att ifall jag någon gång i framtiden vill ha ett socialt liv med många bekanta, så finns det där. T.ex. ankomstgrupper på nätet med folk som föder barn i samma månad och mammagrupper på MVC alternativt adoptivföräldrar som hämtar barn samtidigt i samma land.

Sen finns det en annan diskussion, och det är den där att min psykolog säkert har rätt i att jag mår ännu sämre av att sitta hemma själv. Men jag tror alltså inte att jag kommer att förlora mina vänner.

Och som avslutning på det här försvarstalet, kan jag berätta att jag faktiskt var ute i fredags på restaurang, och då tog jag t.o.m. en drink… så jag är ganska duktig ändå.

Ensam

22 april, 2006

Nuförtiden föredrar jag att sitta med en tekopp framför datorn en lördagskväll. Kattpappan är ute på puben med massor av kompisar, men jag hade ingen lust att följa med.

Jag har tappat all lust att umgås.

Min psykolog tycker att jag ska göra sociala saker fast jag egentligen inte har någon lust, men jag känner inte för att slösa bort den lilla lediga tid jag har på en pub. Förmodligen är det ännu mer slöseri att sitta här ensam i mjukisbyxor framför datorn… men jag har valt det själv.

En kompis ringde förresten tidigare idag och frågade om jag hade lust att fika med henne, jag snoppade av henne rakt av. Hon är en av alla dem som jag verkligen inte tycker hanterat min sorg på ett bra sätt. Bl.a. har hon sagt, och det gjorde hon bara några veckor efter mitt missfall, att hon förstår precis hur jag känner det eftersom hon minsann inte har det så roligt hon heller, för på hennes jobb är inte alla kollegor så snälla.

Så därför sitter jag här med bara katterna som sällskap och känner mig lite patetisk, men samtidigt ganska nöjd.

Farsartad släktträff

14 april, 2006

I går var jag på släktsammankomst.

Eftersom jag har fått i uppdrag att göra sånt jag tycker är jobbigt så var jag med på en av två kvällar under påskfirandet.

Det blev verkligen ingen succé. Tre av den sex timmar långa middagen satt jag och grät. Jag grät inte högt men tårarna droppade hela tiden, det gick inte att göra något åt det.
Ingen sa någonting, jag undrar om ingen märkte vad som hände eller om de inte låtsades om det?

Jag satt i alla fall kvar kvällen ut och åkte sedan hem och stupade i säng. Sov säkert två timmar innan den vanliga nattångesten efter ”jobbiga” händelser kom ifatt mig. Sedan blev det inte mycket mer sovande den natten.

Vad vill jag?

11 april, 2006

Jag har fått i uppdrag av min psykolog att lista det jag skulle vilja klara av att göra. D.v.s. det jag gjorde förut innan jag blev så begränsad av rädslan för andras graviditeter och sårande kommentarer.

Allra helst skulle jag ju vilja kunna gå oberörd genom allt det här och tänka, ”det kommer när det kommer”. Och så skulle jag vilja vara odelat glad för vänners skull. Men det är inte möjligt, och inget min psykolog utlovat heller.

I dagsläget träffar jag ingen planerat som inte har fertilitetsproblem själv, och dessutom inte är gravid.

Jag skulle vilja kunna fika med vänner, gå på middagar, lajva, åka på kattutställning, gå på fest, träffa släkten.
Undrar om det är för mycket begärt? Och om min psykolog har någon smart metod för att göra det möjligt för mig att göra sånt här utan att bryta ihop totalt.

KBT-rapport

13 mars, 2006

Då är jag tillbaka från mitt första terapitillfälle.

Jag fick fylla i ett utvärderingspapper med frågor som ibland nästan var av typen som man hittar i Veckorevyn. Och efter att terapeuten räknat ihop mina poäng fick jag domen gravt deprimerad. Självklart är det mer komplext än så, men testet kompletterades med en timmes prat och hon sa till mig att det var tydligt att jag inte mådde bra, detta trots att jag har guldglittrande ögonskugga på mig idag. Kuratorn jag går till fick inte ihop bilden av den välsminkade tjejen med bilden av en person som inte klarar av att träffa människor. För mig är det precis tvärtom, har jag inte en mask av snygga kläder och smink att gömma mig bakom vågar jag inte alls gå ut.

Jag gillade terapeuten. Jag var lite rädd för att gå till någon som inte kan något om infertilitet, men det visade sig vara nästan bra. Hon fokuserade inte alls på det, utan la allt fokus på att vi ska hitta en metod att få mig att må bättre oavsett om jag blir gravid, adopterar barn eller skulle bli barnlös. Hon kläckte inte heller ur sig dumma kommentarer om att jag borde må bra först och sedan försöka göra barn.

Nu har jag fått ett schema med alla dygnets timmar där jag ska fylla i vad jag gör och hur jag mår under tiden. Kan bli ganska kul faktiskt.

Ytterligare en sak att bocka av.

7 mars, 2006

Nu har jag lyckats boka tid för KBT (kognitiv beteendeterapi) Det är inte gratis, men förhoppningsvis kan jag få hjälp. Kanske både med att sova och med att hantera misslyckade försök lite bättre.