kvoterad föräldraledighet

Tydligen måste jag ännu en gång ge mig in på ett av mina favoritämnen, varför jag tycker att man ska lagstifta om halva föräldraledigheten per förälder. Det tas upp med jämna mellanrum här i bloggen men eftersom alla inte följt mig sen jan 06 kan jag dra det en gång till.

Det handlar inte en sekund om att jag inte vill låta folk göra som de vill. Vill någon pappa förlora möjligheten att vara med sitt barn så tycker jag synd om honom, men jag kan inte göra så mycket åt det. Det jag bryr mig om är mig själv. Jag som kvinna förlorar stort på att jag statistiskt sett är en sämre affär att anställa än en man. Jag förväntas vara den som stannar hemma i 18 månader när jag får barn och den som förväntas ta alla VAB-dagar. Alltså har jag svårare att konkurrera om toppjobben och därför har jag sämre lön än mina manliga kollegor.

Den dag när det verkligen är den enskilda situationen som styr, när män och kvinnor statistiskt delar lika även om det kanske fördelar sig olika i enskilda familjer, den dagen är jag den första att ropa på valfrihet. Men i dagsläget bestraffas jag kollektivt som kvinna, och det är inte ok.

Annonser

32 svar to “kvoterad föräldraledighet”

  1. Ida Says:

    Jag tycker faktiskt inte man ska glömma männen i det här heller. Jag känner många män som gärna skulle vara hemma längre men som inte klarar av att stå upp mot sin egoistiska partner som gärna lägger beslag på minst ett års ledighet.

    Sen kan man tycka att de får skylla sig själv för att de missar chansen men det är inte så djäkla lätt att komma som man och slänga ut en kvinna som varit hemma i kanske 8 månader och direkt känna att man gör det precis lika bra och har koll på läget. Vi har delat väldans lika på ledigheterna men med första så hade absolut min man lite prestationsångest när det var dags att ta över eftersom jag var den som hade koll på rutiner, vad hon åt, kunde alla tricks för att avleda o s v eftersom jag varit hemma. Hade jag ist för att uppmuntra honom att vara hemma sagt att det bästa nog varit om jag fortsatt då är det högst tveksamt om han vågat stå upp för sin rätt att vara hemma.

    Jag har aldrig upplevt mig diskrimerad på arbetsmarknaden, snarare tvärtom, eftersom kvinnor är stor bristvara i mitt yrke och egentligen tycker jag familjerna ska få bestämma själv men frågan är om det inte skulle behövas en iaf större del som är vigd åt varje person. 1/3 var kanske och så får man välja den sista tredjedelen. Men sen ska man ju inte glömma att uttag från FK inte alls behöver spegla hur man varit ledig. Vet ett antal familjer där kvinnan varit hemma ett år utan att ta nästan något alls och sen har mannen tagit 5 dagar per vecka i ett år och då har de ju delat lika fast inte enligt FK.

  2. Mary Says:

    Alltså, det handlar ju inte ens om att någon ska vara skyldig att faktiskt vara hemma. Man är ju inte tvungen att ta emot föräldrapenning.

    Dessutom tror jag faktiskt att en hel del män också drabbas. Det kan vara svårt att hävda sin rätt till lång ledighet som man inför både arbetsgivare och partner, i det här samhället. Jag tycker personligen att det vore ännu värre att reduceras till andra klassens förälder än att få nackdelar på arbetsmarknaden, men jag vill förstås inte någotdera.

  3. kattmamman Says:

    Nej så klart är det ingen skyldighet att vara med sina barn, eller är det inte det? Det borde det vara… men det är en annan fråga.

    Jag skulle också tycka att det var tusen gånger värre att missa mina barn än att inte avancera på arbetsplatsen men det är svårare att visa i siffror att män förlorar på snedfördelningen. Men man kan ju t.ex. titta på vårdnadstvister, det är ju inte så konstigt att kvinnorna oftast tilldöms vårdnanden eftersom hon nästan alltid haft mest kontakt med barnen fram tills skilsmässan.

  4. Kattis Says:

    Alla människor behöver lära sig att ta för sig. Oavsett om du är man eller kvinna. Jag är kvinna och har haft flera jobb med högre positioner och har ALDRIG upplevt att jag diskriminerats pga mitt kön, däremot kanske pga av att jag ibland inte tar för mig, står på mig, kräver. Men jag vägrar tro att det beror på mitt kön, för mig beror det på min personlighet och min förmåga.
    På min nuvarande arbetsplats ger våran chef chansen till den som är mest lämpad för uppgiften, oavsett kön. Han har oxå varit väldigt tydlig med just det, att den som är mest lämpad för utföra jobbet.

    Jag blev gravid under min första månad på det jobb jag har nu(haft sedan mars-06) och gick då på en annan kvinnas gravvik. När jag berättade det för min dåvarande chef (en man) svarade han: vad bra då, för jag tänkte ge dig fast tjänst.

  5. Helga Says:

    Kattis, jag måste säga att du resonerar lite naivt. Alla människor behöver lära sig att ta för sig, så enkelt är det inte. Och om det passar så jäkla dåligt med kvoterad föräldraförsäkring, då är det bara att avstå från den del som skulle ha tillfallit den part som inte vill vara hemma.

    Grattis till att aldrig ha blivit diskriminerad p g a ditt kön. Det är du nog ganska ensam om. Jag hade kunnat eka ditt påstående för några år sedan, i början av min karriär ansåg jag precis samma sak. Men med åren har jag börjat se sammanhang och skeenden som inte var helt tydliga i början. Könsmaktsordningen (för att använda ett tjusigt ord) är subtil just för att den är så inbyggd, självklar och nedärvd.

    Däremot tycks du ha fått en chef med goda ambitioner. Grattis till det och vårda honom ömt! Man kan inte vara nog noggrann i valet av chef.

  6. kattmamman Says:

    Fast man kan inte skylla löneskillnaderna som finns mellan män och kvinnor på omständigheter. De facto finns det mycket fler män i ledande positioner, och kvinnor har mycket lägre lön även om man räknar bort skillnader i tjänster.

    Så klart finns det arbetsplatser som inte särbehandlar kvinnor. Och enskilda kvinnor tjänar så klart mycket mer än enskilda män i samma position.

    Men om man tittar på rena siffror så finns det skillnader till kvinnors nackdel. Det går inte att bortförklara.

  7. Kattis Says:

    Hej Helga!
    och tack för ditt grattis!Jag är snart 40 och har varit i samma bransch i snart 15 år och upplever fortfarande inte att jag eller mina kollegor diskrimineras pga kön. Jag tror inte alls att jag är ensam om den känslan då vi ofta lyfter ämnet på min arbetsplats (vi är ca 5000 anställda) och ständigt för en dialog kring detta.

    Däremot upplever jag väldigt ofta att människor (däribland jag själv) inte tar för sig ordentligt av det som finns att tillgå. Jag känner mig inte alls naiv, bara glad att jag är en person som tagit mig dit jag är idag pga vilja,hårt jobb och inte pga kön. Jag har oxå en tro på att ALLA människor, oavsett kön, kan komma hur långt som helst med rätt inställning,utbildning, vilja och jävlar anamma. Och det anser JAG är att sätta sig över all s.k könsmaktsordning.
    Alla kan oxå bidra till förändring i arbetslivet, genom att bli bitter och hojta om kvinnoförtryck kommer man ingenstans.

    Och jag ska absolut vårda min chef, ledningsgruppen och vår G.D (kvinna för övrigt!).

  8. Kattis Says:

    Ja, det finns fler män i maktposition.
    Varför är det så tror du?

  9. kattmamman Says:

    Jag tror att det beror på en rad skäl. Men jag tror att en av anledningarna är densamma som gör att kvinnor tar 80% av föräldraledigheten.

