Bättre kanske?

Jag har haft det väldigt trevligt ikväll tillsammans med familjen Piri. Fast ångesten fanns där i bakgrunden.

Men nu tror jag att den börjar släppa. Det tar väldigt lång tid för mina ångestdämpande tabletter att verka, och igår hade jag inte tålamod att vänta ut dem, utan trodde att det var kört. Idag har jag väntat i 1½ timme innan jag ens vågade känna efter. Och det känns faktiskt bättre.

Annonser

4 svar to “Bättre kanske?”

  1. lena Says:

    Vad skönt att höra, ångesten är ju oftast det som gör att man inte kan sova och som gör att det känns som hela en själv ska sprängas. Jag vet inte om du någonsin har funderat på att gå på antidepressiva som hjälper mot ångest. Går själv på cipralex och dom hjälper mig väldigt väl. Och om du känner att det blir för mycket så finns ju faktiskt psyket, med personal som har kunskap om det som du går igenom.

  2. kattmamman Says:

    Jo, jag har funderat på det massor av gånger, och läkare har velat skriva ut det åt mig. Men under en väldigt lång tid har jag först försökt bli gravid, sedan varit gravid och sedan ammat och varit gravid igen och nu ammande igen.

    Men vi får se. Räcker det inte med terapi så blir det tabletter. Jag är beredd på att inte amma i flera år den här gången.

  3. Piri Says:

    Det var jättekul att ni kom och hälsade på :).

    Bara du vet ju hur du verkligen känner och vad du vill göra men när jag läser dina inlägg över tiden så är min spontana tanke att du inte tar ditt mående på allvar. När det är akut och ångesten river då tänker du att du behöver hjälp men sedan när du har bra dagar så låter det i bloggen som att du glömmer bort hur dåligt du faktiskt mår när du mår dåligt. Det är som att all ångest och sömnlöshet då bara blir som enstaka händelser. Men det är det ju inte. Det är ju något återkommande som, om man ser över tiden här i bloggen, inte verkar gå mot det bättre, snarare tvärtom.

    Jag har inga åsikter om att äta mediciner eller inte eller vilken hjälp du mår bäst av. Däremot tror jag att för att du verkligen ska kunna bli fri från både sömnlöshet och ångest så måste du ta ditt mående på allvar, annars kommer du aldrig göra något genomgripande åt det. Du kommer ju inte att bli friskare och må bättre av att förminska hur du mår.

    Jag tror det är jättebra med terapi men terapi är ju inte heller något magiskt. Om din åsikt när du inte mår akut dåligt är att du kanske egentligen inte mår så dåligt så är ju risken att du inte helhjärtat ger terapin en chans heller.

    Det är klart att alla aspekter i livet inte avspeglar sig i bloggen men ändå: av det du skriver här så är min åsikt (som du självklart är fri att strunta i) att du mår seriöst dåligt och har gjort det en längre tid och att du behöver långsiktig hjälp för att kunna bli frisk och må bra igen. Och så länge du inte tar dig själv på allvar i den här frågan så tror jag att du bara kommer göra sporadiska och halvhjärtade försök att få hjälp och då tror jag att risken är större att det liksom bara rullar på med bättre och sämre perioder och mer eller mindre mediciner.

    Jag bör säga att jag kanske är färgad av egna erfarenheter i det jag skriver. Jag kan ibland känna en sorg över att jag mådde dåligt i flera år utan att söka hjälp (år då jag dessutom hade små barn) utan att söka hjälp och att orsaken till det var (även om jag hade tusen andra svepskäl) att det innerst inne kändes som ett personligt misslyckande att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte var frisk.

  4. kattmamman Says:

    Piri, jag tar inte alls illa upp. Du är min personliga coach :-)

    Jag har skrivit ett eget inlägg om varför det är annorlunda den här gången. Men du har helt rätt, precis som en missbrukare har jag hela tiden förnekat problemen så fort de inte varit akuta, och jag har hela tiden trott att det ska vända. Nu tror jag inte det längre, i alla fall inte att jag ska klara det på egen hand. Och det är just därför jag äntligen efter så mycket snack kommit till skott och bokat en terapitid.

    Min läkare trodde inte riktigt att medicin var rätt för mig. Jag har ångest, men är inte särskilt deprimerad, och enligt henne så fungerar medicin bäst mot depressioner. Men möjligheten att prova det längre fram om det här inte fungerar finns kvar. Jag har inte sagt nej varken till att sluta amma eller prova medicin.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: