Jag behöver ingen hjälp

Jag märker att jag går  in i försvarsläge direkt när jag läser era kloka kommentarer till inlägget under.

”Det är inget fel på mig, jag kan sova när jag vill, jag behöver egentligen ingen hjälp alls, och tabletter ska vi bara inte prata om.”

Mitt största problem är kanske min totala förnekelse av problemen? Så fort jag mår bra som jag gör nu, på maxdos av sömntabletter, då glömmer jag bort att det någonsin varit på något annat sätt. Och att jag varken kan köra bil eller dricka ett glas vin, vilket i längden är lite tråkigt.

Annonser

4 svar to “Jag behöver ingen hjälp”

  1. Kristina Says:

    jag känner inte dig så jag kan inte säga hur det är för dig, men att känna att man inte behöver hjälp och bli irriterad när andra ser en som ”svag” är väl nånting som ingår i t ex ”duktig flicka” och även andra ångestproblem? jag menar inte rent diagnosmässigt men att det är vanligt att man känner så.

    tänkte på en annan sak: även om du inte är deprimerad så är ju ofta antidepressiva effektiva även mot ångest.

    jag känner igen mycket av dina tankegångar från när jag själv har mått dåligt. jag har svårt att hitta rätt ord men jag önskar dig att du ska få må bra och slippa ångest-berg- och dalbanan.

  2. Frida Says:

    :-) Känner igen mig. Men jag tror verkligen inte- att man lägger ned tid, energi och pengar på terapi om man inte vill hjälpa sig själv. Det är ju faktiskt ingen barnlek du gett dig in i- inte som att ta en medicin som sköter sig själv, och du vet ju om det dessutom… Det är kanske olika för dig, men om det vore jag skulle det nog snarare vara reflexen som sitter i ryggmärgen av att visa upp en självbild för omvärlden av ”jag behöver ingen hjälp, jag är duktig, bra, icke behövande, inga behov här lallalalalla allt går bra”. Kanske andra saker för dig, men det är ju trots allt en stor skillnad på den inre monologen och vad man gör och vad man vill visa för andra (vilken bild man vill att andra ska se).
    Det är inte lätt att vara i behov av hjälp om man är van att vara stark och självförsörjande. Men i ditt fall är det ju inget problem för du har ju gett dig själv den här möjligheten nu.

  3. lena Says:

    Jag vill bara säga att jag äter inte antidepressiva för att jag är deprimerad utanför att jag har en ångest problematik och dom är dom enda som har hjälpt mig. Sedan så är ju den psykodynamiska terapin långsammare och ibland tuffare, medans KBT ska gå snabbare och ibland är effektivare på vissa problem. Det är jobbigt att behöva erkänna för sig själv att man klarar inte allt själv och att ibland behövs medicin som kryckor, precis som att du äter medicin när du är fysiskt sjuk. Dom och hur du känner säger ju inte allt om dig själv och låt dig få må bra när du gör det, du förnekar ju inget. Vissa dagar är bättre andra är sämre, även när man inte klara allt själv.

  4. Piri Says:

    Jag tror att om man är van att vara ”duktig” på det sättet att man alltid försöker prestera sitt bästa och har höga krav på sig själv och inte vill misslyckas så är nog nästan bland det svåraste som finns att erkänna för sig själv att man mår dåligt och behöver hjälp. Det är en knäck för självbilden att vara sjuk för det känns som en svaghet och ett misslyckande. Men grejen är att jag tror att de ”duktiga” som blir sjuka på det sätt du är, blir inte det för att de är svaga. De blir det för att de på ett sätt är för högpresterande. I sin vilja att alltid göra sitt bästa och ha kontroll så fastnar till sist kropp och psyke i uppvarvat läge och så kan man inte leva och må bra i längden.

    Det är klart att ditt duktiga jag protesterar och gärna vill hävda att allt är finfint när det inte är panik men jag tror det är ett steg i rätt riktning att du kan se hur dina tankebanor går och vågar börja ifrågasätta dem litegrann.

    Pepp, pepp!

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: