Fan

När insomningstabletten inte har den minsta effekt, när jag har blivit uppvaktad hela dagen av alla underbara vänner, men ändå inte sover. Då är det bara att kapitulera och inse att nä det här går inte.

Klockan är fyra och sömnen är allt annat än här.

Ångesten däremot är tillbaka med full kraft, så som jag inte sett den på de två år jag ätit medicin.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan och så vidare resten av natten.

Jag hade nästan glömt hur vidrig den är ångsten. Att inte kunna andas, att se tunnelseende, att höra allt i ett ångestbrus. Kan inte morgonen komma snart så att jag slipper helvetet?

Jag har förresten finkompis på besök över natten, tycker mycket om, det blir bra att få prata med henne i morgon.

Annonser

6 svar to “Fan”

  1. Kattis Says:

    Kunde du ha väckt finvännen?

  2. Jempa Says:

    Att inte att medicin är ju inte det primära målet. Det är att må bra.

    Kärlek

  3. Jempa Says:

    Byt ut ett att mot äta i förra kommentaren…

  4. Mary Says:

    Det låter bra att prata med läkaren. Så här utifrån låter det som om det skulle kunna vara en helt ”frisk” reaktion på allt som har hänt i år. Jag tänker eftersom du har skrivit att du hade så mycket ångest när du kämpade med ditt och Kp:s förhållande, och att det sedan blev så mycket bättre. Alla har ju sina mönster när man konfronteras med sådant som är riktigt jobbigt. Men det går ju inte att veta så mycket utifrån, och som sagt, det låter väldigt bra att ha tillgång till en läkare att diskutera med.

  5. Ullah Says:

    :(

  6. kattmamman Says:

    Det kunde jag absolut att ha gjort, men jag är inte ett dugg kommunkativ när jag mår så där. Tar faktsiskt bäst hand om mig själv.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: