Varför var det en bra idé att inte ha fast telefoni nu igen? Kan någon påminna mig.

Om inga oförutsedda kostnader tilkommer kommer jag att gå back 8,45 kronor den här månaden. De där 9 kronorna kan jag nog låna, eller så har jag faktiskt några hundralappar här hemma.

Men bufferten på någon tusenlapp jag haft över varje månad försvann i december.

Det är bara att bita i det sura äpplet och förklara att jag nog inte har råd med den där återkommande semesterresan jag och vännerna brukar göra. Jag har inte råd att ägna mig åt kattuppfödning just nu. Jag har inte råd att köpa kläder till barnen bara för att de är fina.

Så är det, och jag måste våga tala om det.

Det är inte det att jag är utfattig. Jag klarar mig. Jag har råd att göra aktiviteter med barnen, jag har råd att gå ut någon gång själv och göra av med pengar. Jag har råd att köpa mat och bjuda vänner på middag. Men pengarna räcker inte till allt. Jag måste kompromissa.

Nu kom jag på att jag har en utgift till. Skit också. Den får jag spara till nästa månad.

Att jag röstar mer åt vänster än åt höger kan knappast komma som en överraskning för någon. Jag brukar inte lägga min röst på socialdemokraterna, men har jag gjort det någon gång, och för några dagar sedan var jag beredd att göra det igen. För jag tycker inte att de är ens en bråkdel så dåliga som de verkat när man läst tidningarna det senaste året. Jag tycker att de har en bra och genomtänk politik på många områden, som jag tyvärr inte fått läsa om någonstans.

Men vafan, vad håller de på med. Ytterligare ett grått gubbpar upp i ledningen alltså. Morgan Johansson eller Ibrahim Baylan som visserligen är gubbar, men inte jättegrå kunde jag köpa. Men Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg? Nä det blir nog en röst på miljöpartiet igen.

Men ändå, när jag hoppat färdigt min lilla bana fanns den där, ångesten, komplett med synrubbningar och sus i öronen.

Varför? Vad är det min kropp reagerar på?

Det var ingen fara och jag kunde lägga det bakom mig ganska snart, men märkligt var det.

Men idag hade jag lagt fram den älskade glitterkanintröjan. Den han egentligen älskar.

Men idag ville han inte ha den på sig.

-Mamma, de retar mig och säjer att jag är en tjej om jag har den på mig.

Jävla, jävla, jävla skitföräldrar.

Det roliga (om man nu kan tycka att något är roligt i det här) i sammanhanget är att bästa kompisen och ledaren i gänget själv har väldigt mycket rosa kläder på sig. Jag och hans mamma hänger mycket och är väldigt ense om könsnormer och vad vi tycker om dem.

Mina föräldrar tvingade mig att ha fotriktiga skor ända upp på högstadiet, och som jag blev retad för dem. Jag kommer aldrig någonsin att göra om mina föräldrars misstag. Men återigen, fan ta de vuxna som inte låter små barn vara vackra individer i vad de själva vill uttrycka.

Och ja, jag ska så klart prata med personalen, även om jag gjort det tusen gånger förrut, och inte har speciellt stor tilltro till dem i det här fallet.

Jag tänker att jag ska donera, och sedan använda de få slantar jag får för donationen för att kunna para min katt. Förhoppningsvis blir det på så sätt både människobarn och kattbarn.

Märkligt resonerande, jag vet. Men i grunde handlar det förstås bara om att jag vill ge tillbaka för mina fina barn.

Jag har just nu en avlägsen bekant som inte döljer någonting om sitt mående på facebook, jag tycker inte att det är ett dugg uppfriskande.

Om mina avlägsna bekanta vill jag på min höjd höra att de varit ute med maken och att barnen är fina, knappt det visserligen, men går jag in på facebook är det ändå vad jag förväntar mig att få läsa.

Så det så