så oduktig

Det finns någon urbota korkad ”duktig flicka” inuti mig som om och om igen skriker att jag  minsan ska rida ut den här ångesten. Att den inte finns på riktigt. Att jag inte behöver äta medicin utan att jag bara inbillar mig.

Släpp bara taget ”duktiga flicka” och gör det enda rätta för dig och dina barn. Må för i helvete bra.

Annonser

8 svar to “så oduktig”

  1. Anka Says:

    Jag tänker på det du skriver om att du skulle vilja vila lite i vardag och tristess. Så är det ju. Innan jag träffade min man höll jag på att ”bränna ut mig” på aktiviteter. Jag tränade, träffade folk, lagade middagar, jobbade extra, pluggade, dejtade, promenerade, sprang på krogen, fikade med folk – jag hade inte en lugn stund. Jag hade jätteroligt nästan hela tiden, men jag kunde aldrig riktigt slappna av. De stunder när jag satt ensam i min soffa med en kopp te och en bok var oerhört lätt räknade. Det var till slut en av de saker som jag föll för hos mannen jag gifte mig med, att han fick mig att sitta still. Kanske behöver du också sitta still, lägga ner dejtandet ett tag (för även om det är roligt måste det ju vara nån form av anspänning varje gång?), fokusera på barnen och hästarna (?) och inte så mycket mer än så? Som jag fattat det lever du dessutom utan officiell inkomst, bara det måste ju vara en enorm stressfaktor.

    En mig närstående person slutade med SSRI förra hösten. Det gick inget vidare. Men han fasade ut i 14 veckor, inte har du hållit på så länge? Efteråt har folk sagt ”sluta på hösten? Är du galen? Det ska man göra på våren, när det blir ljust igen!”. En läkare har också sagt att om man haft ångest länge kan det ta upp till fem år för nervbanorna i hjärnan att ”läka”, och att det är lika bra att äta medicinen i flera år. Det är inget självändamål att sluta. Vad är viktigast, att kunna säga till dig själv att du är medicinfri eller att faktiskt må bra? Jag tycker att du ska vara så snäll mot dig själv som det bara går just nu. Om det inbegriper 20 mg Cipramil eller motsvarande, så är det så.

    Angående insulin-jämförelsen: Jag har en väninna som ätit SSRI sen det kom, och hennes mamma också. De är helt inne på att fortsätta med det livet ut – ”Jag hade ångest i 50 år, det räcker bra”, säger hennes mamma.

    Icke-stringent svammel som vanligt från mig – kram på dig, kattmamma, och hoppas att du kan sova bättre i natt.

    /Anka

  2. kattmamman Says:

    En av alla mina läkare påstod att det var väldigt länge att ha ätit i två år. Ett år brukade vara fullt tillräckligt. Min nuvarande läkare har inte sagt något om en tidsplan alls.
    Min fina vän psykologen däremot tyckte att två år var väldigt kort tid. Jag litar på henne i mycket, i det här också.

    Min plan är i alla fall att få försöka äta en annan sort. En sort där jag jag inte tappar både känsel och sexlust. Det vore värt mycket i mitt liv.

  3. Ullah Says:

    Mmmm, kloka ord av Anka. Men kanske det är värt att byta sort.

  4. Anna Says:

    Är det inte så att det allra duktigaste man kan göra är att ta fullt ansvar för sitt mående och se till att man fungerar på allra bästa möjliga sätt?!

    Hur kan det någonsin vara duktigt att må skit om man inte måste? (även om jag förstår hur du tänker)

  5. Anonym Says:

    Jo, precis så är det ju. Och den största delen av mig fattar… men så är jag ju dum i huvudet i någon del också.

  6. kattmamman Says:

    Och anonym är alltså jag själv Km… (dum i huvudet var det va?)

  7. Helga Says:

    Bra inlägg av Anka. Jag tänker också att du måste hinna landa, för det har hänt mycket i ditt liv på kort tid.

    Även jag har mer eller mindre närstående som äter SSRI sedan lång tid tillbaka. Fast hur de har det med sexlivet vet jag inte, det ingår inte i våra konversationer ;-)

  8. kattmamman Says:

    Nej det gör ju inte det av någon konstig anledning…

    Tur att jag inte är så brydd av att prata om känsliga saker. Det här är ett ämne som behöver luftas liksom inkontinens och barnlöshet. Jag tar på mig att informera om samtliga.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: