Min tur?

Nu ligger jag i sängen på vildmarkshotellet på Kolmården. Jag, barnen och vännerna har haft en riktigt fin dag och barnen slocknade av utmattning i samma sekund som de lade ner sina små vackra skallar på kudden.

Kompisen vi är här med är en nära vän, hon separerade från sin man ungefär ett halvår innan jag och Kp tog samma steg.

Skillnaden mellan henne och mig är att hon skilde sig eftersom hon hade träffat någon annan. Någon annan som hon nu är här på Kolmården med. Han är verkligen supertrevlig och jag är så glad för hennes skull för att hon träffat en så fin människa. Hennes förra var jag inte jättteförtjust i.

Men… det blir så extra tydligt för mig själv att jag inte är här med någon, att jag står ensam i livets alla törnar. Att det faktiskt inte finns någon som sätter mig i första rummet.

Jag har fått så många kommentarer om att jag borde njuta av att vara själv, inte borde leta efter någon, att jag borde vara bara mamma. Jag förstår verkligen inte varför.

Jag vill inte vara själv. Inte för att jag inte klarar mig själv, för oj vad bra jag är på att rodda hem, barn och lite panikångest på det. Och inte för att jag tror att jag blir mindre värd utan en man vid min sida, för jag känner nästan tvärtom, att det är djäkligt coolt att vara ensam och inte skämmas för det. Men för att jag vill ha en människa vid min sida som jag kan dela vardagens trivialiteter med. Någon som jag kan kasta en blick på och veta att han associerar till samma händelse som jag. Någon jag kan bli irriterad på för att han drar samma skämt för 84 gången. Någon som tänker på mig först när något händer.

Jag tycker att jag förtjänar precis just det.

Annonser

2 svar to “Min tur?”

  1. Lisa Says:

    Alla förtjänar det. Det tråkiga är att de som förtjänar eller behöver det mest ibland får vänta länge.

  2. Kattis Says:

    Varm kram!

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: