Archive for the ‘Språk’ Category

Vad heter det?

19 mars, 2008

Startat bebisverkstaden förresten. Det är ett sånt där konstigt uttryck som används på försöka-bli-gravid-forumen.

Egentligen borde jag nog skrivit att vi försöker att ha penetrerande samlag vid ägglossningen.

Eller låter det ännu sjukare?

Det pratas helt klart för lite om barn-görande, så vedertagna uttryck saknas.

Men jag kan lova er alla att vi inte myyyser här hemma.

Blev visst ett väldigt långt inlägg det här.

19 februari, 2008

I dag avslutades kursen i bevarandeekologi med en tenta. En rolig tenta som för min del utmynnande i två små sagor. Hoppas att min lärare uppskattar dem och ger mig poäng. Jag är inte speciellt orolig för resultatet. Jag vet att jag kan och att jag har förstått begreppen och frågeställningarna. Det kan bli minuspoäng för att jag missat att ta upp någon aspekt eller för att jag presenterat materialet på fel sätt, men på det stora hela förstår jag resonemanget.

Kan någon människa, gärna en hobbypsykolog förklara för mig varför jag hade bestämt mig för att inte satsa på den här inriktningen. Den jag tycker är superintressant, den jag förstår och gör bra ifrån mig på, den inriktning jag faktiskt valde utbildning efter. Jag ville läsa just populationsgenetik och bevarandebiologi, det var därför jag valde att utbilda mig till biolog.

Varför i hela fridens namn bestämde jag mig då för att satsa på kemi? När jag mår så här, och så här, och så här för att inte tala om att jag mådde så här, när jag försöker.
Den gången när jag blev sjukskriven var jag också mitt inne i en termin av kemi.

Att jag inte kopplar signalerna, utan fortsätter att sträva på mot det jag inte klarar.

I hela mitt liv har jag gjort korkade val och gjort saker som fått mig att tro att jag är riktigt dum i huvudet. Jag gick teknisk linje på gymnasiet trots att jag hade riktigt dåliga betyg i matte, kemi och fysik på högstadiet. Jag hade däremot bra betyg i svenska och samhällsorienterade ämnen.

Sedan utbildade jag mig till nätverkstekniker trots att jag även på gymnasiet hade haft dåliga betyg i matte, kemi, fysik och dessutom i teknologi. Fortfarande hade jag bra betyg i svenska och de samhällsorienterade ämnena

Så klart gick inte nätverksteknikerutbildningen så bra den heller. Jag saknade en del grunder, och var dessutom helt ointresserad. Men jag lyckades på något sätt få jobb, och jag trivdes med mina kollegor och lärde mig en hel del om hur det är att vara vuxen och vad det innebär att ha ansvar. Men jobbet var jag aldrig bra på.

Och under alla de här åren var jag övertygad om att jag var dum i huvudet och lat. Jag hade ju genomgående dåliga betyg i de ”viktiga” ämnena och jag var inte särskilt duktig på mitt jobb.

Så brast då IT-bubblan och jag hade den stora turen att bli arbetslös (inte för att jag hade misskött mitt jobb så grovt utan för att mitt företag gick i konkurs)

Och i ett fall av klarsynthet bestämde jag mig för att satsa på något som jag verkligen ville göra. Jag skulle utbilda mig till biolog. Och det visade sig att jag inte alls var dum i huvudet. Jag läste dubbel takt på komvux och lyckades på en termin och en sommarkurs läsa upp alla ämnen jag förut misslyckats så grovt med.

Så jag började på biologlinjen och allt var frid och fröjd i något år, innan det där galna kom fram igen. Det där galna som inte vill låta mig lyckas utan tvingar mig att välja en väg som kanske ser rätt ut på pappret men som blir fel eftersom det inte är min väg.

Jag tillåter inte mig själv att välja det som är roligt och enkelt. Enkelt för mig eftersom jag förstår och är intresserad. Istället måste jag välja något avancerat som jag inte klarar av. Jag fattar inte vad det är för mönster som ständigt upprepas i mitt liv, och varför jag inte ser det själv?

Från början var det mina föräldrar som ”tvingade” mig. Jag ville läsa på naturbruksgymnasium, men det enda som dög för dem var en teoretisk utbildning. Och eftersom mina betyg var låga var det bara teknisk linje jag kom in på (på den tiden slogs inte gymnasierna om eleverna utan eleverna slogs om platserna) Jag grät när jag fick intagningsbeskedet…

Men jag är vuxen nu, och kan göra mina egna val. Varför fortsätter jag i deras anda?

Paketerna

13 januari, 2008

Ingen av oss är Västgöte, däremot är en av oss skåning, och jag tänker inte nämna några namn. Men jag kan berätta att jag är tredje generationens stockholmare, med alla rötter på den södra sidan av staden.

Att ”en paket” är dialektalt är vi överens om och att de flesta nog tycker att ”ett paket” låter bättre. Men ska man lära Lillkatten att säga ”en paket”?

Jag och kattpappan har genom åren pratat ganska så mycket tramsprat med varandra, böjt ord helt galet och snirklat ihop grammatiken. Sånt där som andra oinvigda inte orkar lyssna en sekund på.

När vi fick barn var vi båda överens om att börja prata korrekt, och det var då jag upptäckte att en del av de där uttrycken som jag bara trodde var trams egentligen var ”korrekt” språk för Kattpappan.

Förmodligen spelar det ingen roll hur mycket dialekt vi än pratar. Om vi bor kvar i Stockholm kommer Lillkatten att prata stockholmska, och om vi skulle få för oss att flytta till Skåne pratar han nog skånska. Barn lyssnar ju på så många fler än sina föräldrar. Men jag vill ändå att han ska få lära sig att böja paket, som man gör här där han bor nu.

Ni som är så bra på språk

12 januari, 2008

Jag vet att jag har en del riktiga språkproffs som läsare, så jag undrar en sak.

I vår familj pågår det en diskussion om det heter ”Ett paket” eller ”En paket” och om det heter ”Flera paket” eller ”Flera paketer”

En av oss påstår att bara det ena är korrekt medan den andra påstår att båda är lika korrekta. Inte ens konsultation av SAOL har gett oss svar på vårt käbbel. Så även om jag inte tror att någon av oss kommer att vika sig bara för att ni kloka har gett er dom i målet, så kan det vara intressant för oss att se vem som har mest rätt (om det är jag, annars blir jag kanske sur)

Kvinnor är från venus, män är från……

12 oktober, 2007

Det sägs vara typiskt manligt att vilja hitta lösningar på problem. En vanligt missförstånd mellan män och kvinnor är tydligen att hon bara vill ha medkänsla medan han försöker komma med konkreta tips.

Om det är så är jag manlig. (Själv tror jag inte riktigt på det där med manligt och kvinnligt, utan tror att det har med med sociala strukturer att göra)

I infertilitetsbloggsvären har vi den senaste tiden mötts av flera tunga, jobbiga händelser och beslut. Och på vartenda inlägg skriver jag ett långt svar med förslag, idéer, svar på frågor o.s.v. Men innan jag postar så läser jag igenom det jag skrivit och märker hur stelt och trist det låter, och så suddar jag bort allt, och kvar blir ett ”KRAM”

Jag skulle vilja hitta de rätta tröstande orden, eller i alla fall kunna uttrycka den medkänsla jag känner. Men istället blir det bara kantiga råd som ingen bett om.

Jag är nog från mars.

Rapportering

12 september, 2007

Jag är typ* sämst i världen på att skriva labrapporter. Synd att en så stor del av min utbildning handlar om just det. Ännu mer synd att det är vad jag i mitt blivande yrke kommer att syssla med hela dagarna.

Det är så svårt att få ihop det, så svårt att komma igång, så svårt att fatta hur allt hänger ihop, så svårt att uttrycka sig på engelska, så svårt att få till en vettig diskussion.

*Ursäkta språkbruket, men det är så jag känner mig nu, TYP.

Språkligt

6 juli, 2007

Idag är Lillkatten bjuden på födelsedagskalas och förstås har han valt ut en fin present åt sin kompis.

Men vad skriver man egentligen på paketet?

Grattis J på födelsdagen önskar Lillkatten med familj

Är det korrekt svenska?

Vad är det man önskar egentligen?

Jag sitter inte här och raljerar över språkliga uttryck, utan jag undrar faktiskt. Kan någon hjälpa mig med vad man brukar skriva?