I min säng finns de finaste

Jag har världens finaste barn i min säng. De finns de som tror att det är på tiden att en femåring sover i en egen säng. Det tror inte jag, i alla fall inte om han inte ber om det själv. Vi pratar om det ibland, och det finns en bäddad säng man kan sova i om man vill, men just nu vill ingen.

död telefon

Och precis när jag hade fått ihop ekonomin på öret så la min telefon av. Jag har varken råd eller tid att fixa det nu.

Varför var det en bra idé att inte ha fast telefoni nu igen? Kan någon påminna mig.

Nu är pengarna slut.

Nu är mina pengar slut.

Om inga oförutsedda kostnader tilkommer kommer jag att gå back 8,45 kronor den här månaden. De där 9 kronorna kan jag nog låna, eller så har jag faktiskt några hundralappar här hemma.

Men bufferten på någon tusenlapp jag haft över varje månad försvann i december.

Det är bara att bita i det sura äpplet och förklara att jag nog inte har råd med den där återkommande semesterresan jag och vännerna brukar göra. Jag har inte råd att ägna mig åt kattuppfödning just nu. Jag har inte råd att köpa kläder till barnen bara för att de är fina.

Så är det, och jag måste våga tala om det.

Det är inte det att jag är utfattig. Jag klarar mig. Jag har råd att göra aktiviteter med barnen, jag har råd att gå ut någon gång själv och göra av med pengar. Jag har råd att köpa mat och bjuda vänner på middag. Men pengarna räcker inte till allt. Jag måste kompromissa.

Nu kom jag på att jag har en utgift till. Skit också. Den får jag spara till nästa månad.

politik

Och nu blir det politik.

Att jag röstar mer åt vänster än åt höger kan knappast komma som en överraskning för någon. Jag brukar inte lägga min röst på socialdemokraterna, men har jag gjort det någon gång, och för några dagar sedan var jag beredd att göra det igen. För jag tycker inte att de är ens en bråkdel så dåliga som de verkat när man läst tidningarna det senaste året. Jag tycker att de har en bra och genomtänk politik på många områden, som jag tyvärr inte fått läsa om någonstans.

Men vafan, vad håller de på med. Ytterligare ett grått gubbpar upp i ledningen alltså. Morgan Johansson eller Ibrahim Baylan som visserligen är gubbar, men inte jättegrå kunde jag köpa. Men Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg? Nä det blir nog en röst på miljöpartiet igen.

Lösenordsskyddad: En händig man

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

ångestkompisen hos mig

Det var hoppning på ridningen idag. Jag älskar inte hoppning, men idag fick jag rida min gamle trotjänare som jag litar på till 100%.

Men ändå, när jag hoppat färdigt min lilla bana fanns den där, ångesten, komplett med synrubbningar och sus i öronen.

Varför? Vad är det min kropp reagerar på?

Det var ingen fara och jag kunde lägga det bakom mig ganska snart, men märkligt var det.

Undanlagd tröja

Det har varit på gång länge. Lill har pratat mycket om att han hatar rosa, men ändå, när han bett om nagelack har han valt det rosa, och han har burit sina rosa kläder med stolthet.

Men idag hade jag lagt fram den älskade glitterkanintröjan. Den han egentligen älskar.

Men idag ville han inte ha den på sig.

-Mamma, de retar mig och säjer att jag är en tjej om jag har den på mig.

Jävla, jävla, jävla skitföräldrar.

Det roliga (om man nu kan tycka att något är roligt i det här) i sammanhanget är att bästa kompisen och ledaren i gänget själv har väldigt mycket rosa kläder på sig. Jag och hans mamma hänger mycket och är väldigt ense om könsnormer och vad vi tycker om dem.

Mina föräldrar tvingade mig att ha fotriktiga skor ända upp på högstadiet, och som jag blev retad för dem. Jag kommer aldrig någonsin att göra om mina föräldrars misstag. Men återigen, fan ta de vuxna som inte låter små barn vara vackra individer i vad de själva vill uttrycka.

Och ja, jag ska så klart prata med personalen, även om jag gjort det tusen gånger förrut, och inte har speciellt stor tilltro till dem i det här fallet.

Jag är allergiframkallande

För andra gången i mitt liv hände det att någon blev allergisk mot mig. Eller egentligen inte mot mig, men mot de kattellergener jag har inpyrda i mina kläder.

donera igen

Jag funderar på att donera igen. Om jag den här gången slipper äta p-piller och blöda i över en månad. Men det måste väl gå att synka på något annat sätt tycker man?

Jag tänker att jag ska donera, och sedan använda de få slantar jag får för donationen för att kunna para min katt. Förhoppningsvis blir det på så sätt både människobarn och kattbarn.

Märkligt resonerande, jag vet. Men i grunde handlar det förstås bara om att jag vill ge tillbaka för mina fina barn.

Inte ett dugg uppfriskande.

Jag förstår inte grejen med att klaga på att folk skriver för lyckliga inlägg på facebook.

Jag har just nu en avlägsen bekant som inte döljer någonting om sitt mående på facebook, jag tycker inte att det är ett dugg uppfriskande.

Om mina avlägsna bekanta vill jag på min höjd höra att de varit ute med maken och att barnen är fina, knappt det visserligen, men går jag in på facebook är det ändå vad jag förväntar mig att få läsa.

Så det så

Fel älskling

Det ringden min telefon och jag såg att det var Kp som ringde, följande samtal utspelade sig

Km -Hej
Kp -Vi står här och väntar nu
Km -Väntar vadå
Kp – Jo vi är framme nu
Km -Vaddå framme
Kp -Jo här vid Konsum, Puss

Här hörde jag hur han började lägga på luren varvid jag skrek

-Kp, vänta, det är mig Km du pratar med och inte NFT.

Varvid han svarade -Oj då, hej då.

Han märkte inte att det var mig han pratade med trots att jag och NFT har väldigt olika röster. Lite komiskt tyckte jag allt att det var.

ångesten

Jag har börjat känna mig riktigt stressad över mitt exjobb, och mängden plugg jag har framför mig. Och så klart har det gett sömnstörningar igen, och med sömnstörningarna så klart ångestkänningar.

Eftersom jag självmedicinerar har jag höjt dosen Mirtazapin så får jag se om det hjälper. Hittills har jag inte känt av någonting. När jag började med medicinen var jag riktigt, riktigt bakfull i några dagar, nu känner jag mig precis som vanligt. Dessvärre hare inte ångeste släppt heller, men det kan ju ta ett tag.

Lösenordsskyddad: avslutning

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Kärlek

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: egoist eller realist

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Sorgligt

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

2011

Jag antar att jag borde sammanfatta 2011, ett så väldigt turbulent år i mitt liv. Jag brukar vara dålig på sammanfattningar och det kommer jag att vara nu också.

Jag kan bara konstarera att 2011 var:
Året jag skilde mig.
Året då det visade sig att jag, trots många års dåligt mående och därmed försummelse av vännerna, visade sig att mitt sociala nätverk är helt fantastiskt.  Ett SMS, en snabb fika, ett spontant besök, en inbjudan i all enkelhet. Inga stora märkliga saker, bara att ni funnits där för mig i precis rätt stund.
Året då jag återigen fick klart för mig varför jag bloggar. Alla dessa kloka mer eller mindre okända kvinnor som funnits med mig i helvetet.
Året då jag faktiskt slutade med sömntabletter på riktigt.
Året då jag nätdejtade som en tok. Desperat enligt vissa, vad jag behövde just då enligt mig.
Året då jag träffade Honom som känns som mitt livs kärlek. Han som jag i princip varit oskiljaktig från ifrån sedan första dagen.

Vad har jag då för förhoppningar inför framtiden. Knappt några alls. Jag tänker att jag hoppas att jag om tre år kommer att vara tillsammans med den Rätte och att jag kommer att ha en någorlunda säker lön.
Så klart hoppas jag allt alla jag tycker om ska få vara friska och må bra, men det är ju en ständig önskan.

Häst eller drake

Om man heter Lill eller Mini är McDonalds det bästa matstället man kan gå till fast mamma försöker locka med i princip vad som helst annat.

Så idag åt vi på McDonalds.

Happy mealåleksakerna har aldrig gjort mig lycklig, men jag har ändå inte orkat ödsla något kraft och energi på att bli irriterad på dem tidigare. De har mest bara varit plastiga och onödiga. Men idag blev jag förbannad. Jag hade inte fattat att det fanns pojk- respektive flickleksaker tidigare, men idag trodde kassörskan uppenbarligen att ett av mina barn var flickor för i den ena lådan låg det någon sorts ond drake och i den andra låg det en liten guldhäst.

Hästen med stora ögon och draken med små.

Kanske drar jag för stora växlar på det här? Var för sig är leksakerna harmlösa, men när flickor alltid erbjuds det söta och pojkar alltid erbjuds det som ser farligt ut, nog fan påverkas deras attityder till livet? Det tror i alla fall jag.

Filmtips

Idag var jag och barnen och en fantastisk film. Vem är var, passar bra från två år, eller kanske allra bäst från 35?

