Fogar mig

Jag har en förmåga att resa mig upp igen efter varje smäll livet gett mig. Möjligtvis en aning tilltufsad, men ganska snart så står jag upp igen och ler.

Jag sväljer och sväljer och sväljer och tänker att det måste bli bra. Bara jag gör rätt så kommer livet att belöna mig förr eller senare.

Ni tjatar på mig om att jag ska stå upp för mig själv och kräva läkarvård, eller stå upp mot Kp eller något annat. I tysthet blir jag irriterad för jag vet att ni har helt rätt, men jag fixar det inte. Klarar inte av att kräva. Får jag inte det jag borde ha nöjer jag mig det jag får. Jag är expert på att gilla läget och göra det bästa av de sämsta situationer.

I efterhand brukar jag tänka att det blev ju jättebra trots allt.

Det hade varit roligt att någon gång få något bra utan det där ”trots allt” men jag fixar det inte. Fixar framförallt inte att jobba bort min undergivenhet, för då ska jag ju kräva terapi för det också… och kräva, nä det kunde jag ju inte.

Annonser

Ett svar to “Fogar mig”

  1. haren Says:

    Nej, det är klart. Just det man tycker är svårt är ju inte lätt liksom :-) Och är man van att visa sig stark så är det svårt att få hjälp, eftersom det inget märks. Fast du verkar ju iaf bli arg på KP och det tror jag är bra. Det är det enda sättet att ”klippa banden” ibland, genom ilska. Sedan kan ni bli sams igen längre fram. Kanske är det också bra att du inte agerar ut all din ilska i just det sammanhanget ändå. För det är ju ändå dina barns pappa och ni behöver kunna samarbeta. När jag skulle börja sätta gränser och bli arg märkte jag nämligen att om man inte gjort det innan går man lätt över i den andra extremen, i början. Det är som att man inte kan spela på hela registret. Och det kanske vore dumt i detta fallet.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: