Archive for the ‘Sjuk?’ Category

Höjde dosen

12 april, 2012

I ett anfall av desperation ångest, ångest och ångest var och varannan kväll höjde jag dosen antidepressiv och är nu uppe i maxdosen.

Nu mår jag bra igen, och jag tror egentligen inte att det beror på höjningen utan på att jag lugnade ner mig lite och kom ur den dåliga cirkeln jag hamnat med ångest, och räddsla för ny ångest som ledde till ännu mer och ångest som jag ännu mer rädsla runt, runt, runt.

Jag funderar på att ta mig igenom den här mardrömskursen på universitetet och sedan sänka dosen igen. Vi får se hur jag gör. Jag som, som vanligt är min egen läkare.

ont och blandat

26 mars, 2012

Just nu jobbar jag med lite blandad ångest lite då och då.

Det började med exjobbet, och stor oro över det, inte så konstigt. Det fortsatte med min farbror svårt, svårt sjuk och ett tag var han uträknad, men nu verkar han repa sig, inte så konstigt med ångestpåslag på det heller.

Men nu borde det vara nog.

Men ikväll är den med mig andnöden och kniven i magen.

Jag knaprar tabletter och hoppas att kroppen inte ska bli för tillvand så att tabletterna tappar effekt.

Och så funderar jag på vad det är som är så knepigt just nu.

Kursen jag läser är en riktig plåga, jag har misslyckats med den förut. Det kan vara det, det kan också vara något annat, som att mina antidepressiva inte fungerar längre, men det verkar långsökt.

Jobbigt är det i alla fall.

rör på dig männska

13 mars, 2012

Igår kväll fick jag för mig att Sobrilen inte längre funkade. Jag hade tagit min vanliga dos på 20 mg men hjärtat skenade ändå och magen sved av välbekant ångest. Och det långt över de två timmar det brukar ta innan effekten sätter in på max.

Men så reste jag mig från soffan för att fixa iordning allt för natten, och ångesten rann äntligen av mig.

Lärdom av detta: för att tabletterna ska kicka in krävs det lite rörelse av kroppen. Det är samma mekanism som gör det till en dålig idé att ta sömntablett och sedan ligga helt still och försöka sova. Då tar det en evighet. Om man istället går runt och fixar lite och sedan går och lägger sig är effekten ögonblicklig.

Och jo, jag vet att min kropp egentligen vant sig vid för mycket medicin. De flesta går inte runt och städar i huset på de doser jag stoppar i mig. Men det är något jag lever med. För det allra mesta, nästan, nästan alltid tar jag inga tabletter alls.

stress, medicin och jag

13 mars, 2012

I morgon ska jag lämna in texten till mitt exjobb. Om en vecka ska jag redovisa.

Och på kvällarna tar jag just nu lugnande, insomningstablett och sömntablett.

Jag vet inte hur normalt det är att bli så stressad i sådana här situationer. Jag skulle tro att de flesta stressat halvt ihjäl sig. Men jag tror inte att de flesta lägger av helt att sova 1½ vecka i förväg. Jag vet också att de flesta inte har ett kroppsminne av sömnlöshet som gör att de börjar hyperventilera bara vid misstanken.

Jag betraktar mig alltså ändå som någorlunda frisk med antidepprisiv medicin. Men vid extrema situationer behöver jag ta till starkare grejor för att inte falla tillbaka i en ond ångestspriral. Och så kanske resten av mitt liv kommer att se ut? Nöjd med det i så fall faktiskt.

ångestkompisen hos mig

25 januari, 2012

Det var hoppning på ridningen idag. Jag älskar inte hoppning, men idag fick jag rida min gamle trotjänare som jag litar på till 100%.

Men ändå, när jag hoppat färdigt min lilla bana fanns den där, ångesten, komplett med synrubbningar och sus i öronen.

Varför? Vad är det min kropp reagerar på?

Det var ingen fara och jag kunde lägga det bakom mig ganska snart, men märkligt var det.

ångesten

15 januari, 2012

Jag har börjat känna mig riktigt stressad över mitt exjobb, och mängden plugg jag har framför mig. Och så klart har det gett sömnstörningar igen, och med sömnstörningarna så klart ångestkänningar.

Eftersom jag självmedicinerar har jag höjt dosen Mirtazapin så får jag se om det hjälper. Hittills har jag inte känt av någonting. När jag började med medicinen var jag riktigt, riktigt bakfull i några dagar, nu känner jag mig precis som vanligt. Dessvärre hare inte ångeste släppt heller, men det kan ju ta ett tag.

Lösenordsskyddad: Kärlek

11 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: egoist eller realist

10 januari, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: mer allt

15 december, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

kräkas offentligt

4 december, 2011

Om man lider av eländesokynneskräkningar som ju jag gör. Mer och mer sällan, men ändå det kommer ibland tillbaka.

I så fall kan man kräkas mot ett träd mitt på torget i Södra Förorten. Gärna med barnen i släptåg.

Stackars barn som har en mamma som super tänkte kanske någon? Om nu någon såg, det var ganska folktomt i mörkret och rusket.

Kp gjorde en lysnade insats och kom och hämtade barnen så att jag ska få vila.

Och den finaste och bäste kommer och hämtar mig så att jag kan kräkas hemma hos honom istället. Det är kärlek på ganska hög nivå.

Lösenordsskyddad: En på miljarden?

17 november, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

rådgöra

17 november, 2011

Tänk vad kul det hade varit att ha en läkare man kunde ringa till och rådgöra med ifall det var läge att öka Mirtazapindosen, eller om jag skulle avvakta eller om jag ska göra något helt annat.

Ja mina vårdcentral hör till Carema, helt plötsligt ser jag ett mönster.

Finns fortfarande

17 november, 2011

Å andra sidan fanns han med mig genom hela natten. Bara fanns där, och pratade med mig när jag ville.

Fanns tills jag kunde somna i hans armar.

Det är kanske den största lyckan man kan få.

Ömkligt

17 november, 2011

Nej, panikångesten är inget straff. För att tro det måste man tro på någon gud eller ett öde, en mening. Jag tror inte på meningen att vissa inte ska få bli föräldrar,  eller att andra ska få dysfunktionella föräldrar som bidrar till ångestproblematik i vuxen ålder. Jag tror inte på något överordnat allt, och därmed inte på ett straff för mig själv.

Men jag tycker lite ömkligt synd om mig själv som inte kunde få ens en månad i mitt lilla ynkliga liv, en månad där jag kunde få må alltigenom bra. Bra trots konflikter med barn, med ex, med städstress, problem på jobbet och allt annat som hör livet till. Men utan ett enda inslag av ångest eller självskadebeteende.

Panikångesthelvete

17 november, 2011

Så kom den då smygande igen. En djävla attack. Panikångesthelvete. Jag har någon här, han håller om och vill hjälpa. Men det finns ingen hjälp just nu. Tids nog kickar tabletterna in men tills dess bara väntan.

Jag visste väl att det var för bra för att vara sant.

Min tur?

4 november, 2011

Jag har haft fullt upp med att skriva skyddade inlägg och visst glömt att berätta hur det går med ångestproblematiken och de nya tabletterna.

Det går så fantastiskt bra. Lägsta dosen och jag mår superbra. Har fått tillbaka sexlusten. Och det bästa av allt, jag sover utan sömntabletter, hela nätterna. Jag kan t.o.m bli väckt och lyckas somna om.

Vad mer kan man begära av livet egentligen?

Hur kunde det bli så här bra? Vad kommer att skita sig? Eller är det min tur att få må bra nu? Det är svårt att tro att det får vara så här bra, men just nu så…

Lösenordsskyddad: Physical Fascination

20 oktober, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

hjärnuppdatering

5 oktober, 2011

Idag känns hjärnan mycket klarare, trots att jag vid två inatt gav upp att försöka sova utan insomningstablett.

Tårar

5 oktober, 2011

Jag gråter så väldigt mycket mer än när jag åt Citalopram. Jag tror faktiskt att det är ett sundhetsteckan. Jag mådde jättebra av Citalopram, men jag grät aldrig.

Nu mår jag inte helt tiptop, men jag gråter, och jag gillar det.