Filmen hade allt. Lurviga nallar som låg lite (men inte så att barnen märkte) en kanin med två mammor och ett hundpar som inte fick barn i magen utan istället åkte långt, långt bort och adopterade en katt.

Jenny Eriksson

Ibland är jag mer nöjd än annars med mitt unika namn. Så vitt jag vet är jag ensam i världen om att heta som jag gör.

Jag försökte hitta en Jenny Eriksson på facebook. Lycka till, till mig själv. Jag gav upp när ögonen började gå i kors i ansträngningen att titta på alla minabilder av alla dessa Jenny Eriksonnar.

Världens bästa grannar

Lite halvspontant träffades vi, nästan alla barnfamiljer här på gatan hemma hos en granne. Alla hade med sig julbordsrester och ett ståtligare mer välfyllt julbord tror jag sällan skådats.

Jag som inte ätit någon julmat nästan i år var väl mer imponerad än de flesta andra. Men alla hade trevligt och barnen hade jättekul.

Det gäller att komma ihåg världens bästa grannar när jag ibland tycker att Södra Förorten ligger lite långt bort från världen.

Blev rätt bra ändå.

Jag vaknade hos min älskade och vi bytte julklappar med varandra.

Därefter åkte jag hem till fina kompisen och panikköpte en fuljulklapp till henne på vägen. Nu har vi druckit champagne och ätit jullunch bestående av helfabrikat, Kalle Anka på i bakgrunden.

Må så vara att mina familjeförhållanden inte alltid glittrar och tindrar som jag hade tänkt mig det. Men frågan är om de där släktbanden är så viktiga egentligen. Vänner som jag känt i 10-20 år, som genom alla livets prövningar stått pall och varit lojala, är inte de egentligen lika viktiga?

I morgon firar jag med mina fina barn, och nästa år har jag dem på julafton. Nästa år kanske jag firar med mina barn och min älskade? man kan alltid hoppas, men oavsett så är mitt liv inte tomt och ensamt.

Ett fyllesentimentalt inlägg skulle man kanske kunna tro? Men så är det inte, jag är som vanligt väldigt nykter.

God jul alla fina människor jag tycker om.

Idag, i morgon, och sen

Jag sov hos den Rätte inatt och åkte hem till Södra Förorten på morgonen för att jobba hemifrån idag.

I brevlådan låg en chokladask med texten ”När man är ledsen behöver man choklad” på. Från en av världens finaste vänner. Och ledsen var jag. Så ledsen att jag grät oavbrutet i halvtimme. Sedan samlade jag ihop mig själv åt alldeles för många skorpor och cyklade iväg mot gymmet. På vägen tappade jag fästet i en iskurva och gjorde en liten flygtur. Bortsett från genomblöta kläder klarade jag mig ändå ganska bra och fick bara något blåmärke.

Sedan tränade jag en timme på att nytt sorts pass, och fick inte ihop någonting.

Nu inbillar jag mig i alla fall att jag är så samlad att jag ska kunna åka hem till den Rätte och följa med honom en stund till hans föräldrar i kväll.

I morgon ska jag äta jullunch med ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singlad vännina och sedan åker jag ut till landet där mina föräldrar är, med en kvällsbuss.

Och den 25e ska jag fira jul med mina fina barn. Helt spontant köpte jag idag varsinn pruttkudde åt dem och det kommer att bli väldigt bra.

Jag har världens finaste man i mitt liv och världens finaste barn. Och så har jag världens finaste sociala nätverk. Det finns säkert 20 hem där jag skulle kunna fira jul om jag ville, om jag inte bara var så förbannat tjurskallig att jag tackade nej till alla generösa erbjudanden.

Tacksam?

Fia, du har inte läst mina skyddade inlägg. Men du tycker att jag borde vara tacksam gentemot Kp?

Jag vet inte vad jag ska säga?

Tacksam?

bearbetning

Kan det inte vara över snart. Jag skulle vilja sova, sova, sova nu och vakna ute på landet den 25e.

Jag är trött på mig själv just nu, trött på självcentreringen och alla känslostormar (gråt i ena stunden, glödgande ilska i nästa) jag inte kommer ifrån.

Kan jag inte bara sätta saker i rätt perspektiv?

Jag levde med en man som med sina krav gav mig panikångest. Nu har jag sluppit ifrån det helvetet. Priset för att slippa ångesten är att jag får fira jul den 25/12 med mina fina älskade barn. Fira den där julen som jag ändå är rätt ointresserad av. Vi har ju aldrig haft några traditioner i min familj ändå, och julmaten ska vi inte prata om. Vi äter ju inte gris, och vad finns det kvar då liksom?

Jag vet att jag skrivit det här inlägget ungefär 12 gånger varje dag de senaste dagarna,  men jag kan inte lova att det inte händer igen.

Jag bearbetar och försöker förstå vad jag håller på med. Varför jag inte kan sätta saker i sitt rätta perspektiv just nu. Vad det är jag håller på med.

Att känna sina begränsningar

När jag äntligen kom på varför jag har varit så nedstämd de sista veckorna så blev allt lite lättare.

Den gamla hederliga barnlösheten känner jag igen. Nu är jag dessutom på inget vis barnlös längre. Nu borde jag kunna hantera det här.

Inte genom att vara med på ett julfirande där allt fokus läggs på någon annans barn, det har jag ingen lust att utsätta någon för, men genom att veta vilken kläggig röra jag simmar i.

Frågan är om jag kommer att berätta det här för den Rätte, och om han i så fall kommer att förstå? Det får jag se.

Jag längtar till den 25e

Idag när jag lämnade Lill på dagis var han jätteledsen och grät och ville absolut inte att jag skulle gå. Tusen kramar och pussar fick jag.

Lill är en stort tufft barn. I vanliga fall skulle han hellre dö än låta någon kompis se honom pussas med mamma. Han brukar smita undan högljutt skrikande att han hatar pussar när man vill säga hej då till honom.

Det är tydligt att min sinnesstämning och  mina känslor att idag lämna på dagis för att inte träffa dem förrän den 25e smittat av sig på barnen. Det är ok, livet kan inte alltid vara roligt och mammor får tycka att livet är skit, bara de inte säger att det är pappas fel att det är så.

Svordomar

I så många år var julafton ett helvete. Julafton firas för barnens skull vad man än försöker hävda.

Nästa år kommer jag att ha ett barn tänkte jag i så många år.

Och så många jular grät jag för att det ännu inte hade blivit så.

Men julen 2007 var jag höggravid, och sedan hade jag mina jular med barn. Må så vara att allt runt omkring var Norénskt, men jag hade mina barn.

Men nu inför julafton 2011 kastas jag handlöst tillbaka in i barnlöshetshelvetet. Utan någon förvarning var jag där med full kraft igen. Det har tagit tid för mig att fatta varför jag är så förbannat ledsen just nu, för på så många sätt är mitt liv bättre än någonsin.

Jag firar med mina barn den 25 istället. Datum kan ju inte ha någon betydelse? Särskilt inte för mig som till och med är judinna. Mina jular har väldigt väldigt lite med andras traditioner att göra.

Men fan heller att det hjälper att allt är så bra just nu. Det är det där lilla larviga ynka datumet 24/12, datumet då alla andra (i min hjärna) kommer att vara med sina tindrande barn.

Fan, jävla, helvetes skit.

Traditioner

Förlåt anonym, det här är egentligen inte riktat till din kommentar som jag förstår var skriven i all välmening. Men ju mer jag tänker på vad du skrev desto mer beslutsam blir jag om hur jag känner inför traditioner.

Du skriver:

”Första julen som skild är svår. Och första julen med en ny partner är svår. Så mycket minnen kommer upp, och så mycket sorg över hur det blev, och att då dessutom ta in en helt ny släkt, med ett helt nytt julfirande, som är så förknippat med egna traditioner och minnen och förväntningar… det är inte lätt! Men jag skulle nog ändå se det som tur att du får chansen att göra det i år, UTAN BARNEN. Om allt går väl kommer du att kunna fira med hans släkt, OCH dina barn, nästa år. Den julen blir ju första julen i ett nytt sammanhang för dina barn – och då kan det vara skönt om åtminstone mamma känner sig trygg och vet vilka alla är och hur deras traditioner ser ut.”

Jag känner att om jag nästa år väljer att fira jul med hans familj och mina barn är det inte jag och barnen som storögda och tacksamma deltar i deras fest och följer deras traditioner. Istället blir vi flera enheter som jämkar oss samman och skapar nya traditioner tillsammans. Mina och barnens förväntningar ska vara lika viktiga som någon annans.

I  hans familj är det självklart att det är så det fungerar. I år firar man för första gången med systerns nya man och hans son och hela upplägget är precis tvärtemot mot vad de brukar vara för att anpassas till en treåring och hans behov. Och just precis så tycker jag att det sociala livet ska vara. Att hålla på gamla traditioner bara för att det alltid har varit så när omständigheter ständigt förändras känns för mig väldigt konstigt.

Att jag sedan med min gamla barnlöshetssorg, som visst lagt sig på ytan igen, känner att en jul anpassad för en treåring som inte är min, inte kommer att fungera, det är en helt annan sak.

Lösenordsskyddad: Nej

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Inte så synd om mig ändå

Det är nu två månader sedan vi träffades och hittills har jag inte sovit själv en enda natt. Antingen har jag sovit med honom eller så har jag sovit med barnen.

Nu skulle jag sova själv på torsdag eftersom det egentligen är min barndag men den är bortbytt, jag är inte ledig på fredag och det är Kp. Men den Rätte hade redan planerat in sin torsdagskväll, vin tillsammans med någon vän, så då tänkte jag att jag skulle klara en ensam natt.

Nu blir det inte så, med lite bök så åker jag hem till honom efter att ha tränat, för att åka hem över dagen på fredag och sedan hem till honom igen på kvällen.

Det är inte jättesynd om mig, som har någon som vill sova med mig så mycket det bara går, och som jag vill sova med lika mycket.

Julafton blir förmodligen en ensam natt dock.

Lösenordsskyddad: Jul

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

irriterad

Vi har ett ganska litet lunchrum här på jobbet. Av någon anledning har irriterande kollegans pojkvän börjat äta lunch med oss varje dag. Idag var det fullt på varenda stol när chefen kom in och skulle äta sin lunch. Och till slut reste sig en kille som visserligen hade ätit upp sin mat, men som satt och pratade fortfarande. Att pojkvännen skulle flytta på sig verkade inte falla honom in trots att han inte hör hit alls.

Ja, jag irriterar mig väldigt. Och ja, jag har börjat sitta hemma bland annat för att slippa bli så irriterad.

frågor

Jag har precis haft en surrealistisk frågestund här på jobbet. Den var på en nivå där Lill (snart fem år är) är, men den som frågade  var irriterande rumskompisen (24 år)

Ja, Kim Jong-Il var en diktator
Ja, han var ”populär” men bara för att det Nord-koreanska folket är helt avstängda från resten av världen
Nej, det är inte tur för folket att de inte vet något annat
Nej, de skulle inte bara bli olyckliga om de kunde jämföra sig mot andra.

Dagens konstigaste

Jag stoppade i pengar i en sån där godis/läsk-automat för att köpa en Loka. Så klart tryckte jag in fel nummer och fick en mango-juice istället, men det kan jag leva med. Det konstiga var att det i luckan där man hämtar ut det man köpt låg chokladkakor, tre olika läskflaskor och något annat godis. Och det kanske lite mer konstiga är att jag inte tog något annat än min juice.

Så om man vet var jag jobbar och är sugen på en gratis sockerchock så är det bara att komma förbi och leta i en  godisautomatnära mig.

Dagens utmanning

Dagens, eller snarare veckans utmaning blir att inte påpeka för Kp att han ska tömma barnens hyllor när han hämtar dem inför julledigheten på torsdag. Personalen uppmanar till det på tavlan där de skriver ner sådant som vi föräldrar bör veta och göra. Jag vet att Kp inte läste där förrut, nu återstår det att se om han gör det nuförtiden. Det är i alla fall inte mitt jobb att göra det åt honom.

Lösenordsskyddad: mer allt

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: allt

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

påmind

Jag fortsätter att läsa tillbaka och inser att de två senaste åren i december har varit ett återupplevande av paniken och ångesten av att sitta med ett tre dagar gammalt barn och bli lämnad. Kanske borde jag inte läsa tillbaka och bli påmind? Eller så ligger känslan djupare än så?

usch

Usch, det är så jobbigt att läsa inlägg om Minis första tid i livet. Läsa all den förtvivlan och ångest jag kände, men inte uttryckte i skrift bara mellan raderna.

Jag tror inte att Mini fick en dålig start i livet, men jag är så ledsen över att jag inte fick någon lycklig tid med honom alls. Dag efter dag med mina tårar som blötte ner hans lilla fina huvud. Jag vet att det är färre förunnat än vad man tror att ha en lycklig bebistid, men det tar inte bort isklumpen jag fortfarande får i magen när jag läser och minns.

Jag sörjer inte längre barnlösheten. Jag hade gärna haft den ogjord absolut. Men jag har lagt den till handlingarna. Jag lärde mig otroligt mycket, fick fantastiska vänner och världens bästa barn.

Undrar om jag någonsin kommer att kunna lägga Kps svek bakom mig? Kunna tänka på röda babylockar utan att minnas vad han begärde av mig? Kunna plocka bland sjalarna på vinden utan att drabbas av andnöd vid minnet av månader av totalt utebliven sömn? Höra en låt från 2009 års melodifestival utan att känna förstadiet till panikångest?