Full av beundran

Jag fattar inte hur man som ensamstående mor vågar försöka sig på ett syskon.

Jag är mållös av beundran över de som tror att det ska gå och sedan klarar av det.

En graviditet och ett barn hade jag klarat alla gånger. Men hur orkar man vara gravid och ha ensamt ansvar för ett barn? Och hur orkar man ta hand om ett spädbarn och finnas till hands hela tiden för storasyskonet?

Hade något hänt och jag kastats in i situationen som ensam moder hade jag fixat det. Men hur stark och modig är man inte när man av egen vilja gör ett syskon? Jag är imponerad!

Annonser

4 svar to “Full av beundran”

  1. kajsaskriver Says:

    Ja, jag är också imponerad! Att vara ensam med ett barn var min livs mest slitiga period, alla gånger. Jag förstår inte hur jag orkade nu idag när jag ser tillbaka på den tiden.

    Kanske funkar det med två barn om man har ett bra socialt nätverk? Föräldrar/syskon/vänner som ställer upp som stöd mycket och ofta?

  2. Mamma 2.0 Says:

    Äsch, jag var inloggad med mitt tråkiga skolbloggskonto, det var jag som skrev det där ovan :)

  3. Anna-Bell Says:

    Jag tror att längtan och kärlek är starka drifter som ger en styrka och jävlaranamma i massor.

  4. Mariamamman Says:

    Jag har aldrig ens reflekterat så för jag blev så lycklig över min lilla tjej,sedan var mina tre barn lite större och dyrkade sin lilla syster. Men ett starkt nätverk var a och o.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: