Jag har inte varit duktig

Vi läser alltid för Lillkatten innan han somnar, ibland när tandborstningen trasslar har vi sagt att om du gapar snällt så hinner vi läsa två sagor.

Idag trasslade tandborstningen en aning.

Som saga valde Lillkatten en babybok vars enda goda egenskap är att den har hårda sidor så att Minikatten kan läsa i den själv utan att den går sönder, men den går väldigt fort att läsa. Jag erbjöd därför Lillkatten av välja en saga till, men då sa han nä, jag får inte två sagor, jag var inte duktig med tandborstningen.

Har man då lyckats eller misslyckats som förälder?

Mera mutor åt barnen

Äntligen har vi hittat ett sätt att få Lillkatten att gå med på ögondroppandet. Löften om belöningar senare fungerade inte. Men eftersom det stackars barnet aldrig får godis fick vi nu vår belöning. En tablettask av märket zoo köptes in, och efter varje droppomgång utdelas det en tablett per öga.

Det är fortfarande hemskt och läskigt att få dropparna eller obehagit som Lillkatten uttrycker det, men det går, och ögonen är mycket mycket bättre nu.

Hipp, hipp Hurra

Idag fyller finaste katten nio år. Hurra för henne och för minst nio underbara år till hos oss.

Ögondroppar

Lillkatten har fått en ögoninfektion, droppar att droppas var tredje timme är ordinerat av fabror doktorn. Jag undrar lite för mig själv hur mycket Lillkatten och jag kommer att bråka innan infektionen är borta. Så klart är det läskigast och hemskast i världen att få något blött i ögonen.

Lunch

Att äta lunch med kompisar till mamman och båda barnen är ansträngande, men allt går bara man vill tillräckligt mycket.

Den lille biologen

Idag var vi på Naturhistoriska riksmuseet och Lillkatten meddelade att han inte ville gå ham förrän de stängde, han ville vara där så länge det bara gick.

Mitt stolta naturveterhjärta svällde förstås lite extra, och tar jag inte det där Nobelpiset jag suktar efter får väl han se till att göra det istället.

Tänk vad olika det kan vara

En mamma jag känner hade köpt dyra strumpor på polarn o pyret till sin son, tyvärr växte han ur dem på någon vecka eftersom han visade sig ha mycket större fötter än vad hon trodde. Den här pojken har en syster vars fötter har samma storlek som strumporna, men hon kunde inte få dem eftersom de var för pojkiga tyckte mamman. Vi tänker rätt olika där jag och den mamman jag känner.

PMS

Jag tror att jag drabbatws av PMS.

Jag är inte sur eller gråtig eller något sådant, men galet sötsugen. Min matkarraktär i vanliga fall är stark, starkare än de flestas. Jag brukar aldrig trilla dit utan håller mig stenhårt på min dietväg. Men nu är det överdjävligt.

Jag har visserligen blivit gravid av mig själv, men så här bra har min kropp aldrig någonsin tidigare fungerat. PMS är nog inget att glädjas åt, men för en 33-åring som kanske drabbats av det för första gången är det lite speciellt. Om det nu är PMS jag har, det återstår att se.

Jag hade en dröm

Jag har i över tio månader planerat hur jag ska skriva mitt HURRA-jag-har-sovit-hela-natten-utan-sömntabletter-inlägg. Jag har i jobbiga stunder föreställt mig alla grattis-svar som jag skulle få.

Men nu undrar jag om det någonsin kommer att inträffa.

Jag kan inte somna utan sömntabletter. Jag behöver inte ta en särskilt hög dos, men jag måste ta dem.

Det är Propavan jag tar. De är inte beroendeframkallande och jag tror egentligen inte att det finns några hinder för att jag äter dem för resten av livet, eller i alla fall för överskådlig framtid. Det skulle i så fall vara det där med att kunna ta ett glas vin någon gång, men det är inte en stor sak för mig att inte dricka alkohol.

Men det är sorgligt att få ge upp en dröm, i alla fall för nu.

Planera?

Jag hörde några föräldrar som satt och beklagade sig över att lärarinnan i barnens klass blivit gravid så att hennes föräldraledighet skulle börja mitt i terminen, de tyckte att hon borde planerat det till sommaren mellan två klasser.

Jag undrade för mig själv hur små och egocentrerade människors värld egentligen kan bli.

Snart slut

Och appropå tid som går fort. Det är bara två veckor kvar av min mammaledighet nu. När jag skriver det så här så känns det i magen, men för det mesta känns det bara bra.

Det har inte alls varit lika roligt att vara hemma den här gången, inte för att jag inte älskar mina barn och njuter av att få ha dem, så klart. Men det kan ganska ofta vara påfrestande. Behövde jag skulle jag kunna vara hemma alltid med båda, men nu behöver jag inte det, och Kattpappan får dessutom chans att lära känna även Minikatten ordentligt.

Tre år sedan

Idag var det förresten tre år sedan vi skrev på kontraktet och blev husägare. Hur kan tiden ha gått så fort?

Jag vet ju

Idag var jag och fikade med en kompis som är på väg rakt in i det helvete där jag varit i så många år. Hon sover mindre och mindre och griper efter alla halmstrån hon hittar. Det senaste är att hon ska prova att inte äta kött.

Hon har fått sömntabletter utskrivna men vågar inte ta dem särskilt ofta eftersom hon är rädd att bli beroende.

Och när vi sitter där och pratar hör jag mig själv säga alla de där kloka sakerna som ni så många gånger skrivit till mig. Det är så lätt att veta vad som behöver göras när det inte handlar om en själv. Jag ska i alla fall försöka följa mina egna råd, och hoppas att hon aldrig behöver falla hela vägen.

Mammans outfit

Ok! Då var det dags för mamman goes mode eller något. Här har ni gårdagens outfit, och jag lovar inte att det här kommer att bli ett ofta återkommande inslag.

Örhängena har jag fått i julklapp av min mamma, och hon har i sin tur fått dem av sin arbetsgivare för 25 år i företaget, silverankan runt halsen fick jag av Kattpappan när vi firade bröllopsdag senast, tunikan är från Lindex, legginsen (även om jag tycker att det heter tights) är från Vila och raggsockorna är från överskottbolaget.

Ångest igen

Igår hoppade vi på ridningen. Av någon för mig okänd anledning är det hoppning två gånger per termin trots att ingen tycker att det är roligt, inte ens vår ridlärare är särskilt entusiastisk.

Eftersom vi hoppar så sällan och eftersom stämningen är som den är bland oss i gruppen, vi hetsar varandra till att bli livrädda, så brukar jag tycka att det är väldigt läskigt. Sist jag hoppade var innan jag blev gravid med Minikatten och då ramlade jag av och slog i rätt hårt, så jag red inte mer den gången.

Jag drabbades av riktigt ångest, precis samma ångest jag i månader haft för att gå och lägga mig. Men jag hoppade ändå alla språng och efteråt försvann ångesten och jag var bara lycklig över att jag fortfarande kan känna ångest i ”normala” situationer, jag äter inga lyckopiller som tar bort alla känslor, pillrena gör bara så att jag reagarar normalt, som den jag en gång var.

Argumentationsteknik?

Jag pratar med grannen om min ambition att bara köpa ekologiskt och rättvisemärkt, även när det gäller kläder och hon replikerar att det är helt bortkastat på barnen, för när de blir tonåringar kommer de ändå att vilja ha det alla andra har. Jaha?!?

Modebloggar

Av någon anledning har jag lagt lite av min dyrbara tid på att titta på modebloggande småtjejer med tusentals och åter tusentals läsare.

Tjejerna ser ut som Barbiedockor, och har kläder för tusentals kronor på sig.

Jag vet inte om min reaktion är sund, men jag får en stark känsla av att jag måste återuppta mina egna dagens outfit-bilder, på en förortsmorsa i kedjekläder, som en liten motvikt. Jag måste bara hitta lite mer tid i ett parallellt universum.

Vad hände

Jag gick till leksaksaffären för att köpa en stadig enkel trävagn till Minikatten, en sådan där som bebisar använder för att stödja sig på när de övar gångfärdigheter.

Hem gick jag med en plastrullator med tusen blinkande och blippande funktioner.

Kanske är det medicinen som helt personlighetsförändrat mig?

Varför man hänger smutsig tvätt utomhus i oktober

Ibland är det inte lika bra att ha tygblöjor som annars.

Idag tvättade jag en full maskin med blöjor, det är ju lite äckligt att hantera tvättpåsen med blöjor, men inte så farligt jag behöver aldrig röra det äckliga. Men av någon anledning så gick det snett just idag, allt avloppsvatten rann ut på golvet istället för ner i brunnen. Tyvärr är vår tvättstuga allt annan än bra, den är inte på något sätt dimensionerad för fyra personer och helförbrukning av tygblöjor. Därför ligger det alltid smutstvätt på golvet, mycket smutstvätt.

Nu hänger all vår smutstvätt på klädstrecket utomhus genomblöt och med stank av ett ofrächt utedass.

Ursäkta sig

De i bekantskapskretsen som har väldigt rosa döttrar brukar ofta ursäkta färgen inför mig med att de fått så mycket rosa i present/arv. Ursäkten kommer helt appropå ingenting, jag kritiserar aldrig någon annans klädval. Ibland undrar jag varför de känner sig tvugna att förklara.

Appropå ingenting (eller förmodligen något, men inget jag känner till)

Jag har fått en fråga, som inte var alltför lätt, så vänta er inget genomtänkt nu.

Hur ser du på otrohet? Mig veterligt har du aldrig tagit upp ämnet. Bör man stå ut med vad som helst bara för att man har barn?

Anledningen till att jag aldrig tagit upp otrohet är att jag inte har så mycket åsikter om ämnet. Jag har aldrig varit fysiskt otrogen, och jag vet inte om att någon varit fysiskt otrogen mot mig heller. Jag vet inte ens riktigt var otroher innebär. I vissa förhållanden kanske otrohet är att bara prata för länge med någon annan person, medan det för andra är helt ok att ha sex med vem som helst. Förhoppningsvis har man en uttalad eller outalad överenskommelse om vad som är ok och vad som inte är det.

Så klart ska man inte stå ut med vad som helst bara för att man har barn. Känner man sig så sviken att man ständigt mår dåligt, och inte tror att det kommer gå över så måste man avsluta förhållandet även om barnen kanske skulle varit lyckligare av att få ha båda sina föräldrar (men jag gissar att de också mår bättre) Det viktigaste tycker jag är att ingen utifrån dömer. Bara den som har blivit utsatt för otrohet vet om h*n kan gå vidare och stryka ett streck över det som hänt eller om det inte går, som utomstående får man lita på att vuxna människor alltid gör sitt bästa även för barnen.

Jag har alltid sagt till mina pojkvänner att jag skulle göra slut direkt om jag fick reda på att de varit otrogna, men eftersom jag inte avslöjat någon vet jag inte hur jag skulle agera på riktigt. Jag tror att jag skulle tycka att det var värre om en massa människor visste om det än om det var en väl bevarad hemlighet mellan min partner och otrohetsobjektet.

Ny vetskap

Jag har varit ensam med barnen sedan i torsdags.

Och det fungerar hur bra som helst.

Jag fixar att hålla barnen på bra humör, städa hemmet och dessutom bjuda vänner på lunch.

Bra att veta liksom

önskan om kön

Jag tänkte nog alltid att det var döttrar jag skulle få. Jag är flicka, har två systrar och alla mina kusiner som jag nästan bott i kollektiv med, är tjejer. Om man vill kan man säkert få den tanken till att jag önskade mig en flicka, alltid när jag tänkt på mitt framtida barn har det varit en hon.

Men eftersom jag inte tror att det finns särskilt många biologiska skillnader på barn utan mest sociala och kulturella, så kan jag inte intellektuellt önska mig varken döttrar eller söner.  Precis som jag tycker att det är lite häftigt att Minikatten ärvt mitt röda hår, men rött hår har inte varit något uttalad önskan, och inte en sekund har jag varit besviken över att Lillkatten är en blondie

Uppiggande

Intressant debatt på uppsegling i det förra inlägget.

Jag undrar bara; om man inte har några förväntningar på sitt barn utifrån dess kön, varför vill man i så fall ha en viss sort?

Två tjejer, då räcker det.

Idag berättade en dagispappa för mig att hans fru (som jag känner ganska väl) sagt att de räcker med barn för dem nu, de har två fina flickor, men hade hon sagt, hade det blivit två killar hade jag velat försöka igen.

Hur ska jag tolka det? Som en förolämpning gentemot mina söner kanske?

Bra dag

Det är det inre som är viktigt och bla bla. Men idag är jag glad för rent kommersiella händelser.

1. Jag har fått en fin ny cykel. Den är silvrig och svart, har en fin cykelkorg, fotbroms, 7 växlar och en ram i aluminium. Jättefin helt enkelt.
2. Full av separationsångest sa jag upp mitt medlemsskap på SATS, men till min stora glädje och förvåning visade det sig att jag har 201 fridagar, d.v.s jag får träna gratis ända till den 28:e Maj. Det är inte illa. Eller gratis och gratis, jag har betalat för träningen någon annan gång men inte kunnat träna då, så nu får jag göra det, men det känns gratis eftersom jag inte visste om det, och eftersom månadsavgiften var lägre då.

Fast det är klart, inre glädje kan jag känna över att jag faktiskt kan glädja mig, för det vet jag inte om jag hade gjort för några månader sedan?

Årets boktips

Som ett barn på julafton satt jag spänt och lyssnade på P1s direktsändning av tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur.

Jag har ännu inte läst något av Herta Müller, men ser mycket fram emot att få göra det. Jag tycker att jag hängt med ganska bra de senaste åren, och läst något av alla de favorittippade författarna, men som vanligt är jag hopplöst fel.

Rosa för tjejer

Idag hände det för första gången.

Jag och Lillkatten tog oss hem från dagis i ett väldigt långsamt tempo, han på sin rosa sparkcykel, jag med Minikatten på ryggen. Ungefär halvägs hem kom två tjejer från storbarnsavdelningen ikapp oss. Den ena stannade och tittade på Lillkattens cykel och så sa hon – Har Lillkatten en rosa cykel, det är ju för tjejer. Fast jag tänkt igenom det här scenariot tusen gånger kom jag inte på något bra svar, inte något som skulle bita på en fyraåring. Jag tittade bara förvånat på henne och sa – Men det finns väl inga tjejfärger, varför skulle det finnas det? Inte särskilt imponerad tittade hon på mig som jag var dum i huvudet och sprang vidare efter sin kompis.

Det verkade som att hela händelseförloppet gick Lillkatten helt förbi, han var fullt upptagen av något viktigt på marken. Men han kommer att bli äldre, och jag är rädd för den dagen när han förstår att det finns de som inte tycker att han har rätt att använda sin älsklingsfärg rosa.

Äntligen

Jag hör inte till dem som tror att en akademisk examen betyder att man verkligen kan något. Ganska ofta ifrågasätter jag nyttan.

Men när Nobelpriset i medicin idag tillkännagavs för upptäckten av telomeraset så förstår jag precis, och tycker att det är spännande och roligt. Och det kan jag tacka mina akademiska poäng för.

biverkningar

Jag har biverkningar.

Jag känner mig frånvarande, och inlindad i bomull och munnen är torr som en öken. Lite muntorrhet kan man väl stå ut med tänkte jag förrut, men det här är värre än vad jag kunde tänka mig. Den här muntorrheten kan jag inte leva med.

De flesta biverkningar brukar avta med tiden, så just nu står jag ut och hoppas på bättring. Under tiden suger jag hela tiden på en halstablett.

Om ångesten är bättre eller sämre vet jag faktiskt inte ännu.

Jag skulle vilja tro

En vän till Minikatten är svårt sjuk, idag opererades han.

Jag önskar att jag trodde på gud, för då hade jag i alla fall kunnat be för honom.

Barn ska inte få bli sjuka, det får inte gå till så.

Anktema

Jag är inte giftastypen. Aldrig någonsin fantiserade jag om mitt bröllop eller bröllopsklänningar, jag var ganska säker på att det inte skulle bli.

Men så ville vi starta adoptionsprocessen, och då måste man gifta sig. Vi hade naturligtvis kunnat gå till rådhuset och utan cermoni fylla i några papper, men så gjorde vi inte, utan vi ordnade en fest och hade en fin väldigt personlig cermoni.

När vi höll på att planera vår fest förstod vi att man skulle ha ett färgtema eftersom det var många som frågade oss om vilket vi valt, och vi hade ju inte valt något, vi visste inte alls hur en bröllopsfest borde se ut. Så när jag fick frågan av en person för mycket drog jag till med att vi skulle ha badankstema. Och så blev det.

Inbjudningskort och program pryddes av badankor, placeringskorten var badankor, och tårtan var en badankstårta.

Höjd dos

Idag höjde jag dosen.

Det har känts som jag har en dålig fylla hela dagen. Jag känner mig bedövad och borta i huvudet men jag är inte fnittrig eller glad.

Hoppas bara att jag kan sova nu, att vara vaken är så jobbigt på helt andra plan än sömnbristen.

Jag vet att jag klarar flera dygn i vaket tillstånd rent kroppsligt, men ångestmässigt så tror jag inte att jag kommer att stå ut.

Bröllopsdag

Idag har vi förresten fyraårig bröllopsdag.

Jag fick en fin silveranka av min man.

Anka för att vi hade anktema på vårt bröllop.

Stora öron

Lillkatten har den senaste tiden pratat om mat i termer av hur bra man sover när man ätit det. – Om jag äter banan så sover jag bra eller – Om jag dricker vatten så sover jag inte så bra.

Jag tycker inte att jag pratat så mycket om min sömn när han hört på, men jag har nog fel. Trist att jag gett honom en så tråkig inställning till mat, men förhoppningsvis går det över, både för min del och hans.

Är det bättre?

I morgon den 1 oktober höjer jag dosen SSRI. Men det är redan bättre, det måste det väl vara?

Nyss tog jag intiativet till att samla in en till en present till läraren på Lillkattens förskola som slutade. Sådant jag alltid gjorde per automatik , men som jag inte klarat av de senaste åren. Nu fick jag ihop det utan problem, och presenten blev uppskattad och var färdig när den skulle utan att jag haft någon ångest alls. Det måste väl vara bättre då?

Kommentarer

Jag är alltid lite rädd när jag läser kommentarerna jag fått.

Just nu känner jag mig för skör och sårbar för att bara kunna vifta bort medvetet elaka påhopp, sådana som finns överallt på nätet, och som jag verkligen inte borde ta personligt.

Men alla de fina stödjande kommentarer jag får gör att jag ändå vill fortsätta blogga, och våga läsa.

Doktor BRA

Jag har bytt läkare från doktor Arsle, som bara skrev ut tabletter i mängder till mig, t.o.m. när det var tabletter skadliga vid amning och jag helammade en nyfödd bebis, till doktor Bra.

Idag jobbade doktor Bra på drop-in-mottagningen, och när jag för en tid sedan ringde en sköterska för att boka tid fick jag tipset att gå idag eftersom det dröjde så länge innan det fanns lediga tider.

När jag efter att ha lämnat Lillkatten på dagis kom in till vårdcentralen var det 16 personer före mig i kön, och med tanke på att ungefär fyra patienter behandlas i timmen var jag inte helt nöjd med tipset att komma idag, men eftersom jag ändå var där, och eftersom jag redan missat sångstunden på öppna förskolan satte jag mig och väntade.

Och då hände det fantastiska, doktor Bra lät mig gå före i kön, kanske inte så bra i sann demokratisk anda? Men jag tänker att hon vet att jag har ett riktigt och snabbt ärende och inte bara vill komma in och få lite tröst i en säkerligen jobbig pensionärstillvaro.

Anledningen till att jag var där var att jag vill öka min dos Citalopram, och att jag vill prova en annan sorts insomningstabletter. Tyvärr somnar jag inte av Stilnoct, så nu har jag fått Imovene istället.

Sammanfattning

Jag orkar inte hålla på och skriva skyddade inlägg längre. Det är ingen hemlighet att jag har börjat med antidepressiv medicin. Det är vad mina skyddade inlägg handlat om, hur jag på riktigt höll på att gå under, hur jag hade ÅNGESTEN från helvete, panikångest varenda kväll.

Sedan två månader äter jag antidepressiv medicin, allt är bättre men fortfarande behöver jag äta lugnande (Sobril) för att kunna sova.

Det här var den kortkorta sammanfattningen av vad som hänt i de skyddade inläggen. En dag, om jag skulle få en massa tid kastad över mig ska jag ta bort skyddet så att alla kan läsa allt, jag hoppas att det här ska bli en saga med lyckligt slut, som andra ska kunna hitta hopp i.

En ny träningsera

Jag har tränat på SATS i många år, kanske tio stycken. SATS är verkligen hemma för mig, och när jag har mått som sämst har det alltid varit en tröst att gå dit och träna.

Jag gillar att de som jobbar i receptionen alltid har kavaj och alltid hälsar glättigt, jag gillar att musiken är så dålig och att alla anläggningar är så lika.

Men nu ska jag säga upp mitt medlemnsskap. Jag tränar bara på anläggningen här i Södra förorten och jag går bara på de pass som råkar ligga tidsmässigt när jag kan smita hemifrån. Tidigare när vi bodde inne i stan och jag åkte runt mellan olika danspass gick det att motivera den högre månadskostnaden, nu är argumeneten för att börja träna antingen i simhallen eller på Friskis o Svettis väldigt mycket starkare.

Visst är det synd om mig, eller kanske inte, men lite separationsångest kan jag väl få känna i alla fall?