Såååååå låååångsamt

Man ska väl inte blogga bara för bloggandets skull antar jag. Det blir inte intressant att läsa. Men nu gör jag det ändå.

Livet rullar på så otroligt långsamt. Varenda dag är en kamp med rädsla för missfall. Eftersom jag inte är en blödande människa, jag har ju aldrig mens och vid mitt förra missfall kom det nästan ingenting framförallt inte förrän tre veckor efter att fostret egentligen dött, så är mina oblodiga trosor verkligen ingen garanti.

Jag mår väldigt illa hela dagarna, men min första tanke varenda morgon som gör att det knyter sig av rädsla i magen är att jag nog mår bättre idag. Sen sätter jag mig upp och mår lika illa som gårdagen och då kan jag andas ut.

Det är ju inte roligt att må så här illa, jag orkar verkligen inte göra någonting. Men det är en garanti för att något fortfarande producerar hormoner i min mage. Jag vet inte om det är ett levande embryo, men det finns mycket som talar för att det skulle vara just det. Dessutom står jag fast vid att jag skulle kunna tänka mig att ligga på sjukhus i tvångströja i nio månader om det är vad som krävs för att få en baby. Det skulle inte vara en drömsituation… men jag skulle fortfarande inte beklaga mig!

Annonser

%d bloggare gillar detta: