Första tillfället

Jag är tillbaka från den första terapisessionen. Så här långt känns det bra. Terapeuten verkar vara en människa jag kan gilla, även om vi ännu inte börjat någon behandling.

Jag tror att han förstod mitt problem i alla fall, och han blev inte stressad varken av att jag ammade eller av att Mini skrek ett litet tag.

Dessutom mår jag bra av att jag sov utan lugnande ikväll, bara sömntabletter behövdes.

Annonser

3 svar to “Första tillfället”

  1. Frida Says:

    En bra början! Jag tycker du är himla kool som påbörjar en terapi när du har en så liten bebis-en tuff situation i livet, men du bryr dig om dig. Det är koolt.

  2. Nadja Says:

    åh, kattmamman! Jag hoppas så att det med terapeutens hjälp vänder för dig snart.
    Försök att inte hänga upp dig för mycket på antalet tabletter och hur höga doser du är uppe i- sånt gör bara att stressen och ångesten ökar. Jag vet att det är svårt, men försök att se tabletterna som en tillfällig hjälp. Du kommer inte vara precis så här hela livet. Allting har ett slut, även tuffa perioder i livet. Att du behöver kemisk hjälp för att sova just nu gör dig varken till missbrukare, en sämre människa eller mamma.

  3. Piri Says:

    Vad bra att det känns bra :). Det är ju viktigt att terapeuten passar en själv.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: