Archive for the ‘Genetik’ Category

Genetiskt?

3 juli, 2011

Vad är problemet med att påstå att någon folkgrupp har en egenskap i generna? I det här fallet att afrikaner skulle vara bättre på musik än andra.

Jag tror inte att judar är snåla, att svarta är dumma eller att asiater är mer flitiga än andra. Och jag har vetenskapen i ryggen här. Möjligtvis kan det finnas kulturella skillnader, men en person som tagits ifrån sin kultur i späd ålder uppvisar inga kulturellt betingade egenskaper från sin ursprungskultur utan följer den kultur där de växt upp.

Annonser

Hur anonym är en anonym donator?

15 februari, 2011

Jag kommer inte att vara en helt hemlig donator. När eventuella barn fyller arton kommer de att kunna söka upp mig. Och skulle något hända med barnen innan dess och en genetisk utredning behöver göras kommer jag att kallas till sjukhus och anonymt få genomgå testerna som behövs. Jag vet inte om jag kommer att tillfrågas om jag vill donera t.ex. en njure men så kanske det blir?

Hur är det när man har helt anonyma donatorer i te.x. Danmark, finns det uppgifter för sjukdomshistoria eller är det omöjligt att spåra donatorn? Någon som kan upplysa mig?

Strasspanik, inte just nu helst.

10 januari, 2010

Jag har tenta på fredag. Vår ekonomi hänger på att jag klarar den.

Som vanligt känns det helt åt helvete, och det här är jättesvårt och inget jag är intresserad av, och jag har alldeles för lite tid på mig.

För att inte riskera att komma in i gamla stresspanikmönster tog jag lugnande igår kväll, och tänker göra så varje kväll fram tills tentan.

Det känns rätt galet och ganska ohållbart att behöva ta lugnande för att kunna skriva en tenta, särskilt som mitt mål är att forska och därmed fortsätta studera helst resten av livet. Men just nu tänker jag inte bry mig om vad som känns bra eller inte. Jag är sjuk just nu, och kanske blir jag friskare senare kanske inte, men det får jag ta då. Nu ska jag plugga in en massa gener som gått sönder och orsakar cancer.

Jag är lugn

18 november, 2008

Jag trodde nog att den här sista tiden, ifall jag gick över 37+0 skulle vara outhärdligt jobbig.

Istället känns det helt ok. Jag har mått dåligt hela graviditeten och ont har jag haft de senaste 20 veckorna ungefär. Det har inte blivit så mycket värre nu. Däremot har jag släppt alla tankar på att göra någonting. Jag tackar nej till trevliga erbjudanden om att fika, jag inbillar mig inte ens att jag ska orka leka med Lillkatten i parken när jag hämtat honom från dagis.

Nu bara väntar jag. Och väntan har ett slut. Här i Stockholm blir man igångsatt senast i vecka 42+0, fast i mitt fall blir det tydligen i 42+1 eftersom 0 infaller på en söndag. Så 22 december är min väntan slut, alltså om fem veckor. Och har jag mått så här så länge som jag gjort nu, då klarar jag fem veckor till.

Jag har ingen aning om ifall lugnet kommer att vara borta i morgon, eller ens om några timmar. Men jag kan verkligen inte göra någonting för att påverka min situation, jag menar, jag klarar ju inte ens av att gå i trappor. Så det finns inte så mycket anledning att hetsa upp mig.

Det finns inga IVF-barn, bara barn.

21 april, 2008

Om någon annan skulle ha fått samma uppfattning som anonym som har kommenterat i inlägget under, och vars kommentar gjorde mig lite ledsen, tänkte jag här förklara mig.

Så klart tycker jag inte att ett barn är mer värt än ett annat. En IVF är ett mirakel, och en obeskrivligt häftig erfarenhet när det fungerar.

Men min son är inget IVF-barn liksom eventuella syskon inte kommer att vara knull-barn?!?!? De kommer att vara mina högt älskade barn, och inget annat.

När vi höll på med behandlingarna, när mitt liv var på botten, då blev jag gravid. Jag passerade vecka tolv, och vågade börja hoppas på att vi den här gången faktiskt skulle få bli föräldrar. Men så blev det inte, det blev istället ett missfall. Jag sjönk ner på botten och blev sjukskriven av sorg. Men aldrig någonsin har jag sörjt ett dött barn. Det var inget barn jag blödde ut, det var ett embryo, ett litet grodyngel eller ett fiskyngel.

Det finns säkert andra som känner annorlunda, men jag känner ingenting för det som ligger i min mage nu. Jag är för fri abort, och jag anser inte att den som väljer att göra abort i vecka åtta dödar ett barn. Jag har drömmar och förhoppningar, men de har ingenting att göra med den genuppsättning som håller på och utvecklas i min mage.

När jag väntade Lillkatten fick jag aldrig någon relation till honom i magen. För mig finns det inga kopplingar mellan graviditeten och mitt barn. Jag blev inte mamma förrän jag fick honom i famnen.

Den här gången om det som finns i min mage stannar där, hoppas jag på att våga och kunna knyta an lite, och tycka att det är mysigt med sparkar. Men gör jag inte det, så vet jag att det inte gör något. Jag är världens bästa mamma till Lillkatten, och jag tror att jag kommer att bli världens bästa mamma till hans syskon också, annars hade jag skyddat mig för att vara säker på att inte bli gravid.

Skylla sig själv?

8 december, 2007

Från och med första januari kommer alla gravida kvinnor i Stockholm att erbjudas ett KUB-test (ett test som mäter risken för kromosomavvikelser på fostret) Får man hög risk på testet kan man sedan gå vidare och ta ett prov där man får svart på vitt om kromosomavvikelser finns.

Ingen tvingar kvinnorna vare sig att göra KUB-test, gå vidare med ytterligare test, eller att vid påvisad kromosomavvikelse välja abort.

Men finns det inte en risk att de föräldrar som väljer bort test alternativt väljer att behålla barnet trots hög risk för kromosomavvikelse får ”skylla sig själva”? Alltså att när de valt att få ett barn som behöver mer hjälp än andra barn, då får de minsann klara av det själva utan extra pengar och resurser från samhället.

Jag hoppas att det inte är så, men jag kan inte låta bli att tänka tanken.

Framtidsplaner

26 juli, 2007

Jag började min utbildning för att jag var intresserad av populationsgenetik på husdjursnivå. Jag tycker fortfarande att det är ganska intressant och visste jag att jag fick jobb om jag valde den inriktningen skulle jag kanske göra det.

Men under tiden som jag har pluggat har ett annat intresse av nödvändighet växt sig stort, IVF:er. Jag kanske kan göra praktik på Huddinge sjukhus och få vara med när liv skapas? Tänk om det vore möjligt? Tänk om det till och med går att få jobb där, eller på en annan IVF-klinik.

Tänk om det till och med går att få en forskartjänst? Jag skulle kanske kunna vara med och hitta på något som hjälper ytterligare en barnlös at kunna bli gravid.

Det här är mest diffusa tankar, men jag ska nog höra mig för och se vad det finns för möjligheter.

Vem är han lik?

20 februari, 2007

Den ständiga frågan när Lillkatten får besök är vem han liknar. Vems näsa är det han har, kommer han att få mammas eller pappas ögonfärg och är det inte lite rött i hans hår precis som i hans mammas?

Själv tycker jag att Lillkatten ser ut som Lillkatten. Min näsa sitter på mig och Kattpappan har också sin kvar så vitt jag kan se.

Lillkatten har förvisso fått hälften av sin genuppsättning från mig och den andra hälften från sin pappa men det är ju inte så att det finns en näsformsgen och en annan gen som bestämmer hur fötterna ska se ut.

Mig veterligen finns det inga enstaka gener som bestämmer någonting utan det är samverkan mellan hundratals gener som bestämmer varenda egenskap. Och sannolikheten för att Lillkatten ska ha ärvt alla tusentals gener som samverkar för just min näsform är minimal.

Det är ju just den här komplexiteten som gör att varenda människa är unik. För tittar man på enskilda gener så finns det inte så många varianter.

Om man betänker allt det här blir diskussionerna om att man inte kan känna igen sig själv i ett adopterat barn ganska löjliga.
Även det adopterade barnet har en näsa, och generna som gör näsan är nog ungefär densamma både hos barnet och hos de nya föräldrarna. Vi är ju alla människor och delar otroligt många gener.

Faktum är att jag delar väldigt många gener med mina katter och för att dra det hela ännu längre dessutom delar en hel del gener med bakterierna som finns i min toalett.

Stamcellsforskning och ideologier

25 september, 2006

Dagens DN debatt verkar vid en första anblick handla om huruvida Lars Leijonborg och Göran Hägglund svikit sina ideologier för att få vara med och leka regering. Om de gör det eller inte har jag inga åsikter om. Jag har aldrig röstat på varken den ena eller den andra ideologin.

Efter första stycket går dock artikeln över till att handla om att aborter och forskning på embryon är mord, och här är jag väldigt personligt involverad.

Jag tycker verkligen inte att något barn ska behöva födas oönskat, och jag tror på kvinnans rätt till abort, men det är inte det jag tänker på nu.

Utan det faktum att jag och kattpappan har ett fyrcelligt embryo liggande i en frys. Vi kanske aldrig kommer att försöka sätta tillbaka det, och om vi inte gör det vill vi absolut att det ska gå till forskning. Jag kan inte tänka mig ett värdigare öde (om det inte ska tinas upp och sättas in i någon) för de där cellerna som jag kämpat så hårt med sprutor för att få fram än att få vara en liten liten pusselbit i lösningen till bot på någon sjukdom. Tänk om forskningen på just det här embryot i förlängningen leder till att mitt barn eller barnbarn kan bli botat från någonting? Däremot tycker jag att det skulle kännas lite tråkigt om det efter fem år tinade upp och sedan slängdes bland annat avfall, inte för att jag anser att det är ett liv som släcks utan för att jag vet att det behövs forskningsmaterial.

Hur någon kan påstå att de där fyra cellerna är mänskligt liv övergår mitt förstånd. Jag kan förstå de som är tveksamma till sena aborter, även om jag inte håller med om alla argument. Men de där fyra cellerna som ligger i frysen på Huddinge sjukhus går faktiskt inte att skilja från en gris första celler, eller en grodas eller en plattmasks heller för den delen. De har inte börjat diffrensiera sig och blivit mänskliga, och det är just därför de är så bra att forska på.

Hur kan man diskutera naturvetenskap på ett filosofiskt plan utan att lägga in några som helst naturvetenskapliga aspekter? Då kan vi ju lika gärna fortsätta hävda att jorden är platt och att solen snurrar runt oss.

Och att kristdemokraterna och Göran Hägglund verkar ha förstått hur det hela ligger till och verkar ha haft duktiga sakkunniga det tackar jag för! För övrigt var väl centern ett tydligt uttalat rasistiskt parti när det bildades? Jag tror inte att någon har något emot att de lämnat den ideologin.