  10. Helena Says:

    Håller med Kattmammans resonemang om kvotering. Ska på anställningsintervju idag och sitter här och repeterar hur jag ska övertyga rekryteraren om att anställa en småbarnsmamma. Argumentet är att i vår familj delar vi stenhårt på VAB. Men många män kan ju tyvärr sitta på intervjuer och säga att de nästan aldrig behöver vabba.

    Och jag har aldrig hört en mamma säga att hon ”inte kan” vabba på sitt jobb. Däremot många pappor. Det ”går inte” att vabba för vissa pappor. Mycket mystiskt.

    Helena

  11. kattmamman Says:

    Lycka till!

  12. Helga Says:

    Men att påtala orättvisor och arbeta mot dem är inte per automatik att vara bitter.

    Din tro att alla kan komma lika långt, är vacker. Jag delar den tyvärr inte. Där är vi inte idag, det är bara att kasta en blick omkring sig. Men om man omformulerar det och säger att det är så det borde vara, men vi är inte där ännu, då håller jag med!

    Jag tror tyvärr inte att man bidrar till denna strävan genom att avfärda kritik som bitterhet eller att ”hojta om kvinnoförtryck”.

  13. Kattis Says:

    Jag är en av de första att påtala orättvisor, men jag tänker fortsätta att vara helt övertygad om att precis alla kan komma hur långt som helst och den tron förmedlar jag till mina barn och till de jag människor jag tar hand om i mitt arbete.

  14. Ritva Says:

    Helga! Jag är nyfiken på hur du förmedlar detta till dina barn, om du har några, att alla faktiskt inte kan komma hur långt som helst men att tanken är vacker? Säger du att kämpa på ni, men det är inre säkert det går? Eller vad säger man när man själv inte tror att ens barn kan gå hur långt som helst?

  15. Ritva Says:

    Men varför går kvinnor med på att ta 80%? varför? jag finner det så märkligt att man låter sig trampas på på det sättet i sitt förhållande. för mig personligen hade det varit omöjligt att ens fundera på att få barn tillsammans med en man som resonerar på det sättet.

  16. kattmamman Says:

    Jag är inte Helga men jag delar hennes uppfattning att vi verkligen är långt ifrån ett jämställt samhälle. Min svarta muslimska vännina med sjal blir inte lika bra bemött av sjukvården som jag. Jag var inte lika självklar som mina manliga kollegor när jag jobbade som tekniker. Mina gifta lesbiska vänninor blir inte automatiskt föräldrar till sina barn. Listan kan göras hur lång som helst. Och bara genom att visar på orättvisorna för barnen kan man göra något åt dem. Att lura i sina barn att alla har precis lika stor är att göra dem en rejäl björntjänst.

  17. kattmamman Says:

    Jag skriver helt oläsligt.

    På slutet skulle det stå:

    Och bara genom att man visar på orättvisorna för sina barn går det att göra något åt dem. Att lura i barnen att alla har precis likadana förutsättningar och att det bara beror på hur hårt de kämpar är att göra dem en rejäl björntjänst.

  18. Ritva Says:

    så hur gör man då, om man som jag, har adopterade barn från Afrika? ska jag förklara för dom att svarta människor inte får samma chanser här i livet eller lära dom att dom är lika mycket värda som alla andra och att alla människor har samma chans att lyckas? ska jag säga till dom att ”vänta tills världen ser bättre ut för svarta, kvinnor och muslimer för då KANSKE ni kan ta er fram och komma någonvart men tills dess är det ingen ide´, tanken är vacker men det är oxå allt” eller helt enkelt lära dom att ALLA kan, ALLA har en chans och ALLA kan faktiskt komma exakt hur långt som helst?

    och vad gäller lesbiska så är ju Sverige en god bit på väg mot förändring, allt händer inte över en natt, men tack vare att homosexuella kämpar så händer det saker.

    och varför upplevde du att du inte var lika självklar som dina manliga kollegor?

  19. AS Says:

    Det bästa sättet att nå ett samhälle där alla kan komma precis lika långt är inte att intala våra barn att vi redan är där.

  20. Ritva Says:

    Nehej, så vad ska man säga då? Ni svarar Bara att man inte kan intala sina barn att de kan nå hur långt som helst, men ni svarar ju inte på frågan. Vad tycker ni att man ska säga då? Vad säger ni som så uppenbart tror att man inte kan nå all the way?

  21. Helga Says:

    Ritva, jag har också adopterade barn, från Asien. Jag tycker iofs att frågan är lite märklig. Vad har min kommunikation med mina barn med saken att göra? Jag vänder mig mot påståendet att vi lever i en helt jämlik värld, att det inte finns någon ”s.k. könsmaktsordning” och att alla som tycker det a) är bittra b) hojtar om kvinnoförtryck c) borde lära sig att ta för sig bättre.

    Men om jag ska svara på din fråga så tror jag att både du och jag gör våra barn en björntjänst om vi blundar för den rasism och diskriminering som faktiskt finns. De lär möta den, förr eller senare, och att då mötas av oförstående föräldrar som säger att nej, du inbillar dig säkert, det tycker jag vore ett stort svek.

    Vad ska man säga då, frågar du. Ärligt talat, jag vet inte. Frågan från dig känns konstruerad och onaturlig. Däremot är det en självklarhet (som väl inte ens borde behöva förklaras) att jag intalar mina barn att de är lika mycket värda som någon annan, gör det jag kan för att vaccinera dem med en god och stark självkänsla. Det tror jag rustar dem bättre än snömos om att världen är perfekt och eventuella tillkortakommanden är ens eget fel för att man inte tar för sig.

  22. Tudorienne Says:

    Grejen med barnen är väl att man aldrig kan lova dem hur de kommer att bli bemötta/behandlade ”där ute”, i stora världen/samhället. Det enda man egentligen kan ge dem är sig själv och sin kärlek. Och tips på hur man kan tolka och hantera världen.

  23. Ritva Says:

    Just din kommunikation har inget med saken att göra i sig, jag var mest nyfiken på vad du säger till dina barn eftersom du kändes så negativ och kanske aningen bitter.
    Jag är inte dum, jag vet och jag förstår att mina barn kommer att få kämpa hårdare än andra men vad jag vill få fram är att de ska kämpa, inte sitta och vänta på att världen förändras, inte sitta och vänta på att ta för sig av världen pga av sin hudfärg! Och varken du eller någon annan kan få mig att ändra inställningen att alla kan nå hur långt som helst, titta bara på Obama om vi nu ska titta på hur svarta har det eftersom mina skatter är från Afrika.

    Och jag tror oxå att världen blir precis så ojämlik som vi väljer att göra den. Om du väljer att tro att du inte fick tjänsten före en man pga att du är kvinna, hur resonerar du då om det är en annan kvinna som får jobbet före dig? Om det är en yngre singelkvinna utan barn? Är det en diskriminering i klass med att en man går före dig?

  24. Maja Gräddnos Says:

    Lite sent ute, för jag har missat diskussionen här.

    Jag är 41 år och ekonom och har jobbat i ett flertal olika organisationer, både offentligt och privat.

    Jag upplever att jag som kvinna alltid måste kämpa lite hårdare än vad en man gör. En karl med kavaj och slips har alltid lite mera pondus än vad jag har med mina 1,55. Jag låter väldigt lätt gnällig och negativ medan en man med samma argument tas för realist och verklighetsförankradd. Jag måste alltid vakta mitt språk, uttrycka mig med färre ord, längre pauser och göra min röst så mörk jag kan. För om jag är som jag är vanligtvis tolkas jag, omedvetet, som osäker och mindre seriös än en man. Detta är inte någon medveten diskriminering från någons sida. Detta är nedärvd och inarbetad könsmaktordning. Men det gör att jag alltid blir bedömd med manlig måttstock. Är det rättvist? Är det det manliga sättet att prata och att kommunicera som är det rätta? Varför är det så?

    Som kvinna har jag på anställningsintervjuer blivit tillfrågad om jag planerade barn. Jag har mycket svårt att se att NÅGON man får motsvarande fråga. Det finns en förståelse för att en kvinna kommer att vara föräldraledig, men fortfarande inte motsvarande förståelse för att en man kommer att vara det. I vissa företag, ja, men i andra företag inte. Män kan pressas hårdare att inte ta sin del av föräldraledigheten. Män kan också lättare gömma sig bakom det faktum att de är så oumbärliga på sin arbetsplats. En kvinna kan vara lika oumbärlig men situationen måste de facto lösas när barnet ska komma ut. Självklart kan situationen lösas även för en man, men är man inte tvingad så gör man inte alltid det.

    Det är sorgligt, tycker jag, när kvinnor inte vill se och förstå att detta existerar. Även om det inte gör det på ens egen arbetsplats bör man av ren jävla respekt för att man kanske inte har full koll på hela samhället, inte kalla de kvinnor som upptäckt det och kämpar emot det för bittra.

  25. Helga Says:

    Ritva, antagligen skulle du och jag ganska lätt kunna ha en konstruktiv och bra diskussion IRL. Det blir tillyxat och trubbigt när man diskuterar via nätet.
    Jag är inte alls bitter över hur jag behandlas och har behandlats i arbetslivet. Men jag har ändrat uppfattning. När jag var yngre hade jag ungefär samma åsikt som Kattis, att själv hade jag aldrig mött diskriminering. Med åren har jag blivit varse att det har jag visst det, men mycket subtilt. Det har aldrig varit så enkelt och tydligt som att jag inte fick en viss tjänst för att jag var kvinna.
    Det finns för övrigt forskning som visar att mina erfarenheter inte är unika. Yngre kvinnor upplever sällan diskriminering som ett problem. Kvinnliga teknologer i ettan upplever sig inte alls diskriminerade, medan deras systrar i fyran gör det. Inbillar de sig bara eller kan det vara så att det finns mönster som inte är helt uppenbara från början?
    Det jag mest går igång på i den här diskussionen är saker som jag tycker mig ana i både din och Kattis argumentation, att om man uppmärksammar ett problem och vill diskutera det, då är det en själv det är fel på. Detta är en typisk härskarteknik, för att nu dra fram ett klassiskt feministiskt uttryck. Jag har läst igenom det jag har skrivit i denna tråd, och förstår ärligt talat inte hur du kan se något negativt eller bittert i det?
    Genom att påstå att alla kan nå precis vart de vill bara de kämpar, tycker jag att man reducerar problem som ligger på samhällesnivå till att vara den enskilda personens problem. Mycket praktiskt för vissa, för då behöver man ju inte kämpa för att nå jämställdhet till exempel. Då kan man fortsätta att hävda att det inte finns några kompetenta kvinnor att rekrytera till styrelser, till exempel. Då kan man säga till de som inte når fram och som upplever att de möter hinder på vägen, att det är ditt eget fel, du kämpade inte tillräckligt.
    Obama är för övrigt en av mina stora idoler. Men om det nu bara handlade om den enskilde individens kämpaglöd och vilja, varför fick vi vänta så länge på en svart amerikansk president? Eller varför har ännu ingen kvinna ännu innehaft ämbetet?

  26. Kattis Says:

    Hej Helga!
    Jag vill förtydliga att jag visst stött på diskriminering, dock inte på min nuvarande arbetsplats. Jag har heller inte upplevt att jag diskriminerats pga mitt kön,längd,vikt,ålder osv.
    Jag har en nära vän vars far är från Marocko och han upplever dagligen att han diskrimineras pga av sitt arabiska efternamn.
    Min allra bästa vän sedan 20 år är lesbisk och hon upplever sig inte som diskriminerad eftersom hon alltid varit öppen med sin läggning och aldrig stött på patrull, vare sig i arbetsliv eller privat.