Renad

4 oktober, 2011

Fyra timmars prat om ångest, tvångstankar, maniskhet, depression, sömnlöshet och mediciner i alla dess sorter.

Ångesten var ganska stark stundtals, men nu känner jag mig nästan renad.

Någon som förstår precis vad jag menar och som jag förstår precis. Någon att gapskratta ångesten rakt i ansiktet med. Någon som jag kan berätta det värsta för, utan att han blir skrämd.

Tack du vännen med samma trasiga nervbanor som jag har, för en fantastisk middag i ångestens tecken.

varför det nu då?

4 oktober, 2011

Idag är min hjärna som sirap igen. Det är svårt att tänka hela tankar, vilket som vanligt gör det svårt att jobba. Jag får skriva ner vad jag tänker för att liksom få ihop det. Ganska sjuk känsla.

Varför hjärnan är så här idag har jag ingen aning om. Jag har sänkt sobrildosen och inte ökat mirazapindosen.

Det skulle kunna bero på den sänkta sobrildosen förvisso, de är ju väldigt beroendeframkallande, men så här har det aldrig blivit förrut, och jag har inte sänkt så himla mycket. Bara från 12,5 mg till 10 mg.

Tablettreflektioner så här långt

3 oktober, 2011

Idag är jag knappt bakis alls. Trots fortsatt samma nivå på tablettintaget.

Tyvärr har jag fortfarande ångest på kvällarna. Inga tappa-andan-attacker men ändå stor klump i bröstet.

Jag har inte gått upp i vikt och har inte blivit hungrigare.

Jag fortsätter på samma dos ett tag till, men tänker utöka den när två veckor har gått. Jag äter fortfarande lägre dos än vad FASS rekomenderar som lägsta dos. (jag som själv reglerar mitt tablettintag)

The mask

3 oktober, 2011

Jag fick en kommentar av ”T” som fick mig att fundera lite.

Jag berättar om mig själv när jag är på dejt. Berättar att jag mått dåligt väldigt länge, lider av panikångest, haft ätstörningar och har varit infertil. Faktiskt så tror jag inte att det skrämt bort så många. När jag är lite osäker sätter jag på mig en väldigt självsäker mask, blir väldigt på och onödigt sarkastisk. Det mildrar nog ner min framtoning en aning att jag visar att jag egentligen är väldigt sårbar. Den här masken är inget jag medvetet jobbar med, jag skulle hemskt gärna slippa den, jag hatar ju spel. Men den är mitt sätt att hantera jobbiga situationer.

Den här självsäkra masken är nog en bidragande orsak till att jag aldrig får adekvat hjälp mot min ångest, jag verkar kunna fixa allt så bra själv.

Det är kanske masken jag borde gå i terapi och få bort?

För övrigt har det här inlägget inte mycket med din kommentar att göra T. Den bara fick mig att tänka.

tabletter och jag

30 september, 2011

Det gick faktiskt helt ok att sova.

Eller ska jag säga att falla ner i ett neddrogat tillstånd.

Jag lät bli Sobrilen, men tog min vanliga sömntablett, Propavan och min nya medicin Mirtazapin, som också fungerar som en sömntablett. Denna coctail krönte jag med ett stycke Zopiklon, insomningstablett.

Det har hänt förrut att jag ångestat bort starkare saker än så här och inte kunnat sova, så min sömn inatt måste ändå ges ett gott betyg.

Jag försöker förhålla mig lite ironisk till mit helvete, och lite klatschigt skriva om allt jag tar. Men egentligen är det fördjävligt att behöva ta så mycket. Jag har bloggat sedan 06 under de här åren har jag utveckalts från någon som helst inte ville ta några mediciner alls för någonting. Det fanns t.ex. inte ens på kartan att jag skulle ha smärtlindring när jag födde barn, jag opererade ögonen helt utan något annat än bedövning. Många andra som var där samtidigt ville bli neddrogade till oigenkännlighet. Listan kan göras lång på alla de tillfällen jag låtit bli mediciner. Listan kan också göras lång på alla de gånger jag inte druckit alkohol eftersom jag inte tycker om att bli luddig i hjärnan. Och så klart att jag aldrig någonsin provat illegala droger.

Men nu skriver jag i princip själv (eller ringer doktorn som frågar vad jag vill ha utskrivet) ut ganska starka beroendeframkallande mediciner till mig själv. Läser på FASS och försöker bestämma hur stor dos jag kan ta av respektive tablett, och vilka sorter som kanske inte är helt optimala att kombinera.

SJUKT!

Jag pratade med min fina vän psykologen igår, och hon blev väldigt, väldigt upprörd över hur doktor Doktor hanterat mig. Jag har lovat henne att försöka få tid hos en riktig psykiatriker, och skippa livströtta omdömeslösa allmänläkare.

dum i huvudet

29 september, 2011

Kalla mig gärna dum i huvudet, just nu känns det som att den benämningen skulle vara smickrande.

Jag fick för mig att jag inte skulle ta något lugnande ikväll, den är ju trots allt väldigt beroendeframkallande. Nu river och sliter ångesten inom mig. Att somna är väl inte att tänka på?

Men nu får jag försöka ändå. Det tar ändå c:a 2 timmar innan Sobrilen ger någon effekt.

Mindre bakis

29 september, 2011

Nu är jag på väg till dagis och jag mår så väldigt mycket bättre än i morse, faktiskt bättre än på många dagar. Anledningen till det är tyvärr inte så rolig, att min kropp vant sig vid den höga dos lugnande jag gav den igår, men det är skönt att kunna tänka sammanhängande tankar igen, och förhoppningsvis kan jag snart leva helt utan Sobril.

släppa

29 september, 2011

Jag ska ha uppföljningsmöte med min handledare. Jag har inte gjort ett skit sedan sist.

Inte så konstigt kanske.

Hon är så ambitiös och vill så mycket. En av mina drivkrafter för att göra ett bra exjobb är faktiskt hon. Men idag måste jag berätta hur det är, berätta om det jag skrev i mitt självpeppsinlägg.

Jag är väldigt bra på att hålla masken. Klär mig lite extra fint, är noga med sminket så att inte sömnlösheten lyser. Skrattar och pratar lite extra så att ingen ska märka hur jag mår. Jag tror inte att hon på något sätt förstått var jag befinner mig just nu.

Men idag på mötet måste jag släppa på masken och orka förklara. Jag har inget val för jag har inget arbete att visa upp, inte en endaste ynka tabell har jag gjort den här veckan.

sluddrar

29 september, 2011

Igår innan jag gick och lade mig tog jag min första tablett.

Idag sluddrar jag, har svårt att gå rakt och är riktigt, riktigt arg på hela världen,

Det kunde ju börjat bättre. Men jag drar inga växlar på det här.

knarkvänner

28 september, 2011

Det är fint med vänner som förstår det där med att knarka tabletter.

Synd att fler ska vara drabbade, men skönt att ha i livet.

tillbaka

28 september, 2011

I någon naiv vecka var min pillerdosa tom. Nu är den fylld till bredden igen.

Härligt att vara tillbaka.

Frikort

28 september, 2011

Jag har visst frikort på apoteket. Visserligen knarkar jag rätt så mycket medicin just nu, men inte sådana mängder.

Det är lätt att misstänka att medicinen till min donation kommit mitt frikort till godo. Men jag tänker inte undersöka saken närmre.

doktor Doktor

28 september, 2011

Nu har jag pratat med doktor Doktor. Det tog ungefär 3 minuter så jag förstår verkligen varför det tog tre dagar innan de kunde be honom ringa.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tyckte att det var ett bra samtal eller ett katastrofalt.

Jag sa att jag ville prova Mirtazapin han sa ja och frågade vilken styrka jag ville ha, vilken dos jag ville börja med, hur  många paket jag ville ha utskrivna och hur mycket lugnande jag ville ha.

Han avslutade med att be mig maila när jag bestämt hur stor dos jag vill ta, så att han kunde föra in det i journalen.

Jag är påläst själv, jag är molekylärbiolog (jo faktiskt, jag har klarat alla kurser) och jag är verbal. Men ska jag verkligen själv ta ansvar för min behandling? Kanske ska jag faktiskt det, jag är expert på mig själv, en allmänläkare är ju på intet sätt expert på ångestsjukdomar.

På väg hem efter jobbet hämtar jag ut mina tabletter och tar första tabletten redan ikväll.

Hjärnan i tablettspad

28 september, 2011

Det är jobbigt att jag blir så dum i huvudet av Sobrilen.

Min hjärna är så långsam och det går inte att tänka hela klara tankar. Svårt då att jobba med hjärnan. (blogga däremot har jag konstigt nog inga problem med, det går väl på autopilot)

Hoppas att doktor Doktor ringer snart,

Lösenordsskyddad: På is

28 september, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

klarvaken

27 september, 2011

Tanken på att gå och lägga mig är inte särskilt lockande nu när jag vet att sömnen inte finns hos mig. Jag är rätt speedad hela dagarna och känner mig inte trött trots minimalt med sömn. När jag är mig själv tycker jag om att sova. Nu verkar jag inte behöva någon sömn alls.

Det fungerar ett tag, men jag vet ju att det helt plötsligt kommer att braka och att jag knappt kommer att väga lämna hemmet i rädsla för inbillade faror.

I morgon ska läkaren ringa mig, jag är beredd med er lista på medicinförslag, så får vi se vad han säger.

tablettsnack

27 september, 2011

En av mina bästa vänner har gift sig med en man som är precis lika seratoninstörd som jag. De har varit tillsammans väldigt länge och numera räknar jag honom som nära vän också.

Vännen (den seratoninstörda) och jag ska snart gå ut och äta middag och bara prata ångest och vita tabletter en hel kväll.

Det behöver jag mycket just nu.

Han gör förresten som jag och låter bli att sova i dygn om han inte stoppar med tabletter.

Återigen, jag har världens bästa människor i mitt liv.

Tacksam

27 september, 2011

Idag går allt segt som sirap i mitt liv.

Barnen var inte hemma så därför drogade jag ner mig rätt rejält för att kunna sova och slippa ha ångest. Jag bli ganska svårväckt när jag är såhär drogad och det vill jag inte vara när barnen är hemma.

Jag älskar mina mediciner. Igår kväll innan sobrilen började verka och jag satt vid köksbordet och kände hur tunnelseendet var på väg och hur hjärtat började uppföra sig konstigt. Då tänkte jag att ifall jag inte hade haft tillgång till någon sorts medicin alls så är det tvkesamt om jag hade orkat fortsätta leva i 60-70 år till med vetskapen att varenda kväll skulle vara likadan, eller snarare värre eftersom sömnlöshet till slut ger ett psykotiskt tillstånd.

Jag vet att jag låter melodramisk nu, men jag tänker på alla de stackars människor som legat inlagda i spännbälte och behandlats med olika varma och kalla bad. Jag är så glad att det finns medicin som fungerar för mig.

Sömnlös i Södra förorten

26 september, 2011

Sent, och precis som förr kan jag inte sova. Jag längtar efter att få bli mig själv igen. Eventuellt med bibehållen sexlust, men går inte det så gärna Citalopram igen.

Sömn är tusen gånger mer värdefullt än en orgasm… och då gillar jag ändå väldigt mycket att ha sex (nämen så ovanligt och speciellt).

Ångesten är dövad med Sobril, så sömnlösheten stressar mig inte. Men det vore skönt att kunna sova.

Igen

26 september, 2011

3:dje kvällen med ångest.

Det är så tydligt att mina nervbanor i hjärnan inte på något sätt har läkt ihop.

Sobril räddar mitt förstånd just nu.

bästaste

26 september, 2011

Jag har sagt det förr, men det behöver upprepas ibland.

Jag har världens bästa vänner.

I helgen ska vi till Kolmården och eftersom jag knaprar Sobril just nu är jag inte så sugen på att köra allt för mycket bil, jag tror att man blir lite seg och dum av tabletterna nämligen. Så min kompis pojkvän kommer att köra min bil.

Vad har jag gjort för att förtjäna så underbara vänner?

Och ja, jag vet att det här är ett oattraktivt skrytinlägg. Men det är jag stolt över!