Archive for februari, 2009

Vilse

28 februari, 2009

Mini och jag är precis tillbaka från en lång, lång promenad. Väldigt mycket längre än vad vi hade tänkt eftersom jag gick vilse.

Att vi har bott här i över två år, och att jag gått just den väg jag trodde att jag gick massvis med gånger hindrar väl inte vilsegången, visst är det helt normalt?

Och visst hör man alltid att långa promenader bitvis i tung snömodd med vagn är det bästa sättet att bota förkylningar?

Annonser

Bättre

28 februari, 2009

Minis lungor låter mycket, mycket bättre. Troligtvis blir vi utskrivna i morgon.

Skönt!

Läser tillbaka

28 februari, 2009

Jag läser min blogg från februari 2006, och jag kan inte fatta att det är jag som skrivit texten. Mådde jag verkligen så dåligt? Jag skriver om att inte vilja leva längre ifall jag måste avbryta mina behandlingar.

Om jag ibland upplever ångest nu, och tycker att allt känns jobbigt, så är det miltals ifrån hur jag mådde då, hela tiden. Det är viktigt att komma ihåg.

Brev från Huddinge

27 februari, 2009

Vi har ett embryo i frysen på Huddinge sjukhus. Det skulle inte kosta någonting att använda det för syskonförsök fick vi reda på.

Idag kom det ett brev från sjukhuset som meddelar att från och med februari 2009 kommer det att kosta 8500 kronor att sätta tillbaka det. 8500 kronor är oändligt mycket mer än 0 kronor. Varför fick vi inte informationen för ett tag sedan så att vi hade en chans att försöka medan det fortfarande var gratis? Idag när den nya informationen når mig är det redan försent.

För vår del är det inte aktuellt med syskon på något sätt alls, men det är principen jag är förbannad över. Det har säkert varit möjligt att bli informerad om den oändligt stora prishöjningen på annat sätt, och hade jag hängt med hade jag säkert varit det. Men det går uppenbarligen lätt att missa informationen eftersom jag gjort det, och jag har ändå rätt mycket tid och möjligheter att tillgodogöra mig samhällsinformation. Gissningsvis finns det en hel del människor som har det svårare, och gissningsvis finns det en hel del personer i den gruppen som inte har 8500 kronor för att göra syskonförsök, men som hade trott att det inte var så bråttom att försöka.

Chockerande nyheter

27 februari, 2009

Lill och Kattpappan har flytt staden och åkt iväg på resa över helgen. De lämnade RS-sjuk Mini och RS-sjuk mamma alldeles ensamma i förorten.

Och tänk, jag tycker att det ska bli rätt så skönt.

Hemsjukvård, vilken fantastisk uppfinning

26 februari, 2009

Jag är så glad att vi fick plats i hemsjukvården. Antalet platser är så klart begränsade, men vi fick en, och därför är vi inte kvar på sjukhuset. Mini har fortfarande mycket slem i lungorna och sjuksköterskan som var här idag trodde att vi nog skulle fortsätta med behandlingar in i nästa vecka. Hade vi inte fått hemsjukvårdsplats hade vi varit kvar på sjukhuset fortfarande, och att stanna där i över en vecka hade inte varit roligt.

I går åt Mini väldigt dåligt och då kände jag mig lite otrygg här hemma och önskade nästan att vi varit kvar på sjukhuset, men alternativet att åka in finns, och hade jag inte till slut fått honom att äta så hade vi åkt in. Jag tror att om han hade börjar matvägra på sjukhuset hade det blivit sond och stor kalabalik och det är skönt att få ta det lite lugnare hemma och själv kunna avgöra när det inte går längre. Det är trots allt vi som känner vår bebis bäst.

Förlossningsberättelse. När Minikatten kom till världen.

25 februari, 2009

I vecka 38+5 kunde jag helt plötsligt inte känna några fosterrörelser längre så vi åkte in till SöS och jag blev undersökt. Undersökningen visade på ett friskt och piggt barn och läkaren konstaterade att jag redan var öppen fyra centimeter, hon trodde att jag nog snart skulle föda. Det trodde jag också, men det visade sig vara helt fel.

I några dagar gick jag på helspänn och registrerade varenda känsla i magen, men ingen förlossning var på gång. Så då gav jag upp och fick för mig att jag nog aldrig skulle föda barn.

Beräknat förlossningsdatum kom utan bebis och jag blev ännu mer övertygad om att det inte skulle bli någon förlossning alls. Storebror är född i vecka 37+0 och eftersom jag varit övertygad om att den här också skulle komma tidigt kändes det som att jag gått tre veckor över tiden när jag egentligen var på dagen BF.

Dagen efter BF förflöt som alla dagar de senaste månaderna med ont och oförmåga att göra någonting och vi gick och la oss som vanligt. Jag vet inte om jag somnade eller inte, men vid tolvtiden var jag tvungen att gå upp på nattens första toalettbesök, de brukade bli rätt många per natt. Det visade sig att jag hade en anings blod i trosorna, och jag blev rätt upprymd, äntligen hände det något i alla fall. Så istället för att gå och lägga mig igen gick jag ner till datorn och skrev ett blogginlägg. Jag skrev att jag inte kände några värkar men ändå, det kanske skulle bli en förlossning inom en vecka i alla fall. Medan jag satt där framför datorn så insåg jag att jag nog ändå hade värkar, och att de kom rätt så ofta. Som längst med fem minuters mellanrum men det gjorde inte särskilt ont. Eftersom min tidigare förlossning aldrig gjorde särskilt ont och eftersom den hade gått rätt fort hade vi bestämt oss för att åka in direkt när det startade den här gången, så jag ringde BB och förbertedde mig på att få avslag på min önskan om att komma in. Förra gången hade de inte trott på att jag hade riktiga värkar eftersom jag inte hade så ont. Men den här gången var det inga problem, särskilt inte när jag berättat hur det varit tidigare.

Så jag gick upp och väckte Kattpappan, som trodde att jag skämtade, det kan kanske skyllas på att han var så trött? När han fattat att det nog var dags på riktigt så kom han upp, ringde mina föräldrar som skulle passa Lillkatten, packade färdigt BB-väskan och hämtade bilen. När mina föräldrar kom så gick jag igenom lämningsrutiner av Lillkatten, visade vilka kläder han skulle ha och en massa annat samtidigt som jag då och då gick in på toaletten och andades genom en värk. Mina föräldrar fattade aldrig att jag hade värkar.

På vägen in till BB klockade Kattpappan mina värkar och de kom ofta och var långa. Jag blev aldrig rädd för att babyn skulle komma i bilen, något som jag hade oroat mig för innan, för det kändes verkligen inte som den var på väg.

Värkarna gjorde fortfarande inte särskilt ont, men de hade det ju inte gjort förra gången heller, så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar men de kom ofta och höll i sig länge så jag tänkte att vi nog lagom skulle hinna in och sedan kanske föda.

När vi kom fram fick vi fick ett rum och jag satte mig i soffan och andades genom de täta värkarna som nu började kännas lite onda. Det var inte riktigt klart om vi skulle få stanna eller åka hem, i alla fall uppfattade vi det så, men jag tror att det var ett missförstånd från vår sida. Efter ett tag fick jag en undersökning eftersom jag ville ha det, och till min stora förvåning var jag öppen fyra centimeter, alltså precis lika mycket som jag hade varit två veckor tidigare. Stort missmod utbröt eftersom jag hade haft så täta och långa värkar som faktiskt börjat göra riktigt ont, utan att det tydligen gett någon effekt alls.
Eftersom vattnet inte hade gått fortfarande fick jag akupunkturnålar för att hjälpa till lite, och vid varje värk blev trycket enormt och nu gjorde det ont på riktigt, men vattnet det gick inte. Så ond värk på ond värk utan att vattnet gick och utan att jag öppnade mig en milimeter konstaterades det vid nästa undersökning gjorde att jag inte tyckte att det var fullt lika roligt att föda barn den här gången som jag hade gjort gången innan.

Jag trodde fortfarande inte att det var klart att vi skulle få stanna kvar, och jag tänkte att när det gör så här ont vill jag verkligen inte åka hem igen. Det var så klart ett litet stressmoment i min mentala uppladdning.

Planen innan var att inte använda någon annan smärtlindring än andning, och jag hade kvällen innan pratat med vännen Anna i flera timmar om just detta, så jag höll mig till planen även om det kanske vid någon värk svävade förbi en och annan tanke på att prova någonting. Jag är ganska envis av mig, och det ska mycket till innan jag ändrar mig, när jag orerat så om fördelen med att föda med bara andning.

Andningen fungerade förresten jättebra. Vid något tillfälle sa barnmorskan att man borde spela in min förlossning för att använda i instruktionssyfte, så bra andades jag tydligen. Jag vet att jag skryter nu, men det är inte många saker här i världen jag är riktigt bra på, men profylaxandning verkar vara en av de saker där jag faktist är lite bättre än medelsnittet. Jag lyckades fokusera på varenda värk och lägga bort de redan avklarade och inte tänka på de som skulle komma. Jag lyckades också slappna av helt mellan värkarna och slumra till.

Barnmorksan trodde att så fort vattnet gått så skulle det gå fort, så jag bad henne att sticka hål på hinnorna, men det ville hon inte göra riktigt ännu utan jag fick ett klockslag en timme framåt att förhålla mig till, hade inte vattnet gått då skulle barnmorskan som tog över vid morgonskiftet hjälpa mig. Och så blev det, när den nya barnmorskan kom in hade jag fortfarande inte öppnat mig någonting, så världens största strumpsticka stack hål på hinnorna och jag antar att vattnet kom ut, men jag hann inte upptäcka det för krystvärkarna satte omedelbart igång. Det blev lite bråttom eftersom hjärtljuden plötsligt gick ner ganska mycket, och ytterligare en barnmorska kallades in för att trycka på min mage för att få ut barnet fort. Jag hörde någon säga – Kalla på läkare, men precis just då födde jag barn och jag tror aldrig att någon hann trycka på läkarknappen. På tio minuter öppnade jag mig 6 centimeter och födde barn, det antar jag räknas som ganska snabbt? Så klart gjorde det rätt så ont, och jag sprack en hel del. Men det är väl inte mer än rättvist att jag också fick känna på lite smärta den här gången när jag bara blev gravid så där, och när jag inte hade ont förra gången.

Från första värken tills han var ute tog det ungefär sex timmar, och även det kan nog räknas som ganska snabbt. Han föddes i så kallat vidöppet läge, med ansiktet uppåt, och sjönk därför inte ner som han borde. Och gissningsvis är det anledningen till att vattnet inte gick och att jag inte öppnade mig någonting.

Och slutresultatet blev världens vackraste Minikatt som på huvudet har fullt med rött hår, och de vackraste blå ögon någon skådat.

Äntligen

25 februari, 2009

Jag har börjat plita på en förlossningsberättelse. Jag vet inte när den är klar, men jag hoppas på snart.

Bra va?

Egen bedrift

25 februari, 2009

Till sjukhuset hade jag inga sömntabletter med mig. Inte för att jag tror att det hade gjort något, men det kändes inte som att det var så viktigt att sova just där. Men sov gjorde jag faktiskt ändå. I alla fall så mycket det nu gick med en bebis som inte mådde bra och var ledsen stora delar av natten, en sjuksköteska som kom in och ville väga och inhalera flera gånger och i en pyttesmal säng som dessutom var fylld med kuddar och täcken på ena sidan för att inte Mini skulle ramla ur. Men någon timmes sömn här och där lyckades jag alltså få.

Här hemma igen tar jag tabletter. Jag tror inte att jag egentligen behöver det, jag är inte inne i ett sömnlöshetsskov just nu. Men jag orkar inte med några nederlag. Jag ska fokusera på att Mini ska bli frisk, och på att min egen förkylning (jag har nog också RS) ska försvinna, och sedan ska jag boka en ny terapitid. Jag har visserligen minskat tablettdosen något, och tänker fortsätta att göra det succesivt, men jag försöker inte uträtta några stordåd.

Hemsjukvård

25 februari, 2009

Vi är hemma nu, en sjuksköterska kommer och tittar till oss lite då och då. Tack för hemsjukvård, så mycket lättare att vara hemma, men ändå kunna fortsätta inhalering var tredje timme och ha tillgång till utbildad sköterska närhelst det behövs.

Mini behöver inte stå under bevakning dygnet runt, men han behöver fortfarande behandlas, men det klarar vi hemifrån med hjälp av en appart som kyler luft och koksaltslösning som vi fått låna hem.

Annars har vi haft det bra. Alla är så snälla och fina med barn och deras mammor, så instängdheten i det pyttelilla rummet har ändå känts ok. Mitt enda nöje har varit att se varenda sekund av bevakningen av prinsessförlovningen. Den där alla pratar om att deras viktigaste uppgift är att få avkomma… Hoppas att de klarar av det inom en av världspressen godkänd tid.

Jag har också lärt mig att lita på mig själv. Sjukvårdsupplysningens rekommendation om att avvakta var säkert bra baserad på den information hon fick av mig. Men hon kunde inte veta att jag inte är särskil orolig, och inte säger medtagen om jag inte verkligen menar medtagen. Hade hon sett mitt barn hade hon uppmanat mig att åka in. Nu spelade det ingen roll att vi väntade några timmar till här hemma, men till nästa gång.

RS-Virus

23 februari, 2009

Japp!
Nu är Kattmamman och lilla Mini på Sachska, inlagda med RS-virus. De mår efter omständigheterna bra, och allt är lugnt, och de får all hjälp de behöver. Men blir kvar. Åtminstone till imorgon, eftersom det kan gå fort OM det blir dåligt.

Kattmamman är också lite sdorig i däsad. Jag har precis köpt godis och dricka åt dem, och den här gången är de på ett rum med en ny TV.

/Kattpappan – som trodde han slutat blogga…

Nu åker vi in

23 februari, 2009

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det bara är jag som är överdrivet mammaorolig, och att vi snart är hemma igen. Men nu åker vi in med Minikatten, han har nästan 39 graders feber och vill inte äta.

Jag Hatar förkylningar

Orolig

23 februari, 2009

Minikatten har feber och sover, sover, sover.

Han är visserligen ett barn som sover mycket, men inte så här mycket.

På sjukvårdsupplysningen tyckte de inte att vi behövde åka in så länge han åt och inte hade svårt att andas, men med nyårsnattens inläggning i ganska färskt minne är det svårt att ta det lugnt. Min lilla, lilla bebis är mår inte bra.

Mer sjuka

23 februari, 2009

Terapin är avbokad. Minikatten har feber och jag är inte heller helt frisk.

Men ångesten är helt borta, det känns som att jag skulle kunna sova utan tabletter nu, jag vet inte om jag ska prova? Tanken var att fortsätta med samma dos fram tills inatt eftersom jag skulle börja mitt nya terapiliv idag, men nu när det inte blir så måste jag prova något annat.

Ingen ny tid är ännu inbokad heller. Men han skulle ringa mig under förmiddagen, vilket han inte gjort ännu i alla fall klockan 12:30. Sånt kan få en att tappa lusten helt.

Amning

22 februari, 2009

Det blev ingen tandemamning. Lillkatten vill inte amma längre när det kommer mjölk igen, och jag är inte jätteledsen för det.

Däremot har amningen underlättats väldigt mycket den här gången av att jag inte haft något uppehåll.

Det fanns mjölk redan från början, och det finns så mycket att Mini inte har behövt kämpa med tillväxtperioder för att öka mjölken det har räckt ändå. Dessutom har jag inte haft det minsta ont, och inga problem med läckande tuttar. Det kan inte bli bättre. Bara jag kan fortsätta amma nu också.

Stressklump

22 februari, 2009

Jag är sjuk, inte dödssjuk, men jag har feber och snor i hela hjärnan.

Dessutom har jag en stressklump i magen för att jag inte diskat och gjort rent i köket, för att min man ensam tar hand om Lillkatten, för att jag inte röjer nere i vardagsrummet, för att jag inte satt på en tvätt och så vidare i all oändlighet.

När blev jag såhär? Tidigare hade jag aldrig problem med att låta det bli stökigt.

Feber

20 februari, 2009

Nu har Lillkattens förkylning, föga förvånande smittat ner mig. Jag är förkyld och har feber och är trött, trött, trött.

Förmodligen skulle jag kunna sova utan att äta några tabletter. Men nu försöker jag inte mer. Den höga dos jag sov på igår ätes ikväll också. Jag vågar inte tänka på hur den vanliga ångesten skulle kännas uppblandad med feberångest.

Nej

20 februari, 2009

Jag har inte gjort bilden själv, så klart är det min man som gjort den. Jag är ju för sjutton kvinna… (eller?!?)

Men katterna på bilden har jag gjort, i alla fall de flesta är uppfödda av mig.

Kom in och titta

19 februari, 2009

Ni som läser min blogg genom allehanda readers, ni måste komma in hit en gång och se vad fint jag har gjort.

Jag saknar fortfarande min blogspot, men det här gör att jag känner mig lite mer hemma här.

7 barn som fattas

19 februari, 2009

Första träffen med mammagruppen.

Vi berättar alla om våra förlossningar och så är det den näst sista mammans tur. Hon har förlorat 7 barn innan hon äntligen fick en levande dotter. Alldeles för tidigt född 600 gram stor överlevde hon mot alla odds.

Vad ska man säga? Allting annat bleknar. Hur överlever man något sådant?

Lösenordsskyddad: Somnade till slut

19 februari, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Fast det räcker visst inte

19 februari, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Stoppar i mig allt jag kan

18 februari, 2009

Nu stoppar jag i mig fullt av tabletter innan jag går och lägger mig. Hög dos sömntabletter och lugnande. Jag känner inte ens efter vad jag tror att jag behöver. Ångesten finns där ändå, men jag slipper i alla fall bestämma mig.

Jag tänker att nu ska jag få hjälp att sluta. Och något beroende hinner jag knappast utveckla över helgen.

Hur hinner ni?

18 februari, 2009

Ni som har det välstädat hemma, hur hinner ni, och hur mycket tid lägger ni ner på att städa?

Jag kämpar ständigt mot den ytliga skiten den som syns direkt när man stiger in i ett rum. Jag brukar hinna diska och torka av köksbänken och så brukar jag hinna röja upp Lillkattens leksaker. Om jag har tur hinner jag även få bort smulor från köksgolvet. Tvättar och viker gör jag också varje dag.

Men sedan, allt det andra finputset som att göra rent i besticklådor, torka ur skåpet under diskbänken, skura undersidan av toaletten, tvätta fönster, skrubba tvättstugegolvet och allt det andra, när hinner man med det?

Och jo, vi är två vuxna här hemma, och vi kämpar tillsammans mot smutsen. Jag i texten kunde lika gärna varit vi, för vi gör ungefär lika mycket.

Bokad och klar.

17 februari, 2009

Nu har jag bokat tid för KBT. Jag tog er tipslista (världens största tack, till er alla) och bokade in den första som svarade och kunde ge mig tid genast. Så på måndag kör jag igång.

Det känns otroligt bra, men också lite jobbigt, för jag vet på ett ungefär hur det går till, och det jag måste göra är att ta mig igenom ångesten för att bli fri från den.

Sjuk Lillkatt

16 februari, 2009

I morgon ska jag administrera sjuk Lillkatt och ännu så länge frisk Minikatt. Det kommer nog att gå det också.

Försäkra Minikatten

16 februari, 2009

Varför vill alla försäkringsbolag komma på hembesök? De ringer och låter som att de kommer från någon myndighet, och måste få komma hit.

Nej tack, säger jag. Vi har klarat av att försäkra både hus, bil och storebror utan hembesök, så det ska nog gå bra den här gången också.

Doktor Bra gör skäl för sitt namn

16 februari, 2009

Jag vet inte hur många gånger jag varit hos läkare för mina sömnproblem. För få, tycker vissa, men ändå, det blir ett ansenligt antal gånger.

Inte en enda gång har jag fått ta några prov, inte förrän idag.

Doktor Bra lät mig ta massor av blodprover, bara för att utesluta att det inte är något fysiskt som ligger bakom sömnproblemen. Jag tror inte att så är fallet, men det är ju så grundläggande att testa innan man sätter in medicinering, eller det borde vara det i alla fall.

Dessutom var hon och jag överens om att jag ska fortsätta med sömntabletterna och amma tills Mini blir sex månader, i alla fall om det fungerar som det gör nu. När jag behöver kan jag också ta en halv Sobril. Under tiden ska jag försöka ta itu med min ångest, kanske behöver jag inte göra något åt sömnen alls, om ångesten försvinner, eller kanske måsta jag ta itu med den också senare, men inte förrän jag slutat med nattamningen. Det går att få hjälp via landstinget, och hon tyckte inte att behövde betala själv, men nu när jag har möjlighet, så tror jag faktiskt att det är bättre. Platserna inom landstinget är begränsade, och någon annan utan ”rika” föräldrar kan få hjälpen.

Jag har för övrigt fått fylla i några depressionstestblanketter, och jag är inte deprimerad men lider av medelsvår ångest… ungefär som jag trodde alltså. Även om det känns lite Veckorevyn att kryssa i de olika rutorna.

Lärt mig något

13 februari, 2009

Jag tycker att jag blir mer och mer ödmjuk av livets ibland lite hårda törnar. Jag vet att jag en gång i tiden tyckte att folk som var sjukskrivna på grund av psykiska problem (t.ex. utmattningsdepression) borde rycka upp sig. Kanske inte riktigt så grovt, och jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin sagt så till någon. Men jag tänkte nog att de knappast blev bättre av att stänga in sig hemma och inte konfrontera det som var svårt. Det hade jag nog rätt i, men jag förstod inte riktigt hur otroligt svårt det kan vara att bara gå till affären och köpa lite mjölk.

En annan sak jag lärt mig är att inte ge goda råd om något jag själv inte varit med om (och knappt då heller) Hur förnedrande är det inte att bli tipsad om ägglossningsstickor när man försökt bli gravid i flera år, och gjort flera behandlingar? Eller hur effektivt är det att bli tipsad om naturläkemedlet Valerina som säljs på Konsum när man inte lyckas somna på riktigt starka sömntabletter? Eller förresten, att bli tipsad om salta kex när man kräks en gång i timmen under graviditet.

amning

13 februari, 2009

Jag älskar att amma. När jag läser amningspropaganda, som handlar om att stödja kvinnor i tredje världen, och som jag stöjder fullt ut, då blir jag ändå lite ledsen, när jag tänker på att jag inte kommer att amma Mini så länge till.

Här i Sverige är det inte på något sätt skadligt att ge ersättning istället för bröstmjölk, bara lite krångligare, men när jag vet att det dör tusentals barn i världen på grund av att de får ersättning istället för att ammas, då känns det så sorgligt att inte fortsätta amma när det fungerar så bra för oss.

Och det här inlägget är inte lösenordsskyddat, men tro mig, jag kommer inte att amma Mini i två år, på väldigt goda grunder.

Kulor

12 februari, 2009

Nu har jag också införskaffat knipkulor. Den här gången tänker jag inte kissa på mig under Aerobicspassen.

I morgon börjar knipandet

Lösenordsskyddad: Nä

12 februari, 2009

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sobril

11 februari, 2009

Jag kan verkligen förstå hur man kan bli beroende av Sobril.

Efter att ha haft Ångest hela dagen igår, hjärtklappning och stundtals svårt att andas tog jag en halv tablett av minsta styrkan. Och ångesten försvann. Helt fantastiskt undebar känsla. På samma sätt som en stark värktablett kan ta bort all smärta i en ond tand.

Jag har förstås googlat på Sobril, och läst om folk som äter 75 mg var tredje timme och det hjälper inte längre, jag åt 2,5 mg… så det är inte särskilt svårt att tänka sig hur beroendeframkallande den är.

Så här ska inga tabletter ätas, om det inte är absolut nödvändigt, som det var igår.

Tack för alla tips! Jag ska försöka ringa runt idag, och se om det finns någon som kan tänka sig att ta emot mig!

Snälla maila mig med tips

10 februari, 2009

Så här är det. Jag är visserligen en fattig student, som är föräldraledig utan någon SGI. Men jag har föräldrar som har råd att hjälpa mig i krissituationer.

Det här är en krissituation, och nu vill jag ha hjälp.

Jag vet att flera erbjudit mig tips om KBT-terapeut som är bra. Det spelar ingen roll vad det kostar, jag vill ha någon som är riktigt bra. Snälla orkar ni höra av er till mig igen, eller skriva en kommentar till det här inlägget, jag hittar inte era adresser. Och de jättebra tipsen jag fått om att utnyttja studenter eller kyrkan måste jag erkänna att jag inte riktigt orkar ta tag i just nu. Jag vill ha det så enkelt som det bara är möjligt. Ringa till någon, och boka in en tid, gärna mycket snart.

Min mailadress är bridz@live.se

Sobril

10 februari, 2009

Jag  har fått Sobril utskrivet. I mina öron låter det livsfarligt… men så är det säkert inte. Jag kände likadant när det handlade om att börja med sömntabletter.

Sobril funkar också med amning, men nu är det dags att sluta amma, jag behöver bara hjälp så att jag inte får mjölkstockning. Och sedan kan jag äta de tabletter som är bäst, inte de som eventuellt fungerar ihop med amning. Jag känner mig som en stor gifttunna, som pumpar mitt barn full med sömntabletter och lugnande. De ska inte vara någon fara, men man vet ju inte helt hundra säkert. Och det skulle kännas bättre med ersättning just nu.

Jag vill bara må bra.

galen

10 februari, 2009

Jag har helt förlorat förmågan att somna. Det går bara inte att gå över gränsen och somna. Det här blir bara värre och värre, jag känner mig helt galen.

Skillnad

9 februari, 2009

Skillnaden på den sömntablett jag äter nu, och den jag brukar äta, som inte fungerar ihop med amning, är att den andra är lugnande och tar bort min ångest. Den här är en ren sömntablett och hjälper mig egentligen inte att somna utan bara att sova, ifall jag lyckas somna, vilket oftast inte ångesten låter mig.

Och då hjälper det egentligen inte hur stor dos jag äter.

Jag måste få hjälp snart, för det här blir bara värre och värre. Jag kan kanske inte ens vänta till nästa vecka. Fast så kommer det inte att kännas i morgon på dagen när jag har möjlighet att ringa, och därför kommer jag inte att ringa, det är bara på natten innan jag ska gå och lägga mig jag kommer ihåg hur fördjävligt det känns. Det är nog ungefär som att föda barn, när smärtan är försvunnen går den inte att minnas.

Saknad

9 februari, 2009

Jag saknar min fina blogspot-blogg. Trivs egentligen inte alls här. Och den dagen blogspot tillåter ett vettigt lösenordsalternativ flyttar jag tillbaka bums!

Nattens bragd

9 februari, 2009

Efter att ha tagit en hel tablett, istället för den halva jag brukar och efter att ha legat på spikmattan och läst Jesper Juul tills ögonen bokstavligt talat gick i kors så lyckades jag somna, trots att ångesten ägnade sig åt en hard-core-show i min mage.

I natt hoppas jag på att klara mig med den vanliga halva dosen, jag känner mig inte helt bekväm med att sova så hårt som jag gör på en hel tablett när jag ska vakna och nattamma den lille. Inte för att jag är rädd för att skada honom, men ändå.

Hjälp

8 februari, 2009

Jag håller äntligen på att få professionell hjälp. Jag har en tid bokat hos doktor Bra om en vecka, och jag har hennes direktnummer ifall jag skulle behöva hjälp snabbare. Sover jag inte inatt ringer jag henne i morgon.

Annars är planen att jag ska få mer hjälp, antingen en samtalskontakt eller tabletter, eller kanske båda.

Äntligen har jag tagit tag i det här, och hittat en läkare som inte bara skriver ut tabletter. Tanken var att jag skulle få sova några veckor på tabletter innan vi satte igång på allvar, och det är därför det känns extra missmodigt nu när jag inte sover.

Och Pia, det tankemalande du beskriver pågår ständigt i mitt huvud.