    Jag är dock lite nyfiken på hur du tänker om det är en kvinna som får ett jobb före dig? Tänker du då automatiskt att hon var bättre lämpad för jobbet, kanske hade rätt typ av utbildning? Och resonerar du på samma sätt om en man får jobbet eller tänker du att han fick det för att han är man och inte för att han är den mest lämpade?

  27. Kattis Says:

    Hej Maja.
    Jag vet att det existerar och jag både förstår och ser.
    Men på min arbetsplats är det inte så och jag tycker att det är så trist att man idag SKA ha ett arbete fyllt av gubbar som älskar att diskriminera kvinnor, annars är det något konstigt. Man SKA som kvinna åtminstone någon gång ha blivit diskriminerad, annars är man blåst som inte märkt att man ändå blivit det.
    Att vara nöjd med klimatet kvinnor och män emellan på sitt jobb, får man tydligen inte vara.
    Det tycker jag är ett bittert sätt att resonera.

  28. Helga Says:

    Det var ett himla tjatande om hur jag skulle tänka om någon får ett jobb ”före mig” ;-) Jag tror inte att jag skulle tänka någonting särskilt, faktiskt. Det är inte så att jag läser in könsdiskriminering i alla lägen i livet när något går mig emot.

    I ditt svar ovan till Maja tycker jag snarare att det är du som låter lite bitter, faktiskt. Vem har sagt att man ska uppleva sig som diskriminerad? Det är väl alldeles utmärkt att du inte delar mina trista upplevelser, som sagt, grattis till det. Men förminska inte oss andra.

    Och apropå något helt annat så finns det ett område där jag definitivt inte känner mig diskriminerad. Jag har brunt hår, glasögon och är 1,78 lång. Tills ganska nyligen bar jag också på nästan 20 kg övervikt. Alla dessa utseendefaktorer har faktiskt, hur sjukt det än kan låta, varit mig till fördel i yrkeslivet. Längd och övervikt ger pondus och viss respekt. Inte lika mycket som en karl, men ändå. Det är helt idiotiskt, för vad har hårfärg och längd att göra med kompetens? Jag ser det som idiotiska fördomar som visserligen har varit just mig till fördel, men som jag ändå vill bli av med.

  29. Maja Gräddnos Says:

    Kattis; WHAT??? Var snäll och förtydliga för jag fattar inte vad du menar. På vilket sätt låter jag bitter? Har jag skrivit att man inte får vara nöjd med klimatet män och kvinnor emellan på sin arbetsplats?

  30. Maja Gräddnos Says:

    Och Helga, jag håller med dig vad gäller utseendefaktorer. För tusiken, kompetens har inte att göra med längd och hårfärg. Men att vara liten och kvinnlig gör att man blir lite mindre tagen på allvar. Jag vet inte varför, men så är det. Jag har faktiskt varit på flera anställningsintervjuer där den första reaktionen har varit Men det var en liten tjej!

  31. Kattis Says:

    Vet du vad Helga, du har helt rätt – jag blev faktiskt lite bitter där ett tag, grattis till en helt korrekt iakttagelse. Det är så många kvinnor som anser att man ska uppleva sig som diskriminerad för att ens ha rätt att lägga sig i debatten och jag får väldigt ofta känslan av att det är oerhört provocerande att INTE ha ett arbete där jag känner mig diskriminerad, men det är väl strålande om just du inte delar min åsikt (och här skulle jag vilja lägga till ett ”grattis till det”……….).

  32. Kattis Says:

    Och vart skrev jag att DU låter bitter? Ingenstans tror jag bestämt, jag beskrev ett sätt att resonera som jag anser vara ett bittert sätt. Syftade inte på just ditt sätt utan i allmänhet.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: