Vi ska byta ut vår bil. Just nu har vi världens största åbäke, stor som en pansarvagn ungefär.
Vår nya bil kommer tyvärr inte att vara så liten och söt som jag vill, men den kommer bara att dra hälften så mycket som bår nuvarade gör. Hurra, hurra, hurra!
På DNs hemsida kan man göra ett test för att se hur klimatvänlig man är. Så klart är testet inte särskilt exakt, men det ger kanske ändå en fingervisning om hur man ligger till?
Jag gjorde testet igår och fick reda på att jag släpper ut bara hälften så mycket som snittsvensken och faktiskt mindre än världsmedborgarsnittet. Jag vet inte riktigt om jag tror på det där med världsmedborgarna, de flesta medborgare i u-länderna släpper ut så otroligt mycket mindre än vad vi västerlänningar gör, så det borde vara omöjligt för mig att slå snittet. Men de räknade väl inte på alla offentliga tjänster jag använder mig av, som någon som sällan lämnar hembyn inte ens kan drömma om att ta del av.
Först blev jag glad och lite stolt över mitt resultat, men sedan blev jag ganska ledsen. För hur kan jag hamna så långt under medelsvenskens? Jag tycker inte att jag har gjort många uppoffringar. Om det är så lätt, varför kan inte fler göra små ändringar i sin vardag?
Jag lyckas inte bli upprörd över den nya FRA-lagen.
Jag tycker ju inte att den är bra, och jag ser klara brister i det demokratiska systemet med det man skulle kunna använda lagen till.
Men jag lyckas inte bli det minsta engagerad eller upprörd.
Allt jag undrar är varför ingen politiker hotat spräcka regeringssamarbete för ett torskstopp eller varför inga bloggstormar startas för att höja flygbränsleskatten.
Inlägget jag skrev igår var ett sätt för mig själv att komma igång med bloggandet igen. Jag vet inte varför, men att skriva något av den typen sätter alltid igång min hjärna på bloggspåret. Nu har jag tusen tankar igen. Visserligen väldigt navelskådande som alltid, men på vilket sätt måste jag vara bättre och intressantare än någon annan? De flesta bloggar handlar just om personen som skriver dem. De andra, bloggarna som handlar om VIKTIGA saker tycker jag personligen sällan är varken intressanta eller roliga.
Vi åkte bort igen, och det visade sig att det inte gick att komma ut på nätet, fast vi hade planerat att det skulle göra det.
Och nu har min hjärna tagit paus från bloggandet. Jag är trött på mig själv och på mitt eget navelskåderi. Sådant brukar avslutas, ibland ganska fort. Men just nu har jag bara ingen lust att blogga.
Jag återkommer när/om lusten kommer tillbaka
Med all respekt för att de flesta nog inte fungerar som jag, och att jag verkligen förstår att uppmaningarna till mig att våga hoppas och njuta är skrivna i bästa välmening. Jag är glad för kommentarerna och för att ni bryr er om!
Men… jag mår inte bättre av att gå omkring och planera framtiden och hoppas. Jag mår inte alls dåligt av att helgardera mig. Jag är inte ett dugg bitter. Jag är faktiskt inte ens speciellt orolig.
Kanske kommer det ett barn till oss i vinter, ännu tror jag inte det. Kanske kommer jag inte att tro det förrän barnet är här? Så var det med Lillkatten, jag trodde inte på att han skulle komma. Men i samma stund som han var här trodde jag på honom, och jag blev världens bästa mamma. Jag tror inte att varken han eller jag någonsin kommer att lida av att jag inte tycker om att vara gravid och inte kan knyta an till mitt kommande barn.
Kanske om jag hade älskat att vara gravid att jag också hade haft andra känslor för det som finns i min mage. Nu mår jag så dåligt på en hel massa sätt hela tiden, så graviditeten är inte förknippad med glädje, och jag vill inte förknippa barnet med illamående och smärta? Kanske har detta inget med varandra att göra?
De som älskar de fyra cellerna som sätts in, och som fortsätter att älska och planera och hoppas hela graviditeten, jag tycker att ni gör helt rätt! Jag gör bara inte som ni, men jag tror inte att jag är en olyckligare människa eller en sämre förälder för det, bara annorlunda känslomässigt.
Ifall jag hade vågat tro på att det fanns något levande i min mage hade jag trott att jag kände tydliga sparkar, och att jag har gjort det i flera veckor.
Nu tror jag ju inte på det hela, så då får det vara något annat.
Den som läst i m n blogg länge kanske minns att jag inte ville ha någon vagn till Lillkatten, men att jag blev övertalad.
Den här gången, till det eventuella syskonet verkar det som att jag ska få försöka utan vagn. Eller rättare sagt, vi har ju så klart kvar Lillkattens vagn som fungerar både som ligg-o-sitt-vagn. Dessutom har vi en resesulky.
Min idé är att vid de tillfällen när en vuxen ska någonstans med två barn så får Lillkatten åka vagn och bebisen åka sjal.
Om jag lovar att direkt på studs erkänna om det inte fungerar och vi behöver en syskonvagn så ska vi prova.
Tanken är att Lillkatten ska kunna gå en del själv också om vi inte ska på maratonpromenader och dessutom har bråttom.
Bilden med snickarbyxor är från Lillkattsgraviditeten förresten.
Bara för att undvika missförstånd.
Bilder från den här graviditeten blir det kanske fler ikväll i bilderbloggen.
Passar mig perfekt att svara på en utmaning just nu, när jag inte riktigt orkar skriva de inlägg jag tänker. Fertilitetsturisten har utmanat mig.
Fem saker på min ”to-do-lista” för morgondagen:
Fem dåliga egenskaper:
Fem platser där jag bott:
Fem jobb som jag haft:
Jag klarade min tenta. Inte jättebra, men godkänt räcker! Ämnet var zoofysiologi, och jag lovar er att jag inte kommer att läsa något mer i den riktningen, jag får faktiskt inte ens göra det eftersom jag valde den djurförsöksfria varianten.
Nu har jag äntligen efter alldeles för många år klarat av hela min utbildning*. Kvar har jag bara ett exjobb att göra. Fast det blir en eller två kurser extra nästa år, för att jag ska ha något att göra innan jag går på föräldraledighet (om jag har sådan tur att jag får fortsätta vara gravid)
Jag är faktiskt ganska så stolt över mig själv. Det får man vara ibland tycker jag.
*Jag har visserligen en liten skituppsats kvar att skriva, men det låtsas jag inte om. Jag tänkte bli klar den här veckan.
Knappt hade jag börjat blogga igen, förrän jag nu försvinner för några dagar.
Vi åker bort över någon slags långhelg, och jag brukar försöka låta bli datorn så mycket som möjligt när vi är borta. Just den här gången är det dessutom tveksamt om jag kommer att ha tillgång till uppkoppling alls.
Om jag får chans kommer jag snabbt att smita in och kolla hur det går för mina tumhålningar, men annars fortsätter jag att hålla tummarna tills jag får något annat besked när jag kommer hem.
Och som vanligt är huset inte tomt när vi är borta, så inbrott är det ingen idé att försöka sig på.
Jag erkänner direkt att jag är superdumsnobbig när det gäller resor, och tävlar gärna om hur skitigt och äckligt jag har haft det på mina resor.
Superpretto är jag!
Men jag är i alla fall medveten om problemet, och försöker att hålla mitt skrytande till kretsar av likasinnade.
Och jag skulle vilja krydda hela det här inlägget med smileysar, men så gör man inte i bloggar, så ni får ta mig på mitt ord när jag säger att riktigt såååå pretto som inlägget kunde ge sken av är jag inte, i alla fall inte här i bloggen
Idag börjar mitt sommarlov, och Kattpappans föräldraledighet är slut.
Han har utvecklats från en virrig man som inte vågade ta egna initiativ med Lillkatten till en fullt fungerande förälder som har tagit huvudansvaret för hem och barn och som vet hur Lillkatten vill och ska ha det. Nuförtiden är det jag som är den lite virriga andreföräldern.
Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att börja plugga igen innan Lillkatten ens fyllt åtta månader. Ingen annan mamma som jag känner hade lämnat sina barn tidigare än vid ett års ålder, och trots att jag hade mina jämställdehetsprinciper var det tungt för mig personligen. Jag hade väntat och längtat så länge, och fick så kort tid på mig. Och det var extrajobbigt att så många berättade att de minsann hade varit hemma så länge med sina barn.
Nu är jag så glad att vi gjorde som vi gjorde. Jag ska vara hemma med Lillkatten i ytterligare tre månader innan han börjar på dagis, och då kommer vi att ha varit hemma ungefär lika länge med honom.
Och Lillkatten har två föräldrar som båda har haft huvudansvaret och som känner honom så bra som man bara kan göra om man fått riktigt lång tid ensamma tillsammans.
Jag är så glad för att vi höll fast vid vår ursprungsplan, för den visade sig bli precis så bra som vi trodde.
Lärdomar till nästa gång är att jag ska sluta nattamma innan jag börjar plugga igen, jag är för sömnrubbad för att kunna somna om när jag har blivit väckt. Och vi ska ta det lugnt inför skiftet och inte boka in besök av 100 släktingar och vänner som ska bo hos oss. Men vi ska definitivt dela lika igen.
Tenta i morgon.
Jag kunde inte brytt mig mindre.
Jag ogillar starkt när man pratar om att kvinnor är påverkade av hormoner, eller när någon skyller på amningshjärna. Jag vill inte reduceras till något så enkelt.
Men graviditeten har gjort mig avtrubbad från verkligheten. Varenda pluggdag har jag tänkt att det löser sig, i morgon kan jag sätta igång ordentligt. Och nu finns det inget i morgon kvar.
Det är ganska skönt att slippa ångesten jag brukar känna så här på sluttampen, men det är ju mindre roligt ifall jag inte klarar mig. Inte för att jag orkar oroa mig, men om jag tänker logiskt så inser jag att det kommer att kännas jättetungt att ha kvar den här kursen till nåsta år, sedan när jag orkar oroa mig igen.
Att resa har för mig betytt att packa en ryggsäck och vara borta i månader på så minimal budget som möjligt. Ju billigare desto roligare.
Jag tyckte (tycker) att en hel del av tjusningen låg i att äta från stånden på gatan i Indien eller lifta i Thailand till byn dit inga turister åker av den enkla anledning att där inte finns något att se, något ställe att bo på, eller några vettiga restauranger.
Det har alltid gått bra, jag har inte ens blivit särskilt magsjuk någonstans.
Men nu är jag mamma. Och jag är inte riktigt så cool att jag vill göra sådana här resor med mitt barn. Men jag kan inte heller tänka mig att åka på charter. Jag är livrädd för allt som har med charter att göra. Det är säkert jättetrevligt egentligen… men jag får lite svårt att andas bara av tanken på stora hotellkomplex, många turister och ”internationell mat”.
Charter är säkert inte alls så illa som jag tror, jag har ju aldrig vågat prova. Men jag tror nästan att jag skulle behöva lite KBT innan jag vågade boka något.
En flygcharter blir det aldrig, men kanske att det egentligen vore trevligt att åka på tågcharter?
