Idag börjar mitt sommarlov, och Kattpappans föräldraledighet är slut.
Han har utvecklats från en virrig man som inte vågade ta egna initiativ med Lillkatten till en fullt fungerande förälder som har tagit huvudansvaret för hem och barn och som vet hur Lillkatten vill och ska ha det. Nuförtiden är det jag som är den lite virriga andreföräldern.
Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att börja plugga igen innan Lillkatten ens fyllt åtta månader. Ingen annan mamma som jag känner hade lämnat sina barn tidigare än vid ett års ålder, och trots att jag hade mina jämställdehetsprinciper var det tungt för mig personligen. Jag hade väntat och längtat så länge, och fick så kort tid på mig. Och det var extrajobbigt att så många berättade att de minsann hade varit hemma så länge med sina barn.
Nu är jag så glad att vi gjorde som vi gjorde. Jag ska vara hemma med Lillkatten i ytterligare tre månader innan han börjar på dagis, och då kommer vi att ha varit hemma ungefär lika länge med honom.
Och Lillkatten har två föräldrar som båda har haft huvudansvaret och som känner honom så bra som man bara kan göra om man fått riktigt lång tid ensamma tillsammans.
Jag är så glad för att vi höll fast vid vår ursprungsplan, för den visade sig bli precis så bra som vi trodde.
Lärdomar till nästa gång är att jag ska sluta nattamma innan jag börjar plugga igen, jag är för sömnrubbad för att kunna somna om när jag har blivit väckt. Och vi ska ta det lugnt inför skiftet och inte boka in besök av 100 släktingar och vänner som ska bo hos oss. Men vi ska definitivt dela lika igen.