Förhoppningar och mardrömmar

I mina vildaste galnaste drömmar tänker jag att jag snart kommer att kunna dricka te på eftermiddagen, kunna gå och lägga mig i sängen och våga vänta på sömnen utan att behöva syselsätta mig tills jag tuppar av, av trötthet, och kanske, kanske till och med kunna somna utan att ha tagit sömntabletter.

I mina mer försynta (och realistiska?) drömmar kommer jag fortfarande inte klara mig utan sömntabletter, men jag kommer inte att ha svårt-att-andas-ångest varenda kväll, utan bara ibland.

I mina mardrömmar går jag upp 30 kilo i vikt, tappar helt sexlusten, får ännu svårare än nu att sova, och ångesten blir värre.

Alla scenarion verkar troliga efter det jag läst om SSRI-preparat.

Annonser

Ett svar to “Förhoppningar och mardrömmar”

  1. FC Says:

    Nåja… av just Citalopramen (eller Cipramil som det ff hette då) gick jag inte upp 30 kg i vikt (fast en del kilon hade jag redan gjort av den föregående medicineringen, som fick avbrytas snabbt efter lite väl besvärliga sidoverkningar), en del var det men det ruuuusade inte

    Jag tappade inte sexlusten, utan inledde ett halvår in i behandlingen den relation som tog mig till Göteborg. Däremot tappade jag *förlåt den intima informationen* en del av förmågan att få tillräckligt sekret så viss assitans från apotekets hylla var trevligt.

    Jag kunde efter 4 månader sova de allra flesta nätterna utan medicin. Jag kunde också minimera intaget av lugnande till en sådan nivå att jag minns att jag fick förnya recept för att de gamla gått ut. De ångestattacker som rivit mig från vett och sans flera gånger om dagen, blev så tama att jag kunde samla mig och ta mig hem utan att behöva oroa mig för att det skulle synas, att jag skulle bli tokig. Till slut kunde jag till och med upptäcka att jag glömt ta med mig Sobril och Imovane när jag sov borta, utan att behöva oroa mig för särskilt mycket mer än långa nätter i böckernas värld.

    Och faktiskt – när jag ätit medicinen två månader, kunde jag klara det jag inte tidigare klarat: min egen (psykodynamiska) terapi. Jag behövde vara en aning avtrubbad känslomässigt för att orka det. Kapa lite dalar först…

    Vad jag försöker säga är, att det faktiskt kan bli mycket bättre än man vågar tro när ångesten och sömnlösheten blivit till evig vardag. Och det där som verkat ouppnåligt, kan faktiskt vara inom räckhåll.